– Bort, fula slemklump! sa Cornwall till Gloucester i King Lear.
– Ja: bort, fula slemklump! sa jag till min satans menisk.
Igår hade jag tydligen 100 % menisk i knäna. Detta trots att kirurgen den 10 januari 2013 sades ha karvat bort de skadade delarna som jag fick när jag trillade omkull på scenen i Umeå 2012. Den mystiska skada som jag utan att känna till det lyckades orsaka nu i somras, var tydligen även den meniskrelaterad. Säg ”menisk” och jag får något mörkt i blicken. (Men kanske säger jag det inte längre.)
Alla meniskslamsor fick under onsdagen gå på basketlandskamp och se Sveriges tvåmetersmän vinna – och se här så fint jag (trots menisken) ler i tv-sändningen:

Idag har jag däremot kanske bara 95 % menisk kvar eftersom en superhjälte gick in i knät och såg hur jävla trasig menisken var och därför tog han … zzzzz och zzzzz samt zzzzz. (Han förklarade vad han hade gjort, men jag måste ha slumrat till, för jag minns bara att han var glad, att sjuksköterskan på uppvaket var glad, att gardinerna var så blåa och fina samt att solen lyste både ute och inne.)
Nu följer här en oerhört utförlig rapport. Med en nästan-nakenbild. (Känsliga tittare varnas.) Det kan bero på att jag är påverkad av morfin, men också på att de där bortplockade meniskslamsorna och smärtan har tyngt mig så att jag just nu flyger på små lyckliga endorfinmoln.
I morse vaknade jag med svinto-frisyr hos min mamma på S:t Eriksplan. Man måste tvätta sig noggrant med ett desinfektionsmedel både dan före dan och på operationsdagens morgon – och detta medel funkar lika bra på håret som någonsin sandpapper och ullkarda. Dessutom är det vansinnigt trist att tvätta varenda liten cm² av kroppen.
Jag gick de 31 minuternas gångväg till Sophiahemmet eftersom
- det kanske var sista gången jag gick en promenad
- jag kanske skulle komma att vakna med ett amputerat ben
- narkosen kanske skulle hamna fel så att jag aldrig mer skulle vakna eftersom narkosläkaren kanske var full
- huvudstaden i solljus klockan 06:45 är alldeles förtjusande!
Gjorde det ont i knät? Ja, som satan. Men, förstår ni, jag var precis som Gunde Svan med sin axel ur led, som Björn Borg med muskelsträckningen i magen och som Anja Pärson med ett störtloppsfall i hela kroppen – bara lite ”äsch, pffft, tssst”.

Under promenaden mötte jag nästan bara morgonjoggare med ryggsäck, en och annan onsdagspubseftersläntrare och hundägare. Cykelställena stod tomma och bilarna var få. ”De överlevande” var som vanligt min första association.
Framme på Sophiahemmet fick jag byta om till JÄTTESTORA, grova trosor med gällivarehäng. I mina ögon var de så fantastiskt roliga och absurda, att jag snabbt konstaterade att jag var ensam i omklädningsrummet och därför borde ta en bild. För att inte bli anklagad för att göra utvik à la Fib Akutellt 1975, har jag kapat bilden upptill och gjort den svart-vit.

Iklädd dessa – samt knähöga strumpor och en djupblå pappersmorgonrock – fick jag sedan i en stor sjuksal träffa en himla massa människor som presenterade sig med namn och titel. Alla var så rasande trevliga.
– Hej, det är jag som är narkosläkaren, sa narkosläkaren.
– Hej, är du nykter? svarade jag.
– Det var då en jävla fråga! hörde jag en uppbragt patient säga på andra sidan förhänget.
Narkosläkaren sa att det nog är värre med flygplanspiloter, som gärna slår runt på kvällarna före en flygning. Operationsläkaren, operationssköterskan, operationsundersköterskan och narkossköterskan blev alla mina bästa vänner och jag fick berätta allt jag visste om särskrivningar och sociolekter, som inte räknas som dialekter.
– Sociolekten ”svenska med arabisk brytning” som talas av ungdomar som har svenska som modersmål ger nämligen hög status. Keff och guss och … bla bla bla sa jag.
Dessutom berättade jag för säkerhets skull att jag en gång vaknade efter narkosen och hade tio sjukvårdare som skrattande hängde över mig eftersom jag under narkosens inflytande hade berättat om min dröm – en lång och ingående samt av detaljer fylld fantasi där jag kysste Johnny Depp.
Istället för att räkna ner från tio strax innan narkosen tog mig till drömlandet med Hollywoodskådespelare, sa jag:
– Särskrivningar som är roliga, är t.ex. ”färsk kyckling lever” och ”drages i vått till stånd” och det påminner mig om … sju öl. Sex öl. Nej, åtta öl och nzzzzzzzzzz …
Sedan drömde jag om landskampen.

Klockan 09:45 blev jag väckt av uppvakets sjuksköterska, som hette precis som min Broder Jakob. Han frågade om jag hade ont, och ville veta på en skala till 10 hur ont jag i så fall hade. ”Sju eller åtta, satan vad ont det gör!” tänkte jag och svarade käckt:
– Ptja, fem … sex kanske.
Då fick jag en rosa-brun morfindos och kände strax att jag skulle kunna gå upp och dunka med herrboll uppe på 3,05 meters korghöjd.
– Har du väckt mig före 09:45? sa jag nyfiket till uppvakets anfader: Syster Jakob.
– Javisst, klockan halv tio pratade du en himla massa om särskrivningar och att du inte hade kysst Johnny Depp samt att du var besviken över det.
– Oj, förlåt, sa jag, för Syster Jakob kunde ju inte veta vad det var jag hade babblat om i operationsrummet.
Sedan fortsatte jag glatt att babbla och gav massa boktips – och drog det där om sociolekter igen. Varefter jag helt utan smärta trippade in på toa, träffade kirurgen (fast inte inne på toa) och försökte att låta bli att kyssa honom i brist på Johnny Depp.

– Berätta om operationen! sa jag.
– Jag skulle precis säga att jag nu tänkte berätta om operationen, sa kirurgen.
– Sorry.
– Det här kommer att bli bra. Vi gick in här på insidan av knät och såg precis vad det var som har gjort så ont. Då reagerade du kraftigt med höjd puls och blodtryck – du kände alltså ingenting under narkos, men då hade du ont. Rejält ont.
Aha, tänkte jag och kom ihåg den överraskande stora mängden salt som jag nyss hade gnuggat bort ur ögonvrårna.
– Vi kollade också på utsidan av knät, men kunde inte se att någon del av menisken saknades. Detta är underligt med tanke på din tidigare operation, där en del av menisken ju skulle ha tagits bort.
– Men vaff…?
– Ja, men nu är det fixat. Du har lite flikar i brosket och du är lite skrovlig bakom knäskålen, men någon grav artros såg vi inte. Mild artros, javisst. Men sannerligen inte ”grav” som det stod i en av dina tidigare journaler.
Än en gång fick jag motstå impulsen att kasta mig om halsen på Johnny Depp. Eh, kirurgen.
Och så fick jag svar på varför man inte sätter in menisk-implantat när man ju fyller all världens byster med hur mycket som helst.

Man pluttar ofta in meniskimplantat i Belgien, men 6–7 % av patienterna drabbas sedan av infektioner. Detta är inte tillräckligt låga procent för Sverige, vilket jag måste hålla med om … nu när jag är fixad.

Vilket rafllande referat, Lotten. Och nu är väl alla problem lösta och knäet som nytt. Grattis!
Hoppas du läker snabbt och lätt!
Det här ser ju bra ut. Se bara till att följa alla råd du får av olika proffs. De har sällan fel.
Mitt enda narkosminne handlar annars om att de tröttnade på mitt babbel om utsikten från operationssalen på Ersta som den dagen dessutom var igensatt av dimma och tryckte ner en mask över plytet, varpå jag i princip (mentalt, iaf) avled. Allt blev svart. Tid och medvetande bara upphörde. Ingen Nära-Dödenupplevelse här, inte. Tretton timmar senare väcktes jag av en nattsköterska med orden ”Du är opererad”.
Detta var lite över tio år sen. Med en kritisk gräns vid två, så får väl operationen betraktas som lyckad.
Jaaaaaa, pittmenisken är utrotad.
Så, du BLEV sövd i alla fall? Det imponerar.
Men nån käpp eller krycka kostade dom inte på dig? Eller?
Vårdskolaomsorgvårdskolaomsorgvårdskolaomsorg!
Slutade det verkligen så bra som det låter? Vad kan man ta med som postoperativuppmuntran vid passage av Flensburg? Den skära vulgoskumpan känns inte helt rätt i det här särskilt glädjande fallet.
Men sannerligen inte ”grav”, det är ett på mer än ett vis fint citat! Fast du är lite skrovlig bakom knäskålen är roligt också.
Nå hur som helst: ballonger! Serpentiner! Korkar som smäller ur flaskor! Fler ballonger och serpentiner!
Eller med andra ord, hurra och applåder för skickliga yrkesmänniskor, och må läkningen gå fort och besvärsfritt.
Tack för rapport!
”Sofia” tydligen skött sig.
Trodde inte annat.
Du har ju en ”Guardian Angel” i din syster.
Ja, jag blev verkligen sövd. Jättesövd! Det är svårt att bedöma tiden, men senast kl 08:15 såg jag på klockan. Själva operationen sägs ha tagit 20 minuter (jäla racerfart!) med titthål, och sedan började jag då prata strunt kl 09:30.
Och klockan 10:57 ringde jag efter en taxi! Hurra!
Jag ligger fortfarande i mammas soffa, fylld av torskrygg. (Jag, alltså, inte soffan.)
Speciellt kul blir det, före operationer, om de ger en några ”piller” innan du rullas i väg. Eller du ska stå helt näck medans en op-syrra tvättar dig med gasvävsbollar indränkt med klorhexidin. Över hela kroppen. Det kyler!
Nu hoppas jag, precis som alla andra, att din läkning går som smort.
Det där låter ju magiskt bra! Du kommer dansa fram.
Mitt senaste narkosminne är att jag frågade narkosläkaren om han var gift och sen friade jag till honom.
Själv fick jag en injektion eller två i skuldran av alla ställen före sövandet. Men först ett ”Are You F*cking Sure” i närvaro av två personer (ett måste) innan de satte kanylen i mig.
Sen upptäcktes det att jag inte var rakad på min inte allt för ludna buk, och det blev lite stress innan dom hittade en apparat. Mitt förtroende för dem sjönk som en sten, men jag tuppade ju av och lever ju än.
Vilket glädjebesked efter år av knäont.
Hipp, hipp hurra!
Från Skåne och med lite hjälp från Danmark.
Då kan man försiktigt lirka loss tummarna då, eller? Puh, och grattis i alla fall!
Nu undrar jag bara över en liten detalj efter det annars heltäckande (och underhållande) reportaget: om man inte plockar in ett implantat, vad gör man då? Men andra ord: vad exakt gjorde Johnny Depp där i ditt knä?
Man blir så glad just dag, för det är operation i dag (lägg betoningen på a:et så rimmar det.)
Operation just idag, faderallallanla just idag.
Så här instämmer vi med vims i plymen i tacksägelsekören som lovsjunger Johnny Depp et al.
Må skitmenisken ruttna i sin riskavfallspåse och resten av menisken le glatt när du hastar till baskethallen.
Karin: Jag vet inte riktigt vad superhjältekirurgjohnnydeppen gjorde, men han pekade på mitt allra ondaste ställe och sa ”där har jag tagit bort det trasiga!” och så blev jag såhär glad som jag fortfarande är!
Då är jag också glad och kan sova gott i natt!
Sällan vaknar man så bra som när en syrra och/eller en kirurg kommer med glada besked efter man har varit sövd. Och så torskrygg på det!
Sov nu gott i natt också och vakna utan smärtor i morgon!
Nu har jag gjort sjukgymnastik! (Oerhört betungande: jag har viftat på fötterna, där jag ligger i soffan som numera heter torsk-soffan.)
Men – vad ska vi nu prata om?
Knäet har ju funkat väldigt bra som samtalsämne.
Det verkar finnas gott om operationserfarenheter i båset. Själv har jag bara tarmvred, avslagen arm (fight med spårvagnar), bypassoperation och lite andra småkrämpor. Och jag kan inte påminna mig att jag varit varken extra rolig eller pinsam vid något tillfälle. Bara tråkiga gamla SG. Dags att träna inför nästa operation – vad det kan vara som blir aktuellt.
Jag visste att det var nåt mer. Jag måste läsa om texten för att förstå vad, och se, jag fann det:
uppvakets sjuksköterska, som hette precis som Broder Jakob
Om han är sjuksköterska heter han väl ändå Syster Jakob.
Men schhh, säg det tyst så Lotten inte hör, för jag tycker och tror att hon ska sova nu och läääääänge till.
Åh, I love you Annika! Jag stoppar in en syster i texten! FANTASTISKT!
Skogsgurra är mycket bra på att se till att hålla elden levande; berätta nu om alla era operationer! Om ni vill vara lite hemliga, kan ni ju byta ut kroppsdelar lite. I texten.
Vilken bra idé! En slags bytescentral för kroppsdelar.
Då skulle jag gärna vilja byta till mig ett little big horn mot ett wounded knee.
Nu ni! Idag ska jag tala inför grupp. Det är ett gäng fransoser som säger att de hänger med på engelska. Men jag vet hur det blir, jag. Efter fem minuter har vi växlat till franska plus grafisk framställning. Och så värst bra på grafisk framstälning är jag inte heller. Så det blir antingen så att vi slutar med att sjumga We shall overcome eller Imse Vimse spindel. Med rörelser. Sedan blir det tidig lunch. Och mycket lång.
Jag tycker nog att Astrid Lindgrens dikt om gallan är passande, den går väl att byta ut mot menisk i det här sammanhanget.
”Farväl du satans galla
nu har du jävlats nog
nu skall här tagas avsked
i lidande och blog
Om du inte betett dig som
ett förbannat fä
så kunde du fått stanna
nu får du inte de
Nu ryker du i vasken
på detta hospital
Så ligg då där och ångra
de plågor och de kval
du har berett en annn
som alltid vatt snäll
Farväl du satans galla
det är din sista kväll”.
Mycket uttrycksfullt! Ny för mig. Men jag undrar vad Gallerna tycker om den? Ska inte ens försöka fråga.
Men gud så skönt att höra! Jag tror visst att det passar med lite vulgobubbel, men det enda jag har till hands just nu är jobbets kaffe. Skål ta mig fan, och en eloge till världens alla Jonny Depp och Syster Jakob!
Bra jobbat alla inblandade! Nu hoppas vi att knäet sköter sig fortsättningsvis. Kaffe på er allihop!
Kopp på dig, men jag har hunnit dricka upp.
Kan man inte ana Linas tanduschling på Sme-Pelles sophög i det där farvälet till gallan?
Jag har inga op-erfarenheter att delge. Jag har brutit mig så snyggt varje gång att jag sluppit. Dock funderar jag på hur snyggt jag läkt sistlidna frakturen.
Glädjande nyheter från torsksoffan, må knät läka fort och fint. Hoppas att du snart hastar till baskethallen. (Fast jag läste först ”haltar” i Ninjas kommentar.)
Intressant att läsa om att andra också är pinsamma innan narkosen skonsamt stänger av talorganens funktioner. Jag är opererad sisådär tio gånger, mest småsaker. De senaste fyra fem gångerna har jag sagt till på skarpen att det inte ska vara nåt mo*fin. För jag svamlar nåt så ohemult, gärna väldigt personliga ämnen. Majs frieri låter rätt så städat. Senaste gången med preop hörde jag min mun berätta för narkosläkaren hur han skulle bära sej åt för att göra sin hustru lycklig. Det är det läskigaste, att jag hör hur munnen går medan hjärnans ledningar inte tycks gå ända fram. Jag är medveten, men kan inte göra något åt svamlet.
Det andra bekymret med det här ovan maskerade preparatet är att jag aldrig kommer till sans igen. Senast, det var i fjol höst, var det nån som inte hade lyssnat på mej och jag hade fått medikamenter i droppet. Då fick jag ligga på uppvak ända till de stängde vid åttatiden. Sen sattes jag, fortfarande lummig och spynödig i en taxi som dumpade mej hemma hos en oförstående 17-åring som fick lov att ta hand om den bakrusiga mamman. Inte kul.
Nu har jag varit på lunch på stan med Lille Maken och yngste sonen. Alltid lär man sej nåt nytt vid såna tillfällen. ’Parkour’, är det senaste. Det var det som Pippi och Tommy och Annika sysslade med i Villa Villekulla. Fast då hette det ’Inte stöta golvet’.
Men ÖR, är inte du och Lille Maken aningen gamla för parkour? Jag skulle i alla fall tänka mig för innan jag hoppar mellan hustaken.
Gamla!!! Men Niklas! Jag trodde att du var en gentleman. Jag har några korkar här som Fia skulle ha fått men nu äter jag upp dom själv, så de så!
Ursäkta! Jag tänkte på min egen åldrade kropp som är långt ifrån anpassad för parkour. Självklart skuttat du och LM med lätthet mellan hustak och statyer.
SG: Åker du jojo på europakartan?
För några dagar sedan berättade du om Münster, igår om Flensburg. (Trodde du var på väg hem till Pörtet)
Idag om föredrag på franska. Tillbaka i Frankrike, eller har fransmännen kommit till Ställdalen-trakten för att lyssna på vår högst kunniga båsbroder?
Bra, Örjan – vi undrar verkligen vad det är för irrfärder Skogsgurra är på!
Här händer det grejer. Jag har flyttats från torsksoffan till ett hotellrum som måste ha renoverats på 90-talet (i ett hus från 1800-talet). DDM överraskade mig med detta – och som den nykterist han är, köpte han också en halv sekruttbubbel, serverad i ett vinglas med is. (Se bild.)
SCHKÅÅÅHL!
Förbaskade bilder till att hamna på sniskan! (Precis som jag då, om en stund.)
DDM 18.17 (Vad hände år 1817? Wienkongressen?): Att köpa alkobubbel fast man själv inte nyttjar (härligt ord!), ca c’est verkligen nåt. (Jag kan inte göra cediljer.)
Jag har varit hos sjukgymnasten idag med ett knä. (Det låter som om det var någon annans, eller som om bara det ena var med. Men jag tror ni fattar, som man brukar skriva när språket är luddigt.) Alltnog, glad i hågen haltade jag därifrån med besked att det troligen inte var menisken som krånglade utan bara något eller några ledband. De lär läka fortare, om än långsamt. Glad!
För att fira detta köpte jag en sistaminutenbiljett med tåget till Göteborg och tänkte gå på ett evenemang på stadsteatern, där säsongens program skulle presenteras. Prexis när köpet gick i genom på telefonen raspade det till i högtalarna och meddelades att ett signalfel uppstått och att tåget skulle ersättas med buss. Hm … Hur skulle detta gå? Tåget tar 1h5′. Jag skulle haft 1h50′ marginal i Gbg. men fick knappt 30 minuter. Det var för lite visade det sig; åtminstone för att ta fel spårvagn en bit.
Ingen teaterupplevelse, men vi som inte kom in fick fribiljetter till en av de sista repetitionerna på årets huvudnummer UTVANDRARNA, som tröst.
Nu sitter jag på tåget igen och reser hemåt. Signalerna verkar lysa klart. Nästa stopp Mellerud.
En OK dag på det hela taget.
HK har också ett knä! Grattis!
DDM meddelar:
– Eh, 1817 … Napoleo… nej det var december 1815 … måste tänka … det var ju inte nåt vidare år att minnas.
Jag bidrar med:
– Jag tycker att det låter som en portkod. Fast jag vet att Anna Maria Lenngren dog då.
Per: Jag uppskattar – så här långt efter samt sent omsider – så himla mycket den Lindgrenska galldikten. Det känns som om jag måste återvända till den endera dan.
Jane Austen dog 1817.
Och Wienkongressen pågick då så länge att alltid när nånting där en bit in på 1800-talet efterfrågas säjer vi ’Wienkongressen’.
Vad bra att Ökenråttan nämner Jane Austen, så kan ju jag låtsas att jag inte kan hennes dödsår utantill. Eller nåja, jag som läser The Guardian ser alla Austen-artiklar och alla Austen-jippon som pågår just i år för att fira att hon dog. Fira att hon dog heter det inte, fast det på det stora hela är firar man gör när man högtidlighåller någons bortgång. Äh, bäst att sluta pladdra i ämnet innan jag blir långtråkig(-are).
Låt oss högtidlighålla alla läkande knän!
(Inte säga ett ont ord om dem mer, inte ens ”ont” hoppas jag. Hm, om man talar illa om och mobbar mitt-på-ben-lederna, blir de knänkta då?)
Heja heja och tummenupp!
Nej, jag kan inte låta bli. Det är hur OT som helst, men jag kan omöjligt låta bli. Vi har ju inte talat om dem. Hur kan vi ha underlåtit att tala om dem fast de har varit kända i flera dagar? Vi måste helt enkelt nämna yfrontade snigelkottar! Ty ljuvligare djurnamn ser man ofantligt sällan. Yfrontade snigelkottar.
(För noggrannhets skull: snigelkottar är kända sedan förut, det är de yfrontade som är nya.)
Det finns /fanns ,hon dog i juli i år, ett fruntimmer vid namn Emma Tennant
som verkar ha tagit som sin livsuppgift att skriva fortsättningar på kända böcker.
Hon tycktes tro att bara för det var en känd bok som skulle skarvas i med
en fortsättning så var hennes lycka gjord.
Jane Austens Emma som kom ut 1815, den bortskämda damen som alltid försökte para ihop och gifta bort sina bekanta, har fått en fortsättning ”Lek och allvar”.
Emma fortsätter i samma stil som förut och jösses vilken tråkig bok! Jag har inte läst Emma 1 men läst ett referat där det vimlar av folk i byn som skulle kunna gifta sig kors och tvärs med varandra. Detta folkvimmel fortsätter i Tennants uppföljare. Min tröst är att jag hittade boken på loppis för en tia så det var just ingen ekonomisk uppoffring. Jag tror jag suttar den i papperskorgen.
Det låter som en ypperlig idé, Hyttis!
Läs sen originalet, för fanns det något hon kunde, Jane Austen, så var det att skriva.
Handlingen må låta tråkig och alldaglig i referat, men det är den inte, och som hon beskriver sina karaktärer sen. Ytterst njutbart.
Hyttis, papperskorgen låter som ett bra beslut. Andra lyckas dock bättre med sin fanfiction (https://sv.wikipedia.org/wiki/Sargassohavet_(roman)!
Och, Annika, apropå finurliga artnamn, hörde du God Morgon Världen i morse? En artnamnsnörd (presenterade han sig som) Mats Ottosson berättade om några trevliga namn som han stött på, exempelvis alger som heter köttgelé, svävtråd, ulltofs, rödplysch, molnslick, korvsnöre och krulltrassel
Eller fjärilar: rysk högstjärt, sumpgump och superb dystermal. Det finns skalbaggar (tror jag det var) som kommer när man ropar ”Raggbock!” Och så spindlarna: småögd huggspindel skogsbalalajkaspindel, knätofsspindel, nåjdspindel, alvspindel, huldrespindlar, gnomspindel och tvillinglyckospindel.
Sargassohavet har jag läst, den var verkligen mycket, mycket bra.
Nu måste jag göra en enbent lyckodans pga. artnamnen! Så ypperligt förtjusande!
Det är lite Ramel över dem.
Ack, Karin, jag hörde inte programmet — stort tack för alla namnen. De är helt fantastiska, men allra fantastiskast är nog ändå superb dystermal. Jag har träffat en del mänskliga sådana i mitt liv, men som länken visar ville jag titta på den också, och den är fin! Den är sin egen boa, liksom.
Enbenta Lotten, får du kryckgå ett tag och i så fall hur länge, hurdan är läkningsprognosen på meniskrenovering?
Inte nog med att jag har skrattat mig tårögd åt artnamnen, jag har även hittat slutet på en besvärlig text som jag inte kunde avsluta förrän nu!
http://svenskbotanik.se/wp-content/uploads/2013/10/willen.pdf
Tack, Karin!
Annika: Jag har bara kryckor när jag måste gå längre än 500 meter. Alltså bara när jag ska på basketlandskamp i Uppsala.
Konvalescensen är 1–4 veckor, vilket ju är ett stort spann.
Jag vet inte jag, men SATAN vad jag inte har ont där jag hade ont förut. Knät är svullet och jag kan inte riktigt sträcka på det och behöver smärtstillande för att kunna sova. Jag kan göra armhävningar och situps! Jag kan inte spela basket eller cykla än och sannerligen inte gå ner på huk.
Men jag kan gå i trappor och stå på ett ben utan att förvrida hela ansiktet av hugg-ont!
Jag upprepar vad jag skrev tidigare: hurra och applåder för skickliga yrkesmänniskor!
**hjula kan jag inte, men jag låtsas nu att jag gör det hela rummet runt**
Hur insekter namnges är fascinerande, men outgrundligt om man inte bortser från den här, till exempel. Det finns flera, men när det gäller himlakroppar så är det inte bara David Bowie som har namngivit en asteorid. Listan på Wikipedia över människor som har givit namn till himlakroppar är inte liten. Vad avser musiker och skådisar, börja här. (Lite obekvämt att hitta Phil Spector där. Det namnet kunde de ha ändrat). Gå annars till början av sidan och se hur många ni kan namnet på.
Annars kommer en asteorid döpt efter Florence Nightingale passera jorden den första september. På säkert avstånd, men ändå. Ett nedslag från den vore inte så lite ironiskt.
Slår hon ned så har hon väl plåster och bandage åt alla skadade. Lita på Florence.
Lite senkommet, kanske. Jag får väl skylla på att det tar på krafterna att gå upp tidigt på fredag, köra seminarium i en liten ort som heter Pacy sur Eure och sedan dra norrut i tiotiden på fredag kväll, köra med några korta slummerstunder i bilen för att på söndag morgon köra in i en sten alldeles där Annika bor. Bärgare till Örebro och väcka en jourgummikille som gäspande hyfsade till två fälgar, satte på nytt däck och undrade vad högersidan på bilen råkat ut för. Jag hade inte sett reporna tidigare och sa nåt om krigsskador, Normandie. Då vaknade han till och blev alldeles förfärligt imponerad. Eftersom bilen är min verktygslåda låter jag reporna vara. Kanske kompletterade med skylt: KRIGSSKADOR, NORMANDIE.
Jorå, fransoserna var inte alls särskilt bra på engelska. Så det fick bli deras språk. Nivån på deras engelska avspeglas i den kommentar till seminariet som jag fick av den person som var bäst på svikarnas språk (Brexitspråket, alltså):
Hello Gunnar, First all, I thank you greatly for your excellent presentation. All people have appreciated your explication and your deeply knowledge on the Bearing Current.
As discussed at Friday, we are interesting for your Bearing predictor devices. We are contact you this September for this device.
We join you the paper discussed this Friday.
We hope to have other opportunities to meet us.
Så det där med engelskan som kommunikationsmedel är inte alltid självklart. Jag är oerhört stolt över att ha kunnat förmedla unikt kunnande till en grupp utvecklare på ett av de dominerande elföretagen i världen. Bara det var värt resan. På det kommer några dagars fritt kringströvande i Paris. Där klarade jag mig för övrigt från ett fnask vid Gare du Nord genom att påstå att jag egentligen var en ung flicka. Hon granskade mig noga och utbrast i beundran över det fantaskiska arbete jag lagt ner på att tunna ur läpparna, dra ner hårfästet i nacken, skrynkla huden och annat sådant som behövs för att göra om en ung tjej till gubbskrälle. Det var en lite oväntad reaktion. Men ganska bra.
Det här med att få biltrubbelrapporter i en nydött bås gillar jag!
Om du klistrar på ”KRIGSSKADOR, NORMANDIE” på bilen, kanske du startar en trend: roliga bilar. Varföre är det viktigaste att bilarna är snygga och eleganta? Nej, fram för humorbilar!
Å vilken tur att jag tittade längre ner och fick se att det kom mer saker här — We hope to have other opportunities to meet us!
Va ere för roligt med krigsskador?
[…] nu skådar jag en morgondag. Efter operationen den 17 augusti 2017 blev allt bra i ett par veckor, sedan gick allt åt helvete eftersom den bortopererade menisken […]