Julen 1975 vaknade jag dan före dopparedan i mitt rum i Luleå. Tapeterna var fula trots att jag hade fått välja dem själv, men just denna dag var de extra fula eftersom de gick i vågor på ett sätt som jag inte hade lagt märke till tidigare. Hela familjen skulle åka till Stockholm för att umgås med mammas släktingar, men huuu vad tapeten betedde sig konstigt när jag försökte hoppa ur sängen.
Dessutom var golvet alldeles vingligt!
Jag hade feber – jättehög feber. Resan fick ställas in eftersom man inte lämnar små barn hemma ensam över jul ens när man är en hippieförälder. Där låg jag och yrade och pratade med den vågiga tapeten – och den inställda resan var till idag den faktiskt enda resa som jag inte har kunnat genomföra för att hälsan satte stopp.
Ja, förstår ni ungdomar, på stenåldern såg ögonen ibland ut så här när man fotograferade med blixt.
Idag skulle jag och Fjortonåringen ha åkt på en tiodagarsresa till de brittiska öarna. Barnens kusin får sin läkarexamen i Oxford och min egen kusin bor ju strax utanför Brighton och måste besökas minst tre gånger per år, så det så. Jag skulle dricka te hela dagarna, njuta av allt engelskt prat och köpa en speciell diskborste som bara finns i en speciell affär. Istället ska jag nu sitta hemma på kammarn och försöka övertyga både British Airways och Norwegian om att de inte alls hade tyckt att det var särskilt kul att ha mig ombord på planet.
– VAR ÄR MIN RULLSTOL? hade jag tjoat.
– KRYCKORNA FÅR FÖR FAN INTE PLATS IN THE OVERHEAD COMPARTMENT! hade jag säkert fortsatt eftersom jag definitivt hade velat ha både hängslen och livrem som varande en knätant.
– OUT OF THE WAY YOU SILLY MAN! hade jag definitivt skrikfräst till alla gubbar som stod i min väg.
Nu har jag haltat till vårdcentralen och fått ett intyg så att flygbolagen inte trilskas utan kanske i alla fall ger mig ett tillgodokvitto på alla tusenlappar.
Nu gör vi det bästa av situationen och … städar källaren? Bakar bröd? Pratar engelska hela tiden och betalar maten med pund?
Jag är full av medlidande.
Jag är full av tankar om det faktum att hemresan skulle ha anträtts sex år tidigare än utresan.
Jag tycker att läkarens signatur ser ut som grundskissen till en landskapsmålning. Det ska bli ett skärgårdsmotiv, och linjerna är strandkanter. Jag riktigt ser solen gå ner. Eller upp, ifall vi står vända mot Finland.
Det var ett mesigt intyg! Och klantigt! Ska bli intressant att få se om det funkar … Enligt vår erfarenhet räcker det inte ens med att vara död för att få pengarna tillbaka från flygbolag. Men lycka till ändå, säjer pessimisterna Ö och LM.
Annika, du är då en verklig poet! (Jesses va många !, såna som man inte får använda ö h t!)
Usch och fy och dyvelsträck, vad nesligt att ha såna knän att du inte kan åka. Jävla knävlar.
En av oss fick akut ställa in en resa bara några dagar före för några år sen. Det gick geschwindt och utan prut med alla pengar tillbaka för oss bägge. Kanske för att det var en Tema till Tattoon, som det med säkerhet var kö till, men ändå. Låt icke hoppet fly.
Tillbaka till framtiden?
Kanske något hade gått att förändra på den där resan så att knävlarna och deras matte hade varit nöjdare än de nu är.
Själv kan jag tänka mig en liknande tripp till mitten av mars. Jag hade Bara gått på asfalt Hela Tiden!
Just nu håller jag nämligen på och överanstränger hela tiden. Blä.
Men det är ju bara ett knä som inte kan resa ju.
Exakt. Men de är så tajta, knäna, så de vill inte åka utan varandra.
Ja knän med separationsångest är det värsta som finns.
Stackare, jag ska tänka på dig och dina knän när jag imorgon faktiskt åker till just Brighton.
Krya på dig!
Hemresa för sex år sedan? Kul!
Hahahaaa, ”knän med separationsångest ” var så finekivokt att jag ju måste skriva en roman med den titeln!
Mikaels: Jag har fått rapport om att det är ett förtjusande väder i Brighton just nu. Det är förstås som att strö salt i sina egna knäsår, men snart får jag i alla fall besked om vad röntgenbilderna visade.
Lotten: Knäsår eller -skador?
Skittrist. Kan du inte hypnotisera knät? Fast kanske bäst att titta på röntgenplåtarna först! Man vill ju inte att det hypnotiserade knät ska liksom traska iväg åt fel håll, glatt lallande.
Städa låter som en dålig ersättning för Brighton. Baka bröd är lite bättre. Men titta på roliga saker är bäst!
Lotten, nu är det dags för årets lindblomskyckling. Plocka lindblommor kan du göra med dåligt knä; du får bara nackspärr och ryggskott i värsta fall och det blir ju alltid en liten omväxling för dej. Du ser att jag tänker på dej!
Nu (efter arbetstid!) ringde en läkare från Sophiahemmet upp mig för att tala om att
• knät (skelettet) är uppluckrat på båda sidorna och bakom knäskålen, men att det inte borde orsaka de starka smärtorna
• jag är jämn och fin i alla vinklar (alltså hur höfterna och lårbenet och knäna balanseras)
• menisken är i småbitar och sprucken på både längden och tvären
• jag ska få en operationstid efter semestrarna, förmodligen i september.
Det var ju … bra …? Han sa även att jag var både gullig och cool och att jag skulle sätta mig i en hammock. Och använda kryckorna så att jag inte snedbelastar.
Jag tolkade det som att jag borde sätta mig på en pinnstol i köket och halsa whisky.
Får man en operationstid inom två månader i dagens vårdsverige halsar man sin whisky i ett firande och inget annat.
Kom gärna nykter till ingreppet.
Man undrar hur de kom på iden från början, det gör man.
http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=406&artikel=6737079
Men nån sorts hypotes liknande den här har jag gått och tänkt ut:
http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=406&artikel=6736631
Vi som har svårt att gå och lägga oss och sen svårt att gå opp drar vårt strå till stacken.
Nu är det hög tid att lära sig gå på händer! Jag roar mig med att träna huvudstående i tid och otid och ibland handstående mot en vägg. Dom där knäna är verkligen dumma!
Min högra handled är fullständigt nöjd med att jag går på fötterna.
Och jag med.
Vad gäller väntetid kan man (om man har möjlighet) be att själv få ringa runt till andra sjukhus och kolla om någon kan ge vård/operationstid snabbare, det kan med lite tur skynda på processen …
Aha! Handleder som krånglar är också ett gissel. Så länge fötter och knän funkar är dom nog ändå bäst!
Minns när jag var barn och gick på knäna. Man liksom böjde bak fötterna mot ändan och stolpade fram på knäna.
Jag glömde ju en sak: läkarn sa också att jag (nog) inte kan gå sönder mera om jag cyklar. Om jag nu lär mig att cykla utan att hålla i styret kan jag ju fladdra med tunga hantlar samtidigt som jag far nerför backarna. Och bli som Hulken!
Ja, jag ska ha hjälm. En jättetung hjälm så att nacken också tränas!
Att Lotten är gullig och cool är alltså nu bevisat och fastslaget av den medicinska vetenskapen. Bra. (Men varför låter det nu som om Lotten är en lejonunge?)
Om den medicinska vetenskapen sedan också kan komma på vad den ska göra åt knävulen, så är det förstås ännu mycket mycket bättre …
I en annan del av världen har vi med intresse noterat att Gunnel Lindblom fortfarande är strålande vacker, vid 85 (hennes ålder förra året, när pjäsen spelades in, alltså). Och att Sven-Bertil Taube i vissa vinklar ser ut preciiiis som David Bowie gjorde på slutet. Det var häpnadsväckande och påtagligt.
(För tydlighets skull: vi såg den här novellfilmen. Vet inte om dramat var så feruketansevärt bra egentligen, men skådisarna var ju i alla händelser sevärda.)
Jag fastnade och tittade på hela dramat för att jag är särskilt förtjust i Sven-Bertil Taube, så tack för länken Annika!
Men själva dramat var ju si och så, men språket! Sjuttonåringen tittade med mig och sa ”vad de artikulerar!” eftersom de ju taaalade. Så här säger man ju inte numera:
hemskt [hemst]
fann (hittade)
vilket kräk du är (asså fett drygt)
var höll ni till [va va ni]
sedan kommer du att slippa mej (sen slipper du mej)
att [å]
med dej [medej]
JÄTTEINTRESSANT!
Fotnot: ”Asså fett drygt” tycker Sjuttonåringen att de skulle ha sagt. Jag var mer inne på ”ditt jävla as”.
Vi bakade scones ikväll här i stugan. Det borde vi förstås ha gjort i Gula Huset istället, och kompletterat med en Enid Blytonsk kvällsmåltid för att ingjuta tröst och levnadsmod på brittiskt manér.
Enid Blytonsk mat! Yes! Hon skrev även (vilket måste betyda att även hon hade knävärk):
“The best way to treat obstacles is to use them as stepping-stones. Laugh at them, tread on them, and let them lead you to something better.”
Om Lotten orkar och önskar så är vi många som kan tänka oss att bidra med både scones och annat. Säg bara till så kommer vi med allt sådant som ett knä och dess polare behöver. Till och med blås på det onda kan vi bistå med.
Den sedan många år planerade båsträffen kanske blir av till slut i alla fall? Då har det onda ändå haft något gott med sig.
Båsträff? Jag har sommarinbjudningar till Kramfors, Enköping och Söderköping. Kanske nåt mer ställe som jag har glömt. Lite drygt 100 mil. Säg om det fanns någon som ville göra en roadtrip tillsammans med mej, lite som Jan Hammarlund och hans vänner i en gammal sliten Renault?
Fast jag måste få veden under tak först.
Jag har en inbunden volym av ’Veckan’ från 1906. Den bjuder mycket intressant läsning, och jag tar gärne med den till båsträffen.
Så är både underhållning, kultur och artikulation täckt.
Med scones som mina behöver man inga problem för att ha lämpliga trappsteg här i livet. De kan också med fördel användas till varpkastning samt avnjutas med smör och marmelad på och en kopp te bredvid.
Oooooh, båsträff! Men jag måste först få ner värken; ni vill inte ha mig som en orörligt paket – pekande, domderande och illa grimaserande!
Jodå, och några båsträffar går det inte att delta i om det inte är semester. Jag hinner ju bara till Harmånger när ni andra vill åka hem…
När Lotten sitter där nyopererad och inte får anstränga sej, då har vi båsträff i gula huset och hjälper till. Vi lagar mat åt henne och gör te och sabrerar champagnen och lägger våra svala händer på hennes heta panna. Elller knä, dårå. Den djefla mannen sjunger vackra visor till eget gitarrackompanjemang. Ja, det blir hur bra som helst!
Man kan förstås också chambrera sampanen. Eller dånka djonken. Allt under stillsamma och värdiga former.
God idé, Ökenråttan! After surgery – party. Whisky, champagne och scones! Plus hotellfrukost. (Vet inte hur man ska få ihop just hotellfrukosten, men vill man så kan man!)
Lotten, hjälper långa varma bad? (Tillfälligt, alltså? ) Jag vaknade med en ondsint axel och vänsterrygg och arm i morse, flämt-andades och tog lite Treo och ett långt bad. Det halp något. Nu är ditt knä mycket värre däran, men ändå?
Ninja: Många fina idéer dyker upp när man sitter och kontemplerar på toaletten …
Båsträff! låter fantastiskt för en som inte sett nån annan i båset förut.
Jag åker med, Ingela!
I alla fall ena hållet.
När blir det?
After-surgery funkar inte. Bättre med ack-och-ve-before. Vi tar’t nu på semestern.
Men 2 augusti är ett dumt datum.
Cykla i skogen Lotten. Det är både roligt och är bra träning.
Och bilen går bra?
Tack, alldeles utmärkt!
Undrar om vi har snuddat Ingelas hoods under vår nordliga semester. Snart tre veckor har vi varit hemifrån, mest norr om polcirkeln och upptäckt irl hur stort norra Sverige är. Fantastiskt!
Mja, från mej är det 20 mil kvar till polcirkeln. Så jag bor ju ganska centralt, om man ser från det hållet.
Tack HK! Fia hälsar.
Hörrni ungdomar, visst finns det nåt tjechovskt över de här båsträffsplanerna som dyker upp då och då?
Lotten! Fia står på näbben. Kan du vrida henne rätt?
På min mobil sitter hon med fötterna nedåt.
Vad i all världen sitter Fia på? Jag ser någon sorts spiralfjäder av den hårdspända typ som brukar finnas i t.ex. råttfällor, och får plötsliga och otäcka associationer till något tänkt att snurra, till exempel över öppen låga i den där vedspisen som jag ser att ni har gott om ved till. E-hm.
Hrm.
Ursäkta. Jag vet inte om det hände något i nacken när jag la huvudet brutalt på sned för att titta på bilden, innan förståndet kom ikapp och lät mig lägga datorn på sidan … och om det som eventuellt hände i nacken steg upp i hjärnan och fördunklade den. Liksom.
Ja, nä, det är kanske en mask i huvudet*. Nu fantiserar jag om orter som kan gifta sig med varandra. Bara för att jag läste en liten fånig nyhet om orten Kallinge, och då tänkte jag att Kallinge och Trosa nog är kära i varandra.
* Ni kan ju kalla mig kvinnan med hjärnmasken.
Jag tog mig friheten att vända Fia rätt. Lite knepigt med motljuset. Blir inte så mycket bättre än så här.
Sandgnagarn har rätt. Det är inte bara Tjechov – det finns en hel drös med andra författare som passar in.
Bilden var för stor. Och medan jag jobbade med det smet resten iväg. Nu är den inte mer än 5,3 MB
Tack SG även om hon blev lite blek.
Fia sitter på en golvlampa, vanlig IKEA-modell som funkar bra som sittpinne om man skruvar åt alla skruvar ordentligt ibland.
Men måste Godot vara med på båsträffen.
Nä, Ninja. Han skriver ju aldrig så då känner vi’n inte. Jag tycker att vi inte väntar på honom.
Han har ju aldrig dykt upp på någon träff hittills. Så vi ska nog inte vänta på honom. Det finns de som väntat i årtionden – men vi är lite för otåliga för sånt.
Hur många träffar pratar vi om nu, Gurra?
Jag trodde att det bara varit en än så länge.
Ingela och HK! Jag hoppas att ni kommer även om ni inte var med förra gången.
Lotten!
Blir det nåt?
Cessi, jag minns Lottens fölseda och en träff på Scandic Vasagatan/Kungsgatan i Stockholm. Dessutom en slarvträff på Viktoria i Kista med Pysse, PK och Hakke. Då var Lotten korresponderande deltagare. En snabbvisit hos Ninja (kollat lindningsmaskin) har också hunnits med. Varken Vladimir, Estragon eller Godot syntes till. Men en typ som jag tror hette Pozzo dök upp och skällde ut oss när vi startade busvisslingsskola.
Cecilia N: Själv har jag deltagit i två båsträffar, Rosendal och Sven-Harrys, men det har varit fler. Varest?
Ve! Att jag var den som skulle vrida Fia rätt igen.
/Lotten Shakespeare
Pip-Petter (sällankommenterare) och hakke hade båsträff här i Gula Huset igår – om vi nu ska räkna sådana pytteträffar!
Och om vi nu ska vara helt allvarliga när det gäller båsträffsplanerandet, så har Olle redan planerat in husets sommargäster, som fyller nästan varje hörn och skrymsle. Det är polska forskare och ryska studenter all over the place från den 21 augusti!
(Jag skulle behöva rymma hemifrån lite grann!)
PK: När knät är bättre kan jag nog cykla i skogen. Just nu funkar bara plancykling med ett ben. Men jag kan gå flera meter i taget utan kryckor!
Ja, där ser ni; huset är fullt. Vi kommer nog aldrig till Moskva …
Jag är direkt kär i Fia. Först trodde jag hon hängde uppochner på bilden, och beundrade henne något enormt för det, men sedan lutade även jag på huvudet och skådade en mysig vedspis. Väntar hon på pannkakor?
SG, det var Cappi,
Tippi eller möjligen Kola som dök upp och skällde. Förmodligen de två första, för de är inte bara luddiga, de är korkade också.
Tippi skällde varje gång ett äpple föll ner ur träden första hösten. Jag hade sex stycken äppelträd då.
Numera har jag åtta eller nio, eftersom lata gossar sulade iväg sina äppelskrutt ut genom de öppna fönstren hellre än att masa sig i väg till komposten i köket.
Oki. Ingen båsfest i gula huset i sommar alltså.
(Haha, maken sade att hon har väl huset fullt med spanjorer. Men den gissningen missade lite.)
Nej och, hon gnager på en champagnekork som HK skickat till henne. Hon rensar gärna näbben så efter att hon ätit.
Niklas – det var mig ett elegant sätt att rensa näbben!
Vi har nyssligen passerat Ferlin utanför Klara kyrka och konstaterat att någon har snott hans cigarrett IGEN. Inte för att jag vill propagera för rökning, men just Ferlin i brons borde väl kunna få ha ciggen ifred? Tycker man.
Hoppsan, det var jag som skrev detdär, även om groomen var med. Undrar om jag har postat som honom många gånger under semestern?
Ha, jag läste [den förfalskade] groomen som ”Vi har nyligen passerat Berlin” och hann bli enormt förvånad över språnget till Klara.
Annars tänker jag mest på Virginia Woolf och To the Lighthouse för det är också en sån där där de har vähäldigt svårt att faktiskt komma iväg. Men till slut så! (Tjugo år senare, eller hur det nu var. Ä-hrm, det är några årtionden sedan jag läste den …)
Jag får ångest bara av att läsa Annikas snabbversion där. Så tycker jag det är för det mesta.
Att komma iväg kan nog gå an, men i det skick man vill befinna sig i, nä det kan vara oöverstigligt.
Får se om denna bild på gårdagens pavlova med jordgubbar kan orsaka pavlovska reflexer hos båset. Jag blåste på knät å allas vägnar, men det fortsatte mickla. Idag skrev jag en vers på Fejan, kopierar den här också.
En radioaktiv språkpolis i sommarstass
Fick inte nyttja sin biljett eller sitt pass
Hennes majuskel var riktigt vass
Och minuskeln av samma klass
Men menisken var dessvärre bara kass
Pavlova.
Med jordgubbar.
Nåja, jag får i alla fall lite färska smultron i frukostyoghurten i morgon. Men.
Det var en fantastisk gårdag!
Jag fick Pavlova och blås på knät av hakke och massa öl av Pip-Petter som skaldade även han:
En knäsvag brud i Eskilstuna
ville i London fylla sin nuna
med bitter och ale
lager, India pale.
Men fick nöja sig med Sigtuna.
(Som har ett trevligt bryggeri …)
Och jag läser som en kratta. Från 21augusti står det ju. Då har jag ju jobbat i en vecka.
Åh, vad bra att få veta att något faktiskt är paj i knäet då! Men hur gick det till, varför är menisken i smulor och sprucken?
Och så listar vi till båset att följande knäproblem förekommer i denna släkt:
– Lottens olydiga menisk gör ju som bekant att hon tar sig fram med kryckor
– Lottens mors tilltagande artros i andra knäet (första är utbytt) har sedan tre veckor kompletterats med en Bakers cysta, vilket gör att hon tillfälligtvis tar sig fram med kryckor
– Lottens tioåriga systerson har klättrat i en trappa, trillat och en flisa av knäskålen har lossnat, vilket gör att han just nu tar sig fram med kryckor
– Lottens fars trill på näsan nyligen resulterade även i ett ömmande knä
– Lotten bror rapporterar solidariskt att hans knän ”knastrar och knakar”
… och hur känns det för dig själv, Orangeluvan?
(Egentligen tänker jag på den där grejen som jag inte minns hur den går och inte heller vad den heter så jag kan inte slå upp den — i alla fall går den ut på att man från antalet av den arbetande befolkningen räknar av alla som sover, äter lunch, är sjuka etc. ända tills man kommer till att bara två är kvar ”du och jag, och jag är trött”. Och varför tänker jag på den?)
Vad ääääär det för jädra knäarv vi har fått?
Apropå Brid & Ferlin, så tog jag i förra veckan – när jag fortfarande kunde gå relativt normalt – den här bilden på stackarn som har blivit berövad på ciggen igen.
Förmodligen ”Vi rök int’-föreningen” som har slagit till.
Ja, ärvda gener är inte att leka med. Det är det viktigaste valet man gör, att välja rätt föräldrar.
Den här bloggen brukar ju handla om problem med tåg. Men nu verkar det vara mera knän och att inte åka till England (jag väntar mig en rättelse).
För att få båset på spåret (jo!) berättar jag om hur vi har det med tågen hos oss.
De två järnvägarna som vanligen utgör ett livfullt inslag i det redan i sig betagande landskapet (ungefär som ett Märklintåg i en välkomponerad modelljärnväg) har inte setts eller hörts på några dygn. Det rogivande plingandet från bommarna (ungefär som man gärna vill att det låter, fast mäktigare dårå, på Millets Angelus) hörs inte heller.
Vadan detta? Undrar ni. Är landsbygden nerlagd?
Nej. Men broraset i Ludvika gör att båda banorna är blockerade. Varken persontåg eller godståg tar sig fram. Vårt tågreseprojekt har därför skjutits på framtiden. Trots att vi uppmuntrats att Just Do It! av både privatpersoner och marknadskrafter.
Vår främsta förströelse – att gå upp till järvägsövergången, lyssna till bommarnas klang, se den majestätiska bomfällningen, se tåget passera i sin futuristiska mäktighet och se det hela avslutas med en fallisk resning av de kraftfulla stålrören i dess katalanska färger – har alltså berövats oss.
Livet känns tomt och intigt. Törhända drar vi en repa till Älvdalens Porfyrverk. Kanske besöker vi den berömda fröklängningsanstalten. Eller också blir vi sittande och njuter av det allt vackrare vädret och utsikten över sjön Björken.
Åh, Älvdalens Porfyrverk, dit skulle jag vilja komma. Om inte annat så för att plocka lite smågrus och trumla.
Känner mig kreativ medan åskan mullrar.
Ack, den som ändå kunde åka till Ludvika och se på broraset. Jag är inte alls en hyena som vill se benkross och blod – jag vill se broplockepinnet efteråt och känna mig som vore jag i en svartvit stumfilm.
Båsträff!!
Med bilutflykt!
I morgon?
Om det känns på det viset så är ni välkomna.
Jag gråter. Inte av något särskilt skäl. Om det inte är för att jag just skalat några kilo rödlök, som kommer att bli löksoppa om några timmar. Bröd och ost har vi. Och mycket vin. Natt i det praktfulla Älgrummet kan vi bjussa på. Eller i Boden, som sakta håller på att byta namn till Kojan. Det finns ytterligare några sovplatser för den som klarar lite strapatser. Pannrum, labb, packrum ger åtminstone visst klimatskydd men är inga storslagna upplevelser i övrigt.
Hänförande utsikt till balkongfrukost erbjuds också. Med hänförande utsikt över sjön. Jag har väl nämnt den tidigare?
HK, som undrar vad det är för mysko gäng som befolkar båset kan få del av den bistra sanningen. Inte hela, men en bra del – som det sades om Napoleon.
Det där kan man tydligen också läsa fel. Bror-aset. Hu då.
Porfyr är ett material som jag har svårt att förhålla mig till. Mycket som är gjort i det är jättefult (en gång var vi och tittade på Napoleons sarkofag och ångrade oss och tyckte att vi hade slösat bort tiden, för att den är så otroligt ful), medan annat är jättesnyggt. Just älvdalsporfyr är snyggare än det mesta i arten.
(Nämen titta — jag upptäckte just att SG hade hunnit in före mig, och så nämner han Napoleon som jag också talar om, och detta sker utan att vi har kommit överens om någonting! Är det något i luften?)
Oj nu planeras det i snabb takt.
Kanske det finns plats för bobilen Bodil också, med sikt över trakten vid Björksjön. Det tar nog inte mer än ca 3 timmar dit så om jag kör i morgon fm …
I det här fallet handlade det mera om att alla korsikaner är inte banditer. Men en bra del.
Napoleons sarkofag är inte alls ful. Det är en svulstig och pampig pjäs. Det skulle vara så. Och att det råkade vara empire som gällde hade sina skäl. Om man seger.
Många blir besvikna på den där tjejen med leendet på annan plats i samma stad. Men, vad hade man väntat sig? Skönheten ligger i betraktarens öga och förväntningar.
Åter till soppan. Första gången jag utgår från rödlök. Just nu rodnar den vackert. Misstänker att den blir som vanlig löksoppa om en timme eller två.
MEN vad roliga ni är! Med båsträffsplanering!!! Snälla raaara, genomför den hur liten den än blir! (Jag kan inte komma, hur gärna jag än vill. Fastlagda planer och skrivjobb tillåter inte – och nu har jag inte ens tagit med knäveln i mitt nej.)
Jomän! Fri parkering finns.
Vi försöker inte ens planera. Dä ä bare å åk!
Vi får ordna båsträff utan Båsmor. Till Båsmors ära – kan vi väl säga.
Tackar som frågar, Annika, mina knän mår utmärkt och är inte alls ett båsämne.
HK och andra som vill åka till Skogsgurra och Hyttfogden ska kanske ha kontakt med varandra? Kan jag vara av assistans?
Det här är SÅ kul!
Orangeluvans knän är visst ett båsämne: DE FUNKAR JU!
För övrigt kan jag rekommendera Eagles-dokumentärfilmen som finns på Netflix. Trallalaaa och jösses, tänk att man kan vara snyggare i mustasch än utan, liksom. (Man måste titta. Det är Glenns mustasch.)
Jag ska strax gå och lägga mej men tittar in här när jag vaknar. Är det nån mer som tänker sig till en båsträff? Jag kör från Dalsland mot Bergslagen, vill nån bli upplockad på vägen?
Go-go-gooo!
Jaqg måste tyvärr avstå båsträff. Starke Mannen håller på och röjer på tomten och bland Salig Makens kvarlämnade kaos i källaren, och i morgon bitti har han beställt hit en trädfällare som ska titta på den enoooorma björken vid trappan.
Måste vara behjälplig med te och lunch och öppna börsen.
Det visar sig om du hittar nåt efter vägen. En gång plockade jag upp ett par liftare som hade turen att jag åkte från Malmö till Stockholm. Jag lånade min systers studentlya på Fyrverkarbacken och hade en tysk tekniker med mig. I lägenheten fanns också en Fulbrightstipendiat från USA (det brukar dom vara) och jag bjöd in liftarna, som kom från Grenoble. Det blev en intensiv afton och när jag och hyttis senare var på väg till Korsika stannade vi till i Grenoble och åt lunch på järnvägsstationen. Där, vid bordet intill, satt liftarna. Så jag och Hyttis är väldigt nyfikna på vad du hittar efter vägen.
Ta några dagar på dig – det är ganska stillsamt på teknikfronten så vi har gott om tid. Visserligen blev jag förvarnad om ett problem i Ropsten (värmepump av det större slaget) men så kallt är det inte att de måste ha snurr på den omedelbart. Och om så är, så löser vi det. Du kan ju vara tillfälligt inkallad superexpert.
Löksoppan blygs inte längre, rodnaden har avtagit och den har nu den vanliga färgen. Välkommen – med eller utan vägkantsfynd. Roadkill ska vi kanske inte nämna …
Kan tyvärr inte delta. All tid uppbokad av a) arbete eller b) röjning och målning i och vid föräldrarnas sommarstuga, som nog tyvärr måste lämna familjen inom kort.
Jodå, jag kom allt iväg men sent. Har passerat Karlstad och GPS:en beräknar ankomst till Ställdalen tjuge över åtta!