Nuuu klockan 18:01 tar jag två Citodon. Det är smärtstillande brustabletter och jag löser upp dem i alldeles för mycket vatten så att jag måste dricka på tok för mycket äckelpäckelsmakande, vilket påminner mig om när jag 1978 drack maskrosvin som smakade marsvin. Jag håller för näsan när jag dricker och får naturligtvis lock för öronen när jag sväljer.
Jag tänkte simultanrapportera hur det känns att ta sådan här stark medicin som jag inte är van vid. Egentligen skulle jag ha fått andra trallalapiller, men receptet har inte ringts in och läkaren går inte att nå och min knäkliniks telefontider stämmer inte alls överens med mina vakentider.
(För nytillkomna tittare: jag opererade menisk och brosk och flyttade knäskålen lite igår eftermiddag och har ett ännu ofotograferat bandage på knät och väldigt ont när jag känner efter.)
Hoppsan, nu skulle jag leta efter en kamera och tappade tråden. Klockan är 18:09 och jag är snurrig som efter två klunkar vin på fastande mage. Den kanske behagligaste känslan när det kommer till vinintag? (Min djefla man – nykterist sedan barnsben – håller inte alls med. Han drack två klunkar champagne 1997 och tyckte att det där lilla behaglighetssnurret kändes som att falla utför ett stup mot döden. Han drack inte en droppe till och var bakfull och oanvändbar dagen efter.)
Hjärtat slår lite snabbare plötsligt – klockan är 18:15. Jag ligger på rygg i en säng och borde inte ha så här snabb puls ens när jag går på en lay up på basketträningen. Det känns lite som när någon (ni vet vem) i den där filmen (ni vet vilken) plötsligt tar sig åt hjärtat och man anar att en hjärtattack är på ingående och i normala fall hade jag absolut definitivt kommit på vad den där filmen och den där skådesp… var det Jack Nicholson? (Procentuellt sett är ju den gissningen inte helt fel eftersom han statistiskt sett borde ha spelat åtminstonde … så stavar man inte … åtminstone en hjärtsjuk man i sitt ögonbrynsliv. Jag kan googla.)
Tänk på detta som en stream of consciousness som är en inre monolog som jag inte behåller inom mig utan lägger ut här. Klockan är nu 18:21 och jag har lite ont i huvudet och ont i knät. Vad gör Citodonskvalpet nu i kroppen om det inte har tagit bort smärtan utan tillsatt en ny och dessutom gjort mig lite dåsigt förvirrad? Det här går långsamt. Klockan är redan 18:22.
Nu kom den febersjuke Tioåringen och lade sig på mina fötter och somnade på två sekunder. Det känns som om jag borde flytta på antingen honom eller mina fötter, men jag vet inte riktigt i vilken ordning. Den ena foten är kall, den andra varm och hans panna är varmast av dem alla. Klockan är plötsligt 18:30!
Nu ska jag leta fram en passande bild. Men den är ju så suddig.
Uppdatering kl 01:20
Jaha, där försvann den kvällen! Oj, vad jag sov. Måtte jag nu hinna bli tillvand innan jag ska sluta med tabletterna, så att jag får vara lite vaken under ruset.
Å … realtidsblogg!
Jag skulle väl egentligen in i ett tidigare bås med den här bildsamlingen men den kan nog passa för en som är lite liiite hög. Eller för vem som helst vad den saken anbelangar. Men jag hoppas att Valdimir Putin aldrig får se den för då kan han få idéer.
Ta det lugnt du, bandagebilder hinner vi se tids nog. Detsamma lär ju sitta kvar ett tag.
Men stackars Lotten, krya! Hoppas knät blir bra i alla fall. Märkligt det där med värktabletter. Sist jag opererats och fick dundermedicin så gjorde det inte ett dugg ont där de opererat. Men jag har aldrig någonsin haft ett värre migränanfall.
Jag PANG-somnade ungefär 18:45 och vaknade nu PANG mitt i en dröm om lax. Allt var rosarandigt. Meeeeeen så långsam jag är!
(Filosofiskt i förbifarten: Ju lååångsammare du är, desto fortare kommer du fram till frisk!)
Hmm, verkar spännande det där.
Jaha nu undrar man ju hur det går! Bra hoppas man.
Det är ditt drag i vårt Wf-möte 🙂
Men Lotten så utomordentligt passande att det är the stream of consciousnessens pappas födelsedag just idag. Nej, nej, inte William Faulkner, inte ens James Joyce, utan William James, född 1842, som var den första som insåg att det inte finns klart avgränsade tankar och idéer. Allt flyter ihop och strömmar från det ena till det andra. Han lär också ha sagt något i stil med att förnuft och humor är samma sak, fast i olika hastighet. ”Humor är dansande förnuft!” Så mitt budskap är: god bättring och dansa på!
Meeeeeeen så annorlunda mot dina vanliga inlägg. Spännande! För oss vill säga, mindre kul för dig. Hoppas ni lyckas spåra upp läkaren snart så att du får rätt piller …
Krya på er, du och den underbare tioåringen.
Mera Lotten, mera. Nu är det en bra stund sedan förra realtidsuppdateringen. Läser med stort intresse och nöje.
Usch, den där surrealistiska känslan man får av droger …
En gång när jag skulle opereras låg jag, nerdåsad av några äckliga beska droppar under tungan, i samma väntrum som en man som skulle operera ögonbrynen. Vi pratade lite om våra förestående operationer. När jag vaknade efter operationen låg jag i min säng och kräktes bredvid en man som hade ett gipsat ben från höften ner till foten och min enda tanke i huvudet var att dom opererat fel kroppsdel på mannen – han hade ju krossade ögonbryn!
Efter en ’stor operation’ för några år sedan fick jag Ketogan, ett morfinpreparat. Jag tog exakt en tablett och höll på att lalla mig överkörd i trafiken, drogad upp över öronen som jag blev. Beroendeframkallande var det också enligt FASS.
Då fick det hellre göra ont. Och det gjorde det.
Maken gjorde en gång i tiden en stor operation och fick morfin sen. Men så sa de att han inte fick ha det längre och gav honom nån sorts ”sockerpiller”. Tyckte han.
Nåja. Han blev hel och slutade med pillren innan de tog slut.
Så skadade sig sjuksköterskeeleven i hans korridor sig och behövde nåt smärtlindrande. Men det enda som fanns hemma var makens överblivna tabletter. Ssk-eleven kollade på burken och tog en halv och lade sig på sängen som sedan dansade runt.
Då förstod maken att det kanske var lämpligt att lämna in överbliven medicin till apoteket.
Krya på er.
Fattar inte att jag inte fick något sånt där roligt preparat före eller efter bypassoperationen. Dom sågade ju isär bröstbenet, fläkte upp bröstkorgen, hämtade en halvmeter ådror ur högra benet och hade en del annat hyss för sig. Men jag minns inte att jag fick något intressant preparat. Snåla närkingar…
Men jag rökte på som ovetande tonåring. När vi skulle köpa fler av dom där roliga cigaretterna så var killarna som sålde dom borta. Fick höra att dom blitt tagna av polisen. Vad det faktiskt var vi hade rökt fattade jag inte förrän långt senare. Skoj var det i alla fall. Rekommenderas.
Måste uppdatera inlägget … måste uppdatera inlägget … måste uppdatera inlägget … var allt jag tänkte när jag nyss vaknade.
Ett gott tecken!
Du måste inte uppdatera med nytt inlägg!
Min kommentar.
Gott Uppvaknande!
Förhoppningvis utan alltför mycken värk
Min far ska operera ett knä om en dryg månad, fick jag veta igår. Är det något som smittar? Är det början på en pandemi vi ser?
Sitter här och ska lösa melodikrysset. Hoppas du kan sluta med de där pillrena snart.
(Twitter-länken ute till höger leder till det här inlägget.)
Familjekrisen är över, vi har fått tillbaka vårt internet. Nu lider vi mest av postoperationsångest, då Lotten verkar fått sömnmedel istället för uppiggande ”upp och hoppa på dom nyopererade benen meducin”.
Zzzzzz … ja, jisses! Jag har knappt varit ur sängen idag!
Sömn är nyttigt när man ska läka, har jag för mig att det hävdas. Sov. Sooov. Men vakna gärna nån gång ibland och — tja — säg hej. Som där. Och hur mår feberbarnet, förresten? Också i Morfei armar?
Den febrige Tioåringen är jätterolig med hög feber och yrsel samt hallucinationer. (Jag är en hårdhudad febermamma.)
Han vaknar, skrattar så han kiknar och berättar om mardrömmar samtidigt som han försöker vifta bort små minidrakar som fladdrar omkring. Så får han alvedon och blir helt normal och ofebrig tills den går ur kroppen och nya hallucinationer sätter in igen.
Vi ligger bredvid varandra i Morfei armar i en 2,40 m bred säng som heter Storasängenlandet. När vi vill ha te eller glass ringer vi till någon annan i familjen, vilket var svårt tidigare idag när Artonåringen spelade match i Huskvarna, Trettonåringen spelade match i Katrineholm, Femtonåringen var på vift och DDM hade förlagt telefonen på ljudlöst.
Men då ringde vi på den väggfasta och beställde roomservice. Nu ska vi titta på Doctor Who.
Det låter ganska behagligt och mysigt att vara sjuk och nyopererad hos er och jag skickar mina sympatier till DDM som lägger bort telefonen på ljudlöst.
Åh, minnen… När ett av mina tre barn var i tioårsåldern och hade hög feber deklarerade hon bestämt att hon ville gå till skolan bums, för att komma i tid. Jag förklarade att klockan var tre på natten och att det skulle vara svårt att ta sig in i skolan som var väldigt låst. Natt. Stängt. GÅR inte. ”Jaha” sa dottern oväntat fogligt och kröp ner i min säng, het som en kamin ”det verkar som om jag inte tänkt igenom det här riktigt.” Och så sov vi ett halvt dygn tillsammans.
Nu saknade jag gilla-knappen på @Lotten 19:02. Jag är nog mest orolig för tioåringen (som paddan tyckte skulle vara tioöringen). Men har full sympati för Lottens onda knä.
Vår äldsta hade jättehög feber när han var elva. Kom klivande med långa steg ut i vardagsrummet en dag, klev upp i soffan och gick fram och tillbaka under det att han talade vad som lät som baklänges. Efter en stund klev han ner från soffan och gick och la sig i sängen igen och somnade direkt. Det glömmer ingen av oss föräldrar.
När du läser det här är det en ny dag. God bättring.
Imorron är en annan daaaaaag!
Och tur är väl det!
Och DÄR slöts liksom cirkeln: Groundhog Day är ju den 2 februari, som är min födelsedag! (Och hakkes.)
Hoppas både 10-åring och knä är på bättringsvägen idag. Annars låter det som sagt rätt mysigt i sänglandet.
Och så vill jag säga, nej skrika så ni hör, TACK! (Fick paket idag …)
Den där filmen så vi härom dagen – jag för första gången i vaket tillstånd. Riktigt bra ju, men vilken mardröm! Värre än feber.
I måndags var det visst D-day, som i divorsce-day. Det är den dag på året som flest människor skiljer sig, julfasaden krackelerar som alla pepparkakshus gör idag. Ni river väl pepparkakshuset? För ni har väl ett? Nähepp. Inte vi heller. Det är kanske gåtans hemlighet, att bara ha lagom mycket jul. Och att låta den bo kvar så länge man har lust. Här står en torr och grå-grön gran kvar och lutar med en jättestor stjärna som slokar i toppen. Luciatåget, julstjärnorna, adventsstakarna – allt är kvar utom dom nersölade juldukarna.
Nu blir det mack-lunch, för jag har visst bakat mer än vad frysen kan ta hand om.
Groundhog day gick på teve på nyårsafton, vet jag, för den var i full gång när vi kom till mamma och fikade.
Granen är grön, nätt och jämnt, men barrar, och ska ut just i dag. Den är så liten (står på bord och har kulor i storlek hasselnötter, ungefär) att det bör gå lätt, och barren bör gå att dammsuga upp utan dammsugarhicka.
Gällande vissa saker är jag traditionalist: semlor ätes endast under fastan, och juldekor — vilken vi hur som helst inte har särskilt mycket av — förekommer från första advent/första december (vilket som nu kommer först) till senast tjugondag jul.
Har Tioåringen kommit närmare den vanliga världen än? Kan Lotten hålla sig vaken? Fortsättningen motses med spänning.
[…] kan inte ta mina starka morfintabletter för då blir det snurrigt, konstigt och sömnigt och då kan jag ju inte korrläsa och skriva den där artikeln till […]
[…] bedövar mig med är starka trallalapiller, som om man tar dem i vaket tillstånd orsakar ganska trevlig yrsel … men som man alltså inte alls får njuta av när man […]
Råkade ” snubbla ” över din blogg nyss. O tyckte de var väldigt rolig läsning ( bra med lite humor mitt i allt elände ) Ja Google nyss på hur lång tid det tar innan Citadon verkar eftersom ja nyss fått det efter ja halkade i trappan när ja skulle ut med hunden 😖. Gjorde så fruktansvärt ont att de inte finns ord. Så det blev akuten o självklart timmar av väntan. Hade knäckt revbenen, kunde knappt gå, inte hosta, svårt o andas mm. Men ja skulle ta recept fri medicin o läkaren sa inte vad el, hur mycket. Alvedon, Ipren ja… skit kul 😊 inte nog med den j…. smärtan fick ja ont i magen o blev spy sjuk !!! Kopplade tillslut att Ipren innehåller acetylsalicylsyra som ja inte tål. Så en rond till vårdcentralen efter ett dygn då ja trodde el, hade nära döden upplevelse 😨. Utskrivet Citadon som funkar bra, tar inte bort värken helt. Vilken befrielse o lite ” groggy, trött ” o bara ringa om ja behövde mer. Tar ca, sex veckor innan de brukar ge sig. Fick absolut inte gå ut med nån hund vilket inte gick ändå, bort adopterad för tillfället. Rolig läkare, ja tyvärr kan inte ja ta han. Synd du skulle få mycket motion för de är full fart el, tusen km, i timmen som dom säger om han. Hoppas att det går bra för dig o barnet. Blev full i skratt om beskrivningen ang, hallucinationer. Har en son som är vuxen nu men hade också såna där hallucinationer ex, mamma får ja ligga i din säng ? Ja självklart svara ja. Då säger han, men de kostar ju så många pengar ! Kan tolkas på så många sätt antar ja. Krya på dig o ät Citadon dom är toppen 😊.