Jag har aldrig varit på massage – förrän nu, that is. Inte för att jag har undvikit det, men så fort folk med massagehänder har börjat klämma på mina onda ställen (höger skuldra spökar lite), skriker jag och grimaserar som om det är Monica i ”Vänner” som är på mig. Och hur ska en massör kunna hjälpa mig, jag som har så ont i knäna?
Haha, vilken läskig bild jag hittade!
Men nu lät det så här från en basketcoach:
– Du måste åka till Svennes massage i Norrköping. Han har specialspecialmassage. Han flyttar på senor och muskler så att de hamnar rätt! Han har gjort underverk med min fru! Du kommer att skutta som en hind på grönbete innan du fattar vad som hänt! DET GÖR JÄTTEONT!
– Fast det är kanske inte felplacerade senor som orsakar mitt knäkrask och meniskmackel?
– Men han masserar som ingen annan!
– Määäh.
Då kom Tjugofemåringen, som idag får heta Ida.
– Mamma. Jag vill åka till den där massagen.
– Vabah …? VAD KUL! DÅ ÅKER VI!
Så det gjorde vi. Eftersom det är fyra timmars bilkörning dit och hem, blev det en halvdagsutflykt med hamburgerätning och fnitter. Väl framme drog Ida snabbt av sig brallorna och skulle precis slänga sig på britsen när massören sa åt henne att ta av tröjan också.
DING-DING-DING!
VARNINGSKLOCKORNA SKALLRADE I HELA ÖSTERGÖTLAND!
DING-DING-DING!
– Eh …?
– Ja, jag masserar benen på fram- och baksidan och sedan rumpa, rygg och axlar.
– Jahaja. Okej.
Och så var det med det. Inte ett dugg konstigt. Massören grävde ner sina fingrar i vaderna så att det såg ut som om muskeln var en vetedeg. Det gjorde ont i hela mig fastän det var dottern som led.
– Gör det ont, Ida?
– Näe, inte speciellt.
Jaså. Hm. Okej.
Ser ni vad ont det INTE gör på dottern min?
Efter en halvtimmes Ida-knådande var det min tur. Massören drog i mina fötter, lade lårens framsida på baksidan och placerade vänstra sidan av ryggraden på högersidan. När han kom till högra skuldran sa han:
– Huh.
Jag försökte säga att när jag sitter vid skrivbord, gör det ont där. Men när jag skriver i sängen (”förtjänar mitt levebröd i sängen” sa jag), är det bättre. Det imponerade inte det minsta. Han svarade:
– Huh.
Och sedan klämde han ihjäl båda mina skulderblad. Det lät som om han poppade popcorn på en baskagge. Sedan lät det som om han lade glaskulor i en mortel och försökte krossa dem.
Pang, krask och knak!
Så var det plötsligt färdigt. Massören beklagade sig.
– Jag fick inte ordning på dina knän. Knäskålen är nästan orörlig och fästet häääääär (han pekade på en illröd fläck som han hade försökt gnugga ända ner till Kina) går inte att få ordning på. Det händer väldigt sällan att jag misslyckas, men det gjorde jag idag.
Jag ryckte på axlarna. Äsch, ingen vet ju hur de ska få ordning på mina knän. Mina hälsenor hade fått sig en omgång också, så jag klev försiktigt ner på golvet – om de kanske skulle ha gått av. Ställde mig upp. Allt kändes lite mysigt och varmt. Jag började klä på mig, och när jag kom till andra jeansbenet tappade jag hakan.
– Kolla! Det är jättelätt att göra höga knäuppdragningar!!! Kolla!
Någonting någonstans hade alltså gjort mig vigare. Knäna känns precis som vanligt, men jag kan numera inte bara sätta på mig jeans som vanligt folk, utan även gå som de ju kan!
Som en dinosauriestofil bloggar jag fortfarande trots att mitt riktiga yrke (redaktör) ju pockar på uppmärksamheten. Men varför blogga i dessa dagar? Är det de intellektuellt språkliga krumelurerna som driver mig?
Mja, jo. Jag älskar det svenska språket. Jag behöver knattra på tangentbordet, berätta om trivialiteter eller viktiga ting, kommunicera med det krympande kommentatorsbåset, skratta åt dråpliga historier och svara på frågor från de för mig okända (och numera kända) tokarna som kommenterar. Det är som att andra behöver samla på små glaselefanter, virka mössor, heja på Arsenal i vått och torrt eller gå och lägga håret på salong en gång i veckan.
Hm. De där vanorna är, ser jag, exempel från förra århundradet. Skärpning!
Det är som att lägga ut dagens frisyr på Insta, som att inte vilja sabba sin streak på Snapchat eller som att längta efter att få chatta med sina ryska polare på CSGO, som att fortsätta att levla i World of Warcraft och idoget gräva i Minecraft.
Såja.
Och belöningen? Ptja, sånt här kanske?
Hej Lotten!
Emma-Karin heter jag – vi träffades i juli 2017 när du höll en skrivarkurs för ungdomar i Eskilstuna, och jag har läst din blogg under en stor del av min uppväxt. (Och innan jag var gammal nog att navigera på nätet hade min pappa en bok med dina kåserier som jag läste igenom många gånger…) Någon enstaka gång har jag även dykt upp i kommentarsfältet med en Magnus och Brasse-referens.
Kort sagt har du haft en viss inverkan på min kärlek till språk och skrivande, och jag ville bara berätta att den kärleken nu har mynnat ut i någonting för mig ganska stort – en nominering till Lilla Augustpriset! Jag är nominerad för en novell med titeln ”En ospelad fiol”, och alla sex nominerade bidrag finns att läsa (och rösta på) här: https://www.augustpriset.se/nominerade-till-lilla-augustpriset-2019 . Om du vill gå in och kika så blir jag naturligtvis väldigt glad!
Med det sagt, tack för många trevliga blogginlägg och ha en trevlig helg!
/Emma-Karin
Spring till Augustprisetsajten och läs!
Förresten. Den där kåseriboken – ”Die hard, liksom”– är från 2001, och har av någon outgrundlig anledning en undertitel med formuleringen ”samlade kåserier”. Detta gnager i mig som rasp i tolvfingertarmen eftersom mina samlade kåserier till antalet ju är flera hundra.
Än mer irriterande är att det femte barnet inte är fött och därför inte finns med på omslaget!
Helt på riktigt och inte alls en klintbergsk skröna är ju historien om Young Chin Paik och Heung Won Paik som på Centralen till damen i biljettluckan sa:
– Two tickets to Venice.
Men hamnade i Vännäs.
SvD 19 dec 1993.
Jag har även samlat på mig helt sanna historier om
tyskar som ska till Kiel men hamnar i Kil
sluddrande tonåringar som hamnar i fel stad när de ska till Lidköping eller Linköping
Tillbergabesökare som har köpt biljett ”till Berga”.
Här i familjen har vi tusen och en historier om hur Broder Jakob som liten palt skulle ta en helt vanlig buss från Björkskatan till centrum i Luleå, men hamnade i Svartöstaden. En annan gång hamnade han i Linköping när han skulle till Stockholm. Nu kallar vi alla felåkningar för ”resa till Svartöstan”. Den nuvarande Nittonåringen är vår mesta felåkare, som har hamnat på fel bussar som tagit henne till sjukhuset när hon skulle till skolan, och till Stockholm när hon bara skulle till Strängnäs – som ju ligger nästgårds.
Nu ska vi ju alla till mans åka tåg, sådär absurt mycket tåg som jag ju alltid har gjort. Och soooom jag har klagat över
förseningar
ersättningsbussar
obefintlig information
felaktig information
kass tågmat
ljummet te
trasig vagnlutningskorg
fan och hans moster.
Flygskammen har jag inte känt av en enda gång. Förrän nu. Oh, jag skäms så jag skäms och ska äta tångruskor i en vecka samt låta bli att duscha längre än fyra sekunder i taget och aldrig någonsin ska jag ens drömma om att tanka bilen. Ever.
Tidsbrist och den skrala kassan omöjliggjorde tågresa.
Fast just den här smidiga uppresan med liggplats hade faktiskt bara kostat mig 1 159 kr.
På torsdag flyger jag till Luleå. Och på lördag flyger jag hem igen. Så. Stegla mig, spotta på mig och dränk mig i tjära innan ni rullar mig i lånta, miljöcertifierade fjädrar!
I dessa moderna tider med Teslauppfinningar, apphysteri, förenklingsiver och allmän totaldigitalisering, måste vi blicka faktiskt ibland tillbaka till forna tiders lika omvälvande nyheter.
I give you härmed 1902 års varmmjölksautomat!
Men vad är det för sopprot till fotograf? Man ser ju inget! (Ur ”Oscar II och hans tid” av Erik Lindorm.)
Här fastnade jag på ordet varmmjölksautomat. Hm, varm korvgubbe-syndromet liksom. Varm mjölk-automat kanske? Nä. Vi kör på varmmjölksautomat. Men hur såg den ut? Aha!
Mjölkautomaterna, som var en strålande succé till en början, uppfanns av Valborg Ulrich. Hon kallas i alla texter för en ”ung kvinna”, men den uppfinnande Varmmjölks-Valborg föddes faktiskt 1867, så purung var hon väl ändå inte. Hon beskrev hur idén uppkom på detta vis i SvD, där jag inte alls begriper vad det betyder att man är ”på automat”:
– Jag hörde talas om stackars uslingar, som söpo, därför att de fröso, och så var jag själv på den tiden på automat, och därvid fick jag idén. Märkvärdigare var det inte. Men det väckte ju väldig uppmärksamhet på den tiden – ingen hade någonsin hört talas om något dylikt. Jag fick brev från alla möjliga håll, från Holland och Schweiz och ända från Australien, där man ville höra närmare detaljer om saken. Det var förresten en ganska ansträngande tid medan det höll på; ofta väcktes jag mitt i natten av telefon, och då var det något mankemang med en apparat vid Slussen och jag fick lov att ta på mig för att gå ut och klara upp. Och när jag så hade kommit hem och i säng, så kunde det ringa igen och då var det en apparat vid Hötorget som krånglade – ja, då fick jag gå upp igen, förstås!
Uppdatering!
Ami i kommentatorsbåset vet besked!
”När man är på ’automat’ är man på en automatrestaurang. Självservering á la sekelskifte.”
Puh! Slut på uppdatering!
Automatäventyret med den varma mjölken och slitet på nätterna orkade hon hålla på med i tre år. Frälsningsarmén köpte konceptet 1905, och misskötte automaterna raskt såpass att alla skrotades inom ett år.
Men varför är hon så svår att hitta i de googliska rullorna? Vem var hon, denna Valborg Ulrich? Jag letar, och jag letar. Och finner ett virrvarr av Torsslowar, Ulrichar och Varlborgar.
Det var en gång en skådespelare som hette Ulrik Torsslow. Hans dotter (som kanske hette Valborg) gifte sig förmodligen med professor Axel Ulrich, som (förutom Ling dårå) var den svenska gymnastikens fader, och dessa två blev förmodligen föräldrar till vår Valborg. Det hela är ytterst förvirrande, för det verkar som om hon hade en kusin som också hette Valborg eller Valfrid, men Moberg i efternamn. Och i SvD:s hyllningsartikel till Mjölk-Valborg när hon fyller 50 år 1917, är det ännu konstigare.
”Sondotter till den store skådespelaren Torsslow – hennes far var den kände professor Axel Ulrich …”
Om Valborg är sondotter till skådespelaren Torsslow och dotter till Axel, är ju Axel antingen son till skådespelaren eller så har skådespelarens son fått barn med Axel.
Men när hon dör 1956, heter pappan plötsligt Sigfrid och mamman ”Valborg Torsslow”, som enligt vissa källor är en helt annan person (kusinen?) som är gift med den där Moberg.
Nej, jag får ingen rätsida på det här. Hade hon då några barn?
Inga krusiduller.
Nej, hon var visst fröken till sin död. Titta, hon verkar ha haft en Selma Lagerlöfliknande lösning på partnerlivet.
Ur en hyllningstext av Elin Wägner i DN på 1920-talet.
Men det var ju inte alls släktskapet jag var intresserad av inledningsvis, sicket virrvarr. Här är en tydlig bild på en av mjölkautomaterna för uslingarna! Men … vad är det för spöke till höger?
Darth Vader? (Källa: ”Stockholmsliv i Anton Blombergs bilder 1893–1914”.)
såg det perfekta förvaringsstället för öronproppar
trillade in i ett demonstrationståg
blev påkörd av en sparkcykel.
Demonstrationståget var oerhört välorganiserat med reflexvästförsedda ordningsmän som i sitt agerande påminde lite om hur dagisbarn beter sig i sina små reflexvästar. När jag föll av trottoaren och hamnade bland de demonstrerande, fångades jag raskt upp av en stark reflexväst och kunde fortsätta flanera. Mot Dramaten, mitt teaterparadis i världen! (Jag älskar på riktigt denna dammiga institution.)
Dramaten håller på att renoveras av ett företag som har gått i konkurs – men Lilla scenen är öppen som vanligt och den här pjäsen av och med Andreas T. Olsson kan jag verkligen rekommendera. Allt var perfekt! Inga toaköer, massa fika, snygg ridå och gratis programblad!
Det är en meta-pjäs i Pirandellos anda – den sorten som jag gillar allra mest.
Men nu till sparkcykeleländet. Innan cykeluthyrningsföretaget 2018 förlorade upphandlingen på nåt mysko sätt, hyrde jag cyklar hela tiden. Jag bara blippade t-banekortet och susade iväg, parkerade i därför avsedda ställ och njöt av livet på det stora hela. Sedan tog sparkcyklarna över, och de verkar framföras av cirkusartiser, elitatleter och idioter.
Liksom ”oooooh, här ska jag ju in!”, och plupp, släpper jag sparkcykeln precis där jag går och står.
Kanske är jag blott bitter och arg för att mina knän inte pallar sparkcykelkörning, kanske är jag inte mogen för moderniteter, kanske är jag blott en SUNT TÄNKANDE MÄNNISKA MED HJÄRNA OCH PARKERINGSVETT?
Förlåt. Men jag gillade hyrcyklarna.
Detta är ”lösningen” på några ställen: en anskrämlig, gul parkeringsplats på trottoarerna. Hoho, var är skönhetsrådet?
Under hotellfrukosten satt jag precis bredvid the måst beautiful kaffeautomat som nån industridesignprofessor glömde att ge betyg på. Som vid ett vattenhål samlades de kaffesugna och försökte trycka, plutta in kapslar och leta efter dolda funktioner – och allt detta dubbelvikta för att kunna läsa på de små knapparna.
Vid ett tillfälle stod sex män böjda mot automaten på detta vis. (Det var jättekul, men på den bilden syns ju inte själva kaffegrejen.)
På väg mot datorinköpsbestyren blev jag påkörd av en dam på sparkcykel. (Inte så mycket, bara på vaderna och ena foten.) Hon bad tusen gånger om ursäkt och sa att hon nog borde ha hjälm egentligen eftersom hon ”hela tiden krockar”. Hon for iväg igen innan jag hann fråga om logiken, knäna och parkeringsbestyren.
Apropå parkerings- och kaffeautomatsdesign, är ombyggnadsreadesign också en grej. Kolla här inne i Elgigantens affär på Kungsgatan:
Var är nummerlapparna?
Eftersom vi verkligen behövde hjälp av personalen, styrde vi genast mot informationsdisken, men kunde inte hitta nummerlapparna. Men vi hörde ju FÖRTIFEM och FÖRTISEX klart och tydligt. Var? Var? Var? Vi letade och frågade oss fram – och när vi till slut fann apparaten, kunde vi inte hitta knappen …
Som ni hör, måste personalen visa kunden att lapparna finns på baksidan av pelaren och dessutom dutta på skärmen och få fram lappen. Informationsteknikern i mig gruffade. Jag tog raskt fram papper och penna.
Såja.
Men efter all denna negativism och kass design samt dåliga lösningar ska jag nu avsluta med människans finurlighet och kanske bästa förvaringsställe. För inte bara stigbygeln och hammaren samt glasögonen kan ha nytta av öronen.
Ni som är nyfikna på hur upprörd man ska vara på 2018 & 2019 års pristagare: skrolla ner!
—–
I hundra år satt jag och dreglade framför radio- och tv-sändningar när det vankades litteraturpristillkännagivanden. Jag raljerade, jag hurrade, jag skrattade och jag slängde mig i besserwisserlianen. Jag njöt storligen av all kuriosa, alla förvånade pristagare och alla som verkligen inte tänkte svara i telefon tidigt på morgonen.
Sedan kom pruttkorvarna i Akademien och uppförde sig som små grodorna. Eller nåt. Och så var det inte lika kul längre. Men nu har Ninja-Malin kommit på något rysligt roligt! Och bestämt att den som formulerar sig finurligast kommer att vinna ett knypplat bokmärke!
Hitta på motiveringen till priserna som delas ut!
Här kommer de hittills inkomna!
Plufti Kåskbrink tilldelas 2018 eller 2019 års pris …
”För ett författarskap som på ett signifikant sätt behandlar den glesnande frågan om tillvarons täthet, utifrån ett omvänt inifrånperspektiv som belyser mänsklighetens futila kraft i tillvaron.”
”För sitt djupt personliga och samtidigt allmänmänskliga diktning, som öppnar portar mot en annan verklighet.”
”För sin förbryllande förmåga att placera subjektet i en kontext som transformeras avlägset bortom vedertagna grifter.”
”För att på ett personligt plan inbegripa den del av mänskligheten som besitter den förmåga till förtydligande av författarskapets djupare feministiska dimension som dagens korporativa gärning kräver.”
”För att med språklig stringens såväl som i vällustiga verbala virvlar, från själens mörkaste veck föra upp de djupaste självbedrägerierna till den reflekterande blanka ytan.”
”För att i en rämnande samtid synliggöra hur det tvärgående planet skär igenom det brus som skapats av glidande pronomkokotter och hur dessa relaterar till det avslutande epitafets kvillibrink.”
”Composidot von Gasleben tilldelas Nobelrpiset i litteratur för ett författarskap som i sin livslånga gärning innefattar detaljer som på ett sluttande plan gestaltar huvudpersönernas deltagande i den allmänmänskliga konspiration som lyfter varje del av klasskampens närvarande obejktifiering av 1800-talet.”
”Halte Rabarber und Stolt tilldelas priset för sin detaljerade raljans över de utanförståendes irrelevanta orientering genom de subjektiva kval som verbalisering utgör.”
”För att mitt i ett genomgripande brustet vemod finna den tulipanaros som intighetens vapendragare så diktatoriskt undangömt och för att i dessängens ledband kanta apokryfernas mål.”
”För att med språklig stringens såväl som i vällustiga verbala virvlar, från själens mörkaste veck föra upp de djupaste självbedrägerierna till den reflekterande blanka ytan.”
”Skumpa von Dinkeldunk tilldelas Nobelpriset i litteratur för det oförblommerade artisteriet och den vulkaniserande skaparkraften i universums pulsåder.”
Jag fyller på när fler inkommer! Tills vidare kan ni njuta av Doris Lessing:
Och en bild på en av mina favoriter – Harold Pinter och plåstret.
”Rationality went down the drain donkey’s years ago and hasn’t been seen since.”
Överkurs från en språkpolis:
Håll nu tummarna för att Akademien formulerar sig så att journalisterna som bara kopierar och klistrar in motiveringen inte trampar i klaveret. Tidningarna tenderar nämligen att inleda med ”Namn Namnsson tilldelas årets Nobelpris för …” och då ska det följas av sin/sitt, inte hans/hennes.
Så här bör man skriva motiveringen:
”som i sina romaner förenar poetens och målarens skapande med ett fördjupat tidsmedvetande i skildringen av mänskliga villkor”
”som på spaning efter sin hemstads melankoliska själ har funnit nya sinnebilder för kulturernas strid och sammanflätning”
Så här bör man inte skriva motiveringen, för då står det fel i tidningsartiklarna:
”för hennes mångstämmiga verk, ett monument över lidande och mod i vår tid”
”för hennes musikaliska flöde av röster och motröster i romaner och dramer som med enastående språklig lidelse blottar de sociala klichéernas absurditet och tvingande makt”
(Den läsare som nu fnyser att det inte spelar någon roll om man har ordning på sin/hans för det viktiga är ju att man förstår vad det står, förstår mig inte.)
—–
Uppdatering den 10 oktober 2019 kl 13:01 när de fjo(de)rton har bestämt färdigt!
Nobelpriset i litteratur 2018
Olga Tokarczuk, Polen (f. 1962) körde bil i Tyskland och fick parkera för att kunna svara när Nobelkommittén ringde. Hon är psykolog och alldeles perfekt när det gäller att skriva om galningar.
Motivering:
”för en berättarkonst som med encyklopedisk lust gestaltar gränsöverskridandet som livsform.”
“for a narrative imagination that with encyclopedic passion represents the crossing of boundaries as a form of life.”
Ur NE:
”Tokarczuks böcker följer narrativt sett en ganska traditionell linje, men trots den till synes enkla språkdräkten präglas hennes verk av djup människokännedom och filosofiska spörsmål.”
Kännarna säger att hon är en ”moralisk instans” och en ”munter intellektuell”. Foto: Tracey Paddison/REX
__
Nobelpriset i litteratur 2019
Peter Handke, Österrike (f. 1942) var hemma och svarade pronto när Nobelkommittén ringde.
Motivering:
”för ett inflytelserikt författarskap som med stor språkkonst har utforskat periferin och människans konkreta erfarenhet.”
“for an influential work that with linguistic ingenuity has explored the periphery and the specificity of human experience.”
Ur NE:
”Programmatiskt tog han avstånd från kraven på samhällstillvändhet och skildrade fragmentarisering och rotlöshet i den nya franska romanens stil.”
Tydligen har han inte så många läsare i Sverige numera. För de flesta har dött. Dessutom har han helt gjort bort sig när han tog parti för fel sida – Serbiens – i Balkankriget och idoliserade dessutom Milošević.
__
(Nu får vi veta exakt vilka som har sammanträtt och beslutat detta. Hm. Är det viktigt?)
__
Eftersom jag inte har läst Olga Tokarczuk och inte minns vad jag tyckte om Peter Handkes ”Målvaktens skräck vid straffspark”, som jag blott läste pga. sporttiteln, ska jag sammanfatta vad tv- och tidningstyckarna tycker:
• Olga Tokarczuk [tokartchok] är en hejans rolig författare som är värd priset, som är ball, talför, underbar och förtjusande och ska man börja någonstans är det med att läsa den lilla romanen ”Jakobsböckerna” på 900 sidor, som är numrerade bakifrån! Priset är vansinnigt kontroversiellt i Polen eftersom det är ett ställningstagande mot ”illiberala” krafter i dagens Europa.
• Peter Handke [hantke] är så allmänbildad vad gäller kultur att alla som träffar honom trillar omkull av pur förvåning. Skolverket hade häpnat, för si han kan rabbla fakta om både antiken och Creedence Clearwater Revival. På en gång! Och det är tydligen bra att läsa ”Vägen till Sainte-Victoire”. Eller bara titta på ”Himmel över Berlin”, som han skrev filmmanus till.
Intressant kuriosa
Nu har jag lyssnat och läst så att ögonen går i kors och öronen har hoppat ur led, men ingen har hittills nämnt det som förenar de två pristagarna:
Olga låter ting tala i sina böcker, t.ex. svampar.
Trots att (eller eftersom) jag har gått i så många olika klasser och skolor, har jag kontakt med ytterst få av mina kanske 200 klasskompisar. Men under den gångna helgen åkte jag till Dalarna med fyra av tjejerna från Tibbleskolan i Täby, för att på vuxet vis plocka svamp och lingon samt äta oss feta norr om Säter.
De bor alla i Stockholmsområdet, varför vi inledde allt genom att sammanstråla i Sala, och sedan invadera en mataffär. Konversationen gick så här, där alla ställde frågor och alla med emfas svarade positivt eftersom ingen är matallergiker eller vegan eller ens särskilt principfast:
– Pasta med sås?
– Ja!
– Soltorkade tomater, kapris och oliver?
– Ja!
– Den här eller den här?
– Båda!
– Sallad?
– Ja!
– Lite snacks i bilen?
– Självklart!
– Den här, den här och den här?
– Ja! Och den här osten! Är den lagom stor?
– JA!
– Ska jag betala så swishar ni?
– Jättebra idé!
Så långt komna serverades gänget dagens största chock.
– Ska vi ta det här brödet?
– Nej, det är skitäckligt. Ta det här istället.
När vi hade hämtat oss från denna oerhörda negativism, styrde vi kosan norrut. Framme i Västanvik fick jag ett chambre séparée i ett härbre. Dörren var max 150 cm på höjden och allt var på det hela taget så förtjusande att jag bara kvittrade av pur livsglädje.
Mitt härbre till höger (pilen hjälper kanske alla dysdirektiker).Kolla vilken liten härbredörr!
Själva boningshuset från Gustav Vasas dagar hade en gammal landlina som FUNKADE!
Jag tryckte hej vilt på knapparna, som ju har ett speciellt, lite vingligt gummiklick.Och på en hylla låg dessa klenoder bortglömda. Plastpåsarna kostade hela 3:70 på sin tid – och var genomskinliga.
Ute i skogen tog det som vanligt ett tag innan svampögonen började funka bland alla gula löv och distraherande lingon. Vi hann ute i skogen fika, plocka, trilla, skratta, gå lite vilse och avhandla de där samtalsämnena som man ofelbart kommer in på förr eller senare:
Är bananen en frukt?
Vilka nötter är bär?
Hur ser månen ut i nedan?
Hur påverkades Dalarna av skiftesreformerna på 1800-talet?
Om jag får säga det själv, är jag faktiskt rätt dålig på svamp och det slinker gärna ner några blekröda svarta får bland hermelinerna när jag samtidigt försöker komma på i vilken grupp jordgubbshybriden ska sorteras. Vi fick ihop några korgar med trattisar och satt sedan och rensade, skar, borstade och svor glatt i nästan tre timmar.
Bara det att vi faktiskt plockade i KORGAR var en sann naturupplevelse.
När svampögonen väl är inställda på plockning, blir det svårt att tänka normalt igen. Vi klev ur bilen på en parkeringsplats utanför en stor loppmarknad, och jag ryckte till som av ett pistolskott.
– SVAMP! skrek jag till det här tillplattade äpplet.
Inne på loppisen fanns Sveriges alla städrockar från 1960- och 70-talen, blommiga tandborsthållare, LP-skivor och en ansenlig mängd näbbstövlar. Jag, som fortfarande var inställd på min inte 100-procentiga svampplockarinsats, hittade lösningen.
Ett par förstoringsglas att hänga på näsan.
Fotokatalogen från gymnasiet var den enda lektyren som nyttjades under helgen. Eftersom den tillverkades på den tiden när tonåringar fick ställa till med spratt och skoj utan hot om kränkningsanmälningar, kunde en klass se ut så här:
Ser ni vad busiga de är, de två killarna längst bak till vänster?
En annan klass hade bara ställt in skorna och inte angett sina namn, utan istället skostorlekarna.
Åhå, ytterligare två rebeller.
Alla i vår klass hade vit skjorta och svart slips samt en röd ros. Det syns ju jättebra på det synnerligen gryniga, svartvita fotot. (Jag sitter på golvet.)
Så underligt att fotografen valde att ha med så väldigt mycket runt om – man ser ju till och med ut i korridoren till höger. (Dysdirektikerna kan snegla på pilen i första bilden i inlägget, som också går åt höger.)
Men i fotokatalogen var det ändå roligast att titta på Broder Jakobs klass, där alla killarna hade på sig kvinnokläder.
Jag var i ”hufvudstaden” igår, och skriver Stockholm på detta konstiga sätt för att betona att det inte riktigt är på samma sätt där, som det är här hemma i Sörmland.
För kom och hjälp mig, vad folk hade konstiga brallor på sig!
Som öronmuffar utanpå mössan.
Jag var förvisso lika förvånad när jag för första gången såg en tjej iklädd jeans med stora hål på knäna i minusgrader våren 2017. Säkert var jag lika storögd när de utsvängda jeansen plötsligt gjorde come back nån gång runt 1999.
Jag vill säga … 1981?
Är det tunnelbanorna och trängselns fel? Stockholmarna kanske inte ser hur de ser ut nedanför magen? Hur kan det ha gått så inihelskotta fort att implementera dessa horrörer? (Jaja, jag är inte ung längre. Jaja, jag kanske håller på att förvandlas till en ilsken hattgubbe som hytter med näven åt långhåriga slynglar.)
Fast här har vi ju en bra idé till alla som hela tiden råkar köpa för långa byxor: KLIPP, BARA KLIPP!
Och själv då, hur ser jag ut? Äsch, jag hoppas att jag smälter in i mängden. Brallor hit, brallor dit, strunt samma. Fickor är bra, stretch är bra, ohålat är bäst.
De här gillar jag – fast varför har hon en handväska fastän hon har tusen fickor?
Men nu ska ni få höra om en dum, fix idé som jag har vad gäller kläder. Varje gång jag tar på mig underkläder, linne under en skjorta eller t-shirt under en stickad tröja drabbas jag av katastroftänkande. Tanken hade kunnat lyda ”ser jag representabel ut under?” eller ”är jag prydlig nog för att råka hamna i ett väldigt varmt rum?”. Men nej. Så här säger min hjärna när jag tar på mig en gammal undertröja med stor köttfärssåsfläck på:
– Står jag ut med att gå omkring i det här om jag blir kidnappad av terrorister, inlåst på Västtyska ambassaden eller om en bomb slår ner och jag och alla andra måste hålla oss inne i ett skyddsrum i tre veckor?
