Under den gångna helgen var jag och barnen samt några av de mer frekventa i kommentatorsbåset på arbetsläger i Horndal. Vi åkte två timmar norrut och röjde och klippte och lärde oss att knyta fast död mans grepp på en gräsklippare samt åt semlor till frukost.
Men nu tar vi oss tillbaka till juni 2016, när vi fick ett presentkort på något fantastiskt:
LÅNA EN SPRILLANS NY, 7-SITSIG BIL UNDER EN HEL HELG!
Under halva sommaren och nästan hela hösten försökte jag få ihop familjen så att vi kunde åka på äventyr. Men det var hela tiden basketmatcher, tentor, jobb, prov, jobb, prov, tentor och basketmatcher i vägen för vår stora bil-lycka. I slutet av december kontaktade jag någon någonstans och bad om att snälla raaaaaara kan ni förlänga presentkortet till siste januari?
– Javisst! Inga problem!
– Hurra!
– Men du vet väl att det inte går att låna en sjusitsig i Eskilstuna? Då får du hämta den på ett utlämningsställe i Stockholmstrakten.
– Huh … vabaha?
Där tappade jag totalt styrfart: finbil och huppegupptäcktsfärd med alla-alla-alla var ju min drömbild. Så gick månaderna och januari flög förbi lika snabbt som februari och andra deadlines som också swoschade förbi oss. Tentorna, jobben och basketmatcherna stod som spön i backen, tills jag närmare midnatt i torsdags slogs av insikten att våra två sekruttbilar har så många skavanker att de faktiskt inte tar sig ända upp till Horndal. Vad göra?
Jag knattrade ett snabbt mejl till biluthyraren som jag försökte charma i höstas, och fick tidigt på fredag morgon svaret:
”Om du bokar bilen som du ska ha, mailar mig bokningsbekräftelsen så ska jag ordna så det löser sig.”
Heureka! Därför gled vi under helgen fram i en bil med startknapp!
Nu undrar ni som läser här kanske vilken planet jag har bott på de senaste 20 åren och varför det är så fascinerande med en startknapp? För det har ju ni haft länge, så länge att det har börjat bli lite trist. Ni tänker lite försiktigt sinsemellan:
– Är hon lika glad i fönsterhissar?
– Sicken väldigt tydlig DIESEL-lapp.
– Vet hon ens att bilar numera har en sjätte växel?
– Undrar om hon tankade DIESEL.
Att köra sådana här vidunder är faktiskt som att resa in i framtiden. Farthållare, automatiska vindrutetorkare, piiiiip när man rullar ner i diken eller kör på träden i vägrenen och banne mig kom inte bilen med bra musik också!
Det gamla uttrycket ”det är många grejer på en plog” kan slänga sig i väggen. Man hinner inte ens titta på vägen och omkringtrafiken eftersom det finns så mycket att fokusera på inne i bilen.
Efter 30 mil och fyra timmars körning tankade vi bilen (med DIESEL) för 130 kronor, vilket med våra gamla bilar hade tagit oss ungefär fram till kommungränsen. Körande vår fina HEJ-bil (som vi fortfarande gillar, men inte riktigt kan lita på) tittade jag på alla andra bilar med nya ögon. Inte så lite von oben:
– Gammal bil. Pffft.
– Åh, ny bil, finbil, puss.
– Usch, sicket gammalt skrälle. Miljömarodör.
– Titta, den där har nog också DIESEL.
– SLÄPP FRAM MIG, MIN BIL ÄR NYARE ÄN DIN!
Det är nog lika bra att jag inte är världberömd och rik. Jag hade definitivt varit odräglig i kön in till Café Opera.
Knyta fast död mans greppet verkar farligt. Det finns ju där av en bra orsak.
Hyra sprillnybilar är skoj. Jag hyrde en för några somrar sen med backkamera. För mig som tycker det är knepigt med backning (och aldrig övervägt att ens köra framåt med släp) så var det en upplevelse.
Häromåret blev jag tvungen att uppgradera min bil. Nog blev den modernare, men den hade en och annan årsmodell kvar till backkamera.
Men den har sån där funktion att den berättar hur mycket bränsle per mil den momentant gör av med. Ibland är det ruskigt mycket (acceleration) och ibland nästan inga droppar alls. Kul för en snålfia som jag.
Wow!
Jag blev först med att kommentera!
Det händer ju nästan aldrig.
Och två gånger dessutom!
Ja det är inte klokt!
Tuuut!
Och jag hör två tutor minsann!
Måndag och nytt kvartal: I Lund funkar Hesa Fredrik!
Nu ska jag läsa Lottens inlägg…
Tutar gör det även här. Och blåser.
– Hhhhhhhhhhhhhh!
[Inget tut.]
En nackdel med att köra en nyare bil är man blir utmanad av äldre caretor. De vet att man är rädd om plåt och lack. Jag hade en Passat -83 i inte mindre än tretton år. Mot slutet av dess levnad, matt i lacken, småbucklig och lite sjavig som den blivit, gav i princip alla nyare fordon plats i kön, företräde, whatever för min älskade LKB 725 utan att jag körde det minsta framfusigt. De hade mer att förlora på en sammanstötning än jag.
Numera unnar jag oss lite nyare bilar och är den som släpper fram fast det inte behövs.
Startknapp….? Sjätte växel…? Jestanes, jag måste researcha innan jag skriver en ny bok där folk kör bil!
(Har det hänt något mera sedan 2006…?)
Som arbetslägerkommendant tar jag förstås fullt ansvar för det döda dödmansgreppet. Tomten är plan, gräsklipparen går långsamt och inget kan hända. What could possibly go wrong? (Voro hennes sista ord… Närå. Det funkar. Vad som däremot INTE funkar är att hålla in dödmansgreppet och dra igång klipparen med en hand.) På den andra mer kuperade tomten finns i stället en gräsklippare med död mans rumpa som stänger av åket om man välter. Den lovar jag att inte binda fast.
Ni anar inte vilka talanger som ådagalades under helgen! Innanfönsteruttagning, lieslåtter, ombyggnad av f.d. hörnsoffa, skåpkånkning uppför vinglig bodtrappa (det har jag mest dåligt samvete för – förlåt!), sjösättning av båt och mycket mycket mera.
På bilden bygger Lotten om en gammal soffa med hjälp av ett fiffigt verktyg som är en mini-kofot i ena änden och spikutdragare i den andra.
Ett fint minne är när jag stod i kö för att betala på en bensinmack och en ung man kom in med Passatens Sista Kromlist i nypan och ville göra rätt för sig. Han hade kört loss den.
Synnerligen hedervärt, men till flera omkringståendes stora besvikelse (Jag såg t.o.m en karl frusta med muschar och näsborrar som vore det en strid på G) bad jag killen bara att lägga den i återvinningen och parkera lite bättre nästa gång.
Because LKB 725 Was Wortht It. Efter lång och trogen tjänst får man se ut som man vill.
En gång kom jag upp mig i smöret, det var 1999 och jag hade råkat hamna inne i IT-bubblan, när den fortfarande var stor och svävade pärlemorglänsande över Sverige. Då köpte jag en ny jacka från Jack & Jones. Yttertyget var reflekterande och silverfärgat. Alltså det såg ut som en silverjacka, fast om man lyste på den i mörkret så sken den som den värsta vägskylt i helljus. Samtidigt köpte jag mitt livs första mobiltelefon, en silverfärgad Nokia, en sån där lite äggplantsformad som man kunde fälla ut. Och när vår gamla bil samma år skruttade ihop så leasade vi en silverfärgad bil, som jag alltså åkte omkring i med min silverjacka och min silvermobil. Det var en silvrig tid i mitt liv helt enkelt (som varade ett år cirka).
MEN vad jag egentligen skulle komma till var att den silvriga leasingbilen var en talande bil! Den hälsade, varnade och förmanade. ”Welcome” sa den när man satte sig i förarsätet, och ”Please put on your seat belt” om man inte gjorde det inom typ en sekund. Ibland envisades den med att det inte fanns tillräckligt med spolarvätska, fast det fanns, och den la sig till och med i vilken väg man skulle köra. Mun gick på den som en lammrumpa, som min mormor skulle ha sagt, och det blev väldigt enerverande i längden så vi bytte den mot en tigande ganska ful lila bil istället.
Apropå piiiiip när man rullar ner i diken alltså. Det kan bli för mycket av det goda, var vad jag ville ha sagt.
Men kolla vad cool jag ser ut när jag är snickare! Tack, Karin!
Verktygsbältet då? Det sexiga.
Sådärja, återbördad till verkligheten (internätet) efter torsdagskvällens STORA haveri. En björk som stått på vår tomt i många år (jag har inte orkat räkna alla årsringarna än men den var gissningsvis ungefär lika gammal som huset, dvs 94) valde vid en illa riktad vindpust att lägga den ena av sina toppar ner på marken. Lyckligtvis kom inte H som var ute inte i vägen även om hon var nära. Olyckligtvis drog björken med sig ledningarna för el, telefon och bredband. Och halva skorstenen. Bredbandskablar är nämligen slitstarka; reparatören som var här idag berättade att han använt en till att bogsera en bil.
De senaste dagarna har varit en aning kaotiska. Jag som var på Gotland fick ta en tidig båt hem samtidigt som tre arborister plockade ner och delade upp resterna av björken. H har försökt rädda det som räddas kan i trädgården och vi har av bara farten grävt upp en stenbumling som legat i vägen i 20 år. Och så alla dessa samtal med väntan, väntan, väntan och lite väntan och kanske en felkoppling och så lite väntan till.
En före detta björk
En före detta skorsten
Och en smågalen arborist som även tog rökpaus i den inte så friska andra toppen.
Tarzan i Niklases björk!
”En galen arborist” låter läskigare än tex ”en galen fiskare” eller ”en galen handläggare”. Kan det vara den underförstådda sågen som gör att man inte vill möta en galen arborist i en mörk gränd?
Det har du rätt i Anna!
Kan det vara det lugnande i ett vårdträd som stilla susar i sommarvinden som får en att ro att även arborister är lugna?
Djupt rotade i myllan liksom.
Så när de blir galna, då är det verkligen på riktigt.
Som enterna.
Björkar blir ungefär 100 år, och sen ruttnar de inifrån. Och viker sig på mitten vid lite vind.
Salig Maken var oerhört skicklig på trädfällning vid trånga förhållanden, och kunde fälla trädet på decimetern när.
Björken som stod vid trappan ute vid vårt före detta pörte befanns se risig ut, Salig Maken fällde, och si si, den var genomrutten en halv meter upp.
Veckan efter kom en höststorm som med säkerhet hade fällt björken. Vi drog täckena över våra huvuden och somnade om, trygga med att björken redan låg på backen.
I torsdags hade jag en liknande upplevelse som Lotten. Sex växlar och automatiska vindrutetorkare. Körs i krösamoset, vad de kan hitta på!
Den här björken var riktigt fin upp till där topparna delade sig, där blev det en brun sörja i mitten … Vi har självplock på huggkubbar för närvarande.
Karin 16.35: Protesterar.
Lotten har ju två verktyg.
-hammare med spikutdragare
-liten kofot
Betr. ”kofot”.Brukar roa mig med ang verktyg att kolla ordet/uttrycket på olika språk via Wikipedia
-”kråkfot” -engelska
-”kofot” i olika varanter -germanska språk
-”getfot”- i olika varanter -romanska språk
OT- Råkade öppna sidan för Bahasa Indonesia via engelska varianten. Där såg jag ordet ”batam”. Återöversättning till engelska gav ordet ”metal”.
Kan det vara bakgrunden till vår batong?
Likartat som jag tror att engelskans ”ketchup”, härstammar från indonesiskans ”ketchap”. Normal beteckning på många malaysiska (likartat språk)/och indonesiska såser/kondimenter.
Något för båsmor att forska vidare på, och ha som tema i lokalradions P4 morgon
Jodå, ketchup kommer från indonesiskans katchap eller ketchap.
vilket jag läst en lärd och vederhäftig utläggning om nånstans, men jag kommer som vanligt inte ihåg var.
Men jag vet var jag bor.
Betr ”utländskans” betydelse i svenskan.
Först för >10 år sedan kom jag på var svenska ”refug” kan komma från. Dvs engelskans ”refuge” dvs ”räddning” (för gångtraffikanter).
Tidigare hade jag trott det var ett ”konstruerat” ord .
Den gula lappen med påpekande att det ska va dieel i tanken är nog bra att ha. Lille M. fyllde yngste sonens dieselbil med bensin för nåt år sen. Det kostade oss 10.000 svenska kronor.
Vår tämligen nya bil har elektrisk baklucka, backkamera och blåtandsuppkoppling till stereon men inte startknapp. Gammaldags nyckel som sticks in i nyckelhål vid sidan av ratten och vrisd runt till motorn startar. Precis som förr. Men den har 7 växlar, alla helt automatiska.
Den där gula lappen om att det ska va diesel i tanken kan du vara tacksam för. För nåt år sen fyllde Lille Maken yngste sonens dieselbil med bensin. Det kostade oss 10.000 svenska kronor.
Nämen nu är jag med i två versioner. Vaerenudå? Och att redigera går ju inte, blir bara en nolla.
Åsså blev ja blå. Nä nu går jag och lägger mej med en god bok. Gonatt!
Örjan: Refug(e) kom till svenskan och engelskan från franskans refuge: tillflyktsort, fristad, refug och till franskan kom det från latinets refugium: tillflykt (abstrakt) , tillflyktsort (konkret). Så där vandrar orden.
ÖR: Nästan rätt.
Man kan alltid be mig radera och redigera när det nu inte går (MÅSTE JAG JU FIXA!), men när man som Ökenråttan efter sina två kommentarer går och blir rolig och blå och säger gonatt – då kan jag junte ta bort dubbletten!
Niklas! Vilket äventyr! Vill du gästblogga?
Lotten, den där fina kanten — har den börjat fransa sig än?
Backkamera är väl bra, men den blir väldigt fort geggig och oduglig så fort det är annat väder än strålande sol. (Ja, vi har en på vår bil och ja, i regn och slask kan man lika gärna vara utan för ingenting alls syns.)
Jag är väl lite — ä-hum — trist, för jag misstänker att ”galen arborist” låter läskigare än ”galen fiskare” (och jaaaaa, det gör det!) helt enkelt på grund av -ist-ordslutet. Det lockar tankarna åt andra -ist-ord, som terrorist och sadist och sånt.
Min första bil hade en liknande anordning som PK beskriver. Men vi kallade den inte nyckel utan vev. Man stack in den i ett hål och vred runt tills motorn startade. I och med att armstyrkan avtagit har vi varit tvungna att skaffa bilar med så kallad självstart.
Vi har varken autopilot eller kylskåp i dem. En annan sak som vi saknar är staketspärr och soptunnevarning. Båda bilarna bär numera spår efter ganska brutala möten med grannens staket och våra egna soptunnor.
Där finns det behov av utveckling.
Annika: Den är fransig som en hippies mockajacka!
Det lär ska finnas både kylskåp och mikro i japanska bilar.
Annika, det tänkte jag med, men å andra sidan slutar ju till exempel filatelist, manikyrist, absolutist, absurdist, sextiotalist och försteviolinist också på ist och de verkar inte alls lika galna och läskiga som en galen arborist.
Okej att en galen manikyrist kanske inte heller är någon man vill möta i sagda mörka gränd, men är det inte även där konnotationen till vassa spetsiga verktyg som skrämmer?
Eller är det hur ordet låter, alltså kanske att arb och arg låter lika? Mani och mano?
Jag känner att jag har gått in i en återvändsgränd här, och jag kan bara hoppas att det inte blir mörkt innan den galna affärsjuristen stiger fram ur skuggorna.
När de galna filatelisterna går till attack med pincetter och förstoringsglas är det inte långt kvar till skeppet Nagelfars sjösättning!
Att jag skrev galen arborist beror nog på att jag tycker det tyder på en viss galenskap att klänga omkring i halv(?)ruttna träd med en motorsåg i ena handen.
”Den galna arboristen” är en bok som kommer att skrivas.
Den här vill man inte heller möta i en mörk gränd. När jag såg den som barn tyckte jag att han var jätteläskig. Numera vet jag att det bara var inlevelse, inte galenskap, men ändå…
Man vill inte heller träffa en galen nudist eller turist. I realiteten torde det ändå vara en galen bilist som man löper störst risk att möta och bör akta sej för. Har en efterlängtad resa till europeisk storstad framför mej, men det finns en oro som stör glädjen den här gången.
En galen florist låter däremot intressant, tror kanske att jag till och med känner nån sån.
Vi har ju av och till sett vad en galen arkitekt kan åstadkomma. En galen arkitetektist – där kan det finnas anledning att vara en aning försiktig.
https://www.youtube.com/watch?v=nwpy_SSQuj4
Åh, tack Skogsgurra — nu vet jag också var Bispingen ligger (för det blev jag tvungen att slå upp eftersom jag inte redan visste …): Niedersachsen!
Vid en ovanligt lyckad men stollig formulering kunde man väl kalla sig galen belletrist. Jag är så förtjust i ordet belletrist att jag blev överlycklig när jag nu tittade och såg (i SAOB) hur många avledningar det finns. Tjoho!
Den belletristiska belletristen sysslade belletristiskt med belletristik och belletristeri.
Belletristeri, dä ä mitt liv dä, se!
(Härreguuud vad jag försöker se om alla bokstäver är på plats men jag har gjort det svårt för mig, det har jag.)
Ingela, vem är den inlevelsefulle? Jag har ingen koll på violinister, förste- eller andra.
Annika, tack för belletrist! Hur har jag klarat mig så länge utan att känna till detta fantastiska ord? Jag ska aldrig mer kalla mig författare och jag tänker kräva att SFF byter namn till Svenska Belletristförbundet. Åtminstone den skönlitterära sektionen.
Och när jag ändå är i farten ska jag börja säja ”beljusa” och beljusning så ofta jag får tillfälle. Belyyysning liksom, vad är vi, norrmän?
Oj, glömde skriva att det var en film. Bilden är från affischen till ”Intermezzo”.
Fast jag tyckerförstås att arkitekten i Bispingen är galen på ett bra sätt.
inte så mycket mörka gränder där, utan mer motstånd på men-så-har-vi-alltid-gjort-människor.
Vill man möta en galen futurist?
Futuristerna var nog lite galna, hela gänget. Såg en utställning på Guggenheim med enbart futurister. Historiskt lite kul och enstaka verk hade kraft. Men de var polare med nassarna och Musses anhängare så man måste nog ställa sig en aning tveksam.
SG, där bor ju Tant Mittiprick!
Tant Mittiprick var så bra!
Nytt och nytt.
Jag har kört Citroën 2CV från både 50-60 och 70-tal. Alla hade startknapp, fast i den drog man. 🙂
Tant Mittiprick är min idol när det gäller barnumgänge och nu fick jag se hennes hus också.
Niklas, jag var på studentmottagning i går och knorpade med mej en champagnekork. ’Det är till en papegoja som jag känner,’ förklarade jag; folk ska ju allti veta vad man ska ha saker till. (’ som jag känner ’ är då en underdrift, men så blir det här hos Lotten.) – Ska jag skicka till adressen i stan eller på ön?
Nya bilar är överskattat. Har en som åtminstone var halvny när jag skaffade den. Det var förstås en tanke med det, och tanken var att ha en bil med garanti under några år för att ha en sak mindre att oroa sej för. Men det händer ju alltid saker med bilar, och det blir så trist när de första skavankerna kommer. Vid hemtransporten av studentcykeln förra våren gick spännet sönder på remmen som fixerade framhjulet och skärmen på det skavde av lacken på en fläck på bakluckan innan jag upptäckte eländet. Kostade på lagning. Vid nästa cykeltransport använde jag dubbla remmar överallt. Men på något vis har det uppstått ett nytt skavmärke på bakluckan, inte säker på hur och när, men det är väääldigt irriterande.
Å andra sidan är bilar som kräver kontinuerlig skruvning inget bra alternativ när man inte är eller har nån som skruvar. Hur än man vänder sej… etc
När vi efter Horndal åkte till Trollhättan i drygt fyra timmar sa bilen inget, men när vi på kvällen hade vänt för att köra de fem timmarna hem kunde den inte vara tyst. När vi kommit till Västerås sa den: ” Du är trött och behöver ta rast.” (Ungefär) Så vi stannade och sträckte på benen. Smart bil 2017.
Mycket förståndig bil ni har, Pysse!
Örjan igår 19:47. Protest godtagen. Du har rätt såtillvida att Lotten vevlar (säger vi om att använda något på ett spatiöst sätt) med både hammare och minikofot. Men minikofoten är som spikutdragare vida överlägsen hammarens klumpiga spikutdragningsfunktion. Borde ta en bild på den, men nu är den i fel hus. Det är ett verktyg som löst väldigt många problem åt mig och som man dessutom kan imponera på hantverkare med. ”VAR har du hittat den”, säger dom lystet. Gysinge byggnadsvårdscenter, svarar jag.
I anledning av de förlidna äventyren i södern. Vi försummade inte att besöka ’Rutigt och randigt’ i Grevie där man kan hitta dom mest otroliga äldre saker. Vi köpte bl.a. en gammal kokbok som heter ’Kungliga rätter’ där vi kan ta del av Gustaf V:s köksmästare monsieur Paul Arbins recept. Där fick vi t.ex. läsa oss huruledes man skulpterar om en potatis så att den ser ut som en champinjon!?
Nåväl. Där fanns även ett dessertrecept som började med att att man skulle skölja rensade jordgubbar. Quelle horreur! När vi nu satt här i lväll efter middan och åt jordgubbar (sköljda men inte rensade)
ville jag uttrycka mitt missnöje med detta M. Arbins missledande råd. Eftersom vi har druckit GT på balkongen och gott om vin till maten ville de exakta orden inte riktigt infinna sej. Jag frågade därför Lille M., lite insnöat så där: ’Va hetere när man tar bort snopparna?’ på jordgubbarna, menade jag då, för å rensa dom då. ’Coitus interruptus’ svarade då den Lille.
Tack Lille M för dagens skratt.
Tjusiga tryckkänsliga skärmar och knappsatser mitt fram är en styggelse och trafikfara för oss vänsterhänta. Alternativet högerstyrd bil tål faktiskt att utredas.
Tihi! Intressant svar på ÖR:s snoppfråga – själv skulle jag nog ha svarat kastrering. (I sakfrågan är jag såklart helt enig. Ta bort snopparna på jordgubbarna innan man sköljer?! Nä, det funkar ju inte.)
Förutom nu alla böcker om galna yrkesmän(niskor) som vi har fått inspiration att skriva, har Gysinge byggnadsvårdscenter fått välbehövlig reklam (här ska köpas minikofotar!) och så har vi skrattat så det stänkte blomkål över halva köket åt Lille M:s latin.
En stuguthyrare i Västerbottens inland var en gång ute och körde på småvägarna ute i skogen i närheten av sin stuga. Då mötte han en hyresgäst, en tysk som naken skuttade vägen fram med orden ”Ich bin frei! Ich bin frei!”
Galen nudistturist?
KAAARIN! Dina knott är fulla av kli-gift som inte sätter igång sin funktion förrän efter två–tre dagar!
(Det var ju hos Karin vi var på arbetsläger i helgen. Vi är nu proppfulla med röda, kliande [rätt häftiga] bett som sitter på rad längs det som var t.ex. strumpkanten eller halslinningen.)
Såna är di, knotten! En gång när vi var på bokloppisinvigning* hade jag jeans och en kort jacka på mig och knotten knott-knott-knotter-knottade som vore de extra ovanligt galna. Två dagar senare insåg jag att jag hade vad som såg ut som en leende knallröd mun på magen strax under naveln, från höft till höft. Otroooooligt vad det kliade!
* Bokloppisivigning – ett underbart nattnöje i slutet av juni i Bergslagens djupa skogar!
… och det var väldigt vad Cecilias galna nudistturist kan spela upp intressanta filmer i huvudet på en. De vill inte sluta!
Jag är lycklig ägare till en äkta Bahco spikutdragare. Oumbärlig, om nån frågar mej.
Googlingsservice: Bahco spikutdragare!
Liten kofot, det måste ju vara en kalvfot.
Håller med Annika om att Cecilias galna nudistturist genererar fantastiska filmer i huvudet. Vilken härlig början på dagen.
Inga knott iakttagna på gårdagens utomhusfest på landet. Inga mygg heller. Men en av gästerna blev stungen av ett bi när han försökte avgöra vilken sort det var (ingick i tipspromenaden).
Jag raderade just ett erbjudande om fem miljoner dollar från en rik amerikansk änka. Ibland vet man inte sitt eget bästa.
Vilket kön har damernas galning, får man fråga det?
Även jag har drabbats av inre biograf, men det är bara nöjsamt.
Här blåser nåt omåttligt och är nästan novembergrått och DÄR kom regnet smattrande. En perfekt dag att fortsätta städa.
Nåja.
Eller göra nåt annat. Inte.
Nu när det regnar passar det utmärkt att byta på Nalle-Palle och sätta på honom hans sommarklänning och att klippa fina kanter på hans nya begravningsverser. Han samlar på såna. Under vistelsen söderut köpte vi Svenska Dagbladet. Hemma prenumererar vi på DN. Svenskan har bättre standard på dödsannonspoesin så där blev det ett par dikter till Nalle-P:s poesisamling.
Men ÖR. båset är i sanning fantastiskt! Även jag har samlat på dödsannonspoesi!
Är er poesi av kvalitetstypen eller pekoral?
Nu skulle jag vilja se en bild på Nalle-Palle.
I övrigt råkade jag nyss läsa ordet ”cellist” och hjärnan gick igång sådär som den tyvärr gör ibland.
Definitioner av cellist (förslag):
Bi
Bidrottning
Nunna
Munk
Fängelsevakt (först skrev jag ett fulare ord men jag tog bort det — jag känner ju folk som jobbar på Kumlafängelset!)
Batongpolitiker (jag menar förstås såna som är extra förtjusta i ”hårdare tag”)
Konsthantverkare som sysslar med cloisonné.
Person med motsatsen till klaustrofobi
In-vitro-fertilisatör
Jag möter hellre en galen cellofil (eller om det heter agorafob) än en galen batongpolitiker i gränden. Och hellre ett galet bi än en galen inseminist, absolut. Men om jag måste välja på en galen nunna och en galen cloisonnist? Där blir det knivigare.
Är amöban en cellist eller encellist?
Har ni också oktoberväder? (Skolbarnen har ju gubevars såna där utedagar och picknickar med yllestrympor och studenterna hackar tänder och huttrar över champagnefrukost.)
Brrrr.
Ja.
Brrrrrrr.
Nä, här har vi som sagt novemberväder.
Amöban är väl encellist?
Barn i Norge härdas genom stickiga yllestrumpor och barn i Sverige genom brännboll och champagne (i rätt ålder) i maj-juni.
Själv har jag motionscykeln på uppfarten. Duger det?
Nyss for ett studentflak förbi i under sång och jubel i regnet. Studentmössorna på, inga paraplyer men humöret på topp Några killar hade tagit av sej på överkroppen, vilket såg svalt och friskt ut.
Idag har jag faktiskt tagit på mig på överkroppen. Sånt jäkla busväder har vi.
Ingen har tagit mej på överkroppen. Heller.
Men så här ser en riktig spikutdragare ut. Inte Classes lilla snikmodell.
Nu finns det ett nytt bås, så jag kan i lugn och ro och helt diskret nämna att jag läste Skogsgurra så här: Idag har jag faktiskt tagit på mig överkroppen. Lätt överraskad hann jag bli, det medges villigt. Samt fantiserar jag om huvudfotingar, personer med ansiktet i magen, skiopoder* och andra spännande varelser.
* Jag har alltså lärt mig ordet som ”skiopod” och skriver det därför så, men det är tydligen en variantstavning.