Hoppa till innehåll

Månad: januari 2017

Den där gympalärarn …

På kvällarna kör vi vid matbordet en lek som kallas ”associationer”, som bara avbryts av traditionerna

  • nån håller tal
  • leken ”jag är den enda som”
  • mamma spiller igen.
Kvällsmat.

I associationsleken kommer vi förr eller senare till Döden via Max von Sydow, men ikväll fastnade vi på gympalärarna och kom helt enkelt inte vidare.

Jag har absolut inget minne av gympalärarna i ettan till och med sexan. Jag minns den där klasskompisen som alltid blev vald sist och killen som en gång kräktes i den hoprullade mattan (där jag brukade gömma mig), men annars ingenting. I högstadiet hade vi en högst normal en, som hette Rigmor, och som lät mig ha gympa med killarna.

(Nu skulle man kunna tro att jag är uppvuxen på stenåldern när flickor och pojkar ju inte fick umgås innan de gifte sig, men så var icke fallet. I 1970-talets progressiva Luleå där allt var jämlikt och fint, delades vi upp utifrån kön och endast vid sällsynta undantag frångicks reglerna. Förmodligen grät jag en skvätt och påstod att jag vägrade eller nåt sånt.)

Gammaldags gympa.

Men sedan kom gymnasiet. I ettan på Hermelinsskolan hade vi en mystisk karl som kontrollerade oss så att vi verkligen duschade och inte bara låtsades. Jag minns att jag en gång skojade och klev bredbent ur duschen och vrålade till honom ”är jag tillräckligt ren nu, tycker du?”, vilket verkligen bara var på skoj och alls inte en uttänkt provokation eller protest.

Och så till det starkaste minnet: gympatanten i rosa joggingoverall som bara pekade på en elev och sa:

– Handboll idag. Du leder.
– Basket idag. Du leder.
– Jazzdans idag. Du leder.
– Cirkelgymnastik idag. Du leder.

Rosa gympatanten. (Fast hon var jättegammal Säkert 45.)

Vid de sällsynta fall när hon faktiskt råkade peka på handbollsspelaren när det skulle spelas handboll, blev det förstås lite roligare än när pingisspelaren skulle leda fotbollslektionen.

Men, som ni förstår; det här var bedrövliga lektioner. Det allra roligaste var när vi lyckades bryta upp det skåp som alla misstänkte skapade den vidrigaste odör som någonsin spridits över Tibblehallens korridorer. Där inne såg det ut som om någon för sex månader sedan hade smetat in en gympapåse och ett par skor i … leverpastej?

Så här, fast utan mjukost och på kläder istället.

Kulturodlingar i gympaskåp har våra barn inte alls fått vara med om. (Väldigt få av deras klasskompisar duschar.) Däremot hade Sjuttonåringen en intressant idrottslärare i nian:

– Han körde bara fotboll, spökboll och handboll i åtta månader. Sedan kom skolledningen på att han inte gjorde som han skulle och kickade honom. Hans ersättare fick under fyra veckor köra enbart dans, hälsa, orientering och aerobics för att kursplanen skulle hinnas med.
– Men … Hur kör man ”hälsa”?
– Vet inte riktigt, men förmodligen fick vi lära oss att äta enligt tallriksmodellen.

En annan dag ska jag berätta om mina träslöjdslärare, som hette i tur och ordning Sune, Sune och Sune. Ingen av dem hade tio fingrar.

Share
66 kommentarer

Världspolitiken som basketturnering

Vi får tänka oss politiken som en basketturnering för att reda ut vad det är som händer på den basketplan som heter världen.

Trumplaget är stort och bullrigt, men bara drygt hälften får lira. Coachen hade tidigare en klubb i ryggen, som nu mangrant har slutat jobba på kansliet för att han planerar att sätta upp ett volleybollnät på mittlinjen.

Putinlaget har dragit sig undan lite och står mest och irriterar sina opponenter i omklädningsrummet, häller vatten i motståndarnas skor och tisslar och tasslar bakom ryggen på the rookies. 

Centraleuropalaget har fått en stjärnspelare – en nederländare som försöker få resten av gänget att hänga med trots att han är snabbast och finurligast.

TheresaMaylaget har sedan länge bett om time out, men det ser ut att ta tid eftersom varken domarna eller funktionärerna verkar ta dem på allvar.

Svenskarna har inte kommit in i matchen än, för de står bakom baseline och surar för att de har uppförsbacke, motvind, trångt på bänken eller något annat som skaver.

Mixlagen med NASA, USA:s nationalparker och CIA är lite lösa i konturerna och inte sig riktigt lika. Man talar om bodysnatchers, doping, klimatsmarta röksignaler och hemliga system och ett zonförsvar som ser ut som man-man och tvärt om.

Efter första matchen föll Trumplagets coach i tårar när han hörde att publiksiffran var blott 137 – han hade själv räknat till 138 och ville inte ha fel. Han pratade sedan om att dra åt tumskruvarna och hota spelarnas föräldrar med kollektiv bestraffning om de inte dök upp mangrant fortsättningsvis.

Men hörni. Den här ytterst mystiska basketturneringen kan ju inte fortgå i all evighet – om inte annat så kommer hallhyran att kosta för mycket. Så vad gör vi?

  1. Lyssna på vad som verkligen sägs – försök inte släta över och förmildra. Om coachen vrålar ”stek pannkakor i öronen!” är det verkligen precis så knäppt, och alls inte ett sätt att peppa spelarna.
  2. Tro inte att någon bättre vetande kommer till din hjälp. Domarna och förbundet har tillräckligt mycket annat att tänka på; du måste själv sluta spela försvar på fel spelare.
  3. Explodera av ilska när du blir förbannad. Man kan helt enkelt inte bli avblåst för stegfel innan matchen har börjat!
  4. Vänd inte kappan efter vinden. Att de andra i ditt lag inte springer tillbaka i försvar, betyder inte att du ska göra likadant. Inte ens genom att låtsas knyta skorna.

Dunk!

Share
47 kommentarer

Stickiga byxor och foträta skor

Jag påmindes igår om den ljuva barndomen – då när jag ikläddes sådant som jag på inga villkor ville iklädas. Min djefla man har ett förfärligt minne av ”stickiga finbyxor med fiskbensmönstrade pressveck” (me thinks hela brallan var fiskbensmönstrad) och en obekväm konsertstol som kryddades med en panisk rädsla att han skulle träffa nån han kände.

Jag kontaktade nu snabbt de barn som gick att få tag på sent på kvällen: Tjugofyraåringen och Sjuttonåringen.

– Hallå! Har ni något minne av hur ni blev iklädda kläder som ni inte gillade när ni var små?

En sån här mössa, t.ex.? (Lilla Lotten sommaren 1964 på en ryamatta med jättegoda fransar.)

Framför allt ställer jag frågan för att jag är komplett och totalt övertygad om att jag inte har tvingat på dem varken stickiga eller fiskbensmönstrade plagg och att tvånget när det gäller våra barn mer handlar om att våga ringa telefonsamtal eller fråga främmande tanter om klockan.

Tjugofyraåringen:

– Jag hade en tröja med knappar som jag inte kunde få på mig. Jag kom ihåg en gång när jag kämpade med att få på mig den … så att jag till slut började gråta.
– Vabaha? Vilken jädra tröja?
– Fast det var bara det att jag var för dum för att inse att det blev lättare om man knäppte upp.
– Ahaaa. Kunde inte jag ha knäppt u…?
– Jag kommer också ihåg att jag inte tyckte om jeans när jag fick mitt första par. De var ”hårda byxor” istället för ”mjuka byxor”.
– Så var det ju! ”Vill du ha hårda eller mjuka idag?” Tihi.

Själv hade jag kringlor med jättestora sidenrosetter. (Jag tror att jag var relativt ensam om det runt 1969.) Broder Jakob där till vänster slapp frisyr.

Och Sjuttonåringen?

– Nääää. Nej. Nope.
– Ingenting?
– Du frågar mig, jag som har gått hela högstadiet med en grön och en orange sko? Som fortfarande inte äger ett enda par tajta jeans? Som aldrig har tagit ett steg i högklackat trots att jag ska på studentbal om ett drygt år? Som har en mössa som ser ut som en morot?
– Eh.
– Fast ibland sa du att det var så kallt att man behövde ha dubbla lager. Det tyckte jag inte om. Fleece under jackan. Dubbla sockor. Nä, då blev det för varmt och så kunde jag inte klättra i träden.

Sådärja. Det är nu vetenskapligt bevisat; barnen här hemma fått en perfekt barndom.

Orangeluvan och jag i brygga 1976. Jag har mockasiner och slipover på mig! Och där ligger ju en lantmännen-keps!

Själv har jag då alla dessa fruktansvärda strumpbyxor att skylla min mentala ohälsa på. (Förlåt den diskreta överdriften där.) Stickigt som fan och så var det häng i grenen som drog med sig trosorna när kalasbyxorna strävade ner mot knäna.

Och nu vänder vi på steken eller fartyget i badkaret eller om det är kuttingen – för vad var mitt favoritplagg alla kategorier?

Skorna! Som hette ko-ko! Fulla med hålfotsinlägg var de dessutom!

Som tvååring älskade jag djupt de där vita promenadskorna som var lite för stora. Detta kompenserade jag senare med att i tonåren alltid ha för små skor eftersom jag skämdes över mina jätteblan.

Cirkeln är på något sätt sluten, för hur jag än gör, kan jag inte förmå mig att trivas i strumpbyxor – hur randiga och fina de än är. De halkar ner och korvar sig eller sitter för tajt och tar med sig benkläderna söderut …

Share
129 kommentarer

Galoscher, pampuscher och bottiner!

Ska vi prata om den nye presidentens syntax eller kanske världsfreden idag? Nej, vi ska analysera forna tiders skoskydd.

Jag har nämnt galoscher, pampuscher och bottiner förut, men aldrig riktigt utrett historien. Det kommer jag förvisso inte att göra idag heller, men vi måste ställa oss frågan:

– När slutade vi att använda sladdriga gummiskor ovanpå våra findito? Och varför?

Men först tre definitioner!

galoscher (franska galoches ’träskor’), ytterskor avsedda att skydda skorna från smuts och väta, oftast tillverkade av läder eller trä till mitten av 1800-talet, när man istället började använda gummi.

Galoscher.

pampuscher (franska babouche egentligen ’turkisk sko’), under 1700-talet lättare damskor, från mitten av 1800-talet lågskaftade damytterskor av företrädesvis gummi, ibland pälsbrämade.

Pampuscher.

bottiner (franska bottine ’känga’), sedan 1840-talet benämning på lågskaftade damkängor. Även ytterkängor, pampuscher, av läder eller gummi som skyddar skorna mot väta, har kallats bottiner.

Bottiner.

Några snabbintervjuer med folk runtom mig:

– När det blev gummisula på skorna, blev galoscherna lite onödiga.

– De allra första hade dåligt gummi som sprack (men ingen blev med barn).

– De finns faktiskt moderna galoscher! Googla!

Så – försvann de under 60-talet? Slutade vi månne samtidigt att gå med skorna på inomhus?

Men jag som har allt i källaren, har inte jag några galoscher där? Jag klättrade in i det allra förfärligaste rummet och klev över ljusstakar, porslinsfiguriner, femton gympaskor, 15 års företagsredovisningsskattepapper och en skivstång – och fann dem! Bottinerna!

Efter blott 30 sekunders trippande fick jag dock ont i fötterna och klev ur bottinerna.

(Måste iväg och spela basketmatch – dela med er av alla galoschminnen så uppdaterar jag inlägget!)


Några spridda utrop och minnen kommer här från båset, som verkligen kämpar med näbbar och klor för att inte råka snöa in på den nye presidenten. Undrar om han har galoscher.

– De vuxna hade galoscher när jag var liten. Minns dock inga detaljer.

– Att pappa hade galoscher på 60-talet minns jag (mest använda om vi skulle finbort så han hade eleganta snyggskor som måste skyddas) men vad hade mamma? Stövlar samt skor i påse? Det minns jag inte alls. (Få se om jag kommer ihåg att fråga i eftermiddag.) Vi barn hade ju alltid pjäxor eller kängor samt lackskor i påse. Och kalasbyxor förstås.

– När slutade vi använda galoscher? Vi har inte slutat. Vår snobbige yngste son har galoscher och det har även hans snobbiga kompisar och kolleger. Galoscherna köps i välsorterade skoaffärer och finns inte bara i svart utan även orange och grönt. Färgglatt och piggt i regnet och  slasket.

– När jag gick på gymnasiet i slutet av 60-talet och var lite modemedveten eller i allafall intresserad av kläder hade jag flera olika galoscher eller bottiner. Några var gamla, smidiga, nätta och snygga andra var nya, stela, klumpiga och fulare. Alla är numera utslitna och kastade.

– Vi använder vanligen charantaiser. Men har för tillfället total brist på dessa portvaktarfrufotbeklädnader. Så vi tar aldrig av oss skorna inomhus.

Tack, alla! Mina patienter på Danderyd (jag var sjukvårdsbiträde) hade allihop charantaiser som de aldrig tog av sig – inte ens på promenaderna utomhus. Inkissade och jättemysiga var de.

Share
59 kommentarer

Globen är solen och vice versa

Jag minns när jag lärde mig att Cook landsteg i Australien 1770. Det var nämligen igår kl 16:11. Jag minns också när jag lärde mig ”kastrullen” i den tyska grammatiken – i september 1977. Framför allt minns jag att jag 1985 lärde mig att The Birth of a Nation regisserades av D.W. Griffith 1915 eftersom jag alltid får just den frågan i Trivial Pursuit.

Och igår lärde jag mig även att Sverige har ”världens till utsträckning största modell av planetsystemet” – i skala 1:20 miljoner.

Men det går ju inte att förstå. Jag kan ju inte ens begripa hur mycket pengar en miljon är, än mindre förstå den där skalan. En vanlig orienteringskarta brukar vara i skalan 1:10000, vilket innebär att 1 mm på kartan är 10 m i verkligheten. Så … modellens 1 mm är alltså …

Nope. Obegripligt. Hur långt är liksom ett snöre?

Inte ens Tyko Brahe fattar vad jag pratar om.

Men nu tar vi och kollar på den där modellen. Den heter Sweden Solar System (SSS), och börjar med Globen och slutar jättelångt norrut i Kirunatrakterna. (Just ”jättelångt” är i sammanhanget ett oerhört noggrant, vetenskapligt utvalt uttryck.) Och så finns det lite skräp som Halleys komet
Swift-Tuttles komet söderut förstås. Så här är det:

Tänk er att Globen är solen. Den är nämligen stor.

Tänk er vidare att Merkurius ligger knappt 3 km norrut, precis där Stockholms stadsmuseum ligger (vid Slussen).

Merkurius ser ut så här.

Nu förstår ni vartåt det barkar: Venus ligger vid Vetenskapens hus, jorden (och vår måne) ligger strax utanför Cosmonova i Naturhistoriska riksmuseet.

Och så vidare! På varje punkt i modellen på rätt avstånd från Globen – om Globen alltså var vår sol – finns en modell av rätt planet! Lilla asteroiden Palomar-Leiden, är minst (0,2 mm). Den största planeten (Jupiter) är mer än sju meter i diameter, men den symboliseras bara av en stor blomplantering (vilket jag trots mitt entusiastiska tjoande finner vara lite fuskigt enkelt).

Va! Svimma nu av hänförelse. Dö lite av imponeringschocken. Är detta inte nästan det häftigaste ni har hört?

Pluto (dvärgplaneten som i mitt inre alltid kommer att vara fullfjädrad planet) ligger i Delsbo och Neptunus ligger i Söderhamn. Och jag vill åka på en road trip nu meddetsamma pannkaka marsch.

Och så kommer jag att tänka på när den nuvarande Fjortonåringen i andra klass kom hem med en modell av solsystemet i en skokartong. En precis likadan modell hade alla de andra fyra barnen fått göra, så jag ställde den raskt bredvid dem på planethyllan i barnrummet. Fast … det var något som var fel.

– Men … sa jag ganska opedagogiskt och kanske onödigt negativt med rynkad panna. Planeterna hänger ju fel.
– Nej. Dom får hänga i vilken ordning dom vill, sa den dåvarande åttaåringen bestämt.
– Fast nu är det ju inte planeterna som bestämmer hur de ska ”hänga”, utan vetenskapli…
– Fröken sa faktiskt att jag hade gjort rätt.

Jaha, tänkte jag och accepterade faktum. Och lade fram alla rymdböcker jag kunde hitta på köksbord, i tv-soffan, inne på toa och i den lille grabbens säng. Imorrn ska jag kolla om det hjälpte …

Mot Pluto! (Skriver jag bara på låtsas. Jag kan ju inte åka på road trip nuuu. Gah.)

Share
109 kommentarer

Tvättstugan

Jag och min djefla man har klantat till det ett antal gånger i lifvet och det bästa är faktiskt att bara rycka på axlarna och gå vidare. Vi har

  • glömt att adressändra
  • saltat saffransdeg
  • anlitat en billig flyttfirma
  • krockat med bilen, fast bara lite
  • klippt barnens frisyrer själva (vilket gör det nästintill outhärdligt att titta på vissa annars utmärkta barnbilder)
  • föreläst under enorma förkylningsbesvär och nyst på samhällsbärare som kunde påverka BNP.

Nu har en av mina väldigt unga kompisar blivit lite vuxen, tagit banklån och köpt och flyttat in i en lägenhet med stuckatur, högt i tak och trägolv samt festlokal som man kan hyra. Men vi var med under hela processen med mäklare och visningar i blåa tossor och allt.

– Oj, vad vi ska ha party här! sa jag på första visningen och anade inte förrän en stund senare att jag kanske inte är den direkta målgruppen för party just här, bland ungdomar liksom.

Föreningen är välskött, ekonomin ser toppen ut, säljaren visade stolt upp festvåningen och alla klappade vi händer av förtjusning när vi gick på den knarrande parketten.

Men inte en enda gång tänkte vi:

– Undrar hur det ser ut i källaren där tvättstugan finns!
– Ja vad intressant förresten – tvättstugan måste vi ju kolla på!
– Ooh, ja, tvättstugor är det bästa som finns!

Den trevliga säljaren sa:

– Alla i de andra sex lägenheterna [som är större] har egna tvättmaskiner, så jag har fått ha tvättstugan heeelt för mig själv!

Och vi tänkte bara:

– Yay!

Och så berömde vi parkettgolvet en gång till. Klantigt är bara förnamnet. Men i fredags när flyttlasset äntligen gick, snubblade vi ner till källaren för att leta efter ett förråd och den där tvättstugan. Det första vi stötte på var en ganska påträngande källardoft. Well, well, i tvättstugan är det ju säkert varmt och torrt, tänkte vi. Och så hittade vi den.

tvattstugan
Aha … Hm. Hoppsan. Tvättmaskinen står på fyra bitar tillklippt hallmatta.

– Vad kallt det är! sa jag.
– Men vad det blåser! sa jag sedan.
– Varfö… men … koll… det här var ju … mumlade jag slutligen.

bladkallt
De två fönstren var öppna och löven blåste rakt in i tvättstugan som om någon stod med en lövblås utanför.

Jag lyckades med stor möda stänga det vänstra fönstret, men det högra hade slagit sig så att det var stört omöjligt att få igen. Men det gjorde inte så stor skillnad.

fonterintebra
Jahaja, englasfönster, där ser man. Precis som på Louvren.
avlopp
Tvättmaskinens stora rör pekade lite snett, men torktumlarens lilla slang gick i alla fall rätt. (Jag rättade till röret varsamt som vore det ett litet barn.)
betong
“Den murade väggens krackelering bidrar till den rustika känslan.”
tvattmaskin
Det här är en Miele Professional WS 5445 (MC13), som av utseendet att döma har några år på nacken.
mielebeskr
Japp, så här ser bruksanvisningen ut. Men Miele har ju gott rykte och håller länge?
byk
Oh så trevligt: ett blått betongbadkar – eller kanske ett bykkar?
mieletumlare
Tumlaren är nog bara kanske tio år gammal eller så, men gissa om luddfiltret var rent. Nej! Någon ska dö!

Det sista vi gjorde denna inflyttningsdag var att inspektera de tre små torklinorna som hängde i taket, för på dem fanns det lite pynt.

haironastring
Jättefint!

Tvätten kommer kanske inte att torka i rödaste rappet, men den kommer i alla fall att lukta fräscht eftersom fönstret ju inte går att stänga.

tvattstuga
Det var ju ungefär så här jag hade tänkt mig att tvättstugan skulle se ut.

Min kompis tycker däremot inte alls att hon var klantig som glömde att inspektera tvättstugan. Igår ryckte hon bara på axlarna och sa:

– Äsch, det går nog bra det här! Fast det där luddfiltret måste jag prata med någon om.


Det här blogginlägget publicerades redan i höstas, men var lite för ickeanonymt, så jag tog bort det så att min kompis inte skulle råka illa ut. Nu har hon vant sig vid tvättstugan och blivit bundis med alla i bostadsföreningen. Och tvättmaskinen går bra.

Share
51 kommentarer

Vilken jävla smäll!

Vi har ett jättestort kylskåp som heter veranda.

Där placerar vi sådant som inte får plats i de normala kylskåpen. (Ja, hrrrm, vi har två kylskåp inomhus.) Särskilt läsken mår utmärkt där ute på vintern och får oss allihop att kolsyrebubbla av lycka.

Men så är det ju det här med nollgradigt som övergår i minusgrader. Och den där läsken som igår var så lagom kyld, är plötsligt fryst.

Och det är här jag kommer in i bilden. För här skall intet förfaras!

– Ta in läsken!
– Men mamma, den är ju alldeles fryst …
– Damn. Okej. Lägg dem där bara, innanför dörren.
– Allihop?
– Javisst.

Tre flaskor placerades innanför dörren, medan en flaska under Tjugofyraåringens övervakande lades i vatten i diskhon. Vi diskuterade en liten stund hur ett eventuellt misslyckande skulle kunna gå till och om knivarna på magnetskenorna kanske skulle kunna flyga omkring och enades om att det nog skulle gå bra, det här.

Då …

PFFOOOMMMM!!!

Det var inte ett pang, inte ett poff och verkligen inte en krasch. Ett dovt !pang! på högsta volym var det. Fjortonåringen satte sig paff på en bänk och Tjugofyraåringen flög upp på en annan bänk som vore smällen kanske en mus. Själv vände jag mig långsamt om med en vag känsla av att det nog var bäst att inte göra något överilat.

Sprängd colaflaska.

Då kom min djefla man inrusande.

– Va? HALLÅ? Vaaa …? ÄR ALLA OKEJ?

Han hade känt att livet var slut, att alla i köket låg lemlästade och döda och att husvagnen (som vi inte har nån) hade en gasolläcka och att alla hans b… nämen.

– Alla mår bra? Oj, läsken. Är det sockerfritt?

Det var det. I tio minuter låg vi alla på golvet och sopade och skyfflade isläsk. Sedan började vi torka upp smält läsk. Och slutligen torkade vi läsk på väggarna och i taket.

Under hela tiden låg den där andra läsken i vasken och gosade och mådde jättebra.

Efter Smällen – The Movie:

Share
65 kommentarer

Sladderi, sladdera

Jag vet ju att jag bland läsarna har elkunniga sladdfantaster. Och jag vill så gärna tjoa:

– VARFÖR KAN INTE NÅN BESTÄMMA ATT ALLA SKA HA SAMMA SLAGS KONTAKTER?

Men så kan jag ju inte skrika.

  1. Vem är nån?
  2. Vilken kontakt är bäst?
  3. Kan inte alla bara stanna hemma och sluta resa till andra kontinenter?

Det finns säkert massa fakta (som jag borde kunna googla fram själv) som ni vill dela med er av, eller hur?

Den här värlskartan (med avhuggna kanter) hittade jag hos World Standards, där den är lite piffigare och kan förstoras. Länder med samma färg har alltså samma slags vägguttag; jag utropar oss i det mörkblåa laget till vinnare.

Konkret: de andra ländernas kontakter och uttag … är de lika bra som våra? Lika praktiska?

Svensk, jordad.
Svensk, ojordad.
En sån här har Danmark och Grönland. 🙂
USA:s gubbe är upprörd över nåt, tror jag. 😮

Danmarks söta gubbe i uttaget funkar faktiskt med svenska kontakter, men ”is unsafe”. Jag vet inte riktigt om det innebär att de svenska kontakterna i danska uttag kan explodera eller om det bara är en liten luringvarning eftersom de flesta av oss har vederbörlig respekt för elektricitet. Men det vet jag i alla fall om USA-kontakten att en av dem ägde jag 1982, när min locktång i Dallas sa pfffft och sprutade gnistor rakt på mina basketskor.

Kinas kontaktgubbe ser ju ut som om Jackie Chan i kombination med Skriet.
Jackie Chan.
Edward Munchs förtvivlan.

På World Standards kan ni se alla knasiga kontakter och uttag och även där konstatera att ”vi” borde vara diktatorer över elektricitetsbestämmelserna världen över.

Märk väl nu att jag alls inte förespråkar att allt ska standardiseras – bara de förnipplade eluttagen, tack. Och kanske även korrtecken. Samt världens alla tv-apparaters fjärrkontroller.

Share
76 kommentarer

När kommunikationen inte funkade så himla bra

Nu ska jag berätta om hur det kan gå när informationstekniken på både det mänskliga och digitala samt automatiska (?) planet fallerar.

Ha tålamod: det här är inte bara ett gnälligt SJ-gnöl.

Första sträckan hemåt från Lund till Eskilstuna häromdagen gick alldeles utmärkt. En stor parentes i sammanhanget är att vi numera måste byta till ett sekruttåg redan i Linköping istället för att sitta kvar på fintåget ända till Norrköping.

Sekrutt-tåget X12.

När mina två basketkolleger och jag skulle kliva av – i just Linköping – sa tågvärden i högtalarsystemet:

– Tåget mot Katrineholm, Eskilstuna och Sala avgår klockan 18:07 från spår 3, alltså samma perrong som vi kommer in på.

Vi klev av, sprang in i en väntkur och stod där och njöt av värmen. Högtalarsystemet inne i kuren var på maxvolym eftersom ingen under högtalarmötet på SJ:s eller Trafikverkets kommunikationsavdelning sa just den här meningen:

– Ska ljudet inne i väntkuren vara lika högt som ute på perrongen, i det fria där tåg och väder samt vind påverkar?

Varje gång något sades i värmekurens högtalare fick vi alltså ta paus i vårt annars oavbrutna prat. Med andra ord hörde vi exakt varenda ord som sades i utropen. Och därför blev vi lite fundersamma när klockan blev 18:09 utan att något tåg hade dykt upp och inget plong om försening hade kommit i mobilen och … och … och … det ju faktiskt på skyltarna inte stod en enda bokstav om något tåg till Eskilstuna.

Jag ryckte åt mig ryggsäcken och sprang som en halt hind nerför trapporna och in i stationshuset. Inget tåg mot Sala syntes på skärmarna. Aha! En tåginformationshjälpare i grön reflexväst! Hallå!

– Ursäkta, tåget mot Eskilstuna?
– Det som gick nyss?
Som gick nyss?
– Från spår 6.
– Frå…?

Här blev jag väldigt avbruten av en Securitasvakt som stod bredvid den gröna västen. Han ville hemskt gärna ha ett ord med i laget.

– Ja, det gick nyss. Som det skulle, lade han till.
– Vänta ska jag kolla, sa tåginformatören och flipprade på sin telefon.
– Från spåret som ligger allra längst bort, dääär, sa Securitasvakten och pekade synnerligen irriterande bort i fjärran.
– Men vi blev tillsagda att stå vid spår 3! sa jag uppbragt.
– Men tåget till Eskilstuna går alltid från spår 6, sa Securitasvakten.
– Nej, sa tåginformatören, det brukar gå från spår 3. Titta här …

Och så fortsatte hon genom att visa mig hur det hade avgått på korrekt tid från ett helt annat spår än 3. Som det ju alltid brukar avgå från.

Vi tre basketnördar såg nu ut så här.

Vi svalde dock förtreten och satte oss att i lugn och ro invänta tåget som skulle gå en timme senare, som pga. ”den rådande väderleken” (alltså normal svensk vinter) var försenat nästan en timme till 19:50. Vi löste världskrisen och basketpaniken samt diverse knutar och jag svor ve och förbannelse över den trevliga middagen som jag kom att missa.

– Nu tror jag att vi samlar ihop oss, sa jag 19:35. Det står här på appen att tåget ska inkomma 19:40. Vi går och kollar på tavlan.

Vi tre stirrade på tavlan ”ankommande tåg” och hittade inget av värde. Inget tåg inkom 19:40. Men på ”avgående” stod det att vårt tåg (som ju alltså inte någonsin skulle inkomma) skulle avgå kl 19:50. Väntelivänt. Trarajdiraaa. Tickeli-tick sa klockan.

– Näe, sa jag kl 19:49 till mina två basketnördar. Nu går vi fan till perrongen! Spring!

Tre gamla basketspelare sprang på stela knän både nerför och uppför trappor. Framme på ”vår” perrong stod bara ett litet sekrutt-tåg. Skylten sa att det var ett ”ankommande tåg från Kalmar”, som ju inte har något som helst att göra med Sala eller Eskilstuna.

Såhär, fast från Kalmar. (Gammal bild.)

Vi och kanske sex andra perrongförvirrade stod där och sa ”Kalmaaar?” tills jag älgade fram till fel ände av tåget (dysdirektiker Bergman) och stirrade in i en tom förarhytt. Jag vände och sprang till rätt tågände och knackade på fönstret, varpå en förtjusande lokförare i skägg och glasögon tittade ut.

– Förlåt. Vi undrar bara vart du ska åka.
– Sala. Eskilstuna. Västerå…
– Men på skylten står det att du kommer från Kalmar.
– Va? Näe, sa lokföraren och tittade ut mot skyltningen och skrattade.
– När ska tåget avgå mot Sala då?
– Eh. NU. Alltså verkligen nu.
– Åh fan.

Sa jag och sprang mot mina kolleger och de andra som stod och var förvirrade på perrongen.

– DET ÄR TÅGET MOT ESKILSTUNA! Och Sala! Kliv på! Snabbt! Dörrarna stängs!

Schwopp, så var vi på väg hemåt igen.

Nu är frågan hur i hela friden alla inne i stationshuset skulle få reda på att det var just deras tåg som

  1. inte hade inkommit
  2. inte annonserades i högtalarna
  3. nyss avgick.

Där står de förmodligen fortfarande och undrar.

Stackars tågvärden kom förstås och kollade våra biljetter (”vi missade vårt tåg för at bla bla bla”) och hon fick just dessa frågor (punkt 1–3 ovan).

Hon såg ut så här när hon sa att vi faktiskt hade fel och att tåget hade skyltats korrekt på perrongen och att allt hade gått rätt till. Mhnpffft.

Slutkläm:
Jag känner mig maktlös och förvirrad. Borde sådant här inte funka bättre och bättre? Vi (jag) har slutat att lita på vårt (mitt) eget omdöme. Med andra ord finns det under en helt normal resa dessa komponenter att inte ta hänsyn till what so ever:

  1. SJ-appen
  2. utrop via högtalare
  3. saknade utrop via högtalare
  4. skärmar inne i stationshuset
  5. skyltar ute på perrongen

Just sayin’.

Share
48 kommentarer

Att vara eller inte vara språkpolis, det är frågan

Häromdagen fick jag väldigt mycket beröm för att jag utger mig för att vara ”den skrattande språkpolisen”.

– HAHA! skrattade denna ytterst trevliga person och log med hela kroppen.

Men idag kom ett mejl från Orangeluvan, som tvärtom ansåg att devisen var både förlegad och osann. Hon föreslog samtidigt:

 

  • Bokstävlarnas försvarare
  • Språk och trams
  • Mer svenska åt folket
  • Tala stort är silver, skriva rätt är guld
  • Skriv rätt, så förstår vi vad du menar
  • Tyst min mun, så får du rättstavningsråd
  • Rätt skrivet, rätt tänkt

Å ja ba:

– Nämen vaff …

Min djefla man brukar vara bra på att ha åsikter, så jag frågade honom vad han tyckte. Men han var helt uppe i det blå med sin julgåta, och meddelar på engelska detta:

A New Year’s Greeting. A short story. A quiz.

Dear friends, near and far,

I wrote a short story for you. It’s my way of saying ”Let’s make 2017 a great year!” In the story, you will also find three lines from three of my musical favourites: two who passed in 2016 and one who got the Nobel prize.

For Swedish-speaking contestants: skicka ett mejl med de tre rätta raderna till olle@bergman.com. Bland de rätta svaren lottar jag ut ett bokpris med mina tre titlar i serien Historiska ord.

For non-Swedish-speaking contestants: send me an email to olle@bergman.com with the three hidden lines. I will pick one (random) winner who is rewarded with an e-book from Amazon.

Here we go! (Feel free to disseminate this link)

https://medium.com/@ollebergman/the-messenger-95f33805bbe9#.8ci9ox848

Så vem ska jag nu be om hjälp …?

Share
80 kommentarer