Hoppa till innehåll

Etikett: julkalendern 2020

Den röda tråden 2020

Sedan tidernas begynnelse har Julkalendern förutom massa gåtor och facit haft en röd tråd. Den har varit slingrande, den har varit hopplös, den har varit komplett omöjlig att lista ut, och den har inte varit särskilt bra. Det är en tradition som jag detta år tänkte bryta.

Gissningarna på den röda tråden har varit många, men särskilt gissades det på rosor. Och på Ponderosa. Samt Édith Piaf, Fredrik och Uppsala. En som alltid ligger vaken natten mellan julafton och juldagen är hakke, för han ger sig sjutton på att lösa DRT. Här kommer hans utredning 2020:

Flora och fauna

Lucka 1: svamp och flera askar Flora
Lucka 3: krokodiltårar (även Piff o Puff)
Lucka 5: chimpanser
Lucka 7: kyrkråtta
Lucka 9: hela Schersminsläktet
Lucka 11: drottningens blommiga hatt
Lucka 13 … -s facit i lucka 14: här såddes frö på frö, till sist en hel frösäck!
Lucka 15: hela luckan stod i Bloom (medan facit nämner hönan och ägget)
Lucka 17: get- och ormögon, utklädning till råtta med morrhår
Lucka 19: fjorton tistlar
Lucka 21: myror sill och krokodill
Lucka 23: ja, nu blir det kanske lite krystat … men på NÅGOT sätt ska jag nog få David Attenborough att stämma med flora och fauna

Men det kan förstås också vara Östen Warnerbring.

Utmärkt, alldeles utmärkt. Ni som undrar hur Östen ramlade in i det hela (och ni som minns men ändå vill påminnas), får nu kliva in i ett 12 år gammalt facit:

(Det var alltså en ren tillfällighet. Och varje år lovar jag att nästa år genomföra denna idé.)

I år var min fullständigt briljanta idé att vara dagsaktuell och se till att varje lucka var inspirerad av något som stod i tidningen dagen innan luckan publicerades. När Tom Cruise hade skällt ut alla anställda vid en filminspelning som han både producerar och är stjärna i, fick han vara med som flygar-ledtråd.

När Cher räddade en elefant, fick Babar vara med i luckan. När Hans Roslings son och sonhustru var med i ett stort reportage sitt livsverk och fattigdom, blev själve Hans HB. Louise Glücks facit kom på Nobeldagen och John le Carré blev HB dagen efter sin död. Ja, ni fattar.

Men.

Så blev jag alldeles febersjuk. Luckorna tillverkades i en alvedonyra mellan frossbrytningar och hostattacker och då glömde jag helt bort DRT!

Med andra ord har jag än en gång misslyckats med att göra världens mest finurliga röda tråd och istället skapat ett skosnöre av kokt spagetti, en hopplös tandtråd som är tre cm lång eller en repstege utan rep.

Därför får ni här och nu en idolbild på min fiffigaste röda tråd: den röda tråden 2011, som var en röd tråd.

Nu ska Plommonstopet få extraknäcka lite och dra två extravinnare! Jag har stoppat i alla lappar! Ett … Aku! Två … Ardy!

Kom ihåg att ni måste mejla storlek och adress till lotten@bergman.com!


Hoppas att ni alla mår bra, förresten!

Här har vi firat jul i en alldeles egen fyramannabubbla med 100 % corona. Mitt positiva testsvar kom på självaste julafton och innehöll ett korrfel som gjorde mig riktigt upprymd.

Nu måste vi återvänta till nästa Julkalender!

Share
26 kommentarer

Facit till lucka 23 heter lucka 24 (Lilla Julkalendern 2020)

Tack för i år, hörni! Nu återstår blott morgondagens DRT-utläggning, men si den kommer att bli lite annorlunda. Skriv gärna i kommentarerna vad ni misstänker att den röda tråden är, så lottar jag ut några tischor till!

Den förtjuuuusande luckan 23 (ibland är till och med jag nöjd) resulterade i en farlig massa matprat i båset. Det skvalpades te, glögg, mumma och vin och knaprades på (jul)knäckemackor, det tillagades wasabisill, pomeranslimpa, fudge och mjuk pepparkaka samt julskinka. Alla fick i uppdrag att julklappsrimma, och Ninja gjorde det med den äran:

Indikera mig och indikera mig dit
Man är väl ingen careta.
Du önskade en grejmojäng med flit
min gud så jag fick leta.

Och så gissades det via lettrådar:

Christer, the Long Distance Personal Trainer:
”Oh dear! Associerar mest till Steven Fry och den pilska papegojan. (Bra filmtitel va?)”

Aku:
”Åhå, det viskas i mitt öra. Griljerat julskinkan idag. Blev den extraordinär? Yes sir!”

Rosman:
”Lätt att höra rösten och se vad som händer. Igggzajting!!!”

Looooooooo:
”Får vibbar från det  gamla imperiet. Och då menar jag inte det som har kopplingar till Skebokvarnsvägen.”

Hyttfogden:
”Mitt spår är annars en omtyckt och populär Sir dock inte WC.”

Flygbengan:
”Först var det inte Maradona trots handboll, filmningar och allt. Och nu är det inte King Kong. Skandal.”

Hemul:
”Idag följde jag med äldste sonen ut och tränade lite basket, faktiskt.”

(Den där sista var då en konstig ledtråd, tänker ni nu. Jamen om man 1) tränar basket 2) talar om det i kommentatorsbåset, då måste just dessa ord publiceras här.)

Den här bilden togs innan han ens var 90 år fyllda. (CC BY 4.0)

David Attenborough (f. 1926) skulle kunna tala om precis vad som helst – det blir per automatik intressant. När Sir David sätter igång, lutar jag mig tillbaka och känner ett stilla lugn infinna sig. Att det sedan på skärmen framför mig plötsligt utspelas ond, bråd död och survival of the fittest är precis som det ska vara. (Astrid Lindgrens röst fungerar likadant på mig.)

Attenboroughs karriär har förstås inte grundats på hans röst allena. Han är välutbildad och råkar helt enkelt bara funka jättebra för BBC-formatet. Han är så hyllad världen över att landssorgen kommer att utakas till universumssorg den dagen han dör.

Davids uppväxt i London präglades förstås av andra världskriget, när han och hans två bröder fick två tyska adoptivsystrar (flyktingar). Släkten är därför stor och spretig, och många av barnen, barnbarnen samt syskon och deras barn och barnbarn har finfina karriärer och långa samt intressanta Wikipediaartiklar.

Fast ännu fler är de djur– eller växtarter som har namngivits efter honom.

Electrotettix attenboroughi. (Foto: Heads, et al./Wikimedia/CC BY 4.0)

Jag har faktiskt träffat Sir David en gång. Det var 2007 när jag rapporterade från Kunskapsdagarna och han kom för att ta emot ett hederspris. 

När han intervjuades på scen, tog jag några klantiga bilder på honom där han stod och kisade mot OH-kanonen.
Synd bara att han mitt i den projicerade bilden ser ut som en ödla.

Han berättade då om ett äventyr många år tidigare. Nu får ni tänka er hur David Attenborough är i Sverige och med sin karakteristiska röst berättar om en tv-inspelning:

Det var en programserie som skulle handla om hur vi människor har utvecklats från apstadiet. Jag var i en västafrikansk djungel, där vi krypande på alla fyra spårade upp ett gäng (i alla fall på ytan) vänligt sinnade gorillor. Jag frågade regissören vad han ville att jag skulle göra med dem. Han svarade:

– Prata med dem. Lär dem tumgreppet, vetja! (The importance of the opposable thumb.)

Jag förklarade att det nog skulle bli svårt, men regissören övertygade mig om att det skulle bli bra tv, så jag lydde. Sakta närmade jag mig gorillorna – medan regissören, ljudkillen och kameramannen väntade på tryggt avstånd. Väl framme stannade jag till vid två små gorillabarn. Och satt tyst. Plötsligt kände jag en enorm gorillahand på mitt huvud, och jag reste mig snabbt upp. Där stod en gigantisk gorillamamma. Precis när jag skulle förklara för henne  att jag inte ville dem något illa, men att ”jag har ett trick häääär med min tumme”, böjde sig den stora honan fram och stoppade sitt pekfinger i min mun. Och tittade på mig. De två små gorillabarnen på marken började då att knyta upp mina skor.

Ett förfärligt brak hördes, och fram ur lövverket kom den största gorillahanne jag någonsin sett. Han tittade på mina skor och på min mun, och förmodligen även på sina släktingar. Jag tittade tillbaka och skulle precis säga något i stil med ”det är inte som du tror”, när alla fyra plötsligt bara bestämde sig för att jag var ointressant och tråkig. Vips, var jag ensam igen.

Jag kröp, gick och småsprang fram till regissören och frågade andäktigt om han tyckte om det han hade sett.

– Ptja, alltså, jag tror att vi nog fick med några sekunder på film.
– Men va, va, vad, varför inte hela alltihop, jag stod ju där i minst fem minuter!
– Jomen … vi väntade ju på att du skulle börja prata om tumgreppet.

När jag ”träffade” David Attenborough gick det till så att jag ju tog alla de där bilderna på honom mitt i OH-kanonens ljus. När prisutdelningen och intervjun var färdig, dröp hela publiken av på två röda sekunder, så jag stod kvar och tjuvlyssnade på småpratet han hade med arrangörerna. Då tittade han på mig, sträckte fram handen, hälsade och frågade om bilderna blev bra.

– Ja, ljög jag.

Vi tar ett djur till: Trigonopterus attenboroughi: a) själva djuret b) djurets penis.

Stort tack för mycket, mycket gott arbete i kommentatorsbåset! Imorrn kommer min konstiga utläggning om DRT, men sedan fortsätter jag (när febern släpper) med vanliga pyttipannablogginlägg. Förmodligen om mina nya, dyra skor som gick sönder.

Hoppla-hoppla, Plommonstopet! Dags att jobba! Jag drar upp … Smultronblomman! Ååååh, vi tar en till! Jag drar … Dina! Tjolahopp!

Ses imorrn!


Jag avslutar med några hakke-rim, där jag i mina feberdimmor är extra förtjust i sista raden.

Luckorna öppnas, vi närmar oss julen
December är mild men ändå rätt kulen
Vår chans till den årliga släktträffen stulen
När Rudolf och andra är röda om mulen 

Vi hör på Tegnell och ser grafer från Britton
Men bland alla merde, fuck it, jävlar och vittun
Så köps ändå klappar och samlas på kvitton
Vid 15 äts grisen, och sen ko vid 19


Ni som har orkat ända hit, kan även kolla på när nuvandande 18-åringen var 12 år och spanade på människor som väntade på bussen strax utanför vårt hus.

Share
35 kommentarer

Lilla Julkalendern 2020: tjutredje luckan

Lucka 21 var outgrundlig i sin svårlösthet. I facit skapades ett dissidentparti med kommentatöserna Ökenråttan och Lottenpotten, medan både Zkop och PK förärades vinsttischor! (Som dock inte kommer att komma fram till er förrän efter jul pga. galopperande feber i min ömma kropp.)

Lucka 23: den sista!


Den svenska strategin är en numera världskänd strategi fastän den inte i strikta termer är en strategi. Vi har satt oss här för att invänta den senaste presskonferensen, men det verkar dröja.

Till höger ser vi ett draperi, som mycket väl skulle kunna dölja en eller två epidemiologer. Till vänster anar vi en stor skärm som kanske kommer att användas för ett kort anförande av …

Oj! Nu hör jag någon komma!

Ssschhh.

Det gäller att ha tålamod i sådana här situationer. Minsta lilla störningsmoment kan skrämma bort Anders (som de ofta heter) eller en plötsligt uppdykande statsminister. Men. Vad är det jag ser? Är det en Agnes? Har Agnes Wold smugit sig in här? Så extraordinärt spännande – hur kommer detta att påverka den redan så känsliga maktbalansen?

Agnes flankeras av en två meter lång epidemiolog och den meterbreda datorskärmen. Hon skulle kanske kunna fly genom att kasta sig framåt, rakt i famnen på journalistkåren. Förmodligen känner hon att hon är i fara. 

Men nu höjs en hand. Det är Aftonbladets utsände, som i jakten på sitt offer har spanat in tvåmetershannen. Han visar sin styrka genom att långsamt säga:

– Jag finner syndabockens förmåga att balansera på faktamässiga avvägningar intressant. 

Det här har jag aldrig upplevt tidigare. Maktbalansen är definitivt rubbad. Vi avvaktar.


Facitsajten!

Lucka 1 och dess facit. Lucka 13 och dess facit.
Lucka 3 och dess facit. Lucka 15 och dess facit.
Lucka 5 och dess facit. Lucka 17 och dess facit.
Lucka 7 och dess facit. Lucka 19 och dess facit.
Lucka 9 och dess facit. Lucka 21 och dess facit.
Lucka 11 och dess facit. Lucka 23 och dess facit.

Programförklaringen!

Share
126 kommentarer

Facit till lucka 21 heter lucka 22 (Lilla Julkalendern 2020)

Jamen jösses vilket snurr det var på gissningarna i lucka 21! Och så lite jag förstod! Men kul hade jag. Väderstrecken for än hit, än dit och massor av årtal (just årtalet 1961 var ju viktigt) och  jag fick mystiska mejl och sms om Schubert och blåsippor samt Tage Danielssons ben.

Skogsgurra:
”De stackars myrorna bor ju mest i högar med hopsamlade barr och annat skräp. Myrstackarna bor alltså i myrstackar och det är väl lika avancerat som att vara svägerska med sig själv? ”

EMBRYO DU MÅSTE KROMMA IN OKCSÅ GISSLA PÅ GRÅTAN

Hemul:
”Det är så mycket med livet omkring i dessa dagar, och svårt att hinna lägga så mycket tid på luckan som man skulle vilja.  Man får ta ett ögonblick i sänder och fundera på om den som säger sig inte förstå båsets ledtrådar verkligen behöver några.”

Nina:
”Idag förstår jag ingenting av båsets ledtrådar. Men det är inte värre än vanligt, så jag reder mig nog.”

Magganini:
”Jag stannar nog på läktaren en stund och begrundar detta lite till, samt hurudan julen ska bli när inte ungjä…rna kommer hem som de ju inte ska detta år.”

Leda:
”Jag hittar varken Kling eller Klang men Ullor och Astridar i parti och minut. Obekväma åsikter är det också gott om. Knappast PK, denna HB.”

Zkop:
”Antingen är det bara lite roligt eller i vart fall inte värre än vanligt.”

Aku:
”En myra från England minsann.”

Gerda Antti i början av 2020. Foto: ©Gunilla Berglund.

Gerda Antti (f. 1929) var vuxen redan vid slutet av andra världskriget. Det är så underligt att jag inte riktigt förstår hur jag ens kan tänka att jag har varit med om ett och annat. Nu är hon 91 år och och inte det minsta rädd att sticka ut hakan vad gäller både det ena och det andra. Mest det andra – det som skaver lite här och där. Jag tror att man mycket väl kan kontakta henne och dryfta stora frågor om världen av igår – och skriver gör hon ju fortfarande, snart 60 år efter deubuten.

Men först föddes hon ju i smällkalla Övertorneå. (Man måste enligt tradition påtala att det är kallt i norra Sverige. Även om Gerda faktiskt föddes i en normalvarm augustimånad.) Redan 1950 flyttade hon till Stockholm och gifte sig med författaren Walter Ljungquist, men de 21 första åren i Övertorneå präglade henne såpass att det i ALLA artiklar om henne påtalas att Övertorneå ligger långt norrut. Och att det är kallt i Övertorneå. Som ligger väldigt långt norrut. Där det är kallt.

Hur det gick till när hon träffade Walter kan man läsa på en blogg som Walters son i första äktenskapet har. Johannes Ljungquists mamma Eva (första hustrun) var den som tussade ihop Walter och Gerda! Se:

Debuten skedde 1961, men diktsamlingen ”Här och nu” gjorde tydligen inget väsen av sig – här kallas den ”anspråkslös” i SvD.

SvD 1965-07-05.

Gerda Antti hade ett långt uppehåll i bokpublicerandet, tills novellsamlingen ”Inte värre än vanligt” kom ett par år efter Walters död. Sedan blev hon ett tacksamt intervjuobjekt där hon inte drog sig för att säga vad hon tyckte.

SvD 24 december 1977.

Sedan 1977 har hon gett ut många, många böcker som finns att låna på alla bibliotek – även om några av dem har hamnat i de mörka källarvalven. (Men då luktar de väldigt gott av biblioteksdammet.)

Intressant jämförelse (som egentligen handlar mer om Pär Westberg än om Gerda Antti):

I en artikel i DN 1979 skriver Per Wästberg om nyutgåvan av Anttis ”Kväll efter kväll”:

”Här är t.ex. Nauru – om en hundvalp som fadern skjuter när han i sin issjäl kränks av den mildhet valpen fört in i hemmet. Han hånar sin vuxna dotter då hon skriker ut sin smärta, och ändå blir hon kvar för att ytterligare malas mellan likgiltighetens kvarnstenar.”

Häromdagen skrev Martina Montelius i Expressen om sin mammas (Kristina Lugns) tv-dokumentär och påpekar något som Pär Westberg återberättar:

”Lilla Kristina ska för första gången få följa med sin pappa på bio. Hon darrar av förväntan. När de kommer fram till biografen säger pappan:

– Nu går vi hem igen. Det här ska lära dig vad besvikelse är.”

Nej, pappan var inte galen; bioföreställningen var inställd. Men jag tänker mig att Pär Westberg kanske samlar på förfärliga anekdoter om författarkolleger eller deras rollfigurer?

(Jag filar på en om mig själv. Den handlar om utstående öron, tillika tänder och döda fåglar.)

Intressant läsning om ensamhet före corona under rubriken ”Gerda Antti bryter mot alla möliga tabun” (SvD 2020-01-11).

Luckan tillverkades med inspiration av olika böcker med kåseriliknande texter och kryddades med titlar och personer samt myror och myrbekämpningsföretag. Det politiska engagemanget (C) syntes i den komplett onödiga bilden som var så vacker i all sin sjuttiotalsstil. Slipsen!

Här kommer några av titlarna! (Källa.)

Det var det! Näst sista luckan är ett minne blott!

Nu är det så här att jag förutom en dagsgammal högfärdshsosta har drabbats av snor, snörvel och feber. Så Plommonstopet får ta kommando här och spotta ur sig en lapp. Kom igen! Åhej, där kom … Zkop!

Sistluckan kommer på onsdag morgon: dan före dopparedan …


PK får tammesjuttsiken en bonuströja eftersom han gnäller så fint på rim:

Midvinternattens köld är hård,
stjärnorna gnistra och glimma.
Bak vedbon skymtas en ljusbrun mård,
trots en marknära dimma.
PK vandrar sin frusna ban,
varje natt är lika dan.
Huttrar gör han den kraken,
ty han går där nästan naken.

Midvinternattens köld är hård,
PK hostar och nyser.
Lunginflammationen kräver vård,
PK huttrar och fryser.
PK struntar i doktorns sång,
går mot en säker undergång.
PK fryser som satan.
Se där slår han i gatan.

PK ligger stilla på gatan i frid,
djupfryst med frost över kroppen.
Nu är det slut med hans fryselid,
nu är det sluttänkt med knoppen.
Den eviga vilan är PKs lön,
nu hjälper ingen tischabön.
På gravstenen står det ”Så snopet,
han vann ingen tischa av Stopet”

Share
47 kommentarer

Lilla Julkalendern 2020: tjuförsta luckan

Lucka 19 innehöll en intressant obekantskap som nu kanske kan få en liten skjuts uppåt i biblioteksstatistiken? Babs fick en tischa i facit och hakke friade till hela båset!

Näst sista luckan 2020!

Lucka 21


Jag hyser stark aversion mot myror. De har dock inte synts till på ett par dagar, och därför känns det som om jag borde ta tag i saken för att vara på den säkra sidan.

Det enda säkra med den säkra sidan är nog att man aldrig når dit, det brukar alltid komma nåt emellan som man inte har räknat med, för om man hade räknat med det hade den säkra sidan kanske bara kallats den nollställda sidan?

Jag går opp till stacken när jag kommer hem, men varken Ulla eller Astrid syns till, så jag sätter mig i stugan att vänta medan jag tar en smörgås med kallpotatis och sill. Men så kommer de, och jag vet att de kommer att tala i mun på varandra..

– Är du här? Redan?
– Är du redan här? När kom du? Var är myrorna?

Jag äter min sill, säger ingenting.

– Hur går det egentligen till när man ska utrota myror? Det låter ju som ett helsicke det här med Anticimex. Betalar man per död myra eller per utrotningsdag eller med en klumpsumma oavsett stackens storlek och lidandets längd?
– Ska vi begrava myrorna? Ska det bli på söndag eller torsdag eller fredag eller ska vi göra det direkt för att få det överstökat? Det är ju riktigt, riktigt sorgligt det här.

Ulla börjar krokodila över myrornas frånfälle, och jag sväljer sista tuggan. Ja, jag säger då det.


CC BY 2.0

Facitsajten!

Lucka 1 och dess facit. Lucka 13 och dess facit.
Lucka 3 och dess facit. Lucka 15 och dess facit.
Lucka 5 och dess facit. Lucka 17 och dess facit.
Lucka 7 och dess facit. Lucka 19 och dess facit.
Lucka 9 och dess facit. Lucka 21 och dess facit.
Lucka 11 och dess facit. Lucka 23 och dess facit.

Programförklaringen!

Share
76 kommentarer

Facit till lucka 19 heter lucka 20 (Lilla Julkalendern 2020)

Nämen huuu, hörni. I lucka 19 var det ingen ände på bedrövligheterna. Alla dog, helt enkelt.

Men i båset var det lattjo!

Skogsgurra:
”Min enda kommentar får bli: God morgon!”

embryo:
”min ändå kommentar får bli: grod natt!”

Wickmanskan:
”Jag stärker mig med kulturstudion där Sven-Bertil  Taube framför sånger av bl a fadern Evert. Jag hoppas på att en av mina favoriter, Inbjudan till Bohuslän ska framföras.”

Flygbengan:
”Jag är en ledtråd.”

Babs:
”Nu är allt som vanligt! Jag är sen till båset och har ingen aning om som är HB.  Mysigt med sällskap här på läktaren!”

Brid:
”Jag tror vi ska ge oss ut i skärgården. Det växer blommor även på skären.”

Smultronblomman:
”Spännande att ens dotter blir ens svägerska! Jag älskar komplicerade släktförhållanden. Själv är jag syssling med min mamma och brylling med mina egna barn.”


 

Yes. Äntligen fick vi tillfälle att grotta ner oss i Emilie Flygare-Carlén (1807–92)!

Emilie som relativt ung. (Daguerreotypi av J. W. Bergström.) Kläderna!

Så säger jag för att det är så sällan man faktiskt får anledning att leta fram 1800-talsförfattare som egentligen inte har ett enda dugg att säga oss, nästan 200 år senare. Om vi tar Emilie som exempel och tittar på hennes verk, så ser vi långa beskrivningar av förvecklingar, många utförliga dialoger och massor av sorg och olycka samt obesvarad kärlek. 

Å vi ba:

– Gäsp. Vem fan bryr sig?

Men hör nu här. Emilie Flygare-Carlén var ett unikum i sin tid. Och samtidigt (förmodligen) en så himla ledsen människa.

Hon föddes som fjortonde (fjortonde!!!) barnet i en bohusländsk familj som hette Smith i efternamn. Nu tar vi en paus och tänker på mamman Margareta som födde 14 barn. Och för all del alla andra mammor som föder obegripligt många barn. Mina fem är ju en västanfläkt.

[beundran-för-barnaföderskan-paus]

Pappa Rutger Smith var på sin mammas sida av släkten Belfrage (hej Fredrik), och han drev minsann skeppsrederi och såg till att familjen hade det relativt gott ställt.

De bodde i ett stort hus i Strömstad, och lilla Emilie fick som liten palt följa med på seglatser och ta alla möjliga olika sorters ansvar för både det ena och det andra.

Det stora huset.

Som var brukligt på denna tid, gifte sig Emilie redan som 20-åring med en doktor Axel Flygare, och hon fick sedan i rask takt fyra barn med honom. Två av dem är namngivna, men de blev inte gamla:  Edvard (1829–52) och ”Mimmi” (1831–37), vilket bara det är hur sorgligt som helst när man ser att Emilie själv levde ända till 1892. Vi måste ta en paus igen.

[paus]

För nu fortsätter ju sorgligheterna. Blott 25 år gammal blev Emilie änka. Nämen WTF! sa hon och fokuserade på de två ännu levande barnen medan hon funderade på hur hon skulle kunna försörja sig. Nånstans på vägen fann hon kärleken i en jurist som hette Jakob Reinhold Dalin. De förlovade sig, planerade bröllop och Emilie blev skamligt nog gravid i den vevan … och så fick Jakob kallbrand och dog.

[paus]

Tydligen var han – juristen – en hyvens karl som peppade Emilie att ta för sig av lifvet, så när han dog sträckte hon på sig, födde barnet (som som vuxen hette Rosa Carlén, vilket ni strax ska få förklaring till) … men inte fick Emilie behålla barnet, ogift änka som hon var. Den döde Jakobs släktingar Jonas Bågenholm och Andriette Charlotta Ekelund adopterade den lilla dottern. Men varför har denna flicka då inte gått till historien som Rosa Bågenholm-Ekelund? Svaret kommer strax.

[tankepaus]

Men DÅ dör dottern Mimmi! Bara sex år gammal. 

[dra-efter-andan-paus]

Emilie har nu ett nyfött, bortadopterat barn (Rosa), en levande son (Edvard), tre döda barn, två döda barnafäder och ingen inkomst. Så hon blir inspirerad av Fredrika Bremer, börjar skriva, flyttar med lille sonen hem till sin mamma i Strömstad och sätter sig och skriver, skriver och skriver. Emilie Flygare författardebuterade därför 31 år gammal med ”Waldemar Klein” (1838).

Pfionnnggg! Ka-tjing! Emilie Flygare gör stor succé med sina böcker och får råd att flytta till Stockholm! Hej vad det går! Hon får massa hjälp av sin förläggare (ack, den som ändå hade en förläggare) och kan bo ståndsmässigt med sin nyupphittade make som ger henne ett extra efternamn: jurist-författaren och den glade fyren Johan Gabriel Carlén. Som har en bror …

[cliffhanger-paus]

Och det är nu det blir komplicerat i släktlängderna. För medan Emilie skriver böcker och gör sig ett namn – ett mycket känt namn – som författare, medan hon plötsligt får uppleva 23-årige sonen Edvards död och medan hon flyttar än hit, än dit i Stockholm (Ladugårdslandstorg 19, Regeringsgatan 64, Humlegårdsgatan 10, Humlegårdsgatan 29, Kaptensgatan 5, Grev Turegatan 55 och Humlegårdsgatan 43), gifter sig den bortadopterade dottern Rosa 1856 med makens bror: Richard Carlén.

[lyft-blicken-mot-taket-paus]

Bröderna Carlén, som nu var gifta med mor och dotter, hade förresten en författande syster som hette Octavia – men som skrev under de med moderna mått mätt synnerligen svårbegripliga signaturerna med jättelånga streck: 

  • O—a C—n, O—a
  • O. C—n
  • Octavia C.
  • Octavia C—n.

Fast det hör faktiskt inte alls hit. Men hon såg så här rolig ut.

Octavia Carlén i binokel – Emilies svägerska, men inte hennes dotter.

 

Året efter Edvards död, tog Emilie sig 1853 an en fosterson, som senare skickades till sjöss, där han redan under sin första resa dog i ”hetsig feber”. 

[men-tar-det-aldrig-slut-paus]

Och så dog maken 1875 och dottern Rosa 47 år gammal 1883 – och när Emilie själv dog 1892 var hon helt ruinerad.

[nu-orkar-vi-inte-längre-läsa-paus]

Men skriva, det kunde hon; Emilie översattes till massa olika språk; hennes verk finns som filmer och teateruppsättningar – och hennes böcker fanns i var mans hem under åtminstone 100 år.

Idag säger vi ”vem?” när hon kommer på tal.

Borta på Litteraturbanken kan man läsa massa av Emilie Flygare-Carlén!

Nääää, nu har vi fått nog av döden, döden, döden. Det är dags att ta fram Plommonstopet, Plommonstopet, Plommonstopet.

Rafs, rafs.

Nu drar jag en liten lapp. Förhoppningsvis är det en liten människa, för de små tischorna är fler. Och mindre. Babs! (Fast jag har även stora tischor.)

Lucka 21 (den näst sista 2020) kommer på måndag morgon!

Share
33 kommentarer

Lilla Julkalendern 2020: nittonde luckan

Lucka 17 går till historien som ”den om hon som var som ett glas vatten”, men även den där Jossilurens och Pysseliten förärades t-shirtar. (Mejla adresser och storlekar till mig!) Vi närmar oss julafton …

Nu ska vi resa lite i tiden.

Lucka 19


En av fjorton tistlar

Här kommer jag och är Tom Cruise och James Stewart på en gång. Jag spelar handboll, men från början var jag han i Fresh Prince. Måhända finner ni detta förvirrande, men då har ni bara sett början.

Mitt livsöde är någorlunda okänt idag eftersom det är andra tider nu. Unge Fredrik (som jag av naturliga orsaker inte har träffat) är alltså en synnerligen avlägsen – men dock – släkting. Min dotter är min svägerska, och jag är hennes. 

Nyckfull? Vem – jag?

Till yttermera visso hyser jag stark aversion mot nekros och ond, bråd död som ideligen tycks drabba de mina. Jag har vistats i olika landsdelar, seglat med galeaser och umgåtts i många samhällsklasser – men haft otur vad gäller finanserna; jag kan känna och lida med folket. Således behöver jag i mina verk inte fantisera och ljuga ihop historier, utan ta dem rakt ur levande livet.


Men asså, va?

 

Facitsajten!

Lucka 1 och dess facit. Lucka 13 och dess facit.
Lucka 3 och dess facit. Lucka 15 och dess facit.
Lucka 5 och dess facit. Lucka 17 och dess facit.
Lucka 7 och dess facit. Lucka 19 och dess facit.
Lucka 9 och dess facit. Lucka 21 och dess facit.
Lucka 11 och dess facit. Lucka 23 och dess facit.

Programförklaringen!

Share
90 kommentarer

Facit till lucka 17 heter lucka 18 (Lilla Julkalendern 2020)

Jag lurades faktiskt och sa att det skulle bli en svår lucka eftersom den var enkel. Moahahahhaa! (Vet inte riktigt vad jag fick ut av det, dock.)

Här i Plommonstoplandet hade vi en ryslig massa internettrubbel hela torsdagen, så era kommentarer kom som ketchup ur ett durkslag. Spridda skurar.

Ingela:
”Har båset provat grynen av klippt havre, alltså inte valsade till flingor? Kokas med hälften mjölk och hälften vatten till den godaste gröten man kan tänka sig.”

Ardy:
”Vintersolstånd och julsång är det ju säsong för.”

Hemul:
”Oj, tjugo år gammal nu? Den tjockisen har jag sneglat på många gånger, den ska ju vara så bra sägs det.”

Cecilia N.:
”Jag fattar bara att det är inte Jürgen Habermas eller Jane Goodall. Eftersom det tydligen har skrivits enorma mängder på den där skrivmaskinen så är det inte Anne Frank heller. Ska jag berätta fler som det inte är?
Tjorven. För hon äter inte gröt.”

Rosman:
🌹 ”Det grötiga soundet som James gillar, fina bitar vid jul!”

Christina:
”Säger också som min idol Dolly Parton. ’I dont mind being called a dumb blonde. Because I know I’m not dumb. And I’m not blonde either.’”

PSJ:
”Jag gick bet på förra HB för jag kunde inte drömma om att lösningen var så enkel. Denna verkar ännu enklare, så då får vi väl tro att det handlar om … t.ex. Schuberts balettmusik.”

Leda:
”En dubbelnatur, denna HB. För att inte säga trippel. Kanske får vi se en kvadrupel innan sagan är all.”

PK:
”Allt tyder ju på Dan Brown.”

En inte särskilt bra bild. Men det är svårt att hitta CC-bilder på dagens HB: JCO.

Joyce Carol Oates (f. 1938) fick mycket riktigt precis som i lucka 17 en skrivmaskin i ung ålder. Liksom jag, förresten. Men medan jag knattrade fram kåserier (ni vet, sånt där som fanns förr i tiden), skrev frk Oates böcker, böcker, böcker och åter böcker. Men varför kallar hon sig inte bara J.C. Oates utan även ”Rosamond Smith” och ”Lauren Kelly”?

Tydligen (men källkritisk som jag är, måste jag lämna några brasklappar här) ger hon ut böcker under namnet Oates när hon är seriös och nämns i Nobelprissammanhang. Pseudonymerna Smith och Kelly heter hon när hon … ja vaddå? Skriver dåligt och stavar fel samt har tunna historier?

Jättekonstigt. Men Smith & Kelly skriver alltså spänningsromaner, som Oates inte vill kännas vid. Oates skriver däremot psykologiska, brutala, jättehemska skildringar med djup?

Okej. Jag ska heta Lotten Bergman när jag skriver kåserier. När jag bloggar heter jag lotten.se. När jag ger ut tantsnusk kommer jag att kalla mig Lilly Lottstone. Min generationsroman med lögner om alla jag känner och där jag förtalar döda släktingar ska ges ut under namnet Eskil L. Tunlund. Nobelpriset tar jag emot under vilket namn som helst.

Tillbaka till Joyce Carol, som tyvärr (ja, förlåt, men här försöker man vara lite intressant) verkar ha haft ett i stort sett normalt liv utan sammanbrott eller ond, bråd död.

Och barndomen var visst helt normal. Gäsp.

I The New Yorker hittade jag en träffande beskrivning av hennes författarskap:

”Her dozens of novels and hundreds of short stories, many of them set in western New York, forgo an air of cool mastery in favor of a kind of cultivated vulnerability, an openness to engulfment. Human existence, in her handling, seems a primarily somatic enterprise, and her greedily adjectival prose can sometimes read like a sort of dramatized phenomenology. Even on a bustling city street, her characters can come across as frontierspeople, or toilers on a polar expedition. As she invokes a world of pounding hearts and thumping ears and watering mouths, she exhibits a refreshing freedom from embarrassment, an indifference to the concept of overkill.”

Kanske är det bara så att recensenten gillar … eh … ord? Jag sammanfattar här i ett försök att förstå och översätta det ovan uttryckta:

”Hennes jättemånga böcker, som oftast utspelar sig i N.Y., uppvisar sårbarhet – och hon är verkligen inte den som överdriver.”

Gott så.

Källa.

När det gäller mastodontverket ”Blonde” (2000), verkar den vara läsvärd – när man har kommit förbi tre kilometer försättsblad med budskapet DET HÄR ÄR EN PÅHITTAD HISTORIA.

Så himla många sidor: 862. (Kolla på min snygga köttkvarn!)

Jag har kommit till s. 69 och inte tröttnat. (Värt att påpeka eftersom jag har blivit så snorkig att en bok som inte fängslar mig direkt åker tillbaka till biblo.) Men ni vet väl att det är en ROMAN och inte EN BIOGRAFI?

Sa jag att det är EN PÅHITTAD STORY?

Jag har letat efter skandaler eller äventyr eller bara några åsikter, men det mest spännande jag har hittat om Joyce Carol Oates är att hon inte har den blekaste aning om hur många böcker hon har sålt eller hur mycket pengar hon har. Eller som hon själv uttrycker det (klippet är inställt på rätt ställe):

Jahaja. Vatten. Jaså. Vi får väl se om jag orkar läsa ut hela Blonde – vars svenska titel för övrigt är Blonde. Jättefiffigt, verkligen.

Vad jag kan se är JCO oerhört aktiv på Twitter. (Orka!)

Nä, nu kommer vi till kvällens mer spännande begivenhet! Plommonstopet hitåt! Jag har redan bestämt att vi har en hederstischa att dela ut till den fantastiska Jossilurens, så det så! Och nu drar vi en liten lapp, oj, den ser ut att ha hängt med länge … Pysseliten!

Lucka 19 kommer i ottan på lördag!

Share
30 kommentarer

Lilla Julkalendern 2020: sjuttonde luckan

Lucka 15 var i simplaste laget, dagsaktuell och sorglig som den var. I facit fick vi höra att Ökenråttan obegripligt nog har träffat Greta Garbo, att Maplestream verkade i lönn samt att Skogsgurra for ur hatten trots att Plommonstopet inte ens hade mutats.

Lucka 17 är svårare!


Kära dagbok,

jag har fått en skrivmaskin av farmor! Jag är bara fjorton år och jag är redan ägare till en skrivmaskin och kan hålla på med den istället för internet och Firefox och annat skit! 

Min plan är att 

  • få ett universitetsstipendium om fem år
  • gifta mig med liksom Mr Smith eller herr Svensson eller nåt sånt (eftersom James Joyce är död)
  • bli professor i 30-årsåldern
  • skriva, skriva, skriva och skriva utan avbrott.

För så smart är jag! Ha! 

Jag har kommit på att eftersom jag sitter och dagdrömmer hela tiden (fröken Kelly i skolan är jätteirriterad på mig), är jag faktiskt beredd på det mesta. Jag blir inte förvånad t.ex. av tjejer med tatueringar eller superduperblonderat hår. Eller att tiden går så himla snabbt, att boxare förr eller senare knockas. Varför get- och ormögon faktiskt ser så knäppa ut som dom gör tänker jag liksom inte på. Jag är som jag är, mitt i livet, ung och glad och ägare till en skrivmaskin!

Imorrn blir en underbar dag! Vi har maskerad i skolan och jag ska klä ut mig till råtta med morrhår och hela middevitten! Tjong!


Nämen vilken gammal, suddig bild.

Facitsajten!

Lucka 1 och dess facit. Lucka 13 och dess facit.
Lucka 3 och dess facit. Lucka 15 och dess facit.
Lucka 5 och dess facit. Lucka 17 och dess facit.
Lucka 7 och dess facit. Lucka 19 och dess facit.
Lucka 9 och dess facit. Lucka 21 och dess facit.
Lucka 11 och dess facit. Lucka 23 och dess facit.

Programförklaringen!

Share
68 kommentarer

Facit till lucka 15 heter lucka 16 (Lilla Julkalendern 2020)

Ojojoj, vilken lätt lucka nummer 15 var! Har ni nånsin varit med om maken till rätta svar som stod som spyende spön i ett kallt krig? Mörker, kyla, mystiska väskor och Katy Perry i en enda röra.

Ardy:
🙂

Leda:
😢

Brid:
Undrar hur Jossilurens ska kunna få det här till Orlando Bloom då.

Hemul:
Jag undrar också vad Jossilurens ska ta sig till idag. Mitt förslag är att tillfälligtvis byta ut den gode herr Bloom mot någon annan eftersökt herre, till exempel Gary Oldman.

Nina:
Jag bedömer att min gissning _troligen_ är rätt. Jag har inte tillräckligt många av varandra oberoende källor för att kunna bedöma att gissningen _sannolikt_ är rätt. Varje underrättelsebedömning är ett ställningstagande. Konfidensgraden uttrycker den sammantagna värderingen av bedömningen, alltså kvaliteten. Denna värdering
grundas på respektive informationselements bedömda tillförlitlighet och sakriktighet, mm.

Konfidensgraden ”Bekräftad” innebär att informationen är att betrakta som fakta. Ska ej användas som prognos eller bedömning.
Konfidensgraden ”Sannolikt” innebär att avsevärt fler och tyngre faktorer talar till stöd för bedömningen än mot.
Konfidensgraden ”Troligen” innebär att fler eller tyngre faktorer talar till stöd för bedömningen än emot.
Konfidensgraden ”Möjligen” innebär att endast få och eller svaga faktorer talar till stöd för bedömningen.
Konfidensgraden ”Tveksam” innebär att i det närmaste inga faktorer talar till stöd för bedömningen, men det går inte att utesluta.

S.Pion:
Är det månne mig ni skriver om?


Alltså. Man skulle ju ha blivit spion. Komma här och tramsa med ”redaktör” och ”egenföretagare i bokstavsbranschen” samt ”vikarieadjunkt”. Pffft. Spioner är vi allihopa:

  • W. Somerset Maugham
  • John le Carré
  • Milton Bearden
  • Ian Fleming
  • Valerie Plame/Sarah Lovett
  • Frederick Forsyth
  • Roald Dahl
  • Graham Greene
  • Ernest Hemingway
  • Jason Matthews
  • Peter Matthiessen
  • Julia Child.

Okej, vi vet ju inte – hönan och ägget – kanske är det tvärtom så att blivande storförfattare är lämpliga som spioner. Hur som helst vill jag härmed spionera på nåt.

Hemlisbloggaren i lucka 15 var alltså John le Carré, född David John Moore Cornwell (1931–2020), en skicklig romanförfattare som var förbannad på brexit till sista andetaget. Som för övrigt dog på Royal Cornwall Hospital i förrgår. (Med denna logik borde jag [född Charlotte Stenson] dö på Stansons sjukhus.)

John le Carré funderar på nästa bokstav på 1970-talet

Men först föddes han (och hade en frånvarande mamma samt en kriminell, mysko pappa), studerade tyska och blev lärare – innan han under blott fem år var spion under kalla kriget. Och sedan bara skrev och skrev med den äran och stora framgångar.

(Jag funderar på vilka av mitt livs fem år som jag kunde ha varit spion. Mellanstadiet var trist, så jag offrar 1974–79 och hoppar direkt från trean till nian. Perfekt.)

Alec Guinness som George Smiley i John le Carrés ”Smiley’s People” (1982).

I nio av le Carrés spionbaserade böcker finns en återkommande figur som heter George Smiley, som John själv kallade ”en internationell gangster” och alls inte såg som en läcker James Bond.

I ”Spionen som kom in från kylan” (som lucka 15 bygger på), är det dock en annan spiongubbe som går omkring i skrynkliga kläder – om än inte Orlando Bloom. (Däremot spelades den kvinnliga huvudrollen av Claire Bloom och en Harold Bloom har minsann varit redaktör för en bok om le Carré.)

I ”Spionen som kom in från kylan” kan man få tips som t.ex. att ha nyckelknippan i handen och låta nycklarna sticka ut mellan fingrarna som ett knogjärn. Att han i januari 2020 skulle ta emot The Olof Palme Award kunde han förstås inte ana när han skrev de raderna. Så här inledde han sitt tacktal för inte ens ett år sedan:

Vi har även en annan svensk koppling till le Carré: ”Tinker Tailor Soldier Spy” (2011) regisserades av Tomas Alfredson.

(Den där ”Tinker Tailor Soldier Spy” har förresten både Gary Oldman och John Hurt i rollistan – två skådespelare som jag av outgrundlig anledning brukar förväxla. Obegripligt eftersom John Hurt ju är Caligula i ”I, Claudius” och Gary Oldman är Sid Vicious i ”Sid & Nancy.)

John le Carré var i mina ögon cool när han utan skyddsnät for ut mot politiker som George Bush (Irakkriget) och Donald Trump (allmänt vansinne) samt Boris Johnson (brexit). Han tog ställning och blev riktigt förbannad på ett frustande, frispråkigt, välformulerat sätt som var befriande. Läs gärna ”The United States of America Has Gone Mad” (från 2003). Citat:

 Men så tog det hela slut i måndags.

Nu kände jag ju inte John le Carré personligen – och han kanske inte alls var snäll – men visst ser han trevlig ut på bilderna?

Så! Nu ska vi dra en vinnare ur plommonstopet! Skogsgurra har försökt muta notarius publicus med rosa bubbel och andra, anonyma välgörare har försökt köpa tröjor, men si den gubben går inte. (Man måste i så fall vänta till när Julkalendern är slut och jag kan inventera mitt enorma lager.)

Vi rör om och draaaaaar … en liten lapp som det står … (nämen wtf) … eh … Skogsgurra på. Hur gick det här till? 🙂

Lucka 17 – fjärde från slutet – kommer på torsdagsmorgonen!


Bonus: embryo (som kommenterar våra 0 soltimmar i december)

ska du gå okcså läggra dej nu embryo

ja herregudrun det här vädret

jag vet: mittinatten mittpådagen

ja hela släkcten har släkct ner okcså gett upp det är som ett virus

men ska du inte sittra uppe med oss andra okcså se slutet på den psykedeliska thrillern det undrar jag nu

nej det fattrar ju vem som helst vem som är mödraren det säjer jag nu yo

vem är det då det undrar jag nu

det är hundvalpen

hundvalpen det undrar jag nu den kan man ju knapprast misstänkcra eftrersom ja du fattrar: en hundvalp

javisst är den misstänkct

en hundvalp är väl den man minst skullre misstänkcra det säjer jag nu

AHA DÄR SER DU DÄR SER DU DEN MAN MISSTÄNKCRER MINST KAN VARAN MEST SKYLDRIG DET SÄJER JAG NU YO

herregudrun embryo du är verkeligen en usel dräktektiv det säjer jag nu

sssch ser du inte att jag är utklädd det undrar jag nu till dräktektiv

nope

AHA DÅ ÄR DET NOG DEN BÄSTA FÖREKLÄDNADEN MAN HAR SETT ELLER INTE EFTRERSOM DET ÄR EN FÖREKLÄDNAD

det säjer jag nu

yo

Share
34 kommentarer