Hoppa till innehåll

Månad: april 2017

En liten solskenshistoria

När jag häromdagen kom hem från Umeå (och min djefla man fortfarande sedan flera dagar sprang omkring i Polen), visade det sig att Nittonåringen hux flux hade tagit körkort.

Det vette tusan hur det gick till, för de två äldsta – som vi numera kan kalla Erik och Ida eftersom de är okej med att heta som de heter – genomgick alla helvetes kval med ångestattacker, förhör på teorin och övningskörning i all evighet. Den där handledarkursen som jag gick har verkligen gjort skäl för sig eftersom den nu har resulterat i tre körkort, spanjorens övningskörning och kusin Stinas … well … kanske inte helt fokuserade försök.

I alla fall. När jag kom hem från Umeå, hade Kung Bore (eller någon annan omtänksam person) placerat en jättestor dubb i vänster bakdäck.

En skruvdubb, kan vi kalla den.

Detta däck var förstås komplett tömt på att upptänklig luft. Alla barnen samlades ooooande och aaaahaande och så skruvade jag loss den.

Den är för fan inte ens spetsig!

Men vad gör man nu?

Bilen stod där den stod utanför huset. Bilar brukar ju få punka ute i den riktiga världen där man måste ringa efter bärgare eller hjälpsamma skottar. Inte får man punka hemma, liksom.

Jag cyklade resolut till Däckgubben 250 meter hemifrån. Jag gick in i däckgaraget.

– Knack, knack, knackade jag en man på axeln. Ursäkta, men hur långt kan man köra en punkterad bil?
– Oh, inte kan man det, inte. Då förstö…
– Ja, nej, jag misstänkte det. Förlåt att jag avbröt. Vad gör man då?
– Var bor du?
– Gillbergavägen 113.  Gult och fult. Nära, bara uppför ba…
– Jag kommer.

Jag sa oooooo och tack och ojojoj och tänkte:

”Men vi bor ju på Gillbergavägen 113 A. Varför sa jag bara Gillbergavägen 113? Tänk om han går hem till grannarna på Gillbergavägen 113 B! Helskotta!”

Vad jag egentligen borde ha tänkt var ju solklart:

”Sicken hyvens karl!”

Så gick dagen; ingenting hände och ingen kom. Jag (som aldrig är hemma nuförtiden) satte upp en lapp med PUNKA i stora bokstäver på bilens bakruta. Om däckgubben skulle råka irra runt i kvarteret och leta efter det fula huset, liksom.

I morse visade det sig att bilen på mågot mystiskt sätt hade befriats från punkteringen. Ingen hade märkt nåt, bilen går nu att köra och någonstans går en däcklagare omkring och oroar sig över en obetald faktura. Jag cyklade förstås ner till Däckgubben igen.

– Knack, knack! Hej, har du varit uppe hos oss och lagat däcket?
– Jaaaa. Men det blev dyrt.
– Och dear.
– 514 kr.

Jag har sällan så obekymrat och glatt betalat 514 kr. Jag slapp skruva loss de förnicklade bultarna, jag behövde inte stå utan bil, jag behövde inte göra ett endaste dugg.

Oj, Jag har visst blivit en bekväm gammal kärring som varken kan hålla många bollar i luften eller söka nya utmaningar i framtiden. Jag vill verkligen aldrig mer göra ett däckbyte. Ska nog börja odla långa naglar också.

Share
30 kommentarer

Karriärskifte!

Tissel och tassel samt smussel och harkel, har det låtit om mig de senaste veckorna. Detta för att jag via ett jättehalkigt bananskal råkade få ett nytt jobb.

Hejdå!

Basketkansliet behöver mig inte längre, så april är min sista månad där. När jag fick det klart för mig, KASTADE jag mig på en plötsligt uppdykande jobbansökan jobbutlysning. Ungefär fem minuter efter att ansökan var inlämnad, blev jag kallad på anställningsintervju – den 27 mars – och den 3 april började jag jobba halvtid som vikarierande universitetsadjunkt i Textdesign vid Mälardalens högskola.

adjunkt (latin adiuʹnctus ’medhjälpare’, egentligen ’tillfogad’, av adjuʹngo ’tillfoga’), lärare i teoretiska ämnen […]

Så nu har jag gått från att köpa hänglås, flytta plåtskåp, inventera bollar, skriva sponsringsansökningar och sortera basketdräkter till att vara handledare för blivande skribenter. Men den största skillnaden är nog att jag inte längre kan gå till jobbet i basketshorts och gå ner och skjuta straffar när jag blir frustrerad.

Fast knytblus slipper jag ha på mig!

Share
84 kommentarer

Sekruttvåren 2017!

Man vaknar. Man ser att det ju är ljust ute fastän det är så tidigt att det kan kallas ”i ottan”. Man blir nöjd. Man vill som Rönnerdahl skutta ur sängen.

– AAAAARRRRGHHHIOOOO för faeeen! vrålar man i nästa sekund när fötterna nuddar golvet som är så isande kallt som det någonsin har varit.

Ronja Rövardotter hade säkert på något sätt kunnat kalla det där morrtjutet ett väldigt positivt vårskrik, men si på det humöret är jag nu inte. Det positiva alltså. Liksom:

– Jajaja. Mina fötter ser pyttesmå ut, men det är bara en synvilla.

Såsom britterna diskuterar vädret, gör även jag det i dessa snövädersdagar. På samma sätt som jag tjoar av snöglädje i december, fnyser, suckar och stånkar jag av snöaversion i april. Jag hötter med näven åt kylan och tassar ut barbent till brevlådan (där det ju inte ligger nåt nuförtiden) som för att lura någon.

Snacka om lock på korgen.

– Far och flyg, förbannade april! säger jag i detta nu … och andas sedan i lönndom på utetermometern eftersom det liksom verkar vara den som styr mitt humör.

Fotnot
Ordet sekrutt har snart tio år på nacken. Just sayin’.

Share
22 kommentarer

Hål i brallan

Detta har hänt

  1. Sedan barnsben har jag sytt lappar på jeans för att göra dem coolare, tuffare, ballare och snyggare.
  2. När jag 1985 träffade min djefla blifvande man, föll jag som en fura för honom för att han hade de absolut vackrast lappade jeans jag någonsin sett.
Mina egna finaste jeans från 1990.

Slutledning
Jag är alltså varken främmande för hål i brallan eller lappar på hål som inte finns.

Iakttagelse
Kalsongvisarmodet lever kvar i vissa kretsar, men är nog inte lika coolt längre. Nu gäller det istället att ha ENORMA hål på knäna.

Som på den här bilden från 1980, där en punkare i Tranås har håljeans – med 2017 års snitt.
Eller som på den här bilden, som jag tog i förrgår.

Konsekvens
Tjugotvååringen (som vi nu kan börja kalla Ida för att hon ju heter det) har fallit för detta mode. Själv tycker jag att det ser ut som tecknade serier när dinosaurier äter upp stora träd eller när Dennis’ hund biter herr Nilsson i byxröven. Ritsch, ratsch, liksom. Men hon köpte ett par på nätet för att de såg coola, tuffa, balla och snygga ut. På bilden, that is.

På Ida (som måste ha osedvanligt långa lårben) däremot, såg brallan ut så här …

Tråktanke
Är detta månne påskbyxor? Kanske är hålen – som ju kan ha tillkommit av att byxbäraren har krupit omkring på kvistiga trägolv – en symbol för det protestantiska späkandet på långfredagen?

Share
25 kommentarer

Jag är tydligen en fågelzombie

A very tired bird.

– Jag är så inihelvete trött, sa jag till min djefla man.
– Ät en hjärna, svarade han.
– Lite ont om hjärnor på Lidl … sa jag i ett försök att vara rolig mitt i tröttman.
– Mhm. Och så är du ju ingen talgoxe, sa han.
– Eh. (Va?) Nej.
Parus major.
– Okej. Lynx lynx. Gluteus maximus. Vena basilica. Clavicula. Ursa Major.

Sa jag eftersom jag en gång i tiden

  1. trodde att jag kunde latin
  2. var ihop med en kille när han läste första terminen på läkarlinjen.
Trött sparv. (Piaf jue.)

– Nu rabblar du ju bara latin! sa min djefla man uppbragt.
– Schwwp! sa jag.

Detta stavas just så och uttalas ”” eftersom jag är lulebo.

– Great tits! svarade min man lite för snabbt.
– Tack – jag vet, sa jag. (Smickrad.) Men … just nu?
– Mhfnn. Talgoxe heter ’great tits’ på engelska.

Den här dialogen är på riktigt tagen från verkligheten. Hjärnor är på riktigt fyllda av fett, dumheter och en och annan vettig tanke samt odefinierade proteiner och kolhydrater, vitaminer och mineraler. Samt minnen. Och talgoxar heter verkligen great tits på engelska. På riktigt.

En annan säkerligen jättetrött sparv. Från Minsk jue.

Talgoxar attackerar vid energibrist (som vore de zombier i en film med Brad Pitt eller Simon Pegg) andra fåglar – och äter upp deras hjärna. De söta små liven som vi försöker blidka med talgbollar är i själva verket mördarmaskiner.

Men som egentligen bara är lika trötta som jag, och bara behöver lite påfyllning.

Så tag lärdom: akta er för trötta människor. Det kan mycket väl vara så att de inte bara ser ut som zombier utan plötsligt attackerar er. De äter upp vilken hjärna som helst. Utan urskillning. Samt oavsett innehåll.

Beware. Trött zombie.
Share
82 kommentarer

Terrorsabotören

Sedan barnen var små, har jag när vi är på besök i Stockholm berättat samma gamla historier om stan.

– Det här är Ferlin. Någon sågade av hans cigg och say now after me: ”du barfotabarn i livet”.

– Nu tittar ni mot Klara kyrka där. För däääär ligger Bellman nog inte begravd fastän han har fått en sten rest över sig.

– Den här glasmojängen i Sergelfontänen var ett andrahandsval. Det konstverk som egentligen skulle ha stått där var för tungt, och hamnade istället utanför Luleås tekniska högskola. (Fast numera heter det visst ”universitet”.)

– Här i Kungsträdgården står två kungar staty. En är ett lejon bland krukor och den andra är en kruka bland lejon.

Kruka bland lejon.
Lejon bland krukor.

När barnen numera hamnar i Stockholm utan mig, är det de som förtjust berättar detta för sina kompisar. Men en sak har de inte vant sig vid att jag säger:

– Det här är Riksdagshuset. Om en terrorist hade velat göra oss stor skada, hade det varit en god idé att spränga en stor bomb precis här.
– MEN mamma, neeej, du får inte säga så!
– Tyst mamma, tänk om terroristerna hör dig!
– Mamma. Jag vill inte gå här.

Sedan igår vet jag inte riktigt om jag kommer att säga just så nästa gång vi är där.

För övrigt pratade jag idag med en polis, som är en skrivbordsdito i polishuset på Kungsholmen. Alla kommenderades de ut på gatorna när larmet från Drottninggatan kom – även de som inte längre patrullerar. Jag, som alltid fokuserar på det väsentliga, hade förstås en viktig fråga:

– Men vad hade ni på er? Kostymer?
– Nej, alla har uniformer tillgängliga. Fast våra är inte av senaste snitt och de sitter kanske inte riktigt som de borde.

Han berättade sedan att folk som de hade stött på strax efter terrordådet på Drottninggatan hade varit otroligt otrevliga mot poliserna. Väldigt många krävde att få

  • krypa under avspärrningarna
  • gå där de ville eftersom de ju brukar gå där
  • specialbehandlas pga. hög ställning i samhället
  • ta bilder för att minnas det hela bättre och t.o.m. visa barnbarnen.

Å ja ba, ja jag hade sagt till poliserna om jag hade varit i Stockholm igår:
– Hallå, ursäkta, släpp förbi mig! Jag ska titta på Ferlins cigg! Nu!

(Nej, det hade jag inte alls sagt.)

Mannen i lastbilen mejade kallsinnigt ner människor på Drottninggatan och har förmodligen för alltid förändrat vårt sätt att uppleva huvudstaden. Men. Vi som inte är direkt drabbade, kan tramsa vidare i livet och försöka ha så roligt som det någonsin är möjligt.


Uppdatering tre dagar senare:

Med all rätta har poliserna nu fått tusenfalt tillbaka på ett helt annat sätt. (Foto: Petra Jankov.)
Share
25 kommentarer

April, april, alternativa fakta och vem fan ska man tro på?

Sedan liten knodd har jag roats storligen av aprilskämten. Jag rusade ut till brevlådan i Luleå, letade i Kuriren och DN efter skämtet och kunde sedan luta mig nöjt tillbaka när de andra i familjen vaknade och letade de också.

Det allra, allra bästa aprilskämtet är det där om pengarna i Måttsundsbacken … Minns ni inte? Okej, jag citerar mig själv nu:


Under 1970-talet härjade Sveriges nationalbov Clark Olofsson som värst. Det gick rykten om att han under Norrmalmstorgsdramat 1973 lyckades smuggla ut hundratusentals kronor genom att placera pengar i internkuvert – och alla var vi intresserade som hyenor. Ett par år senare, den 1 april, deklarerade Luleås ena lokaltidning Norrbottens-Kuriren:

Clark Olofsson har grävt ner alla sina pengar i Måttsundsbacken!

 Men vi tvivlade.
– Int’ då, sa vi. I Måttsund åker man schlaaalom. Int sku han få för sig å gräva där, Clarkpojk’n.

Men så sa inte den andra lokaltidningen – alltså NSD. De blev storligen irriterade över Kurirens scoop, och åkte på skrikande däck till Måttsundsbacken för att kolla. Och kanske prata med folk samt gräva lite bredvid alla andra som ju måste vara där och leta guld.

Men NSD möttes förstås av en tom skidbacke. Och förstod aprilskämtet. Samt fick en snilleblixt. NSD-journalisterna sprang in i stugan vid backens fot, lånade en telefon (jo, ungdomar, det här var förr i tiden när telefoner satt fast i sladdar) och ringde upp Kurirens redaktion:

– Ni är ju helt sinnes! Här drar ni en vals om pengar i back’n och så far folk hit och gräv’ upp hela Måttsund! Den ser ut som en potatisåker! Gör nåt!

Så Kuriren satte sig i en bil och åkte på skrikande däck till Måttsund – för att där mötas och fotograferas av skadeglada NSD-reportrar.


Men så finns det ju en intressant underkategori till alla lyckade aprilskämt: fantastiska nyheter som är sanna och som råkar publiceras just den 1 april.

  • Gmail presenterades den 1 april 2004 och ansågs vara ett synnerligen lyckat aprilskämt eftersom man junte kan erbjuda 1 GB gratismejl sådär bara tjoff, liksom.
  • Morsesignalen SOS introducerades i Tyskland den 1 april 1905.
  • Både Himmler (1933) och Franco (1939) fick just den 1 april högt uppsatta positioner som kom att påverka hela världen.

Men det bästa inte-aprilskämtet som publicerades den 1 april, är faktiskt The Big Bang.

Physical Review den 1 april 1949: ”Remarks on the Evolution of the Expanding Universe”.

Nu blir det spännande att se vad som händer i det amerikanska nyhetsflödet eftersom nästan allt som Trumpen tar sig för, ju påminner om aprilskämt.

Trump 7 nov 2012.
Trump 27 nov 2016.

Här är några påhittade tweets – om den amerikanske presidenten hade levt i andra tider och twittrat om det som hände då, hade det kunnat se ut så här:

Nu ska jag inte lura en enda på hela dagen!

Share
32 kommentarer