Hoppa till innehåll

Månad: oktober 2018

– Mögel, mögel, mögel!

Någon gång i början av 1990-talet fanns en radioreklam som handlade om … något. källargolv? Avokador? Gorgonzola?

Jag minns inte alls innehållet eller budskapet – bara den uppgivna repliken:

– Mögel, mögel, mögel!

Minne från 2010.

Och just denna replik fann jag mig nödgad att med emfas upprepa i källaren idag. En ställning med ”arvekläder” hade trillat omkull. Arvekläderna är (var) de finaste jag – den borne nostalgikern – har, så de bor sedan 20 år i en speciell klädgarderob av kraftigt tyg.

Kläderna låg i kanske två månader på det kalla källargolvet – inne i en den där klädgarderoben som effektivt hindrade eventuell luftcirkulation.

Som bortglömda köttbullar och olivburkar med små kexrester eller bara ett kvarlämnat kaffefilter möglade de. Det är

  • min farmors 1930-talsklänning
  • två frackar
  • en smoking
  • min svärmors Ravens-dräkt från 1970-talet
  • min mormors skiddräkt från sent 1920-tal
  • mina Gunilla Ponténklänningar från 1980-talet
  • en jättelarvig 1970-talsoverall
  • mammas begravningsdräkt från 1960-talet
  • den duffel som min svärmor hade på sig när hon för första gången träffade min svärfar.
Skiddressen som min mormor gled omkring i i Haparanda. Den ser ju modern ut.
Duffeln som nästan är min djefla mans dagars upphov.
Ena fracken. Tyvärr minns jag inte vems det är – den är nämligen normalstor och min morfar var pytteliten medan min farfar var jättelång.
Är detta månne skräddarn?
Svärmors dräkt av märket Ravens.
Den väldigt fåniga 1970-talsoverallen som jag har varit på maskerad i.
Den andra frackens märke låter ju bekant …

Så … vad gör man nu? Slänger rubbet? Bränner det högtidligt och symboliskt tillsammans med enris och ödleögon? Lämnar in några av persedlarna till en förstående kemtvätt?

(Man låter allt stanna kvar ute på verandan inatt. Man kollar nederbördsrisken. Och fattar beslut en annan dag.)

Share
56 kommentarer

Bus: dagens verkshöjd är patetisk

Det ringde i mobilen. Ett klart och tydligt nummer som började på 073 lyste på skärmen. Jag måste ju svara.

  • Är det en potentiell uppdragsgivare som vill ge mig en miljard?
  • Är det månne en okänd frånliden kusins faster som vill ge mig ett enormt arv?
  • Är det kanske Nobel…nånting som vill tala om att jag xx för att yy och därmed zz?

– Hrrrkl. Lotten Bergman.
– Skrammel, skrammel, prassel, prassel.
Lotten Bergman.
– Skrammel, skrammel, prassel, prassel.
– Hallå? sa jag, och misstänkte en av alla försäljare.
– Va? sa en målbrottsröst, vilket fick mig att spetsa öronen.
– Lotten Bergman …?
– Vasaru (fnitter) … LOTTEN? sa samma målbrottsröst.
Lotten Bergman. Du har av någon anledning ringt till Lotten Bergman. Hej på dej, du.

Som slutpunkterna i dialogen antyder, var jag varken glättig eller spirituell – men väldigt nyfiken. Jag hörde hysteriskt fnitter i bakgrunden. Någon sa högt och tydligt ”ska jag stöna lite?” varpå fnittret antog pyramidala proportioner.

Jag tog mobilen från örat och sa till den för tillfället samlade församlingen:

– Bus förr i tiden var hartsfiol, spika fast galoscher, sota kikare, gladpack under toaringen, bädda säck och lägga bajs i brevlådan! Asså va? Vad kan ni numera? Tjuvringa?
– Vad är galoscher? sa en ättelägg utan bildning.
– Va? Ärenån som tjuvringer? sa min djefla man som har lite problem med fokus.

Jag satte på högtalaren, så att alla skulle höra hur roligt det är att tjuvringa.

– Sa du Lotten? LOTTEN?
– Jupp. Lotten.
– Hihihihihihihihiihihihii!!!

Och sedan hände inget. Vi hörde målbrottsskratt och förvirrade repliker som inte gick att uttyda och ett ständigt upprepande ”ska jag stöna lite?”.

Och så la de på. (Jag har naturligtvis som en vuxen, nutida tråktant kollat vem 073-numret gick till, vilket var en 43-årig kvinna i Kolmården. I could not care less.)

I köket gick då prat- och skrattvågorna höga, och alla pratade om bus. I samma ögonblick ringde det på dörren.

What? Va … ? Alla stelnade till. En fredag klockan strax efter nio på kvällen? Polisen? Bovar och banditer? Grannen som har låst sig ute eller råkat hugga ner vår häck eller krockat med vår bil eller nån som bara vill plocka våra äpplen?

Jag yttrade den klassiska repliken som finns med i alla filmer:

– Vem kan det vara?

Vi öppnade försiktigt dörren.

Där stod två 140-centimetersmänniskor i amerikanska Anonymous-ansiktsmasker.

En av dem sa:

– Bus. Eller godis?

Åh. Vi serverade dem raskt godis i en ständigt påfylld försäkerhetskull-skål, och de tog en rejäl grabbnäve och sa hejdå.

Det var det. Gääääääääääsp.

Har ni busat, mina kära läsare? Jag (mesen och den skötsammanste av alla skötsamma tråkpruttar) har kastat snöbollar på klasskompisars fönster, men inte gjort värre saker än så.

Galoscher? Snöbollar? Tjuvringningar? Nä, men …
Share
41 kommentarer

Liten, långsam tumme upp för knäna

Om det finns en enda läsare som inte vet att jag sedan hösten 2012 har skrivit ändlösa, tröstlösa rapporter om hur jag har krassliga knän som heter knävlar, ska jag äta upp Monopolspelshatten.

Zlatans knä är faktiskt intressantare än mina.

Nu har jag haltat så länge att benen liksom inte vet hur man går ordentligt längre. Och den gammaltrasiga vänstran har saboterat lifvet för den nytrasiga högran. Båda knäna ser ut som blomkålsöron och svullnar upp som påssjuka barn om jag bara funderar på att vifta på tårna.

Men nuuu händere grejer!

Jag har hamnat hos den mest tålmodiga sjukgymnast världen har skådat.

– Din vänstra knäskål sitter ju fast. Nu går du hem och mojsar med knäskålen så ses vi om en vecka.

Så här ska knäskålen kunna flytta på sig. Well, det kunde inte min. Den satt fast som en vårta på en häxnäsa.

Efter en vecka kom jag tillbaka med en lösmojsad knäskål, som nyss alltså inte gick att rubba. På kuppen fick jag dock ont i tummarna, som blev trötta av allt mojsande.

– Så, nu gör du lite tåhävningar. Ses om en vecka.

Jag gjorde lite tåhävningar i en vecka.

– Så, nu gör du lite knäböj. Ses om en vecka.

Jag gjorde lite knäböj i en vecka.

– Så, nu hoppar du lite. Ses om en vecka.

Jag hoppade lite i en vecka.

– Så, nu hoppar du försiktigt upp och sedan ner för det här trappsteget. Ses om en vecka.

Jag hoppade försiktigt lite i alla trappor som mötte mig i en vecka.

Och det går bra! Diagnosen lyder ”musklerna vet inte längre hur de ska samarbeta”. Tror fan det; jag har lidit, haltat och kompenserat och trippat omkring i sex år. Inte ens när jag cyklar, använder jag rätt muskler!

Så. Operationer och ortoser och pottsorkar – far åt pipsvängen! Här har ni en som ska hoppa höjdhopp och dansa jenka om ett halvår!

Typisk jenka.

Fotnot
Tummarna gör fortfarande ont efter allt mojsande, så det här med att göra tumme upp eller bara hålla dem, är liksom lite terapeutiskt.

Share
35 kommentarer

Spanjoren på biläventyr

Familjens spanjor må ha väntat på sitt svenska medborgarskap i en halv evighet (han utreds sedan november 2016), men han är så acklimatiserad att det är rent löjligt. Förutom att han ju bor med Tjugofyraåringen sedan 2014, har han

  • lärt sig flytande svenska, både i tal och skrift – han kan  skilja på de/dem och var/vart
  • etablerat sig i basketsverige
  • fått fast jobb som lärare på en skola i stan
  • börjat plugga till socialpedagog på distans
  • som den naturligate sak i världen iklätt sig i en tröja med ordet DRITTSEKK på
  • skaffat körkort
  • köpt bil.

Och nu är det bilen som tar honom på äventyr.

Bild från när vi skulle börja övningsköra 2015.

Bilen väcker uppmärksamhet eftersom den ser ut precis som en basketboll, och nästan alla ungdomar i stan känner igen spanjoren från ett eller annat sammanhang. Kolla nu här.

Först en bild på en basketboll, sedan en basketbollbil. Lika som bär!

 

Här sitter spanjoren i bilen medan bilförsäljaren Sebastian förmodligen säger något klokt om vinterdäck.

Nu, denna fredagskväll kom spanjoren hem till oss – och skulle bara ta Sextonåringen på en 500-meterstur med bilen för att visa hur den kan gasa och svänga (eller nåt). De sjöng och vrålade i flera sekunder på detta vis.

Plötsligt dök två oerhört svartmuskiga (inte på något sätt nedsättande beskrivning, blott och enbart beskrivande) män upp på vägen framför bilen och viftade med armarna. Spanjoren tvärnitade.

– Här? Nu? Är det ett rån? Vi är ju nästan på landet! Jag har ju precis köpt bilen!
Yeah, this album is dedicated to all the teachers that told me I’d never amount to nothin‘, sjöng Notorius B.I.G. på radion
– Öööööööh, väste Sextonåringen.
– Jag har preciiiiiis köpt bilen, ska de råna mig och ta den redan? sa spanjoren.
– Öööööööh, upprepade Sextonåringen på 16-åringars vis.
And all the niggas in the struggle, you know what I’m sayin’? It’s all good, baby baby, fortsatte Notorius B.I.G. på radion.
– Hjälp, stäng av musiken! Den här texten är inte bra just nu. Jag går ut. Vi får se vad som händer, sa spanjoren och öppnade bildörren.

(Inom parentes … detta har jag ju bara fått berättat för mig av två grabbar med röda kinder och uppspärrade ögon, men jag lovar att jag inte överdriver. De oerhört svartmuskiga männen kan här ha hört ”And all the niggas in the struggle” och därav dragit vilken slutsats som helst.)

– Hallå, hallå, brooor, kan du hjälpa oss? sa en av de jättesvartmuskiga.
– Eh? sa spanjoren.
– Broooor, vi har … vi kan inte … vi har inte … batteri! Död!
– Död? sa spanjoren, tog sig åt hjärtat och tänkte lite på sina ömma föräldrar i Spanien.
– Bilen! Brooor, bilen!

Här har vi alltså två nattsvarta män, en spanjor och en i sammanhanget väldigt liten Bergman. Alla var osäkra på vad som komma skulle, alla försökte hitta rätt i talet och språket och … plötsligt löste sig allt.

– Men Mister! Mister! Det är ju Mister! sa en av de svartmuskiga och pekade på vår spanjor eftersom han ju är lärare på en engelskspråkig skola där lärarna kallas Mr. och Ms.
– Nämen hejsan! sa vår spanjor efterom han i den svartmuskiga då kände igen pappan till en av de få elever han har blivit tvungen att relegera.
– Mister! Mister! Batteri!
– Ja! Vi kan hjälpa er!
– Bra, bra brooor! Batteri!

Här vidtog nu stor förvirring eftersom

  • spanjoren inte hade den blekaste aning om vad man gör med startkablar och bad Sextonåringen öppna handskfacket där manualen ju borde ligga
  • de sextonårige Bergman i passagerarsätet inte visste vad ”handskfack” var
  • samma Sextonåring inte kunde lista ut hur det där ”handskfacket” skulle öppnas
  • spanjoren sedan inte ens med manualens hjälp kunde lista ut hur motorhuven skulle öppnas.

De två svartmuskiga visste däremot precis hur allt skulle kopplas, och vips, startade alla bilar, alla bilmanualer lades tillbaka i allas handskfack och vår spanjor kunde lugnt och säkert köra hem till Gula Huset med Sextonåringen för att där intaga världens godaste köttfärssås.

Epilog:

– Ni stängde väl av motorn när ni kopplade på sladdarna?
– Näe. Ska man det?

I bakgrunden hörs i detta nu Notorius B.I.G.:

”Way back, when I had the red and black …”

Han sjunger om kablarna … väl … va?

Share
39 kommentarer

Äventyr, upptäckter och lite blod

Vad händer när man är van vid att ha fem–sex barn i huset hela tiden och plötsligt har blott ett? (Som nästan inte ens är ett barn längre – den där lillen som var ”Treåringen” när jag började blogga på lotten.se är numera ”Sextonåringen”.)

För det första har vi fått beställa en mindre soptunna eftersom det ekade tomt i den vardagsrumsstora.
För det andra ligger saker liksom kvar där man lade dem nyss; min strumplåda är full av strumpor numera.
För det tredje är det ingen som tömmer diskmaskinen – det gjorde alltid nån annan förut.

Men den största skillnaden är att jag kan ta mig för saker lite spontant och utan eftertanke, t.ex. att

  • ta ett senare tåg hem än planerat
  • gå ut mitt i natten och spela basket
  • jobba som volontär på en kulturbiograf
  • granska sådant som jag har varit hemmablind inför i två decennier
  • spela Beatles eller Vivaldi på högsta volym utan att först hålla en föreläsning om nyttan och bildningen med just dessa två musikskapare.

Nu brinner förstås allmänheten av längtan efter en utförlig, lite för lång bildrapport från de senaste dagarna …?

Varifrån kom denna trasa och hur länge har den i nytvättat skick sett ut så här?
Och vem i hela friden har varit så gullig och virkat kanter på den? Min mormor gjorde alltid det, men hon dog 1991 och så gammal kan trasan väl inte vara?
PLÖTSLIGT dog tygblöjorna som vi investerade i 1992. De har sedan 2004 används som skultrasor och handdukar, men sedan oktober 2018 ser de ut så här allihop! Mysko!

Efter att inte ens under pistolhot ha kommit på annat än ”vadsomhelst” till min egen önskelista, dök dessa fyra ting upp som måste-genast-ha-saker.

Jag fotograferade listan och skickade den till alla barnen, som genast kontrade med att de redan hade köpt alla julklappar redan. Jädra ungar till att ha fallit långt från sitt äppelträd.

Äventyr 1

Sent igår kväll var det 20 °C och jag gick därför på en kort promenad i shorts. Min djefla man lider av en bajs-i-lövhögar-fobi, så när jag promenerar med honom får jag inte göra så här:

Lyckan visste inga gränser. Och inga bajskorvar lade jag mig i! Jag gick småtrallande hemåt igen och fann utanför dörren att jag

  1. var utelåst eftersom Sextonåringen och Den djefla mannen vet att man måste låsa när man släcker för natten
  2. måste ha tappat både dörr- och bilnyckeln i lövhögen
  3. hade en synnerligen jättedöd mobiltelefon.

Jag tog med mig en räfsa och gick sur som ett åskmoln i Ruhrområdet 1977 tillbaka till lövhögen och letade.

En väldigt användbar liten cykellampa hade jag med mig att lysa med. (Mobilen var ju död; bilden tog jag med en liten, gammal digitalkamera som jag ofta har med mig som vore jag en spion.)

Inga nycklar hittade. Jag gick hem och hämtade cykeln och cyklade hela den väg som jag hade promenerat. Inga nycklar. Hem igen och kasta stenar på Sextonåringens fönster.

– Men mamma hur blev du utelåst?
– Jag tappade nycklarna i en lövhög.
– Vad gjorde du i lövhögen?
– Lekte.
– Men mamma! De är ju fulla med hundbajs!

I morse gick jag upp i ottan och tog räfsa och cykel och åkte iväg till lövhögen igen.

Och si!!! Där låg de och gömde sig! Utan hundbajs!

Äventyr 2

Jag var ute och körde bil, när jag långt bort i fjärran såg en väldigt berusad man (som vi förr kallade a-lagare) i röd jacka som hade förvirrat sig ut på körbanan på en 70-väg, och som inte kunde resa sig upp utan vinglade än hit, än dit. Hans polare stod på trottoaren och bara tittade på honom.

– Pruttkorvar! Nu ska jag hjälpa till! sa jag högt och tvärvände bilen.

Men oj, så fel jag hade. Och så vansinnigt tokigt jag drog slutsatserna just denna eftermiddag.

A-lagaren var inte alls en a-lagare utan en prydlig, nykter dam i röd kappa. Polarna var inga polare utan helt ovidkommande människor som gick med ryggen mot damen – så långt från henne att de inte hade haft en chans att upptäcka något mankemang.

Damen hade stupat på näsan och slagit sönder både den och en glasbehållare med mjölk så att alla hennes nyköpta veckotidningar var dränkta. En kålrot hade hon i handen också – en kålrot som dröp av både blod och mjölk.

– Jag har inget papper (nån klant hade städat bilen!), men ta den här strumpan och håll mot näsan så kör jag hem dig.

Sa jag och tänkte ”den där strumpan måste ha legat i bilen i ett par år”.

Damen, kappan, veckotidningarna, kålroten och den blodiga strumpan.

Nej, nu har jag inte tid att sitta här – jag måste gubevars tömma diskmaskinen!

Share
41 kommentarer

Den vilda jakten på bilen

Näe, nu beter sig våra två gamla bilar som hundraåriga sekrutter.

Saaben – med den oerhört fiffiga mugghållaren som glider ur sitt bo som en balettdansös – läcker olja och har bara tre fungerande dörrar. Till häromveckan hade den även tre fönster som lydde på kommando, men plötsligt for passagerarfönstret ner med en smäll och lade sig att dö inne i dörren. Jag fiskade upp den och tejpade fast fönstret med silvertejp och njöt sedan av mugghållaren i några dagar till, innan vi sålde bilen till familjens spanjor för 10 kr.


Film från när bilden köptes 2013.

Volvon – med den oerhört charmiga registreringskylten HEJ – startar bara efter tio–tolv försök eftersom startmotorn håller på att förtvina. Den tappar plötsligt och utan förvarning plastdelar överallt och på undersidan skramlar något som är helt osynligt. Jag har med silvertejp och liten hammare krupit under den och letat skrammel, men inte hittat nåt.

Hej hej!

Så vad gör vi nu?

  1. Spanjoren uppsökte en bilmekaniker med sin nyköpta Saab, och fick blott en rynkad panna till svar. Det skulle kosta minst 15 000 kr att få ordning på allt.
  2. Jag kollade vad en ny startmotor skulle gå på, och tappade gnistan helt.

Jag och spanjoren åkte därför idag till Bilia, som är som Blocket fast på allvar, liksom. Inte för att jag egentligen visste vad vi gjorde där, utan för att en lyckokaka tidigare på dagen hade väst detta till mig:

”Övervinn din tvekan och välj fritt ur det stora utbudet hos bilförsäljartyperna.”

Där inne hittade vi omedelbart varsin bil som vi skulle kunna mörda för att få köra. Brydde vi oss om interiören, mugghållarna, ålder, motorljud eller finansiering? Nope.

Jag vill ha den här, för den går så fint ihop med alla mina basketkläder.
Spanjoren vill ha den här, för den ser ut som en basketbollbil.

Fortsättning följer, för nu är det faktiskt dags för mig att börja köra i bilar som inte är myndiga, utan bara i trotsåldern.

Även om jag vidhåller att den här faktiskt är den allra, allra finaste bilen.
Share
32 kommentarer

En bedrövlig gympasal

Igår skulle jag ha föreläst för hundratals (om inte tusentals!) människor, men allt blev inställt för att för få hade anmält sig.

Igår skulle jag också ha cyklat kors och tvärs och fått rosor på kinden och solsken i blick, men PLOFFFFF, fick jag tvärpunka mellan två avlägsna punkter.

Igår skulle jag även ha tränat 15 små barn som vill lära sig att spela basket under skoltid – men pga. ett missförstånd från skolans sida, var det bara jag och dammråttorna närvarande.

OBS! Bilden är inte arrangerad.

Men då hade jag ju istället en hel timme på mig att bekanta mig med gympasalen som vi ska leka basket i resten av hösten. Nu heter skolämnet förvisso inte gympa längre, utan idrott – men inte med den godaste vilja i världen skulle jag kunna kalla detta skräp till lokal för en ”idrottshall”.

Förbered er nu på bedrövligheters bedrövlighet.

De svarta badmintonlinjerna är lite diffusa.
Den ena klockan is no more.
Den andra klockan står stilla sedan anno dazumal.

I den här miljön jobbar idrottslärare av idag. I den här miljön ska eleverna försöka uppbåda i alla fall ett litet ynka uns intresse för kroppslig aktivitet. I den här miljön spang barnen inte omkring i när skolan byggdes 1974, för då var allt fräscht och nytt. Den skulle ha renoverats ”redan” 2014, men projektet har lagts i långbänk och nu ser det alltså ut så här.

Rustik känsla.
Petskydd?
”Sesam” är ju ett jättekul namn på en vägg som kan öppna sig! (Jag skrev i brist på Gunnar Fredrikson AB till Tompas Service & Hantverk och frågade hur gammal de tror att den var, och Tompa själv svarade att den nog har suttit där sedan 1974.)

Nu ska mina 15 små barn ju lära sig att spela basket, och då är basketkorgarna, plankorna och nätet viktiga ingredienser. Nätet har vi inte för syns skull, utan för att bollen ska fara genom ringen lagom fort – och då kan man anpassa hoppet för att ta returen. Utan nät är det nästintill omöjligt att hinna ta returen; man får den oftast rakt i plytet.

Stackars näten på just denna skola hade varit med ett bra tag. (De kostar runt 50 kr styck.)

Skulle man inte kunna tänka om här?

  • Strunta i gympasalen – var bara  utomhus (rosor på kinden och solsken i blick!) på idrottslektionerna!
  • Skit i allt vad bollspel och allmän idrott heter och ställ bara in 30 olika gym- och styrketräningsapparater i hallen!
  • Städa.
  • Be de lokala idrottsföreningarna om hjälp.
  • Köp 100-kronorsklockor på Ikea.

Jag älskar idrott, jag noterar hälsobekymren hos barn och ungdomar – och det här ser ut som en total kollaps. Gå in i kommentatorsbåset och avreagera er. Sprid gärna mina bilder till maktens män. Protestera som man gjorde 1974!

Upp till kamp mot inställda föreläsningar, illa tajmade punkteringar, uppskjutna basketträningar och ickerenoverade idrottshallar! (Nu ska jag minsann slå näven i bordet, tror jag. Lite. Kanske.)

Share
42 kommentarer

Här sitter jag med en spik i foten, liksom

Vad händer på bilden? (Det finns facit.)

Fokus!

Jo. Jag har förutom en pincett i munnen och glasögon på näsan även en nål i nypan, lax och potatisgratäng i ugnen, halloumi i stekpannan samt en sticka i fingret och en pannlampa på huvudet.

Ni förstår?

Jag skulle nämligen bara dra loss den förnicklade stekpannan som väger sju kilo men så effektivt gör alla halloumisar randiga, när en sticka out of nowhere bara högg mig i tummen.

[Här hade jag lätt kunnat lägga in en bild på en skadad tumme, men hu så läbbiga bilderna på sådana är. Hajen, anyone?]

Matlagningen fortfor som den skulle, även om jag inte kunde skiva potatisen utan gaffel och var tvungen att oja, stöna och klaga hela tiden.

Nu är tummen alls inte räddad, ska ni veta. Det blir inga bildbevis just nu, men det är förmodligen så att jag kommer att dö av blodförgiftning inatt eftersom jag inte har fått loss den meterlånga balken som på något sätt har satt bo i vänstertummen. Internet ger mig heller ingen hjälp, för si vad man får för träff om man söker på sticka och tumme:

Utvandrarna må ha haft det hemskt på överresan till Amerikat. Men 1850-talets stackare kunde i alla fall fokusera på köttmaskar, blodförgiftning, kallbrand, svält och skörbjugg när de hade en sticka i tummen.

Jag, jag kan bara sitta här med min spik i foten.

Liksom.


UPPDATERING TRE DAGAR SENARE!

Puh!

Den är ute! Jag lade tummen i blöt med bakpulver i en halvtimme och sidan karvade jag med en nål – och med en fin pincett fick jag slutligen ut den här jädra spinken!

Share
35 kommentarer