Vad ni inte vet i The Never Ending Knästory, är att jag var och ståröntgade knät för tio dagar sedan. Med belastning, alltså. Därefter skickades röntgenplåtarna till Herr Doktor zom brüter på düska.
– Din kneschkål är inte brra. Du har ont där, ja?
– Nej, jag har inte alls ont i knäskålstrakterna utan här, på sidan.
– Zidan? Jaaa. Där är det inte heller brra. Veldig schliten.
Det mystiska är alltså att jag för två år sedan inte hade mer än normala förslitningar och att jag sedan meniskreparationen för ett år sedan hux flux har utvecklat en sådan grav artros att jag inte sover på nätterna och endast undantagsvis kan låta blir att prata om knäna. Kommer ni ihåg SleepCycle, som jag blev så förtjust i för fyra år sedan? Kolla vilka framsteg jag har gjort på sovfronten sedan dess (de skumögda kan klicka på bilderna för ytterligare info):
Men den här senaste ortopeden sa (när han hade berömt mina fantastiskt starka ledband) att mitt knä kan göra mindre ont om vi gör mig kobent så att belastningen inte ligger på samma onda ställe som idag. Jag ska bara ha på mig en tillrättavisande skena som heter knäortos. Och den ska jag ha på mig så fort jag rör på mig i ungefär två månader – och då kan jag göra allt som jag vill göra så länge det inte gör för ont. Om det hjälper, kan man gå in i knät (iiiih!) och vinkla till kobentheten så att den blir permanent.
Jag såg detta framför mig och suckade lite.
– Kan jag spela basket med en sådan där sk…
– Hahahahaaaaaa, hahaaaaaaa, haaahahaaaaaaa, du var mig en rrrolig perrzån, sa läkaren.
Och nu tillbaka till nutiden. Igår vad jag först på artrosträning i en varm bassäng på sjukhuset. Då har jag ett flytetyg och så vandrar och springer jag omkring i vattnet med halta Hasse och lytta Lotta.
Den här sitter alltså på ryggen och knäpps framtill.
Med blött hår och klorsprängda ögon sprintade (eh) jag sedan till ortpedverkstan för att mätas och undersökas.
Där fick jag möta min nya vän: Robocop.Där, precis i mitten av det runda sitter det onda.
Coolhetsfaktorn slog i taket, jag började yra om Ironman och Arnold och trippade omkring i ortopedlokalerna som ett litet poliobarn på grönbete. (Även om jag inte kände minsta lilla skillnad. Men jag var ju coolast i stan.)
Tyvärr var mina knän inte alls så muskulösa (eller svullna) som jag trodde, så jag måste vänta i två veckor på att storlek small ska levereras. Small. Mina ben är i storlek small. Hej muskelträning, här kommer jag!
The never ending story om mina knän. Extremt kort sammanfattning:
Jag bestämde mig 2012 för att undersöka varför mina sedan 30 år svullna, värkande knän inte var vackra som på retuscherade bilder. Kortison insprutades.
Jag föll omkull på en scen i Folkets Hus i Umeå.
Jag opererades i vänsterknät – trasig menisk och vilsna broskbitar togs bort.
Jag fick överjävligt ont och började tablettknapra.
Jag fick en kortisonspruta som visste var den tog.
Jag fick ännu en kortisonspruta och meddelades att på magnetröntgen syns ingenting.
Jag blev remitterad till smärtkliniken i Nyköping, där man tar hand om människor som har oförklarligt ont.
Nu är det så att vägen till Nyköping på kartan må se ut så här.Men i verkligheten ser den ut så här.Och lite så här när det snöar.
Därför bestämde jag mig för att ta buss till Nyköping – en resa på drygt 90 minuter med säkerhetsbälte och internetvågor samt möjlighet till tupplur.
Så länge varken Keanu eller Sandra är inblandade i bussresor, brukar det ju gå bra.
Men bussar går ju inte lika ofta eller lika snabbt som ens egen bil, så min lilla utflykt till Nyköping och 45 minuters läkarbesök tog sammanlagt sex timmar. Med internet? Säkerhetsbälte? Tupplur?
JA! (Ni trodde bombis att allt skulle gå åt skogen, men icke denna gång.)
Men hur är det nu med knät fråm hell? Varför måste jag halta, äta piller, gå med kryckor och sova ytterst sparsamt istället för att hoppa, skutta, springa och sova som vanligt folk? Enligt ortopediska idrottsläkaren med landslagsmeriter som gav mig kortison i höstas ”syns det ingenting på magnetröntgen” och smärtan beror på ”en operationsskada”.
Visst är det då lite underligt att smärtkliniksläkaren igår kunde ta fram magnetröntgenläkarens journal från i somras, där det står:
• I leden finns ökad mängd vätska. Det finns ett litet meniskganglion. Intill kanten av semimembranosus finns en oval vätskeansamling med en tunn kapsel. Den har en längd på 2,7 cm och en maximal bredd på 1,3 cm.
• Ingen ruptur av korsbanden eller meniskerna. I den mediala meniskens mellersta del finns lite diffusa signalförändringar utan påvisad rupturspalt [inte trasigt alltså].
• Medialt finns kraftig artros med långa, djupa broskdefekter i femurkondylen. Ingen artros lateralt. I patellaleden finns höggradig artros med kraftig broskdestruktion på patellan [knäskålen] och femur.
”På magnetröntgen syns ingenting” sa ortopedidrottsläkaren med landslagsmeriter, jahaja.
Okej, nu är jag artrospatient som ska rehabträna, äta antiinflammatoriska piller och sätta smärtplåster på det onda. Vad kul! Hur mycket basket tror ni ingår i artrosträningen?
Jag stod i vardagsrummet och tittade lite slött på en bunt med böcker som skulle flyttas från golvet till hyllan med de allra vackraste böckerna (röda och guldiga). På ovanvåningen. Gah.
Jag tittade på böckerna och tänkte ”nämen de här har ju legat här i en halv evighet, det är väl jättedumt”. Och inget grovsoprum har vi.
Jag tog sedan ett bestämt steg framåt och den stora bunten i famnen och så sprang jag på relativt lätta ben uppför den mångfärgade trappan och satte in de vackra böckerna i rätt bokhylla.
Sedan stannade jag till. Tittade på böckerna och tänkte ”jaha”. Tittade på mina egna fötter och tänkte ”jaha?”. Lyfte blicken och såg det halvmålade taket och sa högt:
– VA?
För halvsprinten uppför trappan hade jag ju genomfört utan större problem. Knävlarna som har hindrat mig sedan i april 2012 och som fick mig att storgråta så sent som för en dryg vecka sedan … gjorde inte jätteont.
Så. Nu ber jag er alla att säga peppar peppar och knacka er själva i huvudet eller annan lämplig träyta. Det här med knäna kanske kommer att ordna sig trots allt.
när vi var på mingel i en svit som var full med kött
Mikael Niemis läderkostym.
Men. Tågbiljetterna avbokades, hotellnätter avbokades, alla roliga träffar och räkmackor avbokades, alla planerade möten med kompisar, kolleger, obekantingar och sällanträffsingar ställdes in när meddelandet kom om att DOKTOR KNÄ hade tid att ta emot mig. Ja, och om jag inte kunde komma just den 27/9 kl 10:20 så kunde jag inte få en ny tid förrän tidigast i november.
Oj, klockan är 09:52 – måste ge mig iväg nu. Återkommer.
————
Klockan är nu 12:35 och jag är återkommen!
Min nya läkare (på samma ställe som andra läkaren och samma ställe där jag blev opererad) hade granskat mina journaler, mina röntgenbilder och hela min jättesammanställning av alla konstiga turer fram och tillbaka som jag mejlade igår. Och så sa han att jag hade artros. Bakom knäskålen.
– MEN JAG HAR JU ONT HÄR! röt jag med blicken fastspänd på hans näsrot medan jag pekade på den lilla punkten på insidan av knät. SMÄRTA LIKA STOR SOM EN ÄRTA! väste jag.
Då blev han lite mer intresserad och ställde följdfrågor och sa åt mig att ligga ner på britsen på papperet … där någon annan helt klart hade legat nyss. Nu är jag inte så petig, men man brukar ju dra fram ett nytt papperssjok, eller hur?
Jag lade mig ner och han vred lite hit och dit och så klämde han på punkten som gör ont. Jag vred mig som en liten kålmask och skrynklade till liggpapperet ännu mer.
Då sa han att han fortfarande inte alls var säker på vad det var som jag hade i knät, men att det var en skada sedan operationen. Antingen hade den skett när man vred till och böjde knät och bänglade med knäskålen eller så hade man kommit åt något och då skadat ligamentet. Och att jag nu skulle få mer kortison. Fast rakt i det onda och av en annan sort.
Och så tog han fram sprutan och krånglade jättemycket med nålen och handspriten och jag tänkte ”herregud hur ska detta gå, karln kan ju inte ens hålla i prylarna ordentligt”.
Han valde noggrant ut var han skulle sätta nålen och så sprutade han in lite mjölkvitt kortison.
– Aj. Aaaaj. AAAAAJ. AAAJ SOM SATAN!
Det gjorde så ont att jag trodde att jag på riktigt skulle svimma – jag som bara gråter när jag blir rånad, aldrig svimmar, inte tar till känsloregistret eller ens stånkar när cykelkedjan hoppar och ger mig stora köttsår. Jag sa något om att föda fem barn och han sa att det här är en annan sorts smärta och då lade jag mig ner och profylax-andades för att stå ut. Det gjorde så ont. Tårarna rann, jag kved och pustade. Han sa ”det är bra att det gör ont för då har det hamnat rätt” och jag kved ett ”jaha”. Det stack i armarna och jag blev alldeles yr. Tårarna rann ner i öronen som de ju gör när man ligger ner. Jag satte mig upp igen.
– Kan du skriva ner vad du har gjort och vad jag har på ett litet papper? sa jag och han gick ut ur rummet och hämtade ett papper. När han kom in igen lämnade han dörren öppen så att den lilla snyftande figuren som var jag, kunde ses från receptionen.
”Troligen inflammation i anslutning till MCL (mediala kollat. lig.). Injektion 1 kapsel/slemsäck depo medial (4 ml).”
Jag blundade och snyftade och hörde hur någon sa ”ursäkta jag ska bara” och anade att det var läkaren som opererade mig, så jag öppnade inte ögonen. Honom vill jag aldrig se igen. Nya läkaren var tyst. Jag snyftade. Satte mig på britskanten och andades. Drog på mig mina randiga strumpbyxor.
– Vad händer nu?
– Nu avvaktar vi och ser om det blir bättre.
– Två veckor?
– Nej, en månad.
– Kan jag redan nu få en tid hos dig om en månad eftersom det tog nästan ett halvår att få komma hit idag?
– Nej, jag vet inte när jag kommer att vara här. Oftast på fredagar, men då har jag fullt upp med operationer.
– Men …
– Fast det var bra att det gjorde ont, för då vet vi att det hamnade rätt. Och det kan bli ännu värre ikväll.
– Okej, det gör inget. Jag vill bara bli av med den här skiten. Kan jag träna?
– Inte springa, inte hoppa. Rullskidor och cykling, lite styrketräning.
– Men en månad … och sedan?
– Om det inte har blivit bättre så hör du av dig.
– Men ska jag behöva vänta ett halvår på en tid då igen?
– Eh, när var det du opererades?
– I januari.
– Jahaja.
Jag fortsatte en stund med att berätta att jag inte kan sova mer än max fyra timmar i stöten och att jag inte är mig lik och att jag inte har några muskler kvar och måste äta stark medicin hela tiden och att det är rätt svårt när man ska hålla skärpan och föreläsa om svenska skrivregler och korrigera felstavade abborrar. Ord, menar jag. Så tog jag honom i hand och sa tack och hej och gick iväg med tårarna rinnande och huvudet böjt.Och där är vi nu. Jag är full av tillförsikt och anser att en duktig no-bullshit-doktor är bättre än en som är trevlig men oskicklig. Det här kommer säkert att bli bra.
Hade jag varit på det viset, hade jag bett alla be en bön för knät. Giv mig styrka och tålamod kan jag också dra till med. Eller så kan vi alla sätta igång och minnas människor med skador som har läkt så att de har kommit tillbaka i full fart! Ja!
Förändringen består i att jag i allt högre grad håller intervjumonologer med mig själv. Det är inget nytt i och för sig, men nu är jag väldigt fokuserad på
meningen med livet
varför just jag finns
att det ju regnar hela tiden
att jag aldrig, aldrig ska få amma ett litet barn igen
att pfah, det är ingen idé att rensa i källaren eftersom vi snart dör ändå.
Jättekul, verkligen jättekul, Lotten. Jag hade ju kunnat hålla dessa monologer på ett mycket intressantare sätt – genom att till exempel fundera på
meningen med SL:s obegripliga biljettsystem
varför just jag blev svensk
att det ju är soligt mest hela tiden och bara regnar när jag är på Gröna Lund, så det så
att jag aldrig, aldrig ska få mjölkstockning igen
att pfah, det är ju ingen idé att älta och fundera eftersom vi snart dör ändå hela bunten.
Jag har ätit liknande antiinflammatorisk medicin förut — under de sista veckorna av gymnasiet. Jag kom då för sent lite för ofta, fick oväntat inte alla rätt på matteproven, tappade bort mina repliker under dramatiklektionerna och var … allmänt sur. En gång reste jag mig mitt under en lektion upp och travade med högburet huvud ut ur klassrummet när jag inte tyckte att läraren var okej som plötsligt och – kan ni tänka er – utan förvarning delade ut ett oförberett läxförhör. (Han hade förstås förberett det. Men inte jag.)
– Vad är meningen med det här? sa jag uppbragt … och bara gick.
Majen tittade på mig så här.
Det blev alldeles tyst. Hela klassen stirrade på mig. Det busigaste jag annars hade gjort var att sitta längst bak i klassrummet och lyssna på hockey-VM i en miniradio. Två killar reste sig också upp och följde med mig – i tron att det handlade om en anarkistisk protest mot överheten.
Jag var lika upprorisk som Molly Ringwald i Breakfast Club.
Sedan protesterade vi – jag och de två killarna – vilt genom att dricka te i en halvtimme innan vi lomade iväg till nästa lektion. Och nu kommer jag att knyta ihop denna osammanhängande (men inte särskilt akuta) livskris som beror på antiinflammatorisk medicin, krånglande knän och ett plötsligt dödsfall.
En av mina klasskompisar från nyss nämnda gymnasieklass dog för en dryg vecka sedan. Naturligtvis har andra klasskompisar också gått samma väg sedan vi gick ut – eftersom det är snart 30 år sedan – men det här, det grävde ett litet hål i mitt hjärta. (Den satans cancern tog henne.)
Hon hette Ru liksom kängurun i Nalle Puh, och hon var så vansinnigt säker på sig själv. Jag var ju bara en liten blond lantlolla som inte visste varken ut eller in när det gällde något alls (förutom att basket var kul och att … att … näe, inte så mycket mer). När vår lärare en gång rabblade Sveriges stora författare och då nämnde Selma Lagerlöf, blev Ru arg.
– Näe. NEJ! Selma Lagerlöf är ren skit! Upphöjd till skyarna bara för att det liksom saknas en tant blad gubbarna! Pfffft! Skitsnack!
Jag satt där och nästan tog mig åt hjärtat och tänkte:
– … det där kan Ru inte mena …
– … hon kan på inga villkor ha kommit på det själv …
– … hon måste ha blivit hjärntvättad!
Men jag hade förstås fel. Ru menade det, hon ansåg att Selma Lagerlöf var kass och satt där och hävde ur sig sin välformulerade ilska mot den sedan länge döda författartanten. Läraren höll förstås inte med, men Ru gav sig icke. Hon var även emot religiöst hyckleri och kom inte närmare en kyrka än möjligtvis att hon satt med oss i ”kyrkfiket” där vi hängde på alla håltimmar och skolktimmar … och förstås under alla de vilda protesterna mot oförberedda läxförhör.
Så. Den blonda mesproppen tramsar vidare medan den smarta, coola, självsäkra och i största allmänhet fantastiska Ru inte kan göra annat än att (och nu citerar jag henne själv) ”ätas upp av maskar eller eldas upp – skitsamma man är fan död när man är död”.
Ni som nu tror att ni ska få veta allt om när en av Sveriges största skådespelare under början av 1980-talet lät sin son sitta i mitt knä och hur det känns för mig nu när den lille parveln själv är en Hollywoodhunk, kommer att bli besvikna. För jag ska bara rapportera om den ständiga följetongen: mina knän.
Detta har hänt (den korta versionen):
Jag föddes.
Jag fick som 18-åring ont i knäna.
Jag hade ont i knäna tills jag som 27-åring artroskoperades.
Sedan fortsatte jag att ha ont i knäna eftersom det inte var något fel på dem och dessa obefintliga fel inte åtgärdades.
Jag föll i höstas omkull på en scen i Folkets Hus i Umeå eftersom golvet var galet.
Jag fick allt ondare – särskilt i vänster knä som vreds illa i scenfallet.
Jag opererades i detta vänsterknä i januari: lite trasig menisk och vilsna broskbitar togs bort.
Sedan fortsatte jag att ha ont trots att de trasiga bitarna hade tagits bort: basketspel var out of the question.
Min ytterst tålmodiga sjukgymnast sa i början av maj att nänu får du ta och kontakta din operationsläkare för du gör ju inga som helst framsteg trots att du är fantastiskt duktig vad gäller sjukgymnastiken.
Min operationsäkare sa efter påstötning att ja, nu är det nog dags för magnetröntgen.
Detta har inte hänt (sedan i början av maj):
Smärtan har inte försvunnit.
De svullna knäna har inte som genom ett mirakel blivit osvullna.
Det opererade knät funkar inte bättre.
Läkaren har inte skickat en remiss för magnetröntgen.
Jag har inte slutat med sjukgymnastiken.
Jag har inte spelat basket.
Jag har inte tjatat på läkaren.
Det där sista – insåg jag så sent som igår – är alldeles för mesigt. Men det kan bero på att jag inte förrän igår visste att läkaren inte hade fixat remissen. Så här lät det när jag ringde för att försiktigt säga ”harrrkl, ’schäkta, men när händer det något?”, och då fick tag på en tidsbeställningssköterska eftersom läkarna har semester.
– Men … vad konstigt. Hm. Knatter, knatter. Jag förstår inte. Läkaren har … näe. Den sjuttonde … nej. Men här har remissen funnits, men raderats. Och här har röntgenläkaren bett om mer information om operationen av operationsläkaren men inte fått någon och … och här har … nej. Knatter, knatter. Jag förstår inte, verkligen inte. Men kanske … nej.
Faktum är att jag nu har så vansinnigt ont i det opererade vänsterknät att jag bara kan sova fyra timmar i stöten. Och att jag misstänker att det ständiga tablettknaprandet på sikt inte är särskilt nyttigt. För att inte tala om hur onyttigt det är att gå omkring och gnälla, halta, stånka och på det hela taget vara en surkärring som står vid sidan av basketplanen och muttrar.
Den där brovinkeln symboliserar mitt knä och hur väl det funkar.
– Men Lotten, sa en av läkarna som jag under åren har besökt. Vad synd att du är så ung. Om du hade varit över 60, hade vi bytt ut knäna bara! Tjåpp, schwåpp!
Men jag hade nog gjort som Captain Baines då. Vägrat. Och så hade jag lutat mig mot James Onedin. Och sedan finge jag väl gå på som Zeb Macahan resten av livet.
Jo, nu är det ju så här att jag sedan knäoperationen i januari inte har läkt som jag borde. Istället för att trippa omkring som en prinsessa och spela basket samt göra djupa knäböjningar, stapplar jag omkring som en stelopererad flamingo.
Därför har jag blivit ordinerad
cykling
bensparkar
gång i trappor
poolsimning på sjukhuset.
Poolsimning! Yes! Och det är fantastiskt! Värsta lyxen! Det kostar som ett läkarbesök, men istället för att bli klämd och tittad på av en läkare som rynkar pannan och säger att jag borde amputeras men att jag faktiskt trots allt är lite för ung, hoppar man i en varm pool och där gör man övningar. Jag värmer upp genom att sparka omkring i vattnet iförd en flytväst som bara sitter runt magen som ser ut så här:
Sedan får jag på mig Transformers-liknande prylar på fötterna:
Det gula är hårdplast, det svarta något slags flytetyg.
(Nu frågar många av er vad Transformers är.)
Sedan springer jag i vattnet i 40 minuter tillsammans med strokepatienter, artrospatienter, ryggskadade och höftopererade. Jag tävlar med alla de andra och vinner hela tiden. (Att de nog inte vet att det är en tävling vi håller på med, väljer jag att helt strunta i.) Det är otroligt uppfriskande att (i vattnet) kunna göra rörelser precis som för två år sedan och jag blir både varm och andfådd som förr i tiden: av idrott!
Jag tror själv att jag rör mig så här i vattnet.Men sjukgymnastikpersonalen säger att jag ser ut så här.
Nu glömmer vi säsongen 2012/13 och tar nya tag i höst. Då ska jag dunka, springa maraton och sätta mig på huk.
(Typiskt jättedum rubrik klockan fem minuter över midnatt. Den blir ju gammal snart för att 04:28 är snart. QED.)
Eftersom jag är världens sämsta på att gå och lägga mig i tid, kommer jag att vara smärtsamt trött när väckarklockan om bara några timmar tutar sitt mest obehagliga tut. Jag ska ta tåget kl. 05:18 för att kunna vara på Arlanda i tid för flyget till Umeå, som avgår runt halv nio. Jag har lagt fram randiga strumpbyxor och dito vantar och packat för två dagar eftersom jag sent på tisdagskvällen måste ta in på något hotell i Stockholm. Visserligen skulle jag kunna bo hos släktingar och vänner, men inför den synnerligen viktiga onsdagsföreläsningen måste jag vara
extra pigg, vilket man inte är när man blir väckt av små barn (nästan alla som vill ha mig som gäst har små barn)
komplett opratad och röstutvilad, vilket man svårligen är hos mina stockholmsvänner (nästan alla som vill ha mig som gäst vill sitta och pokulera [fri tolkning av detta ord] halva natten)
ha sovit extra skönt, vilket man inte gör på tvåsitssoffor (nästan alla som vill ha mig som gäst viker ihop mig i tvåsitssoffor)
full med frukostbacon, vilket sällan serveras i normala hushåll på onsdagsmorgnar (nästan inga som vill ha mig som gäst uppskattar baconos i morgonstressen).
Så min fråga till er är förstås var ni tycker att jag ska sova natten mellan tisdag och onsdag. På Arlanda, dit jag kommer sent på tisdag kväll? Eller på Drottninggatan uppe vid Adolf Fredriks kyrka, där jag ska föreläsa på onsdag? Eller nånstans mittemellan?
(Uppdatering följer. Självklart ska ni få känna hur det känns att gå omkring i Umeå och flyga och gäspa och hitta till rätt lokal och äta lunch å så.)
Uppdatering kl. 05:18
Eftersom bussarna ännu inte har börjat gå, fick jag purra min djefla man och bära in honom i bilen. Väl där fick jag nästan liv i honom med en skål fil . (Jag körde, som ni kanske förstår.) Nyss vandrade jag mot tåget och lämnade honom i bilen i det här skicket:
Zzzzzzz.
Tåget avgår nuuuu – i tid. Och är fullt med frukostätare – jag ser allt från havregrynsgröt i termos till filåflingor. Alla är knäpptysta, endast spridda knäpp av sminkattiraljer hörs. Bäst jag stänger av telefonen eftersom ringsignalen är av brutaltypen.
Ni ser frukostätaren bakom mig? (Jajajaja, ni anar också de mörka skuggorna under mina ögon. Men de beror bara på mina långa ögonfransar och ljusförhållandena på tåget. Ju.)
Uppdatering kl. =%:%%, oj, jag måste vara trött … 05:55, menar jag
Grabbkarlen i stolen bredvid spelar musik i sina lurar så att min mobilsignal är en västanfläkt i jämförelse. I sin dator skriver han (ser jag med min falkblick, vilket jag inte alls skäms för) ”the calculated bid according to some calculations is when entering an order on all valid bids”. Må det.
Jag har hittat en finne bakom örat.
Uppdatering kl. 07:48
Bristen på havregrynsgröt i magen gjorde sig påmind, så jag tänkte en liten stund på mackorna som jag lämnade kvar i köket när jag åkte. Sedan beslutade jag mig för att köpa lite att äta, för på Arlanda strax efter sju är det just det som alla andra gör. Köerna ringlade först långa till säkerhetskontrollen:
Där i trappan till vänster står man i kö. (Det är min mobil som speglas i fönstret så att det ser ut som ett bekant äpple på baksidan av storskärmen.)
Sedan ringlade de lika långa till frukostalternativen.
Jag stod ett tag och funderade på om ett ägg med kaviar och en kaffekopp med jånket köpete (numera vet ni ju vad det är och vad jag tycker om saken) var värt 69 kronor …
Jag klev lite på måfå in på Max för att kolla lite, och fann ett erbjudande om ett ägg- och baconmacka. Och tammetusan, lo and behold; den var god!
Visserligen hittade jag aldrig något ägg, men det är smällar man får ta.
Förresten ger Arlandas inrikesterminal ett väldigt rörigt intryck. Lite provisoriskt och slumpmässigt står allt lite huller om buller (se bilden längre upp). Och skärmarna med ankommande och avgående har fått extra förtydliganden fasttejpade – förmodligen på förekommen anledning.
Ja, jag förstår att man kan missa och titta på fel tavla. Men det är kanske bara jag.
Jag känner mig verkligen som en ovan resenär jämfört med de andra som världsvant dricker öl i ottan och tar en power nap tre minuter innan det är dag att kliva på planet. Tacka vet jag tåg – giv mig bara en svinkall perrong i november, så ska jag visa er hur man väntar på inställda tåg.
Uppdatering kl. 08:07
Strax öppnar gaten. Opropertionerligt många män på väg till Umeå har hästsvans. Det är helt galet trångt här och när de anländande från Umeå kommer, ska de pressa sig genom den lilla gång som vi har lämnat fri. Konstig planering.
De som snirklar sig till vänster är ankommande. Vi andra är Egyptens gräshoppor som ska in i hålet längst till höger.
Uppdatering kl. 09:50
Planet både lyfte och landade som det skulle. Jag somnade redan innan fasten seatbeltsskylten hade tänts och det enda som egentligen hände sedan var att serveringsvagnen körde på min vänstra lilltå, som stack ut i gången. Fullt förståeligt, flygvärdinnorna måste småspringa för att hinna servera kaffet under de knappa 50 minuternas flygning.
Oj, flygbussbiljetten gäller även på lokalbussarna under två timmar! Vad bra, då kan jag ju åka på sightseeing!
Uppdatering kl. 10:40 Nä huga, det är lite för kallt för att åka vilse med buss. Jag har installerat mig (med ett begynnande skavsår) inne på Stadsbibliotekets barnavdelning.
—-
Stoppa pressarna!
Fembarnsmamma utslängd från barnavdelningen!
Efter ungefär 17 minuters solokvistande inne på barnavdelningen på Umeås Stadsbibliotek, blev Lotten Bergman avhyst.
Där satt hon nyss, fast då var det helt tomt på folk.
– Hur känns det?
– Jag är kränkt!
– Vad var orsaken?
– De sa att de hade en generell regel som gällde för alla att har man inte barn med sig, får man inte vara på barnavdelningen. Men det var ju det enda stället med soffa! Och eluttag intill!
– Störde du ordningen? Betedde du dig illa? Tog du alla barnens sittplatser?
– Jag var ju helt ensam där! Det fanns inte en människa i sikte! Och jag har ju faktiskt fem egna barn – fler än de flesta andra!
Lotten Bergman sågs senast i affekt klampa iväg till det närliggande Folkets hus.
—–
Uppdatering kl. 11:39
När jag hade blivit bortkörd, tassade jag iväg till bibliotekets informationsdisk för att be om trådlöst internet och fråga efter något ställe med sköna soffor. För vuxna.
– För att du ska få tillgång till internet behöver jag din legitimation.
– Min legitimation?
– Din legitimation.
Det är ju en smal sak om man har med sig sin legitimation. Men min legitimation, skulle det visa sig, ligger i den djefla mannens plånbok. Inget leg – inget internet. Och det närmaste sköna soffor man får sitta i om man är vuxen ser ut så här:
Tror fan att man inte an ha mig i möblerade rum: dator, sladdhärva, plånbok utan legitimation, ryggsäck, skavsårskängor.
Så jag samlade ihop mig och gick till Folkets hus (10 meter bort). Där möttes jag av en kvittrande dam med lila ögonskugga, lila glasögon, lila kläder och den mest tjänstvilliga inställning jag har varit med om på länge.
– Sätt dig ner, känn dig som hemma, gör dig bekant med våra lokaler, lösenordet till nätverket är nappflaska, ha det så trevligt!
Och som om inte det vore nog. De har en te-station för besökarna!
Nu måste jag bara se till att hitta en vit penna för att fixa särskrivningen.
Uppdatering efter föreläsningen kl. 17:02
Jag kom såpass tidigt till ”Umeå Airport” (för den är ju så internationell) att jag kunde se stockholmsresenärer till ett tidigare plan gå på och dessutom höra hur det fanns exakt en plats ledig eftersom någon Helen hade försovit sig. Och jooorå, den platsen kunde jag få köpa för blott 1 900 kr. Eh.
Under de närmaste timmarna ska jag därför sitta och bida min tid eftersom det är bättre att jag åker med ett plan som jag de facto är inbokad på, än tvärtom. Jag kan sova på ryggsäcken, jag kan äta plastmacka och jag kan kontrollera att flygplatsbyggombyggarna sköter sig och bilar cementen betongen här intill som de ska. När jag tröttnar kan jag i huvudet spela upp och älta hur jag under min föreläsning slog pannan i högtalarna, skrev med whiteboardpennor som hade osynlig skrift och sedan … Ptja. Hur var det nu igen? Jag måste tänka efter.
Jag stod på en enorm scen i Folkets hus med drygt hundra åhörare nedanför mig. Scengolvet var klätt med hoptejpade mattbitar så här:
Lapp på lapp, men ingen söm.På sina ställen snubblade jag ett par gånger. Det är bra; då håller sig åhörarna vakna.
Men så skulle jag ta ett jättekliv med extrafart mot blädderblocket för att berätta om juice och jos, vilket alltid är upplyftande och intressant. Vänsterbenet följde då med den lösa mattan framåt (accelererande), medan högerbenet stod kvar i givakt. I ett fåfängt försök att inte falla ner i påtvingad spagat, försökte jag genom att flaxa med armarna återfinna balansen. Det gick inte alls.
Inte särskilt smickrande bild, nej. (Från publikhåll såg det tydligen ut som om jag plötsligt for ner i ett djupt hål.)
Nu ska jag bara överleva hemresan och sedan ta in på Hotell Tegnérlunden för att imorrn inspektera dess baconbestånd. Sedan blir det föreläsning på Språktidningen, tiddelidum och hurra!
Ni vet mina knän som knastrar och där benpiporna skrapar mot varandra och knäskålen går vilse och smärtan dunkar och som jag inte kan sluta gnälla om? Och hur jag som en idiot fortsätter att träna basket trots att knäna är svullna och varma och trots att dunderkurerna med antiinflammatorisk medicin inte alls hjälper? Så här låter det på träningarna:
– Men Lotten … du haltar?
– Japp, men ni vet, spik i foten, det kunde ha varit värre.
– HAR DU EN SPIK I FOTEN?
– Nejnej, jag har bara ont i knät.
– Har hon en spik i knät?
– Har ni hört att Lotten har en spik i knät?
Lite senare ropar jag:
– Nu värmer vi upp! Alla vid mittlinjen! Jag ska bara knyta skorna, så kommer jag – börja med lay upp med reverse i hörnet och en lustiger hook rakt framifrån korgen!
I skorna stoppar jag ner ett par formgjutna sulor och två gelékuddar samt mina fötter. En knöl på strumpan rättas till genom ett kraftigt ryck som gör att strumpan (från 1981) knakar till. Och så tittar jag på mina oknutna skor. För att de ska kunna knytas måste antingen jag komma ner till skorna eller skorna komma upp till mig. Ett nästintill omöjligt projekt, faktiskt. Men med krumbukter och stön funkar det. Och så uuuuut på planen!
– Huff. Uff. Aj.
– Går det bra, Lotten?
– Japp, jag ska bara få igång cirkulationen.
– Trots spikarna i knäna. Jamen se där. Du ser redan lite smidigare ut.
– Tack. Kolla, jag kan spela försvar med djupa knäböjningar!
För ute på planen finns det en stund senare inga sorger eller bedrövelser eller knastrande knän. Jag flyger fram som en lärka och foular för allt jag är värd. (Min spelstil är brutal, hård, klumpig och inte särskilt snabb.)
Men efter träningen tittar jag på två knän som ser ut som oäten palt. Och nu har jag fått nog och en tid hos farbror doktorn imorrn och då ska jag be om en amputation. Eller kanske en kortisonspruta. Vi börjar med det sämsta knät och ser om vi därmed kan skrämma det andra till lydnad. För knäna ska veta hut!
Jag tar strypgrepp på det, så hääääär …
Uppdatering
– Du har ju underbara ligament.
– Tack.
– Fantastiska ledband.
– Tack.
– Men nu tömmer vi knät på vätska och injicerar kortison.
– PRISA GUDARNA! Pukor och trumpeter! I love you!
– Man kan göra det här på två sätt … blabla … riskerna är … blabla … en gång är ingen gång … blabla … artrosen gör att … blabla … Nu kommer det att sticka till. Jahaja, dålig viskositet. Inte grumligt. Bra, det här blir bra. Är den där steril? Då tar vi … humdidum … jamen då var det färdigt.
Två sådana här fulla rör sögs ur mig!
Jag är numera full av kortison och känner mig som ung på nytt eftersom jag är beordrad noll komma noll fysisk aktivitet och bara får ligga i sängen som änna tonåring till imorrn.
Jag har ju förut gnölat och gnällt över mina basketknän som har gjort ont sedan hösten 1982. I min ungdom sprang jag hos den ena läkaren efter den andra och fick sjukgymnastik, klippkort på simhallen, akupunktur, ultraljud, antiinflammatorisk medicin som gjorde mig galen av ödem i hjärnan, artroskopi (titthålskirurgi) och slutligen en diagnos som spiken i kistan:
– Du har inte ont i knäna.
Det var 1989. Tiddelipom, sa jag och fortsatte att gå på i ullstrumporna. Knäna, schmäna liksom. Vart jag mig i världen vänder, kommer jag dock in på ämnet ”knäsmärtor”.
– Hej, goddag, jaså är du tandläkare? Jag har lite ont i knäna hääääääär …
– Jag skulle vilja köpa tulpaner. För att fira att jag har haft ont i knäna i 18 år. (Eller 22. Eller 25. Eller 30.)
– Ursäkta, kan jag få sitta här med den fina utsikten – eftersom jag har så ont i knäna.
– Ska jag? Kan inte ni? Nu? Nämen jag haaaaaar ju så ont i kn…
Någon sa i höstas att jag för knänas skull, skulle äta ditten och inte datten, men det blev bara värre. Så nu har jag skaffat en knädoktor som tycker om basket. Han har klämt och känt och berömt mina muskler och skickat mig på röntgen och gett mig en diagnos samt träningsdirektiv – och se så vacker jag är på insidan!
Artros!
Men vad säger karln till mig under vårt förtjusande samtal? Jo:
– Jag tror att åldern har hunnit ikapp dig.
– Så här blir det ju när man når en viss ålder.
– Alla får artros förr eller senare – bara de hinner bli tillräckligt gamla.
– Operationer tar ju på krafterna i din ålder.
– Man har ju sämre läkkött ju äldre man blir.
– Kommer du ihåg att träna? Man glömmer ju så lätt när man är lite till åldern kommen.
Bah. Pah. Fnys. Det är bara att förtränga hela alltet och fortsätta att träna upp de fina musklerna samt enbart fokusera på att jag har ett tjockt, välfungerande brosk mellan benknotorna – ”trots allt”.
Uppdatering
Humorn och tipsen flödar i kommentatorsbåset. Jag tänkte på Garfunkel och Axl, men det finns ju andra tankebanor. Det är nämligen så att Skogsgurra har hittat en Art Rose, sheriff i Lincoln 1922–26 (den bistre mannen i mitten på den jättecoola bilden nedan).
Beslaget består av spirituella drycker och eventuellt även själva mekanismen som tillagar dem.
