När jag häromdagen kom hem från Umeå (och min djefla man fortfarande sedan flera dagar sprang omkring i Polen), visade det sig att Nittonåringen hux flux hade tagit körkort.
Det vette tusan hur det gick till, för de två äldsta – som vi numera kan kalla Erik och Ida eftersom de är okej med att heta som de heter – genomgick alla helvetes kval med ångestattacker, förhör på teorin och övningskörning i all evighet. Den där handledarkursen som jag gick har verkligen gjort skäl för sig eftersom den nu har resulterat i tre körkort, spanjorens övningskörning och kusin Stinas … well … kanske inte helt fokuserade försök.
I alla fall. När jag kom hem från Umeå, hade Kung Bore (eller någon annan omtänksam person) placerat en jättestor dubb i vänster bakdäck.
Detta däck var förstås komplett tömt på att upptänklig luft. Alla barnen samlades ooooande och aaaahaande och så skruvade jag loss den.
Men vad gör man nu?
Bilen stod där den stod utanför huset. Bilar brukar ju få punka ute i den riktiga världen där man måste ringa efter bärgare eller hjälpsamma skottar. Inte får man punka hemma, liksom.
Jag cyklade resolut till Däckgubben 250 meter hemifrån. Jag gick in i däckgaraget.
– Knack, knack, knackade jag en man på axeln. Ursäkta, men hur långt kan man köra en punkterad bil?
– Oh, inte kan man det, inte. Då förstö…
– Ja, nej, jag misstänkte det. Förlåt att jag avbröt. Vad gör man då?
– Var bor du?
– Gillbergavägen 113. Gult och fult. Nära, bara uppför ba…
– Jag kommer.
Jag sa oooooo och tack och ojojoj och tänkte:
”Men vi bor ju på Gillbergavägen 113 A. Varför sa jag bara Gillbergavägen 113? Tänk om han går hem till grannarna på Gillbergavägen 113 B! Helskotta!”
Vad jag egentligen borde ha tänkt var ju solklart:
”Sicken hyvens karl!”
Så gick dagen; ingenting hände och ingen kom. Jag (som aldrig är hemma nuförtiden) satte upp en lapp med PUNKA i stora bokstäver på bilens bakruta. Om däckgubben skulle råka irra runt i kvarteret och leta efter det fula huset, liksom.
I morse visade det sig att bilen på mågot mystiskt sätt hade befriats från punkteringen. Ingen hade märkt nåt, bilen går nu att köra och någonstans går en däcklagare omkring och oroar sig över en obetald faktura. Jag cyklade förstås ner till Däckgubben igen.
– Knack, knack! Hej, har du varit uppe hos oss och lagat däcket?
– Jaaaa. Men det blev dyrt.
– Och dear.
– 514 kr.
Jag har sällan så obekymrat och glatt betalat 514 kr. Jag slapp skruva loss de förnicklade bultarna, jag behövde inte stå utan bil, jag behövde inte göra ett endaste dugg.
Oj, Jag har visst blivit en bekväm gammal kärring som varken kan hålla många bollar i luften eller söka nya utmaningar i framtiden. Jag vill verkligen aldrig mer göra ett däckbyte. Ska nog börja odla långa naglar också.
30 kommentarer