Man får ju inte råka ta bilder på andra människor gym, så oj vad jag gjorde detta i hemlighet.
Jag går på gym och tränar muskler eftersom mina knän envisas med att
- skrika på hjälp vid varje steg jag tar
- klistrar fast knäskålen som en jättestark magnet på ett kylskåp
- inte kan böjas som på vanligt folk som kan sitta på huk.
Först torkar jag av en motionscykel som är lite bättre än andra eftersom bla bla och humdidum och dessutom orsaker. (Jag lyssnade inte riktigt.) Den dryper av kall, gammal svett på undersidan av styret. (Borde det ju inte heta på en stationär cykel.) Detta är jätteläbbigt att få i händerna, men de cyklister som tränar före mig torkar ju bara bort det som syns. Jag är torkfantasten som torkar både före och efter mig, och jag borde få medalj!
När jag har värmt upp och konstaterat att jag än en gång har glömt att ta med hörlurar för att dränka gymmets egen plippplopp-oaoaoaaaooo-musik, vandrar jag över till min maskin. Den är liksom min för att den är bäst för mina knäövningar och borde vara min och ingen annans. Men det vet ju inte alla andra som tränar så ibland måste jag vänta på att de blir färdiga.
Jag gör massa, massa knäböj för lårstyrka. Men hur mycket jag än avskärmar mig och ser upptagen ut, kommer någon ändå fram och vill att jag skyndar mig.
– Haru lång tid kvar eller?
– Ja.
– Va?
– Ja.
– Du HAR lång tid kvar?
– Ja.
Sådär otrevligt korthuggen är jag aldrig i vanliga fall. Men det är ju min maskin!
Därefter lägger jag mig på en med smuts impregnerad, tjock matta för att lägga upp en fot på en stor boll och sedan göra massa höftlyft utan att bollen rullar iväg och hamnar på en farbror intill som stretchar så att man skulle kunna tro att han är släkt med Houdini.
När det nu har gått ungefär 45 minuter är jag intill döden uttråkad. Då tittar jag lite på några Belgianblue-grabbar och kollar vilka gymkläder man ska ha om man vill vara lite läcker och modern. Spräckliga tajts som påminner om benlånga eksem är inne. Jättestora basketlinnen är definitivt ute.
Och sedan spanar jag efter roliga träningsuppgifter.
Kommen såhär längt går jag till en vilstol (Bruno Mathssons Pernilla 3), fast man ska ligga på mage och lyfta en tyngd upp mot rumpan.
Det fantastiska med den här övningen är (håll i er) att det inte gör det minsta lilla ont i knäna. Allt annat som jag gör känns som tusen nålar och tortyr – men här kan jag ligga och göra benböj tills jag kräks.
Och så avslutar jag med att skrämma livet ur alla på gymmet genom att stå på händer. Det låter finare än det är – jag står åt fel håll och håller fötterna mot en vägg som jag tittar in i. Plättlätt.
Oftast tränar jag med Tjugofemåringen (Ida) och hennes basketspanjor Julian. Hon går in i eget fokus och kommunicerar inte med någon, medan han som känner alla i hela stan knappt kan göra en armhävning utan att någon kommer fram och snackar.
Har ni några råd, anvisningar, tips och idéer så släng dem på mig! Jag finner tyvärr denna träning uuuuuurtrist, så ibland hittar jag på övningar där jag kan hålla i något boll-liknande som jag kan kasta omkring lite.
Som varande ny i knäklubben har jag begränsad erfarenhet av ovanstående tortyrredskap men besöker på uppmaning (Recept som ger mig reducerat pris!) av min sjukgymnast sedan någon månad Stockholms förmodligen båsisttätaste träningsanläggning Västertorpsbadet. Ett lagom sunkigt kommunalt bad och gym med befriande låg andel spandex.
Ja, det är skittråkigt! Och ja, knät blir i alla fall lite bättre. Och den opererade armen blir starkare. Men skittråkigt är det.
Mitt enda empiriskt funna tips är att köra med låg belastning och många repetitioner. När jag gjort det blir knäet bättre; när jag lagt på mer vikt blir knäet sämre.
Annars är jag väldigt förtjust i Jonathan Lindströms gym-berättelse från Spanarna för någon månad sedan. Han tar med sig en bok att läsa på löpbandet. Hans gym är ett sådant där med skyltfönster och han hittade en bild på sig själv på Facebook stående på ett löpband med en bok i handen. Så ta inte med för engagerande litteratur till gymet.
Hör här, det otroliga att PK och Pysse styrketränar tillsammans sedan årsskiftet! På gym. Jag har hört att det finns appar att träna med, men jag kör efter eget huvud. Om du inte har testat marklyft, måste du testa – en fantastisk övning. Jag gillar fria vikter och att införa obalans, tex sitta på en pilatesboll eller stå på en rundstav. Kul att jobba horisontellt (plankaövningar) och att stå mot en vägg (på händerna). Den där can-can övningen tex. kan du göra horistontellt. Börja i planka med fötterna på pilatesbollen och rulla sedan in bollen under magen, så att du hamnar i en ihopkrupen position med fötterna på bollen. (Samma magmuskler, men du får med överarmar, axlar, rumpa …)
Men är det trist kan jag bara rekommendera att träna i grupp – det är roligare!
Hörbok – jättebra idé!! Jag lyssnar nu på Jonas Gardell. Han är ju jättebra! (Han inte läst något av honom tidigare, bara sett stå-upp och film.)
Hörböckerna och jag är inte alls kompisar. Jag tappar fokus även om det är Stephen Fry eller Jonas Gardell som pratar. Jag som har så himla bra simultanförmåga! Va?
(Fast helt fel är det inte att tappa fokus. Man kommer ju på andra, nya grejjer.)
Pysse (& PK the okommentator): ”Om du inte har testat marklyft, måste du testa – en fantastisk övning.” Say whaaaaat? Vaddå fantastiskt? Man lyfter en grej och stånkar lite och antecknar en siffra (kg) på minnet – vad är det som är fantastiskt med det? (Jag är inte oförskämd eller negativ, jag är vad man på svenska kan kalla flabbergasted.)
Niklas: Vad har hänt med ditt knä? Och vilket är ”Stockholms förmodligen båsisttätaste träningsanläggning” – jag måste ju dit!
(Lättad konstaterar jag att du gillar många repetitioner med liten vikt, liksom jag. Men så kommer ju de där andra och stressar och frågar om jag har långt kvar. JA!)
Det fantastiska märker man när man utövar andra sporter, tex cykling och löpning! Absolut inte så fantastiskt just på gymet,
Börja med en faktabok! Jag är bättre på att koncentrera mig på en bok on ”något” än en roman. Eller så lyssnar du på Demi Moores memoarer.
Sjukgymnasten säger att det är artros i knät men jag vet inte … Jag har inte tagit mig till någon doktor med knät men får väl prata med min reumatolog så småningom. Knäet mår definitivt bättre av många lätta lyft än färre tunga.
Och jag tror mitt gym är det enda i Stockholm där man spontant kan hitta en annan båsist (hakke).
(Berättade jag om min armskada i höstas?)
Kan ni se framför er hur jag läser era bokstäver med lupp för att inte missa viktig info? (I really know NOTHING om styrketräning trots att CtLDPT står i båset sedan flera år och vaktar min minsta rörelse.)
Ja, armskadan, Niklas! Repetera! Här finns 90 nya läsare från Trosa!
Pysseliten har alldeles nyss orsakat en rumpskada när jag trillade av stolen: ”Demi Moores memoarer” finns?
JAG RUSAR! (På riktigt. Asså va.)
Refererar till bildtexten och konstaterar att det antagligen finns många typer där ute (inte här i båset förstås) som också borde hålla korven där framme stilla en stund…men av helt andra anledningar förstås.
Armskadan ja. Jag fångade en lite för tung gren som föll lite oväntat när vi beskar ett träd. Rycket som blev i armen gjorde att senan från biceps till underarmen gick av. Den opererades fast någon vecka senare men första månaden fick jag inte lyfta någonting och sedan försiktig träning med vikter på sådär ett kilo som sedan ökats. Jag är fortfarande ganska svag i vänstern men tränar lite tyngre med den nu. Om en och en halv månad anses senan ha vuxit fast i underarmsbenet igen och jag kan träna med tyngre vikter (om jag ids …).
Och jag vill påpeka att det är mitt knä (och sjukgymnasten) som gillar lätta vikter och många rep. Resten av mig skulle gärna lyfta tyngre för att bli av med tråket fortare.
När det gäller korvrörelser har jag lärt mig att det är viktigare att returen görs långsamt än att hålla den still. Men vad vet jag gamla fnask.
Även här i Råttboet tränas det! Vi har ju ett glatt humör men ingen kondition whatsoever. Vi promenerar en timme om dan, minst, men det räcker inte. Nu har vi därför bestämt oss för att gå i trapporna i stället för att ta hissen. Vi bor på fjärde våningen så vi är vederbörligen halvdöda när vi kommit upp. Om vi har tunga bördor får vi dock dispens och kan ta hissen. Nu slutar våra promenader för det mesta i mataffären, så vi får se hur detta ska sluta. En tung matkasse kan vara nåt som vi lägger till längre fram, kanske. Uppgång med och utan kasse. Jaja.
Korvrörelser är numera ett ord i min dagliga vokabulär.
Heja Ökenråttan och Lille Maken!
(Jag promenerar INTE så mycket som en timme om dagen. Särskilt inte nu med ett jätteöversättningsprojekt. Åh, vad jag inte promenerar!)
Jag gör helst lätt belastade övningar med få eller inga repetitioner. Jag har under åren försökt att träna på ett eller annat sätt, men det är lygens.
Jag har inte hittat något sätt att gymnastisera som är roligt, och kan inte för mitt liv och min kniv motivera mig det allra minsta.
Numera tycker jag om mig själv och skiter i motionshysterin. Utan ett uns dåligt samvete.
Ja, jag har onda knän, och borde månne, men mitt dominerande underjag vill inte och då blir det så.
Jag är ytterst lustmotiverad, och gör i principip aldrig något om jag inte har lust.
Det går helt enkelt inte.
Jag kan göra listor och avsätta tid och belöna mig med roligheter, och inse att jag blir friskare och sover bättre och lever längre.
Nix, nope, icke.
I valet mellan städning och semlor, vinner semlorna. Varje gång. Utan undantag.
Disken rymmer inte, ogräs växer vartenda år om man inte hinner med årets växt.
Dammråttor kan man blåsa in under sängen igen, och sätta sidenband på till jul och påsk.
Alla måsten tar alltid tid från något roligare.
Jag känner att jag borde tillföra något här, men då måste jag tänka lite först, vilket jag inte har så mycket tid till just nu. Återkommer!
Alltså, jag propsar verkligen inte på tunga lyft bara för att JAG gör och tydligen gillar det.
Jaaa, Demi läser upp sin bok själv. Hon är mycket personlig och verkar alldeles vanlig i ett otroligt jet-setliv som jag knappt begriper. Jag vill veta vad du tycker om den!
Drömde att jag var ute och joggade. Iklädd en tättsittande, helt genomskinlig dräkt. Illa, illa. Lyckligtvis orkade jag inte ens i drömmen jogga särskilt länge utan hamnade istället på en pub, där någon av mina vänner hängde på mig en stor schal och så beställde somliga öl men de flesta kaffe och kakor, för det var kakbuffé.
Den senare delen av drömmen känns mer som Jag, om jag får säga det själv.
Det känns som om jag la en blöt hästfilt över det sportiga båset.
Det är bara fredagsfilten!
(Vi har kollapsat hålögda och utspridda i huset. Ingen orkar ens öppna en vinflaska!)
Jag var sjuk i stort sett hela november och december o en bit in på det nya året. Tappade en del i vikt och det medförde att jag drabbades av droppfot. Nu har jag konsulterat sjukgymnast och fick ett litet träningsprogram som jag gör dagligen. Kan läsa medan jag donar med fötterna!
”Droppfot”. Aldrig hört talas om tidigare.
Tack Wikipedia för info. https://sv.wikipedia.org/wiki/Droppfot
Hoppas du har funnit god sjukgymnast.
När det här dök upp kring jultiden så tänkte jag direkt ”droppfot”! Har inte en aning om varför ”begreppet” fanns i huvudet. Men jag sökte och fann bra info här:
https://www.praktiskmedicin.se/sjukdomar/droppfot/
Sjukgymnasten, som är relativt ung, förefaller bra och är mycket trevlig, men min droppfot är den första droppfot hon kommit i kontakt med! Hon hade läst på ordentligt inför mitt besök, så jag hoppas att det kommer att gå bra. Jag klarar att gå utan skena.
Jag försöker rehabilitera mej så smått efter en tuff behandling och lite komplikationer. Det går sådär men jag har nog kommit över puckeln nu och får åka hem på måndag.
Det blir bra med utsikt, altansittning och rollatorrace på gatan. Och inte minst, undan för undan, smaker i munnen vid sidan av sonden.
Vi är verkligen i olika faser i båset – vilket (i all sin misär) är fantastiskt. Kråkan är liksom glad att han lever, Ninja-Malin vill nästan inget, Pysseliten & PK tränar ihop, Agneta kämpar med en droppfot (mycket intressant diagnos) medan Brid drömmer om att hon joggar iklädd en tättsittande, helt genomskinlig dräkt.
Vi inväntar nu Christer, the Long Distance PT!
Heja Kråkan, du låter så hoppfull, och det gläder mig.
Rullerace är skitkul, jag kan lära dig allt jag kan, om du vill.
Träning på gym är inte roligt i sig, men när man märker att det gör nytta så står man ut med det. Särskilt med trevligt sällskap som Pysse och/eller dotter och hennes sambo.
Jag tycker också att det är pisstrist med gymträning som är upplagd typ ”först sätter du dig i den maskinen och tränar den muskeln, sen flyttar du till den maskinen och tränar den muskeln, osv.” Nu kan jag förstå att du med dina knän kan behöva köra lite extra med dem – det måste en fysioterapeut eller liknande bedöma.
Men i övrigt tycker jag att det är både roligare och effektivare med s.k. funktionell träning, där man efterliknar sådant man kanske skulle göra i vardagen, och dessutom jobbar med flera muskelgrupper tillsammans. Det kan t.ex. vara att bara lyfta upp något jättetungt från golvet, hoppa jämfota, lyfta något från axlarna upp på raka armar, böja knäna djupt och upp igen, ev. med vikt, etc. Ofta försöker man få med så stort rörelseomfång som möjligt.
En av mina favoritövningar är ryck med hantel eller kettlebell, alltså när vikten ska ta sig från golvet eller hängande i handen och upp till rakt utsträckt arm i en, explosiv rörelse.
En annan favvis är när man lyfter upp en tung s.k. slamball i famnen och sedan hystar den över axeln. Inte bara tungt, utan flåsigare än man kan tro!
Mitt favoritredskap är nog kettlebell. Jag har satt ihop ett helkroppsprogram på 3 x 5 minuter som den som är intresserad gärna får ta del av.
Sen blir ju träningen jättemycket roligare om man verkligen tränar tillsammans, inte bara är på gymmet samtidigt! Det finns massor med övningar man kan göra ihop, antingen att man synkar rörelserna (typ armhävningar mitt emot varandra med handklapp mellan varje) eller att man turas om (typ gör 100 burpees så snabbt ni kan, en jobbar, en vilar, dela hur ni vill!).
Men särskilt då du har knäproblem skulle det nog vara värt att ta något pass med en personlig tränare som inte är på distans. Vissa rörelser är jätteviktiga att göra på rätt sätt, speciellt om man är skadad.
För egen del har jag blivit en riktig endorfinknarkare på gamla dar, och tycker att det är kul att snöa in på tekniska finesser i tyngdlyftningsövningar, handstående och hopprep. Men jag är medveten om att bara för att jag tycker att crossfit är bland det roligaste som finns, så tycker inte alla om det. Däremot tror jag att alla kan må bra av att utsätta sig för obekväma situationer och utmana sina rädslor ibland, på alla områden. På rätt nivå och utan tvång, förstås.
Det blev visst lite långt, det där, men jag kom på en sak till!
Hörde ni Språket i P1 om språket på gymmen? Jag funderar på att börja säga girja i stället för kettlebell. Frågan är väl bara om någon skulle förstå vad jag menade.
Träning kan vara jättekul och jättetråkigt. Kan gärna dansa runt i vardagsrummet en halvtimme och få upp flåset riktigt ordentligt men aldrig att jag frivilligt skulle ut och jogga i ens fem minuter.
Med det sagt har jag de senaste ca två åren sprungit sprintar och cyklat på stationär mm som jag aldrig gjort tidigare just för att det sker tillsammans i grupp. (Jag går ca 2 gånger i veckan och gör det CtLDPT beskriver.) Lyfta tyngder kan faktiskt vara kul! *jätteförvånad gul cirkel* Det ger definitivt muskelstyrkan att beskära citronträd med vanlig manuell såg samt gräva upp tjocka rötter i trädgårdslandet. Och äntligen verkar det som om jag kommer kunna stå på händerna. En dröm sedan barnsben.
Så det gäller att hitta ”sin grej”.
Jag blir alldeles varm av omtanken, kära CtLDPT och Dina.
Tja, Ninja, kan väl säga att jag upptäckte detta först i mitten av mitt sjätte årtionde…