Etikett: knäna

Biltrassel … igen

Publicerat av Lotten Bergman den 28 september 2024 13:31

Jag försökte i förra veckan starta bilen (Volvo V70 från 2009), men den surade.

– Zinn zzzinnng brrrschzzz.
– Kom igen nu, du har ju fått olja, bensin, nytt batteri, nya sommardäck, ny vindruta, ny ljuddämpare och släpet är besiktigat och godkänt!
– Scccchiiinggg sssbrhostbrrr bzzzzingg.

Jag filmade bilen och skickade runt till bilkunniga personer som sa att det nog var batteriet som spökade och att det ju är plättlätt att starta med kablar. (Om man känner nån som inte har hybrid- eller elbil.) Men ack nej, inte ens med grannarnas varsamma handpåläggning och hejarop, ville den hosta igång.

Då gick jag ner till bilmecken som vi har här i kvarteret. Man går på en slingrande cykelväg, genom en stor, relativt svårgenomtränglig dunge med sly och barkborreträd, hoppar över en bäck som slutade porla för tio år sedan, kliver över rishögar som någon verkar spara på till Valborg – och så är man framme vid bilmecken. Han röker som man gjorde på 60-talet och är arg på moderna bilar som ska lagas med hjälp av datorer.

– Jag har en Volvo [insert siffror och bokstäver samt årtal] som går som en klocka.
– Så … vilken bil tycker du att jag ska köpa eftersom den här (viftade lite lamt mot dungen) verkar vara ett måndagsexemplar?
– INTE EN GASBIL! Inte en ny bil. Inte nån jävla fransk bil. Volvo om den är byggd i Sverige.
– Men då måste jag väl gå tillbaka till 1960-talet …?
– Så länge inte Ford är inblandat! Jävla Fordmotorer.

Förmodligen är det en sån här bilmecken har, tänker jag.

Så jag gick svärande hem igen över stock, sten och sly.

En gång per dag försökte jag starta bilen (sszzsbrhostbrrr) och en gång om dagen blev jag besviken. Men så på åttonde dagen! DÅÅÅÅ!

– Bhhrrmmmmmmbrrrrrrrr!
– Men va fan, startar du NU??? sa jag besviket och tittade ner på min bleka lekamen.

Bilen brummade. Jag gasade. Och suckade. Detta eftersom jag insåg att jag på inga villkor kunde låta detta ögonblick gå förlorat trots att jag just då var klädd i enbart

Birkenstocksandaler
kortkorta shorts
stor, trasig, urtvättad t-shirt.

Ungefär så här, vilket ju ser rätt läckert ut på denna av AI skapade bild.

Det var blott 9 °C och ingen mobil, plånbok eller bh hade jag på mig. Men vad gör man inte?

– HEJ! skrek jag högt när jag kom in i den av cigarrettrök fyllda verkstan.
– Fick du igång han? sa bilmecken förvånat.
– Mhm. Där står den! Här är nyckeln! Ta så lång tid på dig som du vill! Måste rusa!

Och så begav jag mig hemåt. I mina sladdriga sandaler klev jag över rishögar, hoppade över den geggiga f.d. bäcken, trängde mig genom sly och över döda trän samt gick raskt med gräs och kvistar mellan tår och i hela frisyren på den slingriga cykelvägen.

Några dagar senare hämtade jag – fullt påklädd – bilen igen.

Stackars bilen. Ventilkåpspackningen hade verkligen ställt till det!

Själv har jag liknande problem: knävlarna knakar, knaskar och knorrar och dubbla hälsporrar får mig att halta som Zeb Macahan. Kan någon komma och suga ut min olja ur motorn?

Nu låter det så här när jag reser mig upp ur soffan:

– Scccchiiinggg sssbrhostbrrr bzzzzingg.

35 kommentarer

På gym med Lotten

Publicerat av Lotten Bergman den 13 februari 2020 15:42

Man får ju inte råka ta bilder på andra människor gym, så oj vad jag gjorde detta i hemlighet.

Jag går på gym och tränar muskler eftersom mina knän envisas med att

skrika på hjälp vid varje steg jag tar
klistrar fast knäskålen som en jättestark magnet på ett kylskåp
inte kan böjas som på vanligt folk som kan sitta på huk.

Först torkar jag av en motionscykel som är lite bättre än andra eftersom bla bla och humdidum och dessutom orsaker. (Jag lyssnade inte riktigt.) Den dryper av kall, gammal svett på undersidan av styret. (Borde det ju inte heta på en stationär cykel.) Detta är jätteläbbigt att få i händerna, men de cyklister som tränar före mig torkar ju bara bort det som syns. Jag är torkfantasten som torkar både före och efter mig, och jag borde få medalj!

När jag har värmt upp och konstaterat att jag än en gång har glömt att ta med hörlurar för att dränka gymmets egen plippplopp-oaoaoaaaooo-musik, vandrar jag över till min maskin. Den är liksom min för att den är bäst för mina knäövningar och borde vara min och ingen annans. Men det vet ju inte alla andra som tränar så ibland måste jag vänta på att de blir färdiga.

Här har jag lyft upp massa kilo och försöker sträcka på benen och hålla korven där framme stilla en stund.

Jag gör massa, massa knäböj för lårstyrka. Men hur mycket jag än avskärmar mig och ser upptagen ut, kommer någon ändå fram och vill att jag skyndar mig.

– Haru lång tid kvar eller?
– Ja.
– Va?
– Ja.
– Du HAR lång tid kvar?
– Ja.

Sådär otrevligt korthuggen är jag aldrig i vanliga fall. Men det är ju min maskin!

Därefter lägger jag mig på en med smuts impregnerad, tjock matta för att lägga upp en fot på en stor boll och sedan göra massa höftlyft utan att bollen rullar iväg och hamnar på en farbror intill som stretchar så att man skulle kunna tro att han är släkt med Houdini.

Jag har inte förut tänkt på att skorna är jättefula och att de två gula nyanserna inte alls passar ihop. Där ser man.

Förklaring: Jag ligger här på rygg och drar knäna mot bröstet. Kolla hur jag inte kan böja knäna särskilt mycket – och hur mycket sämre vänsterknät är.

När det nu har gått ungefär 45 minuter är jag intill döden uttråkad. Då tittar jag lite på några Belgianblue-grabbar och kollar vilka gymkläder man ska ha om man vill vara lite läcker och modern. Spräckliga tajts som påminner om benlånga eksem är inne. Jättestora basketlinnen är definitivt ute.

Och sedan spanar jag efter roliga träningsuppgifter.

Den här är nästan lite kul. Jag hänger i armarna och så fläker jag upp benen raka så högt jag kan. Can-can med båda benen samtidigt liksom.

Kommen såhär längt går jag till en vilstol (Bruno Mathssons Pernilla 3), fast man ska ligga på mage och lyfta en tyngd upp mot rumpan.

Precis. En sån här skulle man ju ha på gymmet.

Det fantastiska med den här övningen är (håll i er) att det inte gör det minsta lilla ont i knäna. Allt annat som jag gör känns som tusen nålar och tortyr – men här kan jag ligga och göra benböj tills jag kräks.

Instruktionerna betyder: du tränar baksida lår, men inte ett enda någe på framsidan och såhär ska du ligga.

Och så avslutar jag med att skrämma livet ur alla på gymmet genom att stå på händer. Det låter finare än det är – jag står åt fel håll och håller fötterna mot en vägg som jag tittar in i. Plättlätt.

Det stora, säckiga basketlinnet har här åkt ner till min näsa.

Oftast tränar jag med Tjugofemåringen (Ida) och hennes basketspanjor Julian. Hon går in i eget fokus och kommunicerar inte med någon, medan han som känner alla i hela stan knappt kan göra en armhävning utan att någon kommer fram och snackar.

Har ni några råd, anvisningar, tips och idéer så släng dem på mig! Jag finner tyvärr denna träning uuuuuurtrist, så ibland hittar jag på övningar där jag kan hålla i något boll-liknande som jag kan kasta omkring lite.

32 kommentarer

Mitt livs första massage

Publicerat av Lotten Bergman den 29 oktober 2019 22:41

Jag har aldrig varit på massage – förrän nu, that is. Inte för att jag har undvikit det, men så fort folk med massagehänder har börjat klämma på mina onda ställen (höger skuldra spökar lite), skriker jag och grimaserar som om det är Monica i ”Vänner” som är på mig. Och hur ska en massör kunna hjälpa mig, jag som har så ont i knäna?

Men nu lät det så här från en basketcoach:

– Du måste åka till Svennes massage i Norrköping. Han har specialspecialmassage. Han flyttar på senor och muskler så att de hamnar rätt! Han har gjort underverk med min fru! Du kommer att skutta som en hind på grönbete innan du fattar vad som hänt! DET GÖR JÄTTEONT!
– Fast det är kanske inte felplacerade senor som orsakar mitt knäkrask och meniskmackel?
– Men han masserar som ingen annan!
– Määäh.

Då kom Tjugofemåringen, som idag får heta Ida.

– Mamma. Jag vill åka till den där massagen.
– Vabah …? VAD KUL! DÅ ÅKER VI!

Så det gjorde vi. Eftersom det är fyra timmars bilkörning dit och hem, blev det en halvdagsutflykt med hamburgerätning och fnitter. Väl framme drog Ida snabbt av sig brallorna och skulle precis slänga sig på britsen när massören sa åt henne att ta av tröjan också.

DING-DING-DING!
VARNINGSKLOCKORNA SKALLRADE I HELA ÖSTERGÖTLAND!
DING-DING-DING!

– Eh …?
– Ja, jag masserar benen på fram- och baksidan och sedan rumpa, rygg och axlar.
– Jahaja. Okej.

Och så var det med det. Inte ett dugg konstigt. Massören grävde ner sina fingrar i vaderna så att det såg ut som om muskeln var en vetedeg. Det gjorde ont i hela mig fastän det var dottern som led.

– Gör det ont, Ida?
– Näe, inte speciellt.

Jaså. Hm. Okej.

Ser ni vad ont det INTE gör på dottern min?

Efter en halvtimmes Ida-knådande var det min tur. Massören drog i mina fötter, lade lårens framsida på baksidan och placerade vänstra sidan av ryggraden på högersidan. När han kom till högra skuldran sa han:

– Huh.

Jag försökte säga att när jag sitter vid skrivbord, gör det ont där. Men när jag skriver i sängen (”förtjänar mitt levebröd i sängen” sa jag), är det bättre. Det imponerade inte det minsta. Han svarade:

– Huh.

Och sedan klämde han ihjäl båda mina skulderblad. Det lät som om han poppade popcorn på en baskagge. Sedan lät det som om han lade glaskulor i en mortel och försökte krossa dem.

Så var det plötsligt färdigt. Massören beklagade sig.

– Jag fick inte ordning på dina knän. Knäskålen är nästan orörlig och fästet häääääär (han pekade på en illröd fläck som han hade försökt gnugga ända ner till Kina) går inte att få ordning på. Det händer väldigt sällan att jag misslyckas, men det gjorde jag idag.

Jag ryckte på axlarna. Äsch, ingen vet ju hur de ska få ordning på mina knän. Mina hälsenor hade fått sig en omgång också, så jag klev försiktigt ner på golvet – om de kanske skulle ha gått av. Ställde mig upp. Allt kändes lite mysigt och varmt. Jag började klä på mig, och när jag kom till andra jeansbenet tappade jag hakan.

– Kolla! Det är jättelätt att göra höga knäuppdragningar!!! Kolla!

Någonting någonstans hade alltså gjort mig vigare. Knäna känns precis som vanligt, men jag kan numera inte bara sätta på mig jeans som vanligt folk, utan även gå som de ju kan!

32 kommentarer

Liten, långsam tumme upp för knäna

Publicerat av Lotten Bergman den 22 oktober 2018 23:56

Om det finns en enda läsare som inte vet att jag sedan hösten 2012 har skrivit ändlösa, tröstlösa rapporter om hur jag har krassliga knän som heter knävlar, ska jag äta upp Monopolspelshatten.

Zlatans knä är faktiskt intressantare än mina.

Nu har jag haltat så länge att benen liksom inte vet hur man går ordentligt längre. Och den gammaltrasiga vänstran har saboterat lifvet för den nytrasiga högran. Båda knäna ser ut som blomkålsöron och svullnar upp som påssjuka barn om jag bara funderar på att vifta på tårna.

Men nuuu händere grejer!

Jag har hamnat hos den mest tålmodiga sjukgymnast världen har skådat.

– Din vänstra knäskål sitter ju fast. Nu går du hem och mojsar med knäskålen så ses vi om en vecka.

Så här ska knäskålen kunna flytta på sig. Well, det kunde inte min. Den satt fast som en vårta på en häxnäsa.

Efter en vecka kom jag tillbaka med en lösmojsad knäskål, som nyss alltså inte gick att rubba. På kuppen fick jag dock ont i tummarna, som blev trötta av allt mojsande.

– Så, nu gör du lite tåhävningar. Ses om en vecka.

Jag gjorde lite tåhävningar i en vecka.

– Så, nu gör du lite knäböj. Ses om en vecka.

Jag gjorde lite knäböj i en vecka.

– Så, nu hoppar du lite. Ses om en vecka.

Jag hoppade lite i en vecka.

– Så, nu hoppar du försiktigt upp och sedan ner för det här trappsteget. Ses om en vecka.

Jag hoppade försiktigt lite i alla trappor som mötte mig i en vecka.

Och det går bra! Diagnosen lyder ”musklerna vet inte längre hur de ska samarbeta”. Tror fan det; jag har lidit, haltat och kompenserat och trippat omkring i sex år. Inte ens när jag cyklar, använder jag rätt muskler!

Så. Operationer och ortoser och pottsorkar – far åt pipsvängen! Här har ni en som ska hoppa höjdhopp och dansa jenka om ett halvår!

Fotnot
Tummarna gör fortfarande ont efter allt mojsande, så det här med att göra tumme upp eller bara hålla dem, är liksom lite terapeutiskt.

35 kommentarer

Andra knät pajade!

Publicerat av Lotten Bergman den 19 maj 2018 12:59

Jag har inga knän kvar!

(Hej alla nytillkomna läsare: 2012 föll jag på en scen och skadade menisken i vänsterknät. Sedan dess har jag opererats två gånger och gått på smärtstillande och skrivit så mycket om knät att det nog räcker till något motsvarande Satansverserna.)

När jag numera spelar basket, går det inte fort. Men då hinner jag å andra sidan tänka ut snillrika passningar och dyka upp som gubben i lådan på oväntade ställen när jag äntligen har haltat mig upp i anfall. Och så är jag en jävel på vänsterlayup (lay up = forntidens tvåtaktare), eftersom man då tar avstamp med högerbenet.

Men ack. I torsdags såg jag i ena sekunden ut så här när vi spelade EBA-turneringen:

Andra matchen. Jag hjälps av Artonåringen ut från planen med lindat högerknä. (Observera våra snygga, nya New York-basketskor.)

Jag sprang ju bara lite med bollen, stannade för ett hoppskott och …

KNÄPP!

… sa det i högerknäet. Höger! Va? Det är ju inte där jag har ont! Högerknät är ju mitt stöd i lifvet, mitt hjärtas kärlek, kraften och trösten samt det som jag ska luta mig mot under de resterande åren jag har på denna jord!

Men precis som när man numera vrickar foten i idrottssammanhang, fick jag snabb hjälp, linda och stöd samt blev hemkörd av mina vuxna, basketspelande barn på plats.

En av de unga pojkarna i turneringen tar min skada och min hand mycket allvarligt. (Förklaring: jag har svarta knäskydd som är gröna på insidan. Det nyskadade knät är hårt lindat, och knäskyddet sitter nu nere vid fotknölen, utåinvänt.)

Dagen efter ringde jag till alla instanser som ringas skulle, och fick rådet att sätta mig på akuten eftersom jag inte på några villkor kunde stödja på högerbenet – och därför fick ta mig fram med hjälp av kryckor och hoppa på det ju dåliga vänsterknät. Tvärtemot alla ordningsregler tog vi där bilder på haltandet och väntandet.

Till höger ses min akutkompis Pelle och hans mystiska knäskada.

Undersökningen och röntgenbilderna gav inget som helst resultat, annat än att jag som vanligt fick veta att mina knän är jättejättestarka och att alla ledband och benbitar sitter där de ska. Läkaren gav instruktioner:

– Ta inflammationsdämpande Diklofenak på maxdos och linda knät.
– Men drabbades jag alltså mitt i steget av en inflammation klockan halv åtta igår?
– Vi kan inte se något fel. Remiss till magnetröntgen, du får tid inom sex veckor.
– Men jag kan verkligen inte stödja på benet.
– Vi kan inte göra mer än så här.

När jag beklagade mig hos alla jag känner (och faktiskt inte känner) under fredagseftermiddagen, fick jag allehanda råd om egenremisser och dropin-MR, men för att kunna göra detta, måste jag ha min remiss. Så här sa alla:

– Ring till akuten och be dem skicka remissen till dig.

Så det gjorde jag. Men på akuten fattade de absolut ingenting.

– Skicka remiss, jag har då aldrig …? Vi kan inte skicka din remiss till dig. Vi har inte remissen, den är ju på ortopeden. Du borde ringa till ortopeden, men där finns det ju ingen kvar så här klockan 14 en fredag. Vänta ska jag höra med läkaren som undersökte dig.

Under väntpausen längtade jag intensivt efter papper och penna för att skriva ner allt som sades, men eftersom jag inte kan ta mig fram med saker i händerna och ryggsäcken inte fanns i närheten, är alla repliker tagna ur minnet.

– Nej, han är inte kvar. Men jag pratade med en kollega som sa att remissen ju har gått iväg till röntgen, och att det ju är dem du ska prata med. Jag kopplar dig dit.

Klick.

– Växeln.
– Jag skulle bli kopplad till röntgen.
– Ringer du i tjänsten?
– Tjänsten?
– Eller är du patient?
– Jag är patient.
– Ett ögonblick.

Klick.

– Radiologen. Våra telefontider är nu stängda. Tryck 1 om du vill komma till våra drop-in-tider och 2 och du vill komma till våra telefontider.

Jag tryckte på ettan.

– Drop-in på radiologen kommer att stängas från och med den 1 november 2017. Detta gäller inte dig som redan har fått en tid för drop in-besök. Återkom nästföljande vardag.

Okej.

Eftersom det enligt läkarvetenskapen inte är något fel på varken det ena eller det andra knät, lutade jag mig mot min djefla man och de två kryckorna och – som planerat – åkte iväg till Carl Larsson-gården, där jag nu sitter parkerad i det här underbara köket.

Titta t.ex. på den gröna byrån till vänster och krokfästet under fläkten.

Fly mig en sådan här för att nipper och skräp som jag måste sortera!

Precis som på Carl Larssons målning, är spiskåpan alldeles knögglig.

Fortsättning följer med all säkerhet; inget av knäna vet ju att jag är anmäld till en basketturnering i Spanien i juli. Jag funderar på att endera dagen prata med dem om detta faktum och be dem att ta sig i meniskerna samt skärpa sig.

65 kommentarer

Knävelrapport #437

Publicerat av Lotten Bergman den 21 november 2017 23:59

Bekymrade båskommentatorer frågar mig understundom hur det står till med knäna.

Då tar jag på mig tvångströja, munkavle och knäskydd samt våtvärmande omslag och försöker att inte lägga ut texten eftersom den är så jädra trist sedan den där dagen 2012 när jag trillade omkull och pajade menisken på scenen i Folkets hus i Umeå.

Men nu skådar jag en morgondag. Efter operationen den 17 augusti 2017 blev allt bra i ett par veckor, sedan gick allt åt helvete eftersom den bortopererade menisken (till synes) uppstod från de döda. Jag haltade och led. Men … det är inte meniskont egentligen – det är bara en jättestor muskelfästesinflammation som omfamnar en sena på insidan av benet, strax under knät!

Heureka! Hurra! Skål! Pukor och trumpeter! Aj!

Nu går jag hos inte mindre än två olika sjukgymnaster som får rapporter om varandras råd och aktiviteter.

• En är gratis (det är gratis med landstingsanslutna sjukgymnaster och fysioterapeuter i Sörmland), och han rynkar pannan, talar allvar med mig, masserar låret så att jag blir gul och blå, ger mig massa muskelövningar och blir inte alls imponerad när jag gör precis som han säger.
• Den andra behandlar mig med laser som ska ta bort svullnaden och stötvåg som ska minska inflammationen. Hon kostar skjortan, lyssnar tålmodigt på mitt babbel och är glad och nöjd med nästan allt jag gör.

Och så har hon ju den där underbara kinokinetistosiska tejpen som heter nåt helt annat.

Men vad har jag på låret där på bilden ovan? Det ser ju ut som en elchocksapparat! (Allmänheten blir bekymrad och undrar vad det är för stollerier som ska komplettera toklasern och galenskapsstötvågen.)

Det är elektroder som går till en apparat som heter Compex och som till min enorma förvåning används av all världens idrottsatletsproffs. Och mig, dårå.

– Bzzzzzzzz! säger apparaten och ger order till musklerna att spänna sig.
– Ajajajajajajajaj! skriker alla mina smärtreceptorer eftersom de inte alls gillar känslan.
– Moahahahahaaaaaaa, säger jag som skiter fullständigt i all smärta som inte sitter i knäregionen.

Anledningen till att muskelfästes-sens-inflammationen slog till är nämligen att min lårmuskel strax ovanför det onda knät är helt förtvinad; på fem år har jag inte använt den normalt. Vid alla basketövingar, alla promenader och alla dansskuttstillfällen har jag kompenserat med andra benet såpass att det onda benets muskler bara har lagt av. När jag plötsligt efter operationen kunde börja gå normalt igen, sa benet:

– WTF! Vabaha? Sluta! Det här känner jag inte igen! Stå still! Halta som förut! Stopp, annars inflammerar jag dig i ett fäste!

QED.

16 kommentarer

Korrläsning i Stockholm

Publicerat av Lotten Bergman den 10 juli 2017 00:23

Jag har haft anledning att traska runt i Stockholm. Först gick jag och gick. Sedan haltade jag och haltade. Och slutligen har jag nu hoppat på kryckor.

(Fortsättning följer en annan dag: det är förstås knävlarna som spökar.)

Men när jag gick och haltade och hoppade, hann jag se så fasligt mycket mer än jag brukar när jag hastar, halvspringer och åker tunnelbana eller ersättningsbuss. Jag har sett skolor med bokstäver överallt, sjukhus som är gymnasier och högskolor som är kontorshotell och massa konstverk.

I norra änden av Drottninggatan finns en stackare som har fastnat i en tvättunna. Med armarna utsträckta för att inte tippa omkull men samtidigt dra in magen för att kunna komma loss? Eller är det månne ett återhållet rop på hjälp? Konstnären heter Beth Laurin och jag vill med henne och en svets hjälpa stackarn upp ur tvättunnan! Vad heter statyn som andas trängsel och klister …? Oj, jaså minsann. Så fel jag hade.

bethlaurin2017glad — ”Glad” heter konstverket för bövelen! Skratta!

Så vacklar jag vidare. Knät vill inte alls vara med, men precis som i amerikanska krigsfilmer lämnar jag nobody behind.

Vid S:t Eriksplan har en gitarrmakare hittat massa versaler i ett förtjuuusande budskap!

Jag drar mig ännu mer norrut och ser dagens störste kämpe. Här har ni en som inte knäcks av lite stenöken eller skugga!

Men hon har säkerligen inte lika ont i knäna som jag.

Mellan Odenplan och Observatorielunden finns en gata med ett relativt diskret palats. Studentpalatset!

– De där gubbarna ser helt klart ut som antikens filosofer eller dramatiker! tänkte jag. Ooooh, hoppas att en av dem är min favorit Aristofanes! Vad kul, en skylt! Läsa läsa, titta titta, muttra och granska. Hm. Det är nåt som är fel.

Från vänster till höger? Men tomten till höger ser verkligen ut som Sokrates!

Längst till höger. Är inte detta Sokrates med potatisnäsan?

Längst till vänster. Är detta inte Sofokles, som ju är mycket mindre jultomte än Sokrates?

Efter att ha försökt acceptera skylten och gubbarna i den ordning som de påstods vara uppsatta på pelarna, kom jag på hur man ju ska titta på dem. Baklänges!

Nu stämmer det! Nu när jag tittar bakom mitt eget huvud, är Sokrates längst till vänster. Puh.

Knävlarna och jag ska nu vila och äta knarkpiller. Det är nämligen meningen att vi ska åka till Oxford i morgon tisdag …

33 kommentarer

Umeås Folkets hus revisited

Publicerat av Lotten Bergman den 20 januari 2015 21:13

Jag och mitt onda knä klev in i Folkets hus-lokalerna och kände inte igen oss.

– Vad har hänt? sa jag.
– Vi har renoverat! sa arrangören.
– Men här kan jag ju inte trilla! sa jag.

Tanken var nämligen att knät som jag skadade här den 6 november 2012 (se gårdagens inlägg), skulle fås omkull på samma sätt igen, och att knät då på ett magiskt sätt skulle helas ungefär som att minus & minus blir plus.

Föreläsningen inleddes och jag berättade förstås först om det som hände för drygt två år sedan och att allt var ombyggt och att det ju var bra eftersom jag inte gillade det gamla golvet.

Med mig på scenen hade jag två teckentolkare – en som visade svenskt teckenspråk och en som visade ~~TS (tecknad svenska)~~ TSS (tecken som stöd för avläsning). Golvet var nu en parkett och det enda jag kunde hoppas på var att de gröna luddmattorna (se nedan) skulle lägga fälleben för mig eller att teckentolkarna skulle förvirra mig så att jag tog fel på scen och golv.

lotten_teckentolk — Just här tror jag att jag säger ”SEEMIKOLOOON”.

I kaffepausen kom en vaktmästare och väste lite diskret att jag hade sagt fel.

– Fel?
– Ja, det stämmer inte att …
– Men jag har aldrig fel!
– … att du trillade här. Du trillade på den andra scenen.
– I KNEW IT! Det här är fel scen! YES!
– Oj. Eh.
– TA MIG TILL DEN ANDRA SCENEN!
– Jahaja, jaså, kom den här vägen.

folketshuskulvert — Ojojojoj, så spännande! Scenkulvertar, ett virrvarr av trappor och låsta dörrar! Bruce Willis och jag flyr tillsammans! Explosioner hörs i bakgrunden!

Vi kom slutligen in på den gamla scenen – där jag förstås kände igen mig – och jag vinglade ut på den så ostadigt som jag någonsin kunde och blundade lite så att jag inte skulle se tejpningen på scengolvet.

tejpadmatta — Men en bild var jag ju tvungen att ta, så då öppnade jag ögonen.

Men nej. Inget trill föll sig naturligt, så jag fick gå tillbaka och genomföra föreläsningen som planerat och knät känns precis som vanligt. (Aj.) Dock får jag en ny chans imorrn, när jag står och pratar inför 260 andra åhörare på samma ställe.

Men nu till sedvanlig hotellrapport, eftersom jag bor i ett designat rum. Minns ni dessa tider?

handfatsrum_foto_Robin D_ — Handfat på rummet!

Jag vet inte hur de tänkte, de som bestämde sig för att man nu, i dessa moderna tider vill ha handfatet i ett annat rum än toan. Kanske så här?

Man vill ju ha miljöombyte efter sittningen.
Handtvätt ska inte associeras till kiss & bajs.
Ett handfat förgyller ju annars så trista sovrum.
Det är inte vilket handfat som helst, det är design!
Det här med att ha handfat på rummet kommer att göra succé i sociala medier.
Hur ska man annars ha koll på att alla som har varit på toa tvättar händerna som de ska?

hotellhandfat — Handfat på rymmen! (Ni ser väl vad som står längst till vänster på fönsterbrädan? VATTENKOKARE! TEPÅSAR! PRISA GUDARNA OCH HOTELL AVENY!)

handfathotell_close — Ytan är jättehalkig och allt rinner ner i springan mellan vägg och glasskiva. Och stoppluppen i handfatet saknas ju så att designen helt går förlorad! Upprörande! (Nej, inte särskilt.)

Men nu till den allra, allra häftigaste designen i mitt hotellrum – Henrik Dagårds hantlar!

hotellhantlar — På väggen bredvid sängen! En dvd med hantelhanteringstips sitter uppsatt (med en möbeltass), men jag har inte en såpass omodern dator att jag kan stoppa in dylika prylar.

Eftersom det är viktigt med armkraft, har jag gjort stavtagsliknande rörelser under hela detta inläggs tillblivelse.

58 kommentarer

Hej, kära knädagbok

Publicerat av Lotten Bergman den 19 januari 2015 22:20

knee1 Det var ju länge sedan jag berättade om knäna! Och allmänheten sitter ju och vrider sina händer av oro! Hur går det för mig?

(Det är av en speciell anledning som jag tar upp detta just nu – varför kommer ni att få veta strax.)

I morse ~~hoppade~~ kravlade jag ur sängen efter en hel natts sömn, vilket är ovanligt och bara sker om jag knarkar lite innan jag släcker för natten. Det jag bedövar mig med är starka trallalapiller, som om man tar dem i vaket tillstånd orsakar ganska trevlig yrsel … men som man alltså inte alls får njuta av när man sover.

Men man får ju njuta av att sova, förstås.

Sedan hastade jag medelst halkning till sjukhusets simbassäng, där jag varje måndag iklädd Transformersfötter simmar som Usain Bolt springer.

Sedan körde jag som en biltjuv tvärs över stan för att styrketräningssjukgymnastisera med ett gäng som har lika kassa knän som jag, men alla i gruppen är 75–85 år gamla. Alla ger mig – den väldigt unga snärtan – beröm för att jag med deras mått mätt är ett under av fysik, så jag går alltid från dessa sessioner med ett självförtroende som Muhammad Ali. Jag trippade ut, dansade, jabbade, tog några hoppsasteg och flög fram av hybrislycka.

Sedan föll jag omkull som i en slapstickfilm och slog i rumpan och armen.

Nu har jag tagit in på hotell på Arlanda (med te på rummet!) och ligger och jäser i en bred säng som är en sån därn som man vill fotografera.

hotellarlanda — Yepp, sänggaveln är i vitt konstläder.

Jag ska alltså flyga nånstans i arla morgonstund. Och nu till anledningsavslöjandet. Man skulle kunna säga att cirkeln är sluten eftersom hela dagen har gått i fallens och knänas tecken. För att jag i morgon ska …

– trumvirvel –

… föreläsa i Folkets Hus i Umeå där jag så förfärligt föll den 6 november 2012.

lottentrillar_ume — Detta nämligen var knäföljetongens första kapitel.

Hur ska det gå, hur ska det gå?

49 kommentarer

BILD Knävlarna, kapitel 47

Publicerat av Lotten Bergman den 15 april 2014 23:30

Ni har ju fått se mitt vänsterknä i allsköns utstyrslar och mackapärer under de senaste två åren. Vi tar en snabbrepris:

Jahaja, väldigt intressant, dääär, fantastiskt starka ledband.

Efter sjuttiosju knäsorger och etthundratusensjuttitre knäbedrövelser fick jag idag från smärtkliniken i Nyköping en ny produkt som heter ”Painmaster – on the spot relief”. Eftersom jag faktiskt bara har ont just on the one spot, kanske detta kan funka? Man sätter fast två mojer på knät och så kopplar man fast en sladdmoj och en blinkmoj så att det ser ut så här medan mikroströmmen far och flyger genom det onda:

Och så lägger man sig att sova.

64 kommentarer