Hoppa till innehåll

Knävelrapport #437

Bekymrade båskommentatorer frågar mig understundom hur det står till med knäna.

Då tar jag på mig tvångströja, munkavle och knäskydd samt våtvärmande omslag och försöker att inte lägga ut texten eftersom den är så jädra trist sedan den där dagen 2012 när jag trillade omkull och pajade menisken på scenen i Folkets hus i Umeå.

– AJ!

Men nu skådar jag en morgondag. Efter operationen den 17 augusti 2017 blev allt bra i ett par veckor, sedan gick allt åt helvete eftersom den bortopererade menisken (till synes) uppstod från de döda. Jag haltade och led. Men … det är inte meniskont egentligen – det är bara en jättestor muskelfästesinflammation som omfamnar en sena på insidan av benet, strax under knät!

Heureka! Hurra! Skål! Pukor och trumpeter! Aj!

Nu går jag hos inte mindre än två olika sjukgymnaster som får rapporter om varandras råd och aktiviteter.

• En är gratis (det är gratis med landstingsanslutna sjukgymnaster och fysioterapeuter i Sörmland), och han rynkar pannan, talar allvar med mig, masserar låret så att jag blir gul och blå, ger mig massa muskelövningar och blir inte alls imponerad när jag gör precis som han säger.
• Den andra behandlar mig med laser som ska ta bort svullnaden och stötvåg som ska minska inflammationen. Hon kostar skjortan, lyssnar tålmodigt på mitt babbel och är glad och nöjd med nästan allt jag gör.

Och så har hon ju den där underbara kinokinetistosiska tejpen som heter nåt helt annat.

Men vad har jag på låret där på bilden ovan? Det ser ju ut som en elchocksapparat! (Allmänheten blir bekymrad och undrar vad det är för stollerier som ska komplettera toklasern och galenskapsstötvågen.)

Det är elektroder som går till en apparat som heter Compex och som till min enorma förvåning används av all världens idrottsatletsproffs. Och mig, dårå.

– Bzzzzzzzz! säger apparaten och ger order till musklerna att spänna sig.
– Ajajajajajajajaj! skriker alla mina smärtreceptorer eftersom de inte alls gillar känslan.
– Moahahahahaaaaaaa, säger jag som skiter fullständigt i all smärta som inte sitter i knäregionen.

Anledningen till att muskelfästes-sens-inflammationen slog till är nämligen att min lårmuskel strax ovanför det onda knät är helt förtvinad; på fem år har jag inte använt den normalt. Vid alla basketövingar, alla promenader och alla dansskuttstillfällen har jag kompenserat med andra benet såpass att det onda benets muskler bara har lagt av. När jag plötsligt efter operationen kunde börja gå normalt igen, sa benet:

– WTF! Vabaha? Sluta! Det här känner jag inte igen! Stå still! Halta som förut! Stopp, annars inflammerar jag dig i ett fäste!

QED.

Share
Publicerat iBloggen

16 kommentarer

  1. Ninja i Klockrike

    Kroppen håller hela tiden på och illfänas med oss!
    Den ska ha omsorg som en spädgris i Sahara, den ska tränas men gunåde om man tar i för mycket. Man ska använda den symmetriskt fast den själv är skev som ett cykelhjul på Kebnekaises topp.
    Lyssnar man inte på den så skriker den. Lyssnar man på den så skriker den.
    Man göder och föder den, men aldrig att den är nöjd. Den blir fet eller mager eller får celiaki, diabetes eller nageltrång.
    Får man ont i tänderna så sätter det sig på hjärtat.
    Vatten i knäna ger vågor i håret. Kamma nudelfrippan, haha, det hjälper INTE.
    Den förstår inte det storartade i en Beethovenkonsert, utan envisas med att tycka knäna har det trångt. Så den illfänas så man glömmer Beethoven. Eller så behagar den bli kissnödig mitt i adagiot.
    Den fiser under anställningsintervjuer, den rapar tyst men fullt hörbart när kungen håller tal, den är så ouppfostrad att det inte är klokt.
    Klok är den inte heller, jösses amalia vad den kan hitta på. Eller huvuddelena av den.

    Lika bra att säga upp bekantskapen.

  2. Christer, the Long Distance Personal Trainer

    Men, som talessättet säger, var ska man annars bo, Ninja?

  3. Ökenråttan

    Järnspikar, nu hann jag inte berätta min ROMANTISKA cykelhistoria. Jag tar den här. Under många skolår bodde jag hos min morfar och min unga moster (8 år äldre än jag, mera som en storasyster). Hon var förlovad med en ung man som även jag var mycket förtjust i. Han var jättesnygg, dansade som en gud, hade en Porsche där även jag fick åka med och han gjorde glödritade tavlor (som min estetiskt sinnade moster rös åt) och jag fick låna den farliga glödutrustningen ibland. Toppen för den som var i 12-13-årsåldern. Nåväl. Plötsligt var förlovningen bruten och en ny förmåga hade dykt upp. Dötråkig, inte snygg, hade ingen bil och jag skulle hålla mej på mitt rum var hans uppfattning. “Det här måste få ett slut”, kände jag. Hur? Jag ringde till den dumpade fästmannen och sa att det har blivit nåt fel på min CYKEL, kan du inte komma och titta på den, du som är så händig? Jorå, han kom, lilla moster fick upp ögonen för hur förträfflig han var och vips var den tråkige borta och lille fästmannen gifte hon sej med och jag fick vara tärna och dom levde lyckliga i alla sina dar.

  4. Men Ökenråttan! Så förtjusande! Och så lämpligt att den historien hamnade i detta bås så att knävlarna kan få sällskap av äktenskapsförmedlarhistorier!

  5. Snyggt jobbat, Ökenråttan!

    Min kropp är just läkarundersökt och nästan godkänd för ögonblicket. Fast läkaren vill utreda om mina mångåriga vaga symtom kan vara celiaki, vilket jag hoppas att det inte är. På vägen till vårdcentralen mötte jag förresten två tonårsflickor som bar på varsin basketboll, och då tänkte jag på denna blogg.

    Fortsätt åt rätt håll med knän och annat, Lotten!

  6. Ja, det där var riktigt snyggt, ÖR. Men alldeles oegennyttigt var det ju inte. Så det blir ingen helgongloria här från Pörtet. Men ett Attagirl blir det. Med spets!

  7. Ninja i Klockrike

    Jag råkade slölyssna på radioföljetongen.
    Två gånger muar korna. Det är en berättelse för vuxna, men ändå muar korna. Det är en finsk berättelse som är översatt. Korna muar.
    Gör de det i Finland?
    Svenska kor råmar. I alla fall de som jag möt. I levande livet och i litteraturen.

  8. Ingela

    “Knävlar” är i mina trakter en mild svordom, som “jädrar” ungefär. Eller “knävlars” säger man nog oftare. Och en “knävel” är förstås en besvärlig/osympatisk människa.

  9. Ingela

    Väldigt fin historia, ÖR. Det gjorde du bra.

    Jag tänker inte gifta mej nån fler gång, men lite sånt omtänksamt engagemang från sin omgivning kunde man önska sej ibland…

    Hur som helst så ska jag nästan delta i dejtingprogram till helgen. Eller program och program, inget ska sändas nånstans (tur, för så stora skämskuddar finns inte så att det skulle hända) men nåt åt det hållet är det.

  10. Ninja i Klockrike

    AuL, för mig är mua rent barnspråk. Katter mjauar inte, de jamar, ja eller kissekatter kanske mjauar.

  11. Oxar i Närke biits inte di brölar.
    Va korna gör är jag osäker på.
    Det här hade Annika kunnat berätta mer om.

  12. Magganini

    Ja SG, Annika hade avgjort djurljudsfrågan genom att sjunga följande, ett av hennes paradnummer:
    (Mel. Elvira Madigan)
    Ormar väsa, flugor surra, grodor hoppa, harar spy,
    Kattor jama, rävar fisa, hästar älska, korna gny.
    Potatis göres nu till brännvin, ädel druva, ädelt vin.
    För en tuting blunda, gapa, hicka, rapa och ta in.

  13. Ssschhh! Stör inte Mikaels, han läääääser!

    (Imorrn kommer Polen-rapporten!)

  14. Nu vill jag (behöver, faktiskt!) klicka dels på Ökenråttans ljudlänk, dels ta fram melodin till Elvira Madigan för att kunna sjunga och tralla Magganinis Annika-text.

    Men si det går inte alls: jag sitter på ett polskt café där ljudnivån är hysteriskt hög.

    (Jag bara skryter, förstår ni. 1. Polen. 2. Café. 3. Roligt.)

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

wp-puzzle.com logo

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.