Hoppa till innehåll

Månad: februari 2020

Med stekpannor i Globen

Igår var jag på en sagolikt rolig tillställning i Globen.

Men först måste vi backa bandet lite för att berätta att vi sedan 15 år här hemma har bedrövliga stekpannor, men en väldigt bra spis. (Induktionsspis, köpt på det världsberömda Retuna.) Stekpannorna

  • gungar som balansplattor på släta ytor
  • tappar handtagen som sjuåringar tappar tänder
  • flagar teflon som när vi på 70-talet hade bränt axlarna i solen.

Billig skit, helt enkelt.

– Ny stekpanna! Vi måste ha en ny stekpanna! hojtar jag varje gång jag måste hacka loss omeletter från gungbräden.

Inte förrän i förra veckan kom jag mig för att göra något åt saken, eftersom jag snubblade över en superrea. Men gick åt helskotta för hela onlinesortimentet var slut och ingen reabutik fanns i stan. Fast plötsligt slog det mig! Jag kan beställa för avhämtning i Globens shopping när jag ändå är i krokarna på måndag kväll! Heureka! Två stycken! Nu ska här stekas!

Den ena.
Den andra.

Dett gick så bra så, men i säkerhetskontrollen på väg in i Globen blev jag stoppad.

– Vad är det DÄR?
– Det är två stekpannor.
– Stekpannor?
– Stekpannor.
– Jaha …
– Har inte alla stekpannor med sig när de ska in på Globen? försökte jag lite spjuveraktigt.
– Eh. NEJ.

Man måste förstå vakternas tvekan. De har order om att stoppa mat, dryck, bomber, granater, sprit, vapen, knivar och fylltrattar. Men stod stekpannorna på listan? Nä. De ryckte på axlarna och ignorerade mig.

Jag kom in – och gick omedelbart vilse … men blev räddad av en tvåmeterskille i 14-årsåldern. Han spelade i Central (fast Fryshuset) och ledde mig uppför trappor (bra träning för knäna) och ner (aj, ont i knäna) och försökte öppna låsta dörrar medan jag höll igång konversationen. Till slut kom jag rätt och satte mig på plats. Och funderade på hur jag med stekpannorna skulle kunna förändra livet för så många. Tänk er två stekpannor som

  • cymbaler
  • frisbees
  • flugsmällor
  • hattar.

Men sedan var det inte mer med det. Stekpannorna, jag och 11 390 av mina närmaste vänner såg nämligen Sverige slå Turkiet i basket, vilket är alldeles, alldeles underbart och fantastiskt.

(Man står nästan inte ut med den amerikanske kommentatorn. Eller så lyssnar man noggrant och undrar vad det är han egentligen säger.)

Eftersom jag inte har råd med nutida bilder på nyfotograferade landslag, får ni här en från 1969. Kolla på skorna!

Sveriges landslag inför EM-slutspel i Neapel 1969. Stående: Kjell Rannelid, Per-Olof Lefwerth, Jörgen Hansson, Hans Albertsson, Arturs Veigurs, Jan Hjorth, Anders Grönlund, Arne Jansson. Knästående: Kjell Gunnå, Ulf Lindelöf, Ebbe Edström, Janos Fugedi Kalju Leetmaa. (Foto: Fricis Forstmanis.)
Share
36 kommentarer

Barnfritt!

Sedan 1992 har det skett kanske en eller tre gånger – att jag  och min djefla man vid köksbordet förvånat stirrar på varandra och säger ”är bara du och jag hemma?”.

Sinnena rubbas, jag hör och ser mer och funkar helt annorlunda. När detta skedde i april år 2000, lyfte jag blicken och såg detta:

Stilleben. “Potatis, lök, banan”.
I morse såg jag plötsligt en logga som jag SVÄR inte har funnits förut. (Jag har förstås fel. Företaget är ju inte alls nytt.)

Nej, jag får fortfarande inte prata till punkt och nej, det är inte färre handdukar på golvet. Och nej, på något mystiskt sätt sätter barnen fortfarande inte in tallrikarna i diskmaskinen fastän de inte är här.

Just nu är tre av barnen i Lund, ett på Gotland och ett i sin egen lägenhet i Eskilstuna. Och så kommer det att vara i fyra dagar. Jag har därför börjat gå omkring oklädd, sitta med fötterna på bordet och skippa grönsakerna. Igår spillde jag bearnaise i soffan och drack ett glas vin redan kl 17:30. Just nu spelar jag Vivaldis Årstiderna på högsta volym. Jag planerar att strax byta till soundtracket till Grease. (Grease är ju barnförbjudet numera.)

”Did she put up a fight?”

Ikväll ska vi gå på restaurang och bio. (Hej alla tjuvar! Ni kommer inte att hitta ett enda någe värt att sno, för jag har stökat till jättemycket.)

Hur kommer det att gå på söndag, när köksbordet fylls av barn, respektive, kompisar och intrillande igen? Tänk om jag glömmer att ta på mig kläder på underkroppen och sitter och petar näsan eller bjuder på havregrynsgröt till kvällsmat. Tänk om jag inte ens stänger toadörren!

Pffft. Barnen klarar sig nog. De har inga problem med att ignorera oss vuxna numera.

Man får ju stapla tabascoflaskor på varandra när man är myndig.

Nej, jag föredrar inte alls att vara vuxet oberoende och barnfri. Jag vill ha barnen örlande runt benen, skrikande efter välling och trillande nerför trapporna samt jättesnoriga. Fly mig en bävernylonoverall!

Eller så får de och deras respektive här på bilden fortsätta att vara vuxna, för det är (nästan) okej det också.
Share
25 kommentarer

Soft City – va ä dä?

Vår kompis David Sim kom från Skottland till Sverige 1986 för att plugga arkitektur. Sedan sa det liksom SCHWOPP, och så är det 2020 och han är i ropet över hela världen för att han faktiskt är den bästa och intelligentaste arkitekt planeten någonsin har sett.

(Jag hittar inte på. Och är inte partisk ett enda dugg, nähedå. Tala sex språk kan han också.)

David Sim vid vårt köksbord 1992.

David (som vi uttalar [dejvid]) är varm förespråkare för det som kallas “soft city” och som inte alls handlar om fler skyskrapor, betongöknar och stängda caféer. Bara för att nämna några kriterier – som väl i vettiga människors öron låter som självklarheter.

”Soft city” handlar om lätthet, bekvämlighet och trivsel i vardagen. Det låter lite som en floskel, men ”man ska omfamna verkligheten snarare än att försöka fly från den”. Arkitekturen och stadsplaneringen ska koppla människor till varandra. Bäst sägs det att man mår om man bor på max tredje våningen, lätt kan komma utomhus och interagera med människor. (De introverta får interagera lagom mycket, förstås.)

Det här ger soft-city-feelings i Sigtuna Foto: Henrik Magnusson

Vi fortsätter på floskelspåret – men det tilltalar mig ju för en gångs skull! Istället för att leta efter ny teknik som löser urbana problem, mår vi människor bättre av enkla, småskaliga och skonsamma lösningar. Träd och buskar mitt i asfalten!

“Här finns snart ett träd” i Lille. Foto: David Sim.

Negativism:

Häromåret byggde man om vid Centralen i Stockholm. De rev ett fult hotell så att Klara kyrka plötsligt kikade fram och sa tittut till alla flanörer. Folk pekade och häpnade och sa kollakollakolla, vad fin den är, tog en bild och rusade vidare. Sedan byggde de ett nytt hotell och så försvann Klara kyrka igen.

JÄTTEFULT HOTELL – och där ser ni vackra Klara kyrka lite i skymundan. (Foto: Frankie Fouganthin)

Här kommer ett hus som har nominerats till Sveriges äldsta och mest prestigefyllda arkitekturpris: ”Kasper Salin-priset för årets bästa byggnad”. (Här skulle man ju kunna diskutera ordet ”bästa”, men jag tror att ni förstår vad jag menar.)

Bostadskvarteret Brunstorp – ”här åstadkommer arkitekten attraktiva bostäder med pragmatism och stringens”. Priset delas ut till husarkitekter som ”bidrar till att göra människors vardag lite bättre”. Foto: Arrhov Frick

Positivism:

Tillbaka till trevligheter med David Sim. Han har skrivit en bok som heter Soft City, som är proppfull med hans egna bilder på hur små, små ting i stadsmiljön kan göra livet lite gladare. (Han tjänar inte en spänn på den eftersom det är arkitektfirman som ger ut den, så jag rekommenderar den bara för att den är bra, av ingen annan anledning.)

Rekommenderas!

Här är en liten soft city-nudge, som kan spara hjärtklappning hos stressade storstadsbor. Målarfärg i rulltrappan!

Gå på vänster sida. Stå stilla till höger. Klart som korvspad! (Men om jag hade gått med höger fot på trappstegen med målad vänsterfot, hade jag känt mig som en sann rebell.)

Att få ta med sig cykel på tåget och underlätta för dem som ska gå över en hårt trafikerad väg samt innergårdar är andra exempel. Gränsen mellan ute och inne bör vara suddig!

Men husen MÅSTE ju inte ha blott tre våningar förstås. Här är Charlottenburg där man med olika fönster, olika balkonger och klängväxter har softat till det! (Foto: David Sim.)

David säger på sin fina skotska: ”A city is not only just bricks and mortar. Cities are places of people’s stories and memories.” Och så säger han det på fem språk till för säkerhets skull.

Såja! Låtom oss besjunga soft city-tanken!

Share
41 kommentarer

Ätteläggen åker tåg

Tjugosjuåringen som heter Erik bestämde sig superspontant för att åka Lund–Eskilstuna. Klockan 14 satt han och gjorde ingenting och hade inga särskilda planer – och strax efter klockan 16 satt han på tåget norrut.

Yay! Plötsliga infall, äventyr, oplanering och vilseåkning sitter i generna!

Under blott 20 minuter avgick denna sportlovslördag från Lunds station två tåg mot Stockholm och ett tåg mot Åre, vilket gjorde perrongen obegripligt fullproppad med

  1. storstadsresenärer med stora rullväskor
  2. skidresenärer med pjäxväskor, skidfodral och solsken i blick.
Detta får symbolisera skidväskor i tusental.

Spontanresenärerna med blott en liten ryggsäck var sannerligen i minoritet.

Eriks tåg ankom till stationen ungefär så här. (Det är bröderna Lumières berömda film från 1896, som har digitaliserats och fått ljud.)

(Källa.)

Tyvärr klev ALLA på tåget – även Åreresenärerna. Skidor och pjäxor, hundar och katter, hjälmar och stora resväskor spretade överallt. Men det första Erik såg var en man som kräktes floder vid tågdörren. Han klev försiktigt förbi eftersom mannen togs omhand av en bekymrad kvinna.

Eftersom Erik hade köpt biljetten så sent, hamnade han i djurkupén med en pudel, en bulldogg och en lejonliknande jättehund av okänd sort. Samt den kräkande mannen – som satte sig mittemot Erik. Och fortsatte att kräkas tills det inte fanns något mer att kräkas.

Mannen var luggsliten. Han hade stripigt, fett hår, trasiga, smutsiga kläder och luktade – förutom sitt eget kräk – som en utspilld vodkaflaska. Den bekymrade kvinnan hade dyra kläder, en liten hund i handväskan och talade med släpig stockholmska. Hon tog hand om både den illamående mannen och skidresenärer som hade gått på fel tåg. Erik bestämde sig för att kvinnan – trots hunden i handväskan – nog hade en sorts officiell tåg-fixar-roll.

– Sätt dig här. Du ska snart få vatten, sa hon till mannen.
– Han är väldigt åksjuk men vi ska ta hand om det här, sa hon till Erik.
– Hallååååå. Ni som ska till Åååååre, ni är på fel tååååg! ropade hon till alla i hela tågvagnen.

Svordomar for genom luften, skidor, hundar, pjäxor och väskor bänglades av hyllorna och hivades av tåget.

– Hallåååå. Asså nån har glömt sin vääääska här i mittgååången! ropade kvinnan till hela tåget och ut genom den fortfarande öppna dörren.

En man på perrongen hoppade upp på tåget, högg sin glömda väska, och hoppade av tre sekunder innan dörrarna stängdes. Tåget tuffade iväg sex minuter sent.

– Såååja. Nu är vi på väg till Nässjö. Det blir bra det här, sa kvinnan lugnt till mannen som satt som en säck potatis med en kräkpåse i handen.
– Han har bott på gatorna i Köpenhamn i sex år, sa kvinnan till Erik. Nu ska han få ett riktigt hem i Nässjö. Han är förfärligt åksjuk.
– Ursäkta, kan jag få pappershanddukar och vatten och handsprit? sa hon sedan till tågvärden som dök upp. Allt ska desinficeras!

Erik bestämde sig för att kvinnan – trots hunden i handväskan – nog var nån sorts socialarbetare.

– Kan du ta Yoda så kan jag gå och köpa vin? sa den prydliga kvinnan medan hon klappade mannens smutsiga hår och samtidigt gav honom hunden.

Erik (stel som en pinne, kramande sin lilla ryggsäck) bestämde sig för att kvinnan med hunden i handväskan nog nog inte var socialarbetare trots allt.

– Får jag också vin? sa mannen och tog emot hunden i väskan.
– Nej, du får vatten.
– Jag vill ha vin.
– Du kan få läääsk eller vatten.
– Inte vin?
– Nej, jag ska ha viiin. Du ska få vatten. Och saaaalt!

Kvinnan försvann. Lejonhunden tittade lugnt på Erik. De andra hundarna brydde sig inte om kräk, katastrofer, stress eller människornas underliga beteende.

Foto: Adrian Brooks
Ungefär så här kändes det för Erik.

Men så fick Yoda i sin lilla väska syn på lejonhunden och spratt till. Och började skälla.

– Iff iff iff iff iff!
– Scchhhh, det blir bra, försökte den inte längre kräkande mannen med det smutsiga håret och de skitiga kläderna.
– Iff iff iff iff iff!
– Tyyyyst, det blir braaa.
– Iff iff iff iff iff!

Lejonhunden, pudeln och bulldoggen struntade blankt i väskhunden. Stanken av kräk, smuts och alkohol låg tung över alla resenärerna. Erik reste sig upp och gick för att sätta sig i restaurangvagnen istället. Men dörren dit var obegripligt nog låst – så han lommade tillbaka till sin plats med de fyra hundarna. Kvinnan var borta länge, men mannen förklarade tydligt för Erik att flickvännen var i bistron för att köpa vin. Yoda tröttnade till slut på att skälla. Då kom den välklädda kvinnan tillbaka med vatten och nötter till sin pojkvän.

– Jag tog en öööl istället! deklarerade hon högt.

Kvinnan klappade sedan mannen på huvudet och matade honom med nötter – lite som vore han en hund. Det omaka paret pratade sedan tyst och ömt till varandra och såg enligt Erik förälskade ut. Men så kom konduktören och störde dem.

– Känns det bättre nu? Vi ska försöka hitta bättre platser till er. Var har ni era platser?
– Eh, jag vet inte riktigt … sa kvinnan.
– Men om jag bara får era namn så kan jag kolla …

Plötsligt bytte kvinnan språk. Nu talade hon danska med konduktören, som förvisso inte var svensk – men verkligen inte heller dansk.

– Ja, nu er det sandsynligvis, at vi ikke har nogen billetter … sa kvinnan.
– Men ni vet att ni inte kan köpa biljetter ombord, sa konduktören.
– Beklager, kan vi have denne diskussion her i stedet? sa kvinnan och pekade mot andra änden av tåget.

De gick iväg. Efter en stund kom kvinnan tillbaka och förklarade på stockholmska för sin illamående pojkvän med Yodahunden och handväskan i knät:

– Jo, du förstår att nu måste vi gå av i Aaalvesta. För vi kan inte åka med ända till Nässjö utan biljetter. Och eftersom jag städade upp liiite dåligt där vi den där dööörren, så måste vi gå av i andra ändan, dääär.

Så klappade hon mannen på huvudet och sa att det nog skulle bli braaa. I Alvesta klev de av, och så sågs de inte till mer under den här resan. Lejonhunden tittade Erik i ögonen ända till Norrköping, där Erik bytte till ett tåg helt utan hundar och kräkande män.

– IFF IFF IFF!

 

Share
26 kommentarer

På gym med Lotten

Man får ju inte råka ta bilder på andra människor gym, så oj vad jag gjorde detta i hemlighet.

Jag går på gym och tränar muskler eftersom mina knän envisas med att

  • skrika på hjälp vid varje steg jag tar
  • klistrar fast knäskålen som en jättestark magnet på ett kylskåp
  • inte kan böjas som på vanligt folk som kan sitta på huk.

Först torkar jag av en motionscykel som är lite bättre än andra eftersom bla bla och humdidum och dessutom orsaker. (Jag lyssnade inte riktigt.) Den dryper av kall, gammal svett på undersidan av styret. (Borde det ju inte heta på en stationär cykel.) Detta är jätteläbbigt att få i händerna, men de cyklister som tränar före mig torkar ju bara bort det som syns. Jag är torkfantasten som torkar både före och efter mig, och jag borde få medalj!

Se, där i fokus ligger min torktuss.

När jag har värmt upp och konstaterat att jag än en gång har glömt att ta med hörlurar för att dränka gymmets egen plippplopp-oaoaoaaaooo-musik, vandrar jag över till min maskin. Den är liksom min för att den är bäst för mina knäövningar och borde vara min och ingen annans. Men det vet ju inte alla andra som tränar så ibland måste jag vänta på att de blir färdiga.

Här har jag lyft upp massa kilo och försöker sträcka på benen och hålla korven där framme stilla en stund.

Jag gör massa, massa knäböj för lårstyrka. Men hur mycket jag än avskärmar mig och ser upptagen ut, kommer någon ändå fram och vill att jag skyndar mig.

– Haru lång tid kvar eller?
– Ja.
– Va?
– Ja.
– Du HAR lång tid kvar?
– Ja.

Sådär otrevligt korthuggen är jag aldrig i vanliga fall. Men det är ju min maskin!

Därefter lägger jag mig på en med smuts impregnerad, tjock matta för att lägga upp en fot på en stor boll och sedan göra massa höftlyft utan att bollen rullar iväg och hamnar på en farbror intill som stretchar så att man skulle kunna tro att han är släkt med Houdini.

Jag har inte förut tänkt på att skorna är jättefula och att de två gula nyanserna inte alls passar ihop. Där ser man.
Förklaring: Jag ligger här på rygg och drar knäna mot bröstet. Kolla hur jag inte kan böja knäna särskilt mycket – och hur mycket sämre vänsterknät är.

När det nu har gått ungefär 45 minuter är jag intill döden uttråkad. Då tittar jag lite på några Belgianblue-grabbar och kollar vilka gymkläder man ska ha om man vill vara lite läcker och modern. Spräckliga tajts som påminner om benlånga eksem är inne. Jättestora basketlinnen är definitivt ute.

Och sedan  spanar jag  efter roliga träningsuppgifter.

Den här är nästan lite kul. Jag hänger i armarna och så fläker jag upp benen raka så högt jag kan. Can-can med båda benen samtidigt liksom.
SÅHÄR skulle man ju klä sig på gymmet!

Kommen såhär längt går jag till en vilstol (Bruno Mathssons Pernilla 3), fast man ska ligga på mage och lyfta en tyngd upp mot rumpan.

Precis. En sån här skulle man ju ha på gymmet.

Det fantastiska med den här övningen är (håll i er) att det inte gör det minsta lilla ont i knäna. Allt annat som jag gör känns som tusen nålar och tortyr – men här kan jag ligga och göra benböj tills jag kräks.

Instruktionerna betyder: du tränar baksida lår, men inte ett enda någe på framsidan och såhär ska du ligga.

Och så avslutar jag med att skrämma livet ur alla på gymmet genom att stå på händer. Det låter finare än det är – jag står åt fel håll och håller fötterna mot en vägg som jag tittar in i. Plättlätt.

Det stora, säckiga basketlinnet har här åkt ner till min näsa.

Oftast tränar jag med Tjugofemåringen (Ida) och hennes basketspanjor Julian. Hon går in i eget fokus och kommunicerar inte med någon, medan han som känner alla i hela stan knappt kan göra en armhävning utan att någon kommer fram och snackar.

Har ni några råd, anvisningar, tips och idéer så släng dem på mig! Jag finner tyvärr denna träning uuuuuurtrist, så ibland hittar jag på övningar där jag kan hålla i något boll-liknande som jag kan kasta omkring lite.

Share
32 kommentarer

Chevreul och andra 103-åringar

Michel Eugène Chevreul [ʃəvrœʹl] blev hela 103 – år precis som Kirk ”Gropen” Douglas, som dog häromdagen. Olivia de Havilland är 103 år i detta nu – och allt ni tänker är:

– VEM är den där Chevreul?

Han var en jättegammal, fransk kemist som ni inte bryr er om, tadaaa!

Michel Eugène Chevreul (1786-1889) i sin glada ungdom.

Chevreul levde 1786–1889,  vilket ju precis som med Douglas och de Havilland är obegripligt länge – och väl inte ett mål i sig? Han var förutom jättegammal även professor som studerade fetter på 1810-talet. Han kom på att ”fetter är föreningar av syror och en bas, som vid fetters förtvålning förenas med vatten till glycerol”.

Nej! Gå inte! Fortsätt att läsa! Hör nu här!

Chevreul i sin tydligt och klart även glada ålderdom.

Han isolerade nio fettsyror och gav några av dem namnen (och nu fattar ni hur viktig han är) stearin-, olje-, kapron-, kaprin- och smörsyra. But there is more! Eller: Mais il y a plus!

Chevreul blev tillsagd av bekymrade väverskor att analysera växtfärgämnen som ”blödde” och tappade färg, och plötsligt införde han med sin forskning stora förbättringar inom färgeritekniken.

Mais il y a plus!

Det var han som kom på teorin om ”färgers kontrast och harmoni”. Alla neoimpressionister (som inte visste att de var blivande neoimpressionister) blev då tokiga av glädje och jätteinspirerade! De duttade små färgprickar så att alla konstkännare blev mer förtjusta än på länge!

Georges Seurat 1885.

 

Paul Signac 1890.

Seurat & Signac? Kan ju ingen människa hålla ordning på de namnen. (Småprickiga och färgglada var tavlorna, vilket är bra att lägga på minnet.)

Chevreuls insikt – kontrasteffekten!

Den glade Chevreul gav världens konstnärer goda råd om hur det skulle använda färgerna och låta ögats optiska förmåga jobba mer. Än idag har många konstnärer Chevreul som husgud och färgspöke.

En glad Chevreul-bild! 

Chevreul forskade på sina fetter och färger och allt som därtill var relaterat, tills han strax före 103-årsdagen började studera ämnet ”ålder”. Då blev han krasslig och kallade på sin ende son Henri för att ha honom vid sin förmodade dödsbädd. Men så dog Henri där han satt, 13 dagar före sin far. Och stackars Chevreul, han dog förstås han innan han kom på svaret till den stora gåtan: vad leder oss till ett långt och lyckligt liv?

Chevreul på sin dödsbädd. Inte många färger där, inte.

Fotnot

Om man kollar hur stor andel jättegamlingar vi i Sverige har jämfört med andra länder i världen, ligger vi bara på 14:e plats. Nederländerna ligger på 29:e, för de har tydligen infört ett slags sympatisk ättestupa.

Nu vet jag förresten vad det ska stå på min gravsten. Jag ska citera Sigrid.

Share
29 kommentarer

Protestera mera?

Igår gjorde USA:s 80-åriga talman Nancy Pelosi något som fick mig att tappa hakan; hon rev inför kamerorna, bakom Trumps rygg, sönder hans tal på ett oerhört effektfullt sätt.

Hon rev sönder hans tal på ett sätt som jag river sönder papper som ska till återvinningen: rakt av, en gång. Stilfullt. (Jag vill nu inte alls påstå att mitt pappersrivande här hemma är ett dugg stilfullt. Men det görs inte i affekt, inte för att stöka till och inte som sabotage.) Hon sa efteråt:

– Det var den artigaste jag kunde göra … om man ser till alternativen.

Protesten kom sig inte av att hon är demokrat och arg på honom för allt (vilket hon är), utan för att talet var så fullproppat med lögner och dumheter att hon bara inte stod ut. Hon fick naturligtvis skit för det av folk som tycker att Trumps brottsliga gärningar är okej – men att riva sönder papper är brottsligt.

Det är helt enkelt en fånig sandlåda, den amerikanska politiska världen. (Synd bara att sandlådan styr och ställer utomlands.) Här får ni se:

Det som nu följer i kölvattnet är uppmaningar till protester – gärna lika stilfulla och utan affekt. Själv tänker jag på mina egna protester, som inte alls har varit lyckade. Några exempel:

  • I nian stal flera lärare i lärarrummet det fikabröd som vår klass sålde under ett helt år för att samla pengar till en klassresa (till Rhodos!). Jag blev förbannad. När det var som flest lärare närvarande, gick jag in i lärarrummet (vilket INTE var tillåtet) och ställde mig på en stol och höll ett Martin Lutherskt tal om tjuvar och banditer till vuxna människor som ska föregå med gott exempel. Min mamma var språklärare på skolan och höll enligt henne själv på att dö av pur stolthet. Men ujujujujuj vad jag fick klagomål; inte av de skamsna lärarna, utan klasskompisar och deras föräldrar. Någon sa till och med att jag hade förstört stolen som jag stod på.
  • Häromåret for jag ut mot en idiotisk ungdomsidrottsledare som verkligen var olämplig på alla sätt och vis (utan att för den skull bryta mot någon lag). Jag rekommenderades då att hålla mig långt från personen i fråga och ”stå ut” samt inte ställa till med mer tjafs.
  • Under tiden på Nationalencyklopedin slog jag flera gånger näven i bordet och protesterade mot arbetsbördan. Ingen orkade ens lyssna, tror jag.

En gång har jag däremot lyckats! Det var när den nuvarande Tjugosjuåringen Erik blev så rysligt mobbad och slagen samt sparkad på i skolan – även inne i klassrummet. Vi var på möte efter möte där han blev tillsagd att ta mobbarna i handen och så var det bra med det. Till slut höll jag honom hemma från skolan i protest.

Då tog det hus i helvete! (SKOLPLIKTEN, LOTTEN! SKOLPLIKTEN!) Rektorer, kuratorer och lärare flockades i vårt vardagsrum och pratade om “det är inte ens fel att två träter” och SKOLPLIKTEN! samt idiotiska förslag om hur Erik inte skulle vara så glad, för att han då irriterade mobbarna.

Efter en månads protesterande, löste sig allt på ett magiskt sätt och Erik kunde gå i skolan igen utan att bli slagen.

Och nu till den häftigaste protesten av alla, den som här knyter ihop protestsäcken. Varje månad får sedan 37 år alla 535 medlemmarna i den amerikanska kongressen den här porrtidningen i posten.

Det är skaparen av Hustler – Larry Flynt – som har fixat det. Från början mest som ett skämt eftersom han var så kontroversiell och det pryda USA inte ville ha honom på gatorna utan till och med skickade honom i fängelse. Sedan blev det en stor grej och till och med rättegång eftersom The White House ville förbjuda honom att skicka dessa 535 tidningar dit en gång i månaden. (Han friades.)

Larry  Flynt är så nöjd så. Hur lite jag än njuter av porrtidningar, så uppskattar jag protesten.

Share
40 kommentarer

Beatles, ett paraply och Ringos cykel

Det är (för mig i alla fall) fortfarande spännande att höra Paul McCartney och Ringo Starr berätta om Beatlestiden. Paul brukar fnysa ”bollocks” om den annars väl ansedda Revolution in the Head, vilket gör mig så nöjd så eftersom jag i min upplaga på 1990-talet korrade det som jag ansåg var fel. (Utan att ha torrt på fötterna.)

Ni som inte är Beatlesintresserade kan ändå ha nöje av det som jag ska visa er nu.Hårsprejen, talken eller parfymen är förstås också fantastiska, men detta handlar om de fullständigt barrockt galna videorna, som spelades in torsdagen den 25 november 1965. Gänget lyckades ha tålamod till tio videor, men alla går inte att få tag i idag. (Tre av ”We Can Work It Out”, tre stycken ”Day Tripper”, en ”Help”, en ”Ticket to Ride” och två olika ”I Feel Fine”.)

Konstigt? säger ni och undrar vad jag menar. Jo, Ringo har sällan tillgång till sitt trumset, John glömmer texten hela tiden, Paul är sprittande glad och fnittrig medan George tittar rakt på oss när han inte sjunger in i en boxboll.

Här är en video, där grabbarna samtidigt äter fish ‘n chips på ett charmigt, brittiskt sätt som inte alls gick hem hos producenterna.

Ticket to Ride:
Kolla, redan efter 20 sekunder bryter Paul och John den seriösa blicken. Vid 1:40 märker Paul att Ringo har slutat låtsas och istället hanterar trumpinnarna som salladsbestick.

I Feel Fine:
Ringo kommer in lite för sent för han var på toa, George skiter fullständigt i texten och bildproducenten är djupt förälskad i cykeltramporna. Kan det bli bättre?

Help!
Istället för trummor och cykel får Ringo här roa sig med ett paraply medan de allihop gungar på en sågbock tills låten tar slut, och drivor av låtsassnö förstör frisyrerna.

När producenterna var nöjda, såg de till att skicka ut filmerna till de tv-bolag som hade haft Beatlarna på besök – bara för att de skulle få massa uppmärksamhet utan att för den skull behöva uppträda. Hela projektet kostade då vad som idag motsvarar 100 000 kronor, vilket ansågs hutlöst dyrt.

”Beatles hade inte heller så roligt.”

Men den här videon är i alla fall bra!

(Om ni vill ha mer Beatlesinfo, kan jag rekommendera denna läsning.)

Share
11 kommentarer