Det var ju länge sedan jag berättade om knäna! Och allmänheten sitter ju och vrider sina händer av oro! Hur går det för mig?
(Det är av en speciell anledning som jag tar upp detta just nu – varför kommer ni att få veta strax.)
I morse hoppade kravlade jag ur sängen efter en hel natts sömn, vilket är ovanligt och bara sker om jag knarkar lite innan jag släcker för natten. Det jag bedövar mig med är starka trallalapiller, som om man tar dem i vaket tillstånd orsakar ganska trevlig yrsel … men som man alltså inte alls får njuta av när man sover.
Men man får ju njuta av att sova, förstås.
Sedan hastade jag medelst halkning till sjukhusets simbassäng, där jag varje måndag iklädd Transformersfötter simmar som Usain Bolt springer.
Sedan körde jag som en biltjuv tvärs över stan för att styrketräningssjukgymnastisera med ett gäng som har lika kassa knän som jag, men alla i gruppen är 75–85 år gamla. Alla ger mig – den väldigt unga snärtan – beröm för att jag med deras mått mätt är ett under av fysik, så jag går alltid från dessa sessioner med ett självförtroende som Muhammad Ali. Jag trippade ut, dansade, jabbade, tog några hoppsasteg och flög fram av hybrislycka.
Sedan föll jag omkull som i en slapstickfilm och slog i rumpan och armen.
Nu har jag tagit in på hotell på Arlanda (med te på rummet!) och ligger och jäser i en bred säng som är en sån därn som man vill fotografera.
Jag ska alltså flyga nånstans i arla morgonstund. Och nu till anledningsavslöjandet. Man skulle kunna säga att cirkeln är sluten eftersom hela dagen har gått i fallens och knänas tecken. För att jag i morgon ska …
– trumvirvel –
… föreläsa i Folkets Hus i Umeå där jag så förfärligt föll den 6 november 2012.
Hur ska det gå, hur ska det gå?
Oj!
Annars brukar man säga att brottslingen återvänder till platsen för brottet, men det här är ju tvärt om på någe vis. Platsen är den onda och du är offret. Hm … Önskas besvärjelser? Mystiska magiska rörelser? Tumhållning? Stå stark och lycka till, i alla fall!
Jag önskar mig … en resa till N.Y.!
Jaså, var det bara tumhållning och besvärjelser jag kunde önska mig? Okej, i så fall vill jag ha svordomar! Ilska! Mot knävlarna! Må de häcklas!
F*rb*nn*d* j*vl* kn*h*lv*t*n, sluta med det där nu! [hytter med nävarna] NU!!!
(Kändes det några vibrationer?)
Lotten, en sport som du ska hålla dig långt bort
ifrån är puckelpist.
Puckelpist+dina knän? Ojvoj som Bjurman skulle ha sagt.
Det skulle inte bli något kvar av dina knän.
Hur det ska gå? Du ska naturligtvis trilla knävlarna tillrätta på samma plats såklart!
Lattjo tränaknänapjäxor.
Och nu när jag skrev det så börjar jag ana varför LL99 skrev om puckelpist i förra båset. Man har antagligen något liknande på fötterna då.
Undrar förresten om det inte finns ett meningsbyggnadsfel i första parentesen i det här inlägget.
Själv har jag kommit på att min ländrygg gör mindre ont om jag kutar med den, alltså inte springer utan drar in rumpan. Det är väl nån sorts knipövning som ju sägs vara så bra.
Du ska nog vara glad att du föll på golvet i Umeå Folkets Hus. Det var nog värre när golvet föll i Norrlandsoperans hus i Umeå med en massa folk på det. (Och minns jag inte fel är det f d Folkets Hus.)
Du föll inte lika många meter som de.
Hälsa Umeå! Jag kommer mig nästan aldrig dit numera.
Kronisk smärta är ett ämlans dret. Om jag räknar efter har jag snart haft ont dubbelt så länge som jag inte har haft ont, och det är ju rätt träligt. Men det är bra att jag sent omsider har kommit på att jag slipper ha ont när jag tränar. Nästa steg är att hitta tid att träna lite oftare, men det kommer nog.
Ha det så kul i min gamla födelsestad, men försök att hålla dig på benen.
Bra korrläst, Cecilia N.
Jag ska förstås göra som Pysseliten föreslår: återvända till samma punkt och antitrilla. De 265 som ska lyssna ska även få order att ta bild om något händer på scen (trillbilden i inlägget är fusk – reenactment heter det).
Ta tabletterna bara så att du får sova!!
Varför kan du inte få en ny knäled?
Nya knäleder delar man bara ut till folk som är så gamla att de inte kommer att behöva ännu en ny när den instoppade slits ut. Och man har bedömt den åldern till 64. So when I’m 64 …
(Jag tror inte att knäleden egentligen är utsliten, jag tror att något är fel i det opererade knät. Jag har ont på en enda punkt, på insidan och nedanför knäleden. Den lilla punkten sitter alltså långt från knäskålen, som läkarna säger är orsaken till smärtan.)
Jag kan meddela att Clarion på Arlanda får fem stjärnor av mig! Äggröra! Bacon! Internet! Bred säng! Rent! (Det är bara en sak som fattas: STORA temuggar. Men det går bra att dricka ur filskål, förstås.)
Strax ska jag checka in. Min uppdragsgivare i Umeå har beställt mina biljetter till en Lotten Berman, så vi får se om jag släpps ombord utan mitt g.
Du kanske blir tyngdlös!
Herman Berman derman
nä så var det inte
Lotten, du anar inte hur rätt Pysse har. Det KAN funka att korrigeringsramla. Mitt första fall på knä var på en slaggtipp, med vassa slaggdöskanter vid sju års ålder. Fjorton år senare lät jag en knäkirurg rota runt i knät; det blir det inte bättre av. Jag klagade efter några år över att knät svullnar upp av en dag i slalombacken (puckelpist, mycket riktigt!) och erbjöds steloperation av knät. Tack, men nej tack. Några årtionden senare hade jag turen att ramla över en liten brädhög och landa på samma knä. Efter en Mycket Stark Dos antiinflammatoriskt (tror jag det var) och lämplig gymnastik blev knät mycket bättre och tål både cykling och skidåkning. Metoden KAN alltså funka, men ska nog användas med urskillning och försiktighet.
Jag tror jag har lösningen på ”alla” knäproblem? Den heter vit snö, några grader kallt, gärna solsken, några apelsiner i midjeväskan, hårda fina spår, lagg under pjäxorna, Swix blå i fästet, stavar i händerna, toppluvan lite på sned, mål i sikte och ett brett leende på läpparna. Längdskidåkning, den perfekta aktiviteten för den som går lite på knäna. Skonsamt för lederna. Inga stötande rörelser som belastar smärtande punkter runt knäskålen. I stället stärkande, nästan vilsam, träning som bygger styrka i kringliggande muskelatur. Ligamenten blir som nya och allt det onda förvandlas till lycka. Visst låter det bra. Och det är bra. Nästan för bra för att vara sant. Dessutom kan man åka längdskidor med andra. Göra sällskap, skratta tillsammans. Njuta hela kroppens rörelse i harmoni med naturen. Ja, man kan t.o.m. vara med i ett stafettlag och känna glädjen i att tillhöra ett team. Knäproblemen kommer att vara som bortblåsta. Heja heja – stafettvasan nästa!
Inge Blomberg: Om du har rätt, kommer vi att få veta det den 6 mars … (ssschhhhh!)
Ordet ”längdskidåkning” framkallar hos mig bara minnen av utmattning, kliande toppluva, frusna tår, frusna fingertoppar, isiga pjäxsnören, stenhård valla och kladdig apelsin. Men jag håller med om att din beskrivning låter mycket bättre Inge!
Har jag inte berättat om min rolige svåger med den onda höften …?
I alla fall: När han åkte just längdskidor, med värkande höft och allt, föll han handlöst i en liten, liten backe och när han baxats upp av den tillstädes-varande Lille Maken (kompis-åkning, just det) var värken borta! Fall, Lotten, fall!
Damn! Antingen har jag hamnat i en annan lokal (men jag är verkligen i Folkets Hus och verkligen i Umeå), eller så har de byggt om.
Inte finns här nåt att snubbla på, inte!
” allt det onda förvandlas till lycka”
Vackert :)!
Får se hur mycket lycka det är den 1 mars, och hur ont det gör när man till sist kommer till Mora …
I fara i Mora, som det heter.
Jaha, fel — eller ombyggd — lokal. Undrar just om tvärtommagin funkar då.
Fast om du är som jag kanske du kan snubbla lite på platta golvet. Det är en konst jag har idkat inte så jätteofta men då och då i hela mitt liv (dock vet jag inte riktigt hur jag gör när jag gör det, så jag kan inte vägleda).
Okej, nu har jag fått besked: lokalen är jätterenoverad. Men om jag riktigt anstränger mig, kan jag nog trilla av scenen.
Det är teckenspråkstolkning! Tänk om jag säger ”rappakalja” och tolkarna inte kan det ordet! Hur ser tecknet för ”dativ” ut? Undrar om de kan tecknet för ”buss-fan”!
Hej, lilla Lilly Elisabeth! Må du falla mjukt och rätt. Beträffande längdskidåkning har jag de trevligaste minnen, man fryser inte i denna sport som man gör när man åker skridskor, och sol och snö, apelsiner och mjölkchoklad med mackor är en underbar kombination… förlåt, kombo.
Kan man inte bara skära bort den där smärtpunkten, om den inte är direktkopplad till knäet i alla fall? Eller elstimulera den, eller något?
Anna, jag tror vi får ta den där ölen någon dag och diskutera längdskidåkningens fasor. Sista gången jag åkte var julen 1982. Så fort det blev nedförsbacke immade glasögonen igen och jag åkte rakt ut i skogen. Dessutom gick resåren i mina långkalsonger sönder så de hasade ner till låren och rumpan blev iskall. Längdskidåkning är ett elände.
Du har direkt mina sympatier, Niklas. Jag kan riktigt känna tårarna.
Jag vallar numera bara med ekologisk valla från frigående vallaburkar.
Ja Niklas! Öl, längdåkningsfasor och larm. Ser fram mot det!
Hur är det ejengkligen med genustänk och skidvalla. Inte har väl män vallningar? För övrigt är apelsiner i minusgrader en tortyrmetod jag inte unnar någon. Borde klassas som inhumant och praktiseras vad jag vet inte ens i Guantánamo.
Nej LarsW, det är bara Suixerna som har vallningar. (Förlåt, jag kunde inte låta bli.)
Tack Orangeluvan, det värmer!
Det var en särskild känsla att äta choklad i kyla. Den smälte inte i munnen på samma sätt som annars.
Apelsinerna medfördes skalade och klyftade i plastpåse.
Men de senaste måhånga åren har jag, snön och mina gamla skidor i regel inte varit på samma ort samtidigt. Undrar om jag fortfarande skulle kunna stå på dem i spåret?
Tack för en intressant och rolig föreläsning i Umeå idag. Det enda jag har att anmärka på är att tiden var för knapp, hade gärna hört mer.
Tack själv! Välkommen in i båset, Kristina! (Som alltså är en av alla åhörare som kan intyga att jag inte föll ett enda dugg idag.)
Wow, vilket engagemang. Undrar om inte Lottens knä läker bara av alla härliga kommentarer. Jag måste få replik på några av dem!
Ökenråttan – Kanon, ett ”fall” framåt. Framtiden är vår. (inte vinter)
Och – du har verkligen förstått. Grattis.
Pk-the lax terrapefft – Frigående, du tänker utanför boxen. Så kul.
Lars W – Vänta ska du få se. 60+ och vallningarna piffar upp livet.
Brid – Stå på dig. Bättre än i spåret. Å klyftigt med plastpåse. Tjo ho.
Michaels – Jag har mött den. Jag lovar. Den finns i Mora. Lyckan !!!
Niklas – Suixerna haha, Den fick fäste. Finns i både röd och blå.
Anna – Jag känner sympati. Både för dig och Niklas. Ni behöver stöd. Så jag erbjuder KBT´s. Kognitiv Beteende Terapi skidor.
Behandlingen börjar med att ni ställer in ett par skidor i hallen. Låt dem bara stå där. Gör inget mera. Vi tar ett steg i taget. Men redan nu kan jag avslöja att ni kommer att bli lyckliga. Tjära i skidor.
Ur spår everyhopa.
Kram från
Inge Glid.
Men asså … har en begraven hund fått vittring här?
Ska Lotten åka stafettvasan?
Jag vill också veta! Lotten, ska du åka skidor den 6:e mars?
Inge Blomberg, är du min gamla tribologiprofessor på Uppsala universitet? Han som alltid beviljade ledighet och undantag från regeln om obligatorisk närvaro, när det handlade om längdskidåkning! Ja, eftersom längdskidåkning hjälper mot allt och till och med kompenserar för en missad fysiklab! Jag är ju böjd att hålla med, dessutom!
PK däremot har blivit hipster! Hjäääälp! Vad ska jag göra?
Tribologiprofessor och vallning – vilken fullträff!
Sssccccchhhhhhh, skidor åks under tystnad.
Och visst, jag erkänner. Har aldrig trott på obligatorisk närvaro.
Nej det är fritt och frivilligt som för framåt. Den egna lusten, glädjen, euforin. Längdskidåkning sägs t.o.m. vara bättre än magnecyl. Bara att staka på gott folk.
Apropå teckentolkning finns här ett kul klipp med Kevin Smith där han pratar om Star Wars. Ungefär vid 38:40 får teckentolken allt svårare att illustrera hans färgstarka formuleringar.
Längdskidåkning, det är/var min sport det!
Pappa var gammal längdskidåkare, mamma lokaså och lärde Starke Mannen och mig att åka. Mamma insisterade på att vi skulle lära oss åka utan stavar, för balansens skull. Det var bra tänkt.
Jag åkte både klassiskt och skejtade utan stavar och fort gick det. Roligt var det. Klådde de flesta.
Pappa stod i vallaboden på Lida på helgerna, valla kan jag också. Doften av Swix, som jag trodde att det hette vähäldigt länge. All valla alltså.
Now hear: För många, många, många år sen, när våra tre barn var små och Lille Maken och jag fick allt att gå ihop på nåt sätt som vi i dag inte riktigt minns eller förstår, DÅ, förstår ni, tog jag en hemlig semesterdag. Ingen i familjen fick veta nåt. Det var en fin vinter med mycket snö och sol hade utlovats. En vanlig vardag packade jag så mandariner (mer lättskalade än apelsiner) i jackfickorna och gav mej iväg ut på Djurgårn på mina längdskidor. Solen sken och snön gnistrade, ja ni vet: paradisiskt. På en äng, under ett träd, mitt i solskenet, åt jag mina mandariner innan jag vände hemåt igen. ”Da feeling, Louis, da feeling”, citerar jag ur en bra film. Jag måste säja att fast det nu är ungefär hundra år sen minns jag ännu dom där ensamma, tysta, lugna, gnistrande långfärdsskidetimmarna.
Svårt avis längskidåkarna! Svårt sugen på att än en gång testa – fast eftersom jag saknar lagg blir det lite svårt. Har aldrig liksom fattat det där med hur man diagonalar och effektivt kommer framåt. De första stavtagen togs i Vasaparken som femåring. Det gick inte bättre tjugo år senare, och sedan tio-tolv år har jag helt givit upp att åka plattför. Sista gången jag försökte lyckades jag åka vilse bland spåren på vår lokala golfbana… Nej, skridsko känns bättre. För mig. Men som sagt, grymt avis. Inte minst på de naturlyriska beskrivningarna. Apelsiner i solen i snön funkar lika väl för utförsåkare. Hej mitt vinterland!
Ninja och ökenrättan – så poetiskt vackert beskrivet. Jag blir alldeles rörd. För den som vill veta mera, lyssna på P4 Morgon Sörmland i morgon bitti den 21 januari efter halv nio. Då ska det snackas längdskidåkning, mångfald, mål och mening. I rörelse:
”Bryt upp, bryt upp! Den nya dagen gryr. Oändligt är vårt stora äventyr”
Tack för en fantastiskt bra föreläsning idag! Dagens höjdpunkt var du!
[…] var nämligen att knät som jag skadade här den 6 november 2012 (se gårdagens inlägg), skulle fås omkull på samma sätt igen, och att knät då på ett magiskt sätt skulle […]
Mmmm bacon, lite brådis i morrn men snart blir det bacon med bacon, mmmmm
Tack Inge, jag ska överväga ditt tjärleksfulla råd.
PK, ekologisk valla låter jättebra, jag vet inte om det finns men jag vet vad som finns! Ekologisk skoimpregnering. Mycket bra! Inga vattenlevande organismer behöver dö för att jag vill ha torra fötter. (finns att tjöpa här)
Inge, nog finns lyckan i Mora, mer i år än tidigare år, då jag vanligen klivit på en buss efter duschen och åkt hem till Stockholm. I år, däremot, går jag till Mora hotell, rakt in i bastun, och sen till matsalen, med två goda vänner. Hemresan sker först nästa dag. Det gäller att planera, och ta ut semester 😉
Härligt Anna och mikaels.
See jo in the tracks!