Igår lyssnade jag i drygt två timmar på Bill Bailey och cyklade sedan hem genom ett sommarvarmt Lund och höll på att bli nermejad av andra lundacyklister eftersom jag knappt trampade och dumlog och inte riktigt fokuserade på trottoarkanter och enkelriktning.
– Bill Bailey? säger 43 % av läsarna nu.
Inte förrän jag fullständigt och komplett snöade in på QI och såg varenda avsnitt åtminstone en gång, visste jag vem han var. Sedan tittade jag med lupp på alla Jonathan Creek-avsnitt, där han också dök upp. Sedan förstod jag att han var musiker!
Under Lunds Humorfestival (men Johan Wester och Anders Jansson vid spakarna) såg jag 2010 allt som jag hann se och rapporterade noggrant allt jag såg. I år hann jag med 1) invigningen 2) Bill Bailey.
Så här ser han ut. Bara det är ju jättekul — eller som han själv säger:
Han står ensam på scen, men med alla tänkbara instrument tillgängliga. Sedan pratar han om politik, konst, skrivregler, sociala medier, dokusåpakändisar, döende gäss, ugglor inslagna i gladpack samt naturvetenskap. Så fort andan faller på, tar han hux flux fram (jag vill gärna tro att allt är improviserat eftersom man får en känsla av det, även om jag vet att så inte är fallet) ett instrument och spelar lite.
Ibland får man en känsla av att multibegåvade estradörer tar fram alla sina talanger bara för att visa att de är bra på mycket och så blir allt bara lite halvjånket. En av artisterna på Humorfestivalens invigning valde att inte pratskoja utan sjungskoja och rev då av en massa musiknummer som skulle spegla olika genrer och tidsåldrar. Texten var specialskriven och musikerna fantastiska och hela numret bara gääääääääääsptrist. Inte som Bill Bailey. Eller, om jag får säga det, Johan Wester och Anders Jansson som jag tycker är roliga bara de ställer sig upp och säger Halleå. (Det där skulle vara en skånsk hälsning, men det ser ju bara ut som en norrländsk stad.)
Bill Bailey spelar även koskälla.
Och tuta.
Här kommer ett klipp från QI, när inte bara Bill utan även de andra är roliga. Jag har berättat om just detta avsnitt förr, men det kan ses hur många gånger som helst. Bill sitter med sitt flyende hårfäste längst till vänster och är den som först inser att det är dags att göra musik av det som händer.
Det verkar för övrigt finnas ett uppdämt behov av att klappa med tid och otid. På vilken tillställning jag än hamnar, sätts det evinnerliga taktklappandet igång innan jag ens har börjat fundera på om det är en svängig låt eller en dödsmarsch. Är inte det där handklappandet i takt liksom sånt som bubblar upp ur kroppen för att man bara inte kan låta bli utan känner att man måste dansa men inte kan för att man [fyll i lämplig orsak här] och då liksom lever med? Well, Bill Bailey löste det på ett trevligt sätt (för jag tror att han tänker som jag, så det så och snart är vi bästisar han och jag) när publiken plötsligt klappade med redan efter första tonen i en låt.
– Oooooh, I see, you want to clap along? Let’s see …
Och så valde han ett stränginstrument (som kan ha hetat bandurria, jag skrattade så att jag inte hörde vad han sa) och spelade på den och gav publiken order att klappa på fem.
– One two …
– KLAPP! klappade publiken.
– No! On five! sa Bill och drog efter andan för att säga one.
– KLAPP! klappade publiken.
– No! On five! On five! One two thrrr…
– KLAPP! klappade publiken.
Om och om igen. Och det var verkligen så – de 2 000 i publiken ville så gärna göra rätt att det blev fel. När alla väl fattade att de skulle klappa på fem och att han själv höll takten med en bastrumma, spelade han en folksång som till slut gick så fort att vi inte kunde annat än applådera eftersom takten var puts väck.
Som en sucker for humor, njöt jag i stora drag och skrattade verkligen så att det räcker ända in i november. Jag ska inte dra hela föreställningen utan istället ge er Bill Bailey i Youtube-format.
Bli inte rädda när han jazzar loss efter fem minuter – han tycker att jazz är rätt fånigt och är själv en hårdrockshippie.
Så. Ni kan inte få se bilder på hur alla människor tog bild på Johan Glans och dreglade på andra komiker som var på plats och heller inte på alla rutiga skjortor som alla män har på sig eftersom det råder strikt fotoförbud på slika föreställningar.
Eller om det beror på att jag för en gångs skull respekterade förbudet.
Mer troligt är att det var en mandola, men som ni ser i högerspaltens relaterade instrument finns ett helt gäng att välja på.
Är han son till Evert Ljusberg?
”Would you call this Intelligent Design? No!”
Haha!
Om du vill ha något att kolla på Lotten under din bilresa
norrut mot gula huset så kan du kolla på detta.
I och för sig så kanske det är bättre om du håller ögonen på vägen?
Hahahahaha, They say of the Acropolis var ju helt fantastisk :), Monty Python hade varit stolta.
Rob Brydon, master of comical timing, när han tar över Stephens förklaring med ett perfekt ’that’s right’ vid 0:43, helt briljant!.
Till er som gillar detta måste jag rekommendera filmen ’A Cock and Bull Story’, den omöjliga filmen om Tristram Shandys ofilmbara biografi, http://www.imdb.com/title/tt0423409/
Inget bra att kolla på jobbet, folk runt omkring mig ger mig underliga blickar när jag försöker kväva mina gapskratt och istället se ut som jag gör något viktigt och svårt…
Näe, jag tänker inte skriva nåt, jag tänker sura för att inte jag också har sett Bill Bailey igår.
Och jag surar för att jag missade Douglas Adams när han var i Örebro för många år sedan. Det kommer jag aldrig över.
Kanske därför som jag idag fick ett oväntat mail från Svenska Institutet för Sorgbearbetning?
Någon annan som fått detta oväntade mail?
Han är också väldigt, väldigt rolig i TV-serien Black Books!
Det var i Black Books jag upptäckte honom (och Dylan Moran, förstås). Och för några — ett gäng, men jag vet inte hur stort gäng — år sedan visade någon SVT hans föreställning Troll, som var alldeles, alldeles underbar.
undertecknat, Grön av Avund i Närke.
(Äsch, den föreställningen hette inte Troll, den hette Part troll. Men hur som helst.)
Ninja, sura inte. Jag såg inte heller Bill Bailey men det är bara
att bryta ihop och komma igen som det heter på sportspråk.
Den klassiska klyschan ”Don’t worry, be happy!” passar bra här.
Som stor fan av QI är jag förvånad över att jag aldrig har sett Akropolisavsnittet! Det är ju helt sanslöst bra.
Och så föreslår jag att båschiefen vid tillfälle läser sista meningen i fjärde stycket en gång till. (korr)
Driva, ska det vara ”henn”?
Tre bra låtar:
AVANTASIA – Dying For An Angel (feat. Scorpions’ Klaus Meine)
Avantasia – Wastelands (feat. Michael Kiske)
Grinderman – Palaces Of Montezuma
Jag hade en Don’t Worry Be Happy-tisha i så många år att den mystiskt försvann när jag och min sambo hamnade under samma tak.
HUR kan jag ha missat detta underbara Akropolisavsnitt av QI?! Jag som så slaviskt följer dem?
Så … jaha, alla fredagmyser?
Jag låtsas fortfarande att jag inte alls känner till att BB har varit i Sverige, än mindre att Lotten har sett honom (för om jag tänker för mycket på det så dööööööör jag).
Fort, någonting helt annat. Jag vet inte hur många här som känner till Robert A. Heinlein (sf-författare från den sk guldåldern, som hade en del lysande egenskaper och en del andra som … tja), men nyss föll jag över en mycket underhållande utredning av hans förutsägelser från 1964 om var mänskligheten skulle vara 2014. Som de säger i slutet, han hade andra gissningar också, men håll med om att han prickade ganska rätt när det gäller ganska mycket.
(undertecknat en som hoppas att hela adressen följde med … återkommer strax)
Men JÖSSES!
Jag skrev att det var Heinlein men det var det ju inte, det var ASIMOV!
Skyller genast och snabbt och absolut på den andra hälften som har babblat om någonting som Heinlein sa, hela dagen.
(de långfingrade tassarna täcker just nu det starkt rodnande ansiktet)
(men länken fungerade, alltid något)
Annika, fredagsmys vet jag inte men speedway i alka fall.
Kollar den Danska (individuella) finalen.
Den Svenska motsvarigheten körs också ikväll men
den Danska finalen håller betydligt bättre klass än den Svenska.
Åkt i bil förbi Indianernas arena (i Sannahed) i dag. Den såg väldigt ensam och sorglig ut. Ja, sådan är den grymma världen.
Lite synd är det för Sannahed är en riktigt bra bana,
en av de bästa i Sverige faktiskt.
Isaac Asimovs Psychohistory är en av en intellektuell gigants prestationer. Vi andra hukar oss och tillber.
.
Och vet ni: En jag känner har skakat hand med honom. Det ni.
Ah! Jag mötte Lassie!
Sjutton också, just nu har jag ingen bra Lassie-historia. Det är ju liksom ingen poäng med att man själv råkat möta någon storhet (har f ö inte mött så många), det ska vara just att ens farmors kusins förra man klev in på samma toa som Thore Skogman kom ut ur, eller så.
Fredagsmys? Inte direkt. Lite för sömnig. Men Asimov har man ju läst. Och Heinlein. För en stund sedan läste jag om Sartre på Wiki. Hur kommer det sig att alla de där gubbsen kom med så många självklarheter och blev så hyllade för dem?
…i tjänsten på SR har jag mött, och arbetat med, åtskilliga storheter. Det är ju lite orättvist för oss namndroppare att skylta med dessa. Därför söker jag hålla mig till de jag haft att göra med utanför tjänsten.
@och: ’De där gubbsen’ var först med sitt. Så enkelt är det. Lika enkelt som att Borta Med Vinden var först med sitt; Mallen till nutidens såpor.
och: Får jag förtydliga mig, så var dessa först med gods som är allmänt i dag. SF som såpor.
Jag håller med LarsW: jag-mötte-Lassie-historier är roligast när de sker i helt oväntade och vardagliga och — tja — fåniga sammanhang. Som en gång för så länge sedan att det nästan fanns dinosaurier på jorden, eller så … i alla fall, en mycket mycket ung Annika och hennes ”gäng” på väg från Hallsberg till Örebro medelst tåg för att gå på nå’ musikklubb eller krog eller så (som A var för ung för, emedan A var yngst i ”gänget”, och därmed alltid för ung, och därför brukade smugglas in på ställena). Sååå, i alla fall, in på Hallsbergs station för att invänta tåget. Och där vid biljettluckan står Gunnar Sträng. Sällan har ett ungdomsgäng — varav en del inte var spik nyktert — blivit så tyst, så häpet, så fågelholkgapande, och samtidigt så koncentrerat på att inte på minsta vis besvära farbrorn eller ens visa att samtliga visste vem de såg.
För övrigt såg han ut som en liten lakritstomte med vaniljglass ovanpå. Så kort, så bred, så svartklädd, så blek och vithårig. Märkvärdigt hur man för evigt minns vissa små pyttehändelser som på det stora hela inte har någon som helst tyngd.
LarsW: Det är jag som måste förtydliga mig. ”De där gubbsen” avsåg inte Asimov och Heinlein, utan Sartre och andra filosofer. Ju mer jag läste av sociologiska och filosofiska teoretiker på universitetet, desto mer besviken blev jag, och läget har inte ljusnat.
Jag uttryckte mig otydligt. Mea culpa! Får skylla på brist på fest, vin och glam.
Asimov har jag inte läst. Men han var med i julkalendern här nån gång, förra eller förrförra?
Hur kommer det sig att män tar på sig rutiga skjortor när det är fotoförbud? Vet de om fotoförbudet redan på morgonen och redan då beslutar sig för att bära rutigt, eller har de med sig den rutiga skjortan i en kasse ([kasch] i somliga landsdelar) och så hivar de upp den och klär på sig när de ser fotoförbudsskyltarna?
Undrar om det är fotoförbud hemma hos oss eller om maken är lite busig och har rutiga skjortor ändå.
och, jag har faktiskt mött en storhet. Eller mött och mött,
suttit bredvid i alla fall. Det rör sig om ingen mindre (i dubbel bemärkelse) än Christer Glenning. Det hela ”utspelade” sig på
posten på Björksgatan i Eskilstuna hösten 1997,
Dessutom har familjen haft besök av en hockeyspelare son
sedermera blev NHL-proffs eftersom han kompis är nära
släkt med oss.
Annika: Och du håller med mig, för var ju det jag skrev ju.
Själv håller jag mig med en egen jag-mötte-Lassie-variant: Folk som inte är men liknar kända människor! Det vimlar av dem i min lilla stadsdel. I ICA-kassan sitter t ex Martina Haags dubbelgångare (nåja, nästan). Och i Coop-kassan Eva Longoria, eller om det är Mendez. Göran Rosenberg och Horace Engdahl var dock nämnda herrar. Man blev riktigt besviken.
Hm, drygt halv tolv. Ska man se en film eller gå och lägga sig?
Titta, flera hann kommentera medan jag satt och stavade fel i evighet! (Är det någon mer än jag som försöker rätta i den där praktiska previewen?)
Glenning minsann! Och Sträng! Trodde han var en stor batting, han såg sådan ut på bild.
LL99, fascinerad av att folk blir NHL-proffs om deras kompisar är nära släkt med er… 😉
Vadå lägga sig? Nu? Njaaeeh, det får vi allt se …
Nej, Sträng var jätteliten (se där favoritexempel på talspråksparadoxer), vilket bara förstärkte det inte helt nyktra ungdomsgängets häpnad.
En lärdom varje människa som mött Lassie drar, är att folk ser större ut i teve än de är på riktigt. Alla kändisar är en storlek mindre i verkliga livet, än de ser ut i rutan. Detta har jag länge misstänkt har att göra med någon sorts halvreligiös reaktion: eftersom de är så kända och berömda måste de vara närapå lite gudomliga, och gudar är ju större än vanliga människor. Typ.
* låtsaspsykolog känner att hon borde lägga band på sig nu, då hon närmar sig floskler och truismer *
Förresten så Asimov är ytterligare som jag aldrig hört talas om.
Vem är han? Gällande just böcker så löser jag inga sådana nuförtiden
men jag kan ändå komma med ett par tips.
*. Life of Pi (filmen är också riktigt bra).
* Ken Follets ”The Pillars of the Earth series” samt hans bokserie
om fem (?) familjer under ett sekel där Giganternas fall (fall
of the Giants) är den första delen.
*Conn Igguldens ”Erövrarserie” om Djenghis Khan, dennes sonson
Khublai Khan och Mongolkrigarna på Mongoliets stäpper.
och, just så är det, hade han inte varit kompis med vår släkting
så hade han aaaaldrig blivit NHL-proffs. 😉
och, angående stavning så har jag lagt till stavingskontrollstillägg
i firefox som gör att det blir sådana dör röda felmarkeringssträck
under de ord som är felstavade. Sedan så kan man högerklicka på
de felmarkerade orden och få förslag på ändringar.
Precis som i de olika officeprogrammen.
Såg Life of Pi the Movie. Bästa animationerna jag sett hittills. Tydligen skulle det vara en psykologisk-filosofisk poäng där någonstans också som jag aldrig fick grepp om.
Fast de dör sträcken tycks inte funka?
Annika, fast Glenning var bra stor i verkligheten också.
Han har förresten varit i en musikvideo med Svenne Rubins.
Det ni! Slå det den som kan! 😉
Sorry gott folk, är himla sömnig och ögona trilskas lite, så nu ska jag koja. Japp, jag vet hur man dansar bort en fredagsnatt!
(Och nu är det röda streck under fjorton av orden i de första meningarna.)
Jodå sträcken fungerar men vissa ord och namn finns inte i ordlistan så därför kan det bli fel ändå.
” någonting som Heinlein sa”
There ain’t no such thing as a free lunch, eller TANSTAAFL som det heter bland libertarianer, från boken The Moon Is A Harsh Misterss (som jag änu inte läst)
Och ja, Och, jag har också fögäves försökt rätta i previewfönstret ;), funkade uselt…
Suck, får skylla på sladdrigt tangentbord…
*Mistress*
*ännu*
*förgäves*
edit?
”Förresten så Asimov är ytterligare som jag aldrig hört talas om.”
Oj, mannen bakom robotikens tre lagar, mannen som skrev Stiftelsen och oerhört mycket annat.
http://sv.wikipedia.org/wiki/Isaac_Asimov
Jag blir nästan lite avundsjuk på att du har detta kvar att upptäcka…
Oooh vad alla stavar fel — närå, förlåt mig, jag känner igen oskyldiga felslag när jag ser dem. Samt sitter nu och försöker vara jättenoga när jag trycker ner tangenterna för att inte genera mig själv — var ju inte alls vad jag skulle säga.
Isaac Asimov var såklart också en golden age-sf-författare. Som jag har läst en hel del av och … hmmnjaaa. Jo, Foundation-serien (eh, Stiftelsen-serien på svenska, vilken översättning jag dock inte har läst) hade sina stunder (inte minst biten med ”the Mule”) och Stålgrottorna också, och en del noveller, och …
Bläh, vad jag egentligen egentligen ville säga var att Asimov väl inte var någon stor författare ur rent litterär synpunkt (lite träaktig och stundom direkt långtråkig), men ur idémässig … ooooh ja. Han begrep sig på vetenskap, utveckling, till och med sociologi. Fast kanske inte enskilda personer, lika mycket.
* Men sluta nu, lilla Annika Pannika. De bryr sig inte. *
Och där hann mikaels långt före mig. Jag sa ju till mig själv att jag borde behärska mig …
För övrigt hoppas jag att några av er tittar på några av länkarna, för Asimov hade ett par av de mest fantastiska polisonger världen någonsin sett.
Åh, en fin Asimov-bild.
”Asimov väl inte var någon stor författare ur rent litterär synpunkt (lite träaktig och stundom direkt långtråkig), men ur idémässig … ooooh ja.”
Amen to that!
Med risk för att avslöja lite för mycket om vad jag läser kan jag säga att han delade den egenskapen med en annan rysk författare, ungefär samtida, också verksam i USA, vars böcker till viss del var science fiction, om än inte golden age, även om det var guld med i bilden, och som också hade A som initial (dock inte för sitt efternamn).
Sedär en gåta att begrunda 😉
Då gissar jag (friskt och utan att ha en aning) på R. som efternamnsinitial.
Vilken jag (om jag nu är på rätt spår) aldrig har läst (för att det verkar så … träaktigt, om än intressant, fast om jag är på rätt spår så skulle det ändå inte riktigt vara min … hehe, nu börjar alla undra var jag yrar om)
Asch då, var det så enkelt, just när nästa ledtråd också var A, i titeln på en av böckerna, den mest kända…
Och ja, träaktig, men intressant.
Nu undrar ju alla andra vad vi svamlar om, och något ska vi ju alla undra över, så varför inte detta?
Hörru mikaels, nu tar vi och ruskar på axlarna och låter resten undra. (Haha, det här känns som en julkalendergåta!)
Vi tar och lyssnar på olika poem av dagens förlust, Seamus Heaney som lät såsom jag just här har länkat till. Ett vidare exempel finns här. Jo, jag gillar honom skarpt, och tycker att han på något vis erinrar om Harry Martinson.
* men jösses vad Annika Pannika grottar ner sig i vad hon har läst … varför är det ingen som säger åt henne att sluta med det där?*
Att möta sig själv i tidsresor är sällan goda nyheter, om ens möjligt. Men var det inte i The End of Eternety som Asimov lät huvudpersonen skymta sig själv helt kort i en scen? Ståpäls.
Här står det första som fick mig medveten om att det finns en Asimov. Men ännu har jag inte läst något.
Tack, Cecilia, nu känns det äntligen, äntligen inte som om jag — och mikaels — ramlar runt i en helt annan verklighet där resten av er aldrig har varit. Puuuh!
(Äh, smäll på mej, jag såg ju förstås att några andra hade saker att säga om Asimov, ovan. Jag bara babblar.)
Jag har läst allt ifrån Asimov. En vetenskapsman som skrev skönlitterära böcker. Mycket bra enligt mig.
Ayn Rand kändes halvrätt. Men var tydligen fel. Hennes John Galt missbrukas av mig på annat håll där han sysslar med lustmord på ”fint svenskt företag”. Ett synnerligen motiverat mord.
Och när jag är uppe igen pga halvdöd geting bakom tröjan i fönstret, efter vars utpuffande i regnet själva regnet lät som en hel, förorättad getingsvärm, och annan ångest, så har alla gått och lagt sig på riktigt?
Hur rättar man till sig när man spårat ur så här? Dricker kaffe? Försöker sova på soffan? Kollar fransk film från 2008 som obegripligt nog stod på nyhetshyllan i videobutiken? Jean Reno är i alla fall med i den, och HAN blir säkert inte skrajsen för regn som åter som getingar.
LÅTER!
(Kan f n bara skriva stort r med cap lock, opraktiskt. )
Jaja. Hoppas ni sover gott. Det blir nog kaffe…
Men det är ju folk uppe?!
Eller inte.
Sporadiskt uppe. Fopoll i hotellkorridoren.
Hejsan för en kvart sen.
Kaffe, mackor och halvlöst sudoku. Ingen fopoll. Usch, nu måste man försöka sova till elva – halv tolv imorgon. Har man ju inte tid med.
Sporadiskt uppe med. Vaknade av förkylning och rinnig näsa.
Hej du med för en kvart sen. Krya på sig.
Undrar om getingen klamrar sig fast vid fönsterblecket i väntan på att jag ska öppna fönstret, så att den kan komma in och hämnas? Se där ett kosmiskt drama som Asimov aldrig tänkte på!
Det var skyfall i Sth idag. Blev dyblöt om fötterna efter tio steg – floder korsade trottoaren – men vaddå, jag måste ju åka in till stan. Gick runt i ett par timmar med genomvåta tygskor, men det blev liksom varmt och helt OK där inne. Andra resonerade likadant och klafsade sammanbitet fram i regnet utan vare sig jacka eller paraply. Killar i bara skjortan såg ut som om de badat i en fontän eller deltagit i en wet shirt contest.
Natti. Eller godmorgon. Nytt försök. Gäsp.
Kan vi inte göra en lista med sevärda komiker som man kan hålla ögonen på när dom kommer hit. Visst finns det små mysiga ”stand-up” ställen, som man kan roa sig på någon kväll då och då, men jag menar giganterna som turnerar? Jag kan liksom inga namn.
Vi såg senast ”The Umbilical Bothers” när dom var i Uppsala, men det är ju några år sedan nu och jag skulle så gärna vilja gå på något liknande igen!
Så:
-Bill Bailey – imponerande turnéprogram! (han är bara ledig på söndagar)
-Douglas Adams – tyvärr omöjligt eftersom han behagat dö.
-The Umbilical Brothers – verkar vara möjligt i Danmark eller Norge i början av oktober.
– ??
BILLY CONNOLLY.
EDDIE IZZARD.
@Skogs: Visst var det Ayn Rand och Atlas Shrugged vi hintade om, jag och Annika.
Men jag går bet på John Galt och ett lustmord på ’ett fint svenskt företag’…
Oj vad ni igår fick rumstera om här som ungdomar på FF-fest! Men – inget är sönderslaget, alla vinglasen är ursköljda och minsann sover ingen inne på toa! Bravo, båset!
Själv körde jag som en vettvilling i zick-zack från Lund med diverse stopp och … ptja, det blir väl en rapport om det hela vad det lider. Tills vidare kan ni ju drälla in i sista Minnesvärtinlägget, som jag skrev ungefär när det var fopoll i Skogsgurras hotellkorridor:
http://minnesvart.com/beppewolgers/
Psssst, mikaels: Skogs och Skogsgurra samt John Galt är en och samma person.
Tim Minchin!
Jag kan bara instämma i hyllningskören när det gäller Asimov och komma med ytterligare ett tips. Om ni gillar Asimov så borde ni läsa Stephen Donaldsons Gap-serie (The Gap Sequence). Han har mest skrivit fantasy (som alla är mycket bra) men detta är en SF-serie i 5 delar som är bland det bästa jag har läst i genren.
Och så konstaterar jag att LL99 och jag gärna läser samma saker …
Ja, och så läser ni väl William Gibson, ni som gillar SF!
Och ja, jag försöker ofta rätta i preview-fönstret men tycker att det är väldigt bra att ha det finns där ändå.
Jag kan också rekommendera Peter F. Hamiltons The Night’s Dawn Trilogy, tre tusensidiga tegelstenar, om man nu gillar Asimov.
Tack, Ninjan! Just dom båda känner jag ju till och EI var också nyligen här utan att vi var med på tåget det minsta.
Hade förresten en komisk upplevelse idag, när jag cyklade till gymet hamnade jag bakom en bil som i parkeringsfart bestämde sig för att det var dax att spola rutan. Jag slapp i all fall lukta svett på träningspasset …
Stämmer, Lotten. Och John Galt är en (huvud)bifigur i Atlas shrugged. Skogs heter jag när jag är mobil.
Jodå, vem John Galt är i Atlas visste jag, jag visste dock inte om jag missade någon subtil referens tll något i verkligheten också..
Och som Dieva säger, man bör läsa William Gibson, och gillar man det bör man också läsa Neal Stephenson (utom The Baroque Cycle, som är långdragen och tråkig).
Jag kan inte släppa det där med Gunnar Sträng, vad i hela friden gjorde han där?
Oooooch nu öser regnet ner igen i Stockholm… jag som tänkte snubbla iväg på en lång promenad. Måste i alla fall ut och handla, och så är det hål i min ena gummistövel! På ovansidan. Kan man laga med en bit plastkasse och Karlssons klister?
(Ja, jag är kvar i de små problemens värld.)
och: Silvertejp.
Silvertejp. Hm. Måste ut och köpa silvertejp…
Silvertejp, och!
Men när barnen var små hade jag laglappar till gallonkläderna, det var något slags klister på dom.
Träskverksnätet uppar för sakta, men budskapet verkar entydigt. Igår lämnade vi in en kasse med skor som inte kan lagas med silvertejp för det ÄR värt att laga sköna bra skor.
… till skomakaren alltså.
och, har du provat med universalmedlet flugsmälla? Funkar till diskmaskiner.
Ja tänk, PGW, vad gjorde Gunnar Sträng på stationen i Hallsberg en lördagskväll på 1970-talet, vid — vad kan klockan ha varit? — niotiden på kvällen kanske? Det fick vi aldrig veta. Köpte biljett för att åka hem, antar jag (på den tiden var biljettförsäljningen öppen så länge stationen var öppen, och stationen var öppen till tio-elva på kvällarna … då när dinosaurierna levde, som sagt), men var han hade varit och varför han inte hade något entourage alls är okänt. Eller nåja, politiker hade ju sällan entourage då (på dinosauriernas tid).
Pyss, säkert samma typ av laglappar som man använder till
t.ex. torrdräkter. Man lägger först dit lapparna på måfå sedan
tar man hårtorken och värmer upp klistret, det gör att man kan finjustera lappens placering utan att behöva stressa.
Galon- eller torrdräktslappar, alltså. (Hårtork har jag. ) Nu gäller det bara att sova en natt så man orkar ut och leta reda på det där. Har i alla fall tagit mig ut en stund samt handlat mat, kommande intressanta projekt är bada/sova/äta/se den där DVD-filmen. På bio vill jag dessutom gärna se Liberace-filmen.
Entourage – regeringsmedlemmar hade inte entourage ens direkt efter mordet på Anna Lindh. Såg en av dem (kanske Ulrika Messing) traska rakt genom Gallerian mol allena.
På Erlanders tid kunde man ringa statsråden direkt, t o m honom. Nu får man fan i mig inte tag i en kotte. Bara en bräkande röst: ”… kan inte TA ditt samtal just nu…”
Det finns en underbar historia om Gunnar Sträng, som han själv har berättat. Han efterforskade sin rötter och kom vid ett tillfälle till en herrgård där hans anfäder tjänat statare. Han knackade på och presenterade sig, möjligen med titel finansminister. Respons:
-Här finns inget att ta.
[Sök gärna, ni andra. Själv hinner jag inte].
De gick fritt likt vilsegångna får och det var helt ok att gå fram och prata med dem. Deras privata nummer var inte hemliga och det resulterade väl mest i att det satt någon stackars hustru och lyssnade på lulliga tirader emellanåt, emedan maken förstås inte var hemma.
Ja, det var till exempel något om det där i Palme-dokumentären som teve visade i … eehhh … våras?
[…] År 2013 såg jag bl.a. på Bill Bailey och 2014 drack jag till och med öl med alla brittiska humorkändisar och tappade bort min telefon och kunde inte sluta skriva om mina skrattattacker. […]