Hoppa till innehåll

1448 sökresultat för ”knä”

Granola = knaprig müsli (recept!)

Jag irrade runt i Skåne ett par dagar, iklädd munskydd. Understundom tog jag av mig det och klämde i mig fil med en hemgjord frukostflinga som Pontus Bergöö har skapat efter flera års experimenterande. Om man googlar det anglosaxiska namnet på just denna flingsort – ”granola” – får man fram att det är en knaprig müsli som inte är särskilt nyttig eftersom den innehåller massa socker.

Fnys och pfft samt Quatsch! Allt är relativt! Jag ska göra granola!

Dessa onyttiga flingor är faktiskt nyttigare än mycket annat. Cigaretter till exempel!

Jag åt filåflingor och njöt, tittade på naturen, knaprade i mig flera procent socker och mådde hur bra som helst.

Recept på Pontus grannåå-la!

  • 2 liter havregryn
  • 8 dl kokosflingor
  • 5 dl solrosfrön
  • 1,5 dl pumpakärnor
  • 1,5 dl linfrön hela
  • 1,5 dl mandelmjöl
  • 1 påse kardemummakärnor
  • 1,5 dl eller 100 g smör
  • 350 gram honung
  • 2 dl koncentrerad äppeljuice
  • 1 dl vatten
  • 1,5 dl kanel
  • 1 msk kakao
  • rostade mandlar
  • rostade hasselnötter
  • russin eller tranbär

Sprid ut på 2–3 plåtar, lagom klumpigt. Sätt sedan in in ugnen i 180 °C i 8 minuter, sedan i 6, därefter i 4 och slutligen i 2 minuter – varva plåtarna på flera våningar och blanda tills allt är gyllenbrunt.

Men jag är ju en obrydd rebell, så jag gjorde så här:

• Snabbt konstaterande: Vad bra att jag har havregryn hemma eftersom jag igår lade mig i en havreåker för att  tala till sädesgudarna.

Havre är liksom det svarta fåret i sädesfamiljen.
  • Vad bra att jag inte har kokosflingor eftersom kokos smakar tvål.
  • Koriander har jag inte heller, men det smakar i alla fall inte tvål.
  • Solrosfrön och massa, massa annat har jag och allt häller jag i skålen.
  • Men oj, inga pumpakärnor. Äsch.
  • Skålen är för liten.
  • Jag läser lite Kar de Mumma för blandningen medan jag blandar i smöret.
  • Russin OCH tranbär är väl granolavarianten på hängslen och livrem?
  • Hoppsan, jag skulle kanske ha rostat mandlarna innan jag hällde dem i blandningen?
Jag undrar om man kan riva sockerbetor som mandelmassa.

Eftersom jag har en varmluftsugn som jag inte riktigt litar på, varvade jag plåtarna precis som Pontus rekommenderar. Men tappade snabbt koll på i vilken ordning plåtarna skulle flyttas. Fast det blev nog bra ändå!

FÄRDIGT! KNASTRIGASTE KNASTERN NÅNSIN!

Nu är det så att man (som bekant) i alla situationer måste räkna med ett visst svinn.

Den här tumme-toppen, t.ex., lär jag aldrig se igen. Crispy crunchy.
Share
19 kommentarer

Knäpp-Nixon och Tok-Elvis

Även jag kan ju fatta knasiga beslut och göra tokiga saker. Som att 1986 prioritera en basketmatch i Kristianstad framför en tenta som jag ju (för ovanlighetens skull) hade pluggat inför. Eller som att 1983 åka på med en främmande italienare på en stulen motorcykel. Eller som att i vuxen ålder envist jobba gratis istället för att ”satsa på  karriären”.

(Fast som ni väl förstår, anser jag egentligen att alla beslut jag fattade här ovan är självklara och korrekta på alla sätt och vis.)

Här kommer nu ett relativt normalt foto av en president och en kändis. Precis som nu, 50 år senare, är det mången amerikans dröm att få posera på detta vis – men det var inte för fotot som Elvis var där. Han hade en annan sak som han ville be Nixon om.

Richard Nixon och Elvis Presley i The Oval Office i december 1970. (Är det fåglar i bokhyllan?)

Elvis Presley hade enligt hustrun Priscilla dagarna före Nixon-mötet köpt julklappar för 100 000 dollar – bl.a. 32 skjutvapen och 13 bilar. Hon förklarade för honom att det var lite väl överdrivet, resten av familjemedlemmarna kom och höll med, alla grälade, varpå (kan man kanske förstå) Elvis blev förbannad och rusade ut, drämde igen dörren och åkte iväg.

Han hoppade sedan på olika flygplan ungefär som jag hoppar på cykeln och for än hit, än dit. På väg mot Washington bad han en flygvärdinna om brevpapper och började skriva till president Nixon för att erbjuda sina tjänster som hemlig agent.

Jag hittar alltså inte på detta. Det finns filmer gjorda, böcker har skrivits om det. Brevet finns bevarat i Nixonbiblioteket. Läs och häpna.

Klart att man bor i tre rum om man är Elvis. Självklart fjäskar även en världsberömd superstjärna för en president. Och naturligtvis är Elvis emot droger. *host* Men det mest självklara är ju att Elvis Presley borde bli en ”federal agent”. Den där ”personal gift” som han nämner i sitt PS var förresten den perfekta presenten: en fullt fungerande pistol.

Så här ser några sidor av originalet ut. Elvis (”Jon Burrows”) checkade in på sina tre rum, och beställde en vit limousin som körde honom till Vita huset, där han lämnade brevet till vakterna vid grinden. Jag tänker mig att det var så här:

– Hej, jag har ett brev till presidenten.
– Okej … jag ska b…
– Har han tid nu?
– Nej. Jag överlämnar det …
– Bra. Hejdå.

[paus]

– TUT PLING BRÖÖÖL HALLÅ! ELVIS VAR NYSS HÄR OCH LÄMNADE ETT BREV!

På väg tillbaka till hotellet stannade Elvis till vid ”Bureau of Narcotics and Dangerous Drugs” och gick in för be om ett bevis på att han numera var federal agent. Personalen avslog hans begäran. Jag tänker mig att det var så här:

– Hej. Jag undrar om det är här jag kan hämta något slags id-bricka som visar att Nixon har utnämnt mig till federal agent.
– Say what? Är inte du Elvis?
– Ja, jo, kan jag få prata med chefen för id-avdelningen?
– Eh. Nej. Det går liksom inte till så.
– Okej, jag kommer tillbaka senare.

Det hela gick sedan i en svindlande fart. Nixons assistent Bud Krogh var stort Elvis-fan, och han hade dragit i alla möjliga tåtar, övertalat Nixon, beställt en låtsas-badge som Elvis skulle få och skjutit upp några redan inplanerade möten samt en presidentsk tupplur. Alla trodde ju att det hela var ett skämt från Elvis’ sida.

Plötsligt kallades Elvis tillbaka till Vita huset.

Elvis klädde sig fint i en lila sammetskostym och ett skärp med ett diademliknande spänne, packade ner sina finaste pistoler, beställde en limousin, valde inne i den ut en speciell ”Colt .45” som Nixon skulle få – och var på ett fantastiskt humör.

I Vita Husets entré konfiskerade Secret Service så diskret de kunde alla vapen, och eskorterade sedan Elvis till Nixon. Elvis förklarade sitt krig mot droger och kommunism, Nixon fick en kram, Elvis förklarade att Beatles var antiamerikaner, bilder togs och artigheter utväxlades.

Nixon spelade tyvärr inte in detta samtal. Man kan se en liten låda med ett armband till Priscilla där i Elvis vänstra hand. Det andra han håller i är familjefoton som han – som den naturligaste sak i världen – visade för Nixon.

Efter mötet fick Elvis vänta ett tag i lunchmatsalen på att låtsas-id-badgen som bevisade att han var ”federal agent” skulle levereras, vilket han gjorde helt utan knot. Han åt lite, pratade glatt med personalen och gladdes storligen. Så kom id-märket (om alltså ser ut som en medalj i plånbok som amerikanska poliser har) och sedan körde Secret Service både Elvis och alla vapen tillbaka till de tre hotellrummen. Inte ett dugg konstigt.

Vad som däremot är konstigt, är att jag – som är kuriositetsdrottning – aldrig har hört talas om detta förut.

Share
23 kommentarer

Knävlarna, del 3 174

(Jag vågar nästan inte skriva det här. Men [sssschhhhhh!] det känns faktiskt lite bättre i knäna. Men ta i trä och peppar peppar, tyst alla.)

Jo, det är ju som på det viset (nu kommer en kort rekapitulation) att jag sedan ett fall på scen under en föreläsning 2012 har haft så rysligt ont i vänster knä. Jag har opererats två gånger och därefter PANG fått ont i höger knä 2018 och … sedan inte rapporterat mer.

Men två saker har hänt.

1.
Jag gick till en sjukgymnast som inte sa

  • simma
  • vila
  • akupunktera
  • ge upp
  • elektrificera
  • stötvågsreparera
  • laserbehandla
  • lägg varma omslag på
  • be en bön.

Hon sa helt enkelt bara ”träna”.

– Gör djupa knäböj, gör tåhävningar, stå på ett högt trappsteg (oj) och gör så här så att det (aj) sätter igång lårmuskulaturen (say what), res dig upp från sittande med bara ett ben i golvet (AAAJ!) och gör liggande höga lyft med magen spänd – MAGEN SPÄND SA JAG! – och avsluta med massa hopp (men förihelvete) och sedan tar du den här bollen som väger ett ton och dunkar den i väggen 20 gånger (wtf), varefter du tar bollen som nu vips väger två ton och höjer den på raka armar ovanför huvudet och så gör du utfallssteg fram och tillbaka. Repetera tre gånger.
– Eh. Va? Utfallssteg? Har jag junte gjort sedan 2001.

Så nu har jag gjort dessa övningar i fyra månader. Två gånger i veckan med sjukgymnasten, tre gånger i veckan hemma i vardagsrummet. Huff och puff samt stånk.

2.
Jag har dessutom lärt mig att gå normalt och hasar mig inte längre fram som en 98-åring. Numera trippar och springer samt marscherar jag fram som en 105-åring. Min gåstil har under sex år präglats av att jag liksom har trippat med små myrsteg med fotbladet först, för att det har gjort mindre ont. Lika fjantigt har jag sprungit på basketträningarna. Då har lårmuskulaturen försvunnit – och det är den jag nu försöker bygga upp fastän det gör ont. Ibland kan jag även på stadens gator och torg ses gå ungefär som John Cleese ser ut på bild 8 ovan. (Fast inte med balettfot.)

Operationen 2013 är den stora knäboven. Kirurgen, som heter E*ia* R*mi (jag vågar inte skriva ut namnet eftersom han har ett otrevligt entourage som då kliver in och försvarar honom), har tydligen blivit anmäld till IVO mer än 100 gånger – men fortsätter att operera sönder knän, höfter och axlar och blir inte stoppad trots att både radio och tidningar är honom på spåren. Men vänta bara.

Imorrn ska jag till Stockholm och kolla båda knäna med både vanlig röntgen och magnetkamera, för enligt expertisen (min ungefär 20:e kontakt med vården sedan operationen) ska jag verkligen inte ha så här ont i knäna, så ung som jag är.

Jag ber att få upprepa att jag är så himla ung. Yes. Ha.

Kommen så här långt inser ni alla att det är bedrövligt synd om mig och så ser ni framför er hur jag lider alla helvetes kval och att knävlarna borde spärras in, amputeras, dopas eller i alla fall höttas med näven åt. Men kolla då vad jag gjorde i både måndags och onsdags!

Jag spelade basket! (Det är jag till vänster, som tar selfien och inte kan sluta le.)

Jag kan förvisso inte springa rakt fram och verkligen inte på några som helst villkor tvärstanna och vända på en femöring. Men jag kan hoppa lite, passa mycket, skjuta och slajda!


Den här sidledesrörelsen (slajding) är alltså plättlätt att utföra trots de trassliga knäna.

Rapport kommer i kommentatorsbåset!

Share
32 kommentarer

Liten, långsam tumme upp för knäna

Om det finns en enda läsare som inte vet att jag sedan hösten 2012 har skrivit ändlösa, tröstlösa rapporter om hur jag har krassliga knän som heter knävlar, ska jag äta upp Monopolspelshatten.

Zlatans knä är faktiskt intressantare än mina.

Nu har jag haltat så länge att benen liksom inte vet hur man går ordentligt längre. Och den gammaltrasiga vänstran har saboterat lifvet för den nytrasiga högran. Båda knäna ser ut som blomkålsöron och svullnar upp som påssjuka barn om jag bara funderar på att vifta på tårna.

Men nuuu händere grejer!

Jag har hamnat hos den mest tålmodiga sjukgymnast världen har skådat.

– Din vänstra knäskål sitter ju fast. Nu går du hem och mojsar med knäskålen så ses vi om en vecka.

Så här ska knäskålen kunna flytta på sig. Well, det kunde inte min. Den satt fast som en vårta på en häxnäsa.

Efter en vecka kom jag tillbaka med en lösmojsad knäskål, som nyss alltså inte gick att rubba. På kuppen fick jag dock ont i tummarna, som blev trötta av allt mojsande.

– Så, nu gör du lite tåhävningar. Ses om en vecka.

Jag gjorde lite tåhävningar i en vecka.

– Så, nu gör du lite knäböj. Ses om en vecka.

Jag gjorde lite knäböj i en vecka.

– Så, nu hoppar du lite. Ses om en vecka.

Jag hoppade lite i en vecka.

– Så, nu hoppar du försiktigt upp och sedan ner för det här trappsteget. Ses om en vecka.

Jag hoppade försiktigt lite i alla trappor som mötte mig i en vecka.

Och det går bra! Diagnosen lyder ”musklerna vet inte längre hur de ska samarbeta”. Tror fan det; jag har lidit, haltat och kompenserat och trippat omkring i sex år. Inte ens när jag cyklar, använder jag rätt muskler!

Så. Operationer och ortoser och pottsorkar – far åt pipsvängen! Här har ni en som ska hoppa höjdhopp och dansa jenka om ett halvår!

Typisk jenka.

Fotnot
Tummarna gör fortfarande ont efter allt mojsande, så det här med att göra tumme upp eller bara hålla dem, är liksom lite terapeutiskt.

Share
35 kommentarer

Knärapport 728: högerknäet

Hur var det nu – ortopedi är bara avancerad träslöjd?

Snabbrepris för alla med dåligt minne:

Sedan november 2012 (när jag föll på scen under en föreläsning) har jag haft stora problem med vänsterknäet, som har opererats två gånger – men ingen har kunnat säga varför jag har så inihelvete ont. Alla är dock överens om att mina knän är underbart starka och att alla ledband är fantastiska.

Den 17 maj 2018 sa det (på basketplanen) KNÄPP! i högerknäet, som sedan dess är svullet som på ett hästben. Det är liksom lår-lår-lår-KNÄÄÄÄ!-vad-vad-fot. På vanlig röntgen syntes inget, och på magnetkameraplåtarna som togs 28 maj, måste de ha sett något hemligt och fasansfullt eftersom det inte gick att få svar via telefon, mejl eller ens läsa i den digitala journalen.

Tyvärr är detta inte mitt knä, utan nån annans.

Tillbaka till nutiden:

Plötsligt i morse fick jag en återbudstid till ortopeden! Jag skrek JAA och HURRAAA till den stackars budbäraren, som på något sätt måste ha missförstått min glädje eftersom en helt annan människa ringde några timmar senare och sa att jag skulle få tala med chefen på ortopeden och framföra mina klagomål. Efter några förvirrade meningar, sa vi fnissande hejdå.

Jag och kryckorna anlände till ortopedlkiniken i god tid. Man vill ju hinna läsa informationen på alla viktiga skyltar och plöja alla Hemmets Veckotidningar i lugn och ro. En halvtimme efter den bokade tiden, kom en sköterska och berättade för alla att läkaren hade ”fastnat i operation”, men att det snart skulle bli vår tur. Sedan ropade hon upp patienter som inte var där.

– Eliot? Rune? Katrin? Filip? Muhammed?

Med uppfodrande blick tittade hon på mig, den enda kvinnan i rummet.

– Katrin? Katrin? Katrin?

Jag skakade på huvudet. I ett undersökningsrum vrålade ett litet barn. I min mage kurrade ett kurr.

– Nils? Peter? Axel? Anders? Katrin?
– Ni kanske läser ur morgondagens patientlista? sa jag.

Efter en timme hade jag läst skylten ”För allas trevnad, stäng av mobiltelefonen” 17 gånger och började fundera på att läsa barnböckerna eller de fackliga tidskrifterna eftersom ”alla Hemmets Veckotidningar” bara var fem till antalet. När väntan började kännas i gluteus maximus, var det plötsligt min tur! Inne i läkarens rum, bläddrades min journal fram på datorn.

– Du har ont i vänster knä.
– Ja. Men nu är jag faktiskt här för det högra.
– Högra? Jag måste läsa. Vänta.

Läkaren mumlade och läste halvhögt och sa förtjust ”åh, röntgen”, och tog fram röntgenbilderna som gjordes på akuten den 18 maj, men som ju inte visade något.

– Där syns inget, sa jag. Det var därför jag fick magnetka…
– Här syns inget.
– Kolla om du ser något på magnetkameraun…
– Du har gjort en magnetröntgen.

Här drog jag efter andan och svalde en lång föreläsning om att magnetkameraundersökningar inte är röntgen.

– Du har artros! sa läkaren.
– Förvånar mig inte, sa jag. (Men jag kan näppeligen ha drabbats av akut artros klockan halv åtta den 17 maj.)
– Här är en liten, gammal skada på menisken. Mycket liten. Gammal. Alla ledband ser bra ut. Lägg dig där så får jag känna.

Jag hoppade släpade mig upp på britsen och läkaren gjorde de ryck- och slitförsök som alla läkare gör strax innan de berömmer mig för mina starka knän.

– Alla brukar säga att jag har stark… försökte jag.
– Svullet. Ditt knä är mycket svullet.
– Jaaaaa.

Här kommer nu en lite läskig bild som visar hur svullet knät är. Man ser inte riktigt det hästiga, men ni fattar. Snyggt är det icke.

– Du har ont här?
– AJ. Jaaa.
– Hm. Men om jag vrider foten så här?

Läkaren vred foten än hit, än dit. Men näe. Ingen smärta. Läkaren började repetera sin analys medan hans telefon ringde:

– Du har RING! artros och en gammal RING! meniskskada på insidan RING! av knät.
– Okej.
RING! Ursäkta mig.

Läkaren svarade i telefonen. Jaja, han kanske måste in till sin besvärliga operation igen, tänkte jag. Han sa:

– Ja, ja. Nej. Ja. Nej, då behövs bara sjukgymnast. Nej. Ja. Ja. Inte alls. Jag rekommenderar sjukgymnast. Ja. En spruta om han har ont. Men annars räcker sjukgymnast. Ja just det. Nej. Ja.

Inte särskilt akut, alltså. Så tryckte han bort samtalet och tittade yrvaket mot mig.

– Var var jag?
– Mitt högra knä.
– Eh. Hm. Eh.
– Du sa att jag har en gammal meniskskada och artros och …
– Ja. Du har fått en smäll på knäskålen.
– Nej. Jag har inte fått en smäll på knäskålen. Jag har ont härnere på insidan, nedanför knät.
– Jaaa.

Jag ber om ursäkt för att jag är långrandig nu, men när jag bad om ordination och lite råd och anvisningar, blev det så konstigt.

– Så vad kan jag göra? Ska jag vila mig frisk eller använda knät?
– Du ska göra artrosträning, sjukgymnastik, inte spela basket, inte springa. Inte gå i trappor. Men äta aniinflammatiorisk medicin som diklofenak, ipren, voltaren och alvedon.
– Artrosträning har jag hållit på med sedan flera år för vänstran, så det kan jag. Men sa du alvedon? Den är väl inte antiiflammatorisk?
– Nej, men de andra är det. Men du får bara äta i tio dagar, max två veckor.
– Ja, men det har jag ju redan gjort i så fall. (Jag pekade vagt mot min journal.) Jag blev ordinerad en diklofenak-kur. Nu måste jag ta en paus.
– Ja, då får du äta alvedon.
– Men varför ska jag göra det? Den är ju inte inflammationsdämpande.
– Nej, men diklofenak, ipren, voltaren och alvedon är det.
– Alvedon?
– Nej, men dom andra är det.
– Du sa det. Varför ska jag då äta alvedon?
– Du har väl ont?
– Åjovars. Så … vad är min diagnos?
– Blåmärke. På insidan. Vila i sex till åtta veckor. Du kan cykla, men inte uppför backar. Inte springa.
– Blåmärke på skelettet!
– Ja, blåmärke på skelettet.

Efterspel:

Jag förstod nu att det var dags att hålla käft och halta hem. Det där med ”blåmärke på skelettet” kallas även benmärgsödem och är det nya svarta inom medicinen, har jag lärt mig. (Berätta gärna för mig om detta. Finns det ens? Själv tror jag ju att jag har en bristning i ett ledband – att jag har vrickat knät.)

Sådärja. Det blir inget basketspel i sommar och verkligen inte någon tågluff heller. Jag får cykla på friidrottsbanor och göra sit ups, helt enkelt.

Det här är ju väldigt obackigt. Och jättekul, verkligen jätte. Fullt med basketbollar. Not.

Uppdatering 8 maj

Jag har lyckats få tag i utlåtandet!

Glasklart.

Share
98 kommentarer

Andra knät pajade!

Jag har inga knän kvar!

(Hej alla nytillkomna läsare: 2012 föll jag på en scen och skadade menisken i vänsterknät. Sedan dess har jag opererats två gånger och gått på smärtstillande och skrivit så mycket om knät att det nog räcker till något motsvarande Satansverserna.)

Föreläsarens meniskkollaps 2012.

När jag numera spelar basket, går det inte fort. Men då hinner jag å andra sidan tänka ut snillrika passningar och dyka upp som gubben i lådan på oväntade ställen när jag äntligen har haltat mig upp i anfall. Och så är jag en jävel på vänsterlayup (lay up = forntidens tvåtaktare), eftersom man då tar avstamp med högerbenet.

Men ack. I torsdags såg jag i ena sekunden ut så här när vi spelade EBA-turneringen:

Första matchen. Lugnt och fint anfall.
Andra matchen. Jag hjälps av Artonåringen ut från planen med lindat högerknä. (Observera våra snygga, nya New York-basketskor.)

Jag sprang ju bara lite med bollen, stannade för ett hoppskott och …

KNÄPP!

… sa det i högerknäet. Höger! Va? Det är ju inte där jag har ont! Högerknät är ju mitt stöd i lifvet, mitt hjärtas kärlek, kraften och trösten samt det som jag ska luta mig mot under de resterande åren jag har på denna jord!

Men precis som när man numera vrickar foten i idrottssammanhang, fick jag snabb hjälp, linda och stöd samt blev hemkörd av mina vuxna, basketspelande barn på plats.

En av de unga pojkarna i turneringen tar min skada och min hand mycket allvarligt. (Förklaring: jag har svarta knäskydd som är gröna på insidan. Det nyskadade knät är hårt lindat, och knäskyddet sitter nu nere vid fotknölen, utåinvänt.)

Dagen efter ringde jag till alla instanser som ringas skulle, och fick rådet att sätta mig på akuten eftersom jag inte på några villkor kunde stödja på högerbenet – och därför fick ta mig fram med hjälp av kryckor och hoppa på det ju dåliga vänsterknät. Tvärtemot alla ordningsregler tog vi där bilder på haltandet och väntandet.

Till höger ses min akutkompis Pelle och hans mystiska knäskada.

Undersökningen och röntgenbilderna gav inget som helst resultat, annat än att jag som vanligt fick veta att mina knän är jättejättestarka och att alla ledband och benbitar sitter där de ska. Läkaren gav instruktioner:

– Ta inflammationsdämpande Diklofenak på maxdos och linda knät.
– Men drabbades jag alltså mitt i steget av en inflammation klockan halv åtta igår?
– Vi kan inte se något fel. Remiss till magnetröntgen, du får tid inom sex veckor.
– Men jag kan verkligen inte stödja på benet.
– Vi kan inte göra mer än så här.

När jag beklagade mig hos alla jag känner (och faktiskt inte känner) under fredagseftermiddagen, fick jag allehanda råd om egenremisser och dropin-MR, men för att kunna göra detta, måste jag ha min remiss. Så här sa alla:

– Ring till akuten och be dem skicka remissen till dig.

Så det gjorde jag. Men på akuten fattade de absolut ingenting.

– Skicka remiss, jag har då aldrig …? Vi kan inte skicka din remiss till dig. Vi har inte remissen, den är ju på ortopeden. Du borde ringa till ortopeden, men där finns det ju ingen kvar så här klockan 14 en fredag. Vänta ska jag höra med läkaren som undersökte dig.

Under väntpausen längtade jag intensivt efter papper och penna för att skriva ner allt som sades, men eftersom jag inte kan ta mig fram med saker i händerna och ryggsäcken inte fanns i närheten, är alla repliker tagna ur minnet.

– Nej, han är inte kvar. Men jag pratade med en kollega som sa att remissen ju har gått iväg till röntgen, och att det ju är dem du ska prata med. Jag kopplar dig dit.

Klick.

– Växeln.
– Jag skulle bli kopplad till röntgen.
– Ringer du i tjänsten?
– Tjänsten?
– Eller är du patient?
– Jag är patient.
– Ett ögonblick.

Klick.

– Radiologen. Våra telefontider är nu stängda. Tryck 1 om du vill komma till våra drop-in-tider och 2 och du vill komma till våra telefontider.

Jag tryckte på ettan.

– Drop-in på radiologen kommer att stängas från och med den 1 november 2017. Detta gäller inte dig som redan har fått en tid för drop in-besök. Återkom nästföljande vardag.

Okej.

Eftersom det enligt läkarvetenskapen inte är något fel på varken det ena eller det andra knät, lutade jag mig mot min djefla man och de två kryckorna och – som planerat – åkte iväg till Carl Larsson-gården, där jag nu sitter parkerad i det här underbara köket.

Titta t.ex. på den gröna byrån till vänster och krokfästet under fläkten.
Fly mig en sådan här för att nipper och skräp som jag måste sortera!
Precis som på Carl Larssons målning, är spiskåpan alldeles knögglig.

Fortsättning följer med all säkerhet; inget av knäna vet ju att jag är anmäld till en basketturnering i Spanien i juli. Jag funderar på att endera dagen prata med dem om detta faktum och be dem att ta sig i meniskerna samt skärpa sig.

Share
65 kommentarer

– Är det knappar på apparaten?

Från vardagsrummet hördes frustrerade grymtanden, några svordomar och det typiska THUD som uppstår när någon kastar en kudde i en soffa. Någon var helt klart arg. Men varför i vardagsrummet? Arg är man ju mest i köket där det finns läxor, smulor, möss men ingen vitlökspress. (Den är alltid borta fastän vi har fyra stycken.) Jag närmade mig den ilskne sonen lite försiktigt.

– Vad händer?
– FJÄRRKONTROLLERNA är borta!
– Till tv:n?
– JA!
– Men … huh … du tittar ju aldrig på tv …?

Ingen av oss tittar längre – men betalar för en massa kanaler gör vi gladeligen.

– Nej, för fjärkontrollerna är ju borta.
– Kolla här, om man gräver fram den här apparaten från bakom sladdhärvorna så kan man faktiskt trycka på knapparna här och byta kanal med pila…
– Är det knappar på apparaten? WOW!

Ojoj. Sådär kan man ju som barn här i huset inte säga, för då trycker man ju på mina inre nostalgiknappar. Jag måste plötsligt hålla en föreläsning om … om … hur det känns att t.ex. bära en sån här tv.

Nu är förstås våra barn vana vid dåtiden eftersom

  • vi ideligen har dem att slå upp saker i bok-NE
  • jag har ett sladd-telefonlager i källaren
  • och jag då och då köper en dagstidning för om inte annat i alla fall få höra prasslet.

Om ni känner som jag – att detta är lika viktigt som att t.ex. veta hur knyppling ser ut, hur man knäppte kängorna med en liten pinne i början av 1900-talet och att brylkräm en gång var nåt jätteviktigt att ha – då föreslår jag att njuter av detta sju minuter långa klipp (och visa upp det vid kvällsmaten). En applåd för ”Alla presidentens män”!

Man kan vara lite ofokuserad alldeles i början (jag vet ju att många har koncentrationsproblem nuförtiden), för då etableras bara det H-fyllda namnet Kenneth H. Dahlberg. Efter ungefär 30 sekunder kommer Robert Redford och börjar leta i telefonkataloger och sedan ska han på en stökig tidningsredaktion ringa och anteckna och alla pratar i bakgrunden – och så kan man slötitta igen en stund.

Det sista som händer är att man ser en tv, en tidning, ett block och en blyertspenna. Ack, 1973.

Tror ni nu att jag tänker dra en parallell mellan Nixon (som ju ”Alla presidentens män” handlar om) och Trumpen (som ju alla dagens nyheter handlar om)? Nähedå, jag tror att vi tar det en annan dag. Istället får ni se …

Knyppling.
Knäppkängeknäppare.
Brylkräm.
Share
34 kommentarer

Krävs en Lidnersk knäpp för att jag ska bli genial?

När Paul McCartney en morgon vaknade med ”Yesterday” i huvudet, visste han inte att det var just ”Yesterday”. Han nynnade ”Scrambled eggs, trajdirajdi, scrambled eggs …” och frågade senare på dagen sina polare vad det var för låt.

– Ingen aning, sa John buttert.
– Låter väl som en annan låt …? muttrade George Harrison. Kanske nåt av Beethoven, ni är väl på ungefär samma nivå?
– Skulle kunna vara nåt av Nat King Cole? Eller Ray Charles? sa George Martin energiskt och bläddrade fram en cellist i sitt kartotek.
Scrambled eggs, oh, my baby, how I love your legs nynnade Paul.

Ringo sa inget, för han låg och sov. And the rest is history: Paul skrev verkligen (utan Johns hjälp trots att det i alla rullor som vanligt står Lennon/McCartney) en ny låt som förmodligen alla i världen har hört någon gång.

Inte Beatles’ mest kända LP-omslag.

Nu vill jag också komma på något som ingen annan redan har uppfunnit. Som alla de andra nyskaparna eller entreprenörerna eller rent av uppfinnarna

  • Ingvar Kamprad med alla sina möbelkartonger
  • kriminologerna som insåg att psykologi bakom mord kan lösa brott
  • Ulrich Salchow som plötsligt skrinnade baklänges och sedan hoppade upp och roterade ett helt varv och landade oskadd
  • Ignaz Semmelweis (inte Florence Nightingale, som jag trodde) som kom på att om alla bara tvättar händerna, så dör färre
  • Maria Beasly som uppfann livbåten.

Hur hittar man alltså på sånt som inte redan är påhittat? I mitt fall handlar det nog inte alls om att tänka utanför ramarna, utan snarare att jag ska krypa in i ramarna och nörda till max med mina färdigheter. Kan jag uppfinna ett språkpolisbaserat, basketliknande spel, kanske? Eller

  • knäprotesen som man bara injicerar och som är kopplad till en 3D-skrivare
  • barnuppfostringsappen som gör barn glada
  • föräldrauppfostringappen som genererar glada barn
  • den självuppblåsande bilbarnstolen
  • energiinsamlaren som tar vara på basketspelarnas upphopp och värmer korv med hjälp av den.

Förbaskat! Kolla:

En uppblåsbar barnstol …

QED. Nu kryper jag in i ramarna. Kanske ska jag börja sälja malldokument som är välformulerade, korrekta och fulla av lustigheter? Ska jag bygga talskrivarmaskinen ”Skolavslutning 2.0” eller designa basketskon med inbyggd bollpump?

Eh. Jag är nog inne på fel spår trots allt; efter en Lidnersk knäpp skulle jag kanske kunna fokusera mer på ”vad behöver uppfinnas?” än ”vad kan jag hitta på för nåt kul?”

Share
88 kommentarer

Knävelrapport #437

Bekymrade båskommentatorer frågar mig understundom hur det står till med knäna.

Då tar jag på mig tvångströja, munkavle och knäskydd samt våtvärmande omslag och försöker att inte lägga ut texten eftersom den är så jädra trist sedan den där dagen 2012 när jag trillade omkull och pajade menisken på scenen i Folkets hus i Umeå.

– AJ!

Men nu skådar jag en morgondag. Efter operationen den 17 augusti 2017 blev allt bra i ett par veckor, sedan gick allt åt helvete eftersom den bortopererade menisken (till synes) uppstod från de döda. Jag haltade och led. Men … det är inte meniskont egentligen – det är bara en jättestor muskelfästesinflammation som omfamnar en sena på insidan av benet, strax under knät!

Heureka! Hurra! Skål! Pukor och trumpeter! Aj!

Nu går jag hos inte mindre än två olika sjukgymnaster som får rapporter om varandras råd och aktiviteter.

• En är gratis (det är gratis med landstingsanslutna sjukgymnaster och fysioterapeuter i Sörmland), och han rynkar pannan, talar allvar med mig, masserar låret så att jag blir gul och blå, ger mig massa muskelövningar och blir inte alls imponerad när jag gör precis som han säger.
• Den andra behandlar mig med laser som ska ta bort svullnaden och stötvåg som ska minska inflammationen. Hon kostar skjortan, lyssnar tålmodigt på mitt babbel och är glad och nöjd med nästan allt jag gör.

Och så har hon ju den där underbara kinokinetistosiska tejpen som heter nåt helt annat.

Men vad har jag på låret där på bilden ovan? Det ser ju ut som en elchocksapparat! (Allmänheten blir bekymrad och undrar vad det är för stollerier som ska komplettera toklasern och galenskapsstötvågen.)

Det är elektroder som går till en apparat som heter Compex och som till min enorma förvåning används av all världens idrottsatletsproffs. Och mig, dårå.

– Bzzzzzzzz! säger apparaten och ger order till musklerna att spänna sig.
– Ajajajajajajajaj! skriker alla mina smärtreceptorer eftersom de inte alls gillar känslan.
– Moahahahahaaaaaaa, säger jag som skiter fullständigt i all smärta som inte sitter i knäregionen.

Anledningen till att muskelfästes-sens-inflammationen slog till är nämligen att min lårmuskel strax ovanför det onda knät är helt förtvinad; på fem år har jag inte använt den normalt. Vid alla basketövingar, alla promenader och alla dansskuttstillfällen har jag kompenserat med andra benet såpass att det onda benets muskler bara har lagt av. När jag plötsligt efter operationen kunde börja gå normalt igen, sa benet:

– WTF! Vabaha? Sluta! Det här känner jag inte igen! Stå still! Halta som förut! Stopp, annars inflammerar jag dig i ett fäste!

QED.

Share
16 kommentarer

Knät gör ont

Det nyopererade knät (17/8) gör ont. Mer ont än för två veckor sedan, men mindre ont än före operationen. Jag gör mina fysioterapeutiska övningar som jag ska. Men vaff… jag skulle ju dunka, dansa jitterbugg och stappla upp på Himalaya redan igår, hade jag tänkt.

Så här känner jag mig.

Då kan man förstås påtala att det finns människor som det är mer synd om, vilket ju är en självklarhet som inte piggar upp alls.

Määääh.

Fly mig istället en hovnarr! Berätta en rolig historia! Öppna champagnen! Eller, vänta, här har vi sådant som är uppiggande …

Sådärja. Nu är jag inte riktigt lika bekymrad längre. Jag har nämligen kommit på att jag helt enkelt är Rom. Inte den här:

Nej, just nu är jag som Rom på 200-talet: ledsen över forna stordåd, flödande vin och vita pelare. Jag kravlar förstås i leran, men gör det som soldat Bom med ett leende.

Jag ska fortsätta simma som Doris i Hitta Nemo och tänka som Paul McCartneys pappa: ”Put it there [sträcker fram handen] if it weighs a ton.”

Mitt knä-Colosseum ligger kanske i ruiner, men är vackert i kvällsljus. (CC BY-SA 2.5)

Verkmästaren i knät har bara tappat en hammare bakom knäskålen, förlagt förstoringsglaset och råkat ta salt istället för socker i cementblandningen. 

Share
30 kommentarer

Kan du inte hitta det du letar efter? Försök att förfina din sökning: