Hoppa till innehåll

Korrläsning i Stockholm

Jag har haft anledning att traska runt i Stockholm. Först gick jag och gick. Sedan haltade jag och haltade. Och slutligen har jag nu hoppat på kryckor.

(Fortsättning följer en annan dag: det är förstås knävlarna som spökar.)

Men när jag gick och haltade och hoppade, hann jag se så fasligt mycket mer än jag brukar när jag hastar, halvspringer och åker tunnelbana eller ersättningsbuss. Jag har sett skolor med bokstäver överallt, sjukhus som är gymnasier och högskolor som är kontorshotell och massa konstverk.

“Styrka båtar föga där vett ej finnes.”

I norra änden av Drottninggatan finns en stackare som har fastnat i en tvättunna. Med armarna utsträckta för att inte tippa omkull men samtidigt dra in magen för att kunna komma loss? Eller är det månne ett återhållet rop på hjälp? Konstnären heter Beth Laurin och jag vill med henne och en svets hjälpa stackarn upp ur tvättunnan! Vad heter statyn som andas trängsel och klister …? Oj, jaså minsann. Så fel jag hade.

bethlaurin2017glad
“Glad” heter konstverket för bövelen! Skratta!

Så vacklar jag vidare. Knät vill inte alls vara med, men precis som i amerikanska krigsfilmer lämnar jag nobody behind.

Vid S:t Eriksplan har en gitarrmakare hittat massa versaler i ett förtjuuusande budskap!

Jag drar mig ännu mer norrut och ser dagens störste kämpe. Här har ni en som inte knäcks av lite stenöken eller skugga!

Men hon har säkerligen inte lika ont i knäna som jag.

Mellan Odenplan och Observatorielunden finns en gata med ett relativt diskret palats. Studentpalatset!

Titta: gubbar på pelare!

– De där gubbarna ser helt klart ut som antikens filosofer eller dramatiker! tänkte jag. Ooooh, hoppas att en av dem är min favorit Aristofanes! Vad kul, en skylt! Läsa läsa, titta titta, muttra och granska. Hm. Det är nåt som är fel.

Från vänster till höger? Men tomten till höger ser verkligen ut som Sokrates!
Längst till höger. Är inte detta Sokrates med potatisnäsan?
Längst till vänster. Är detta inte Sofokles, som ju är mycket mindre jultomte än Sokrates?

Efter att ha försökt acceptera skylten och gubbarna i den ordning som de påstods vara uppsatta på pelarna, kom jag på hur man ju ska titta på dem. Baklänges!

Nu stämmer det! Nu när jag tittar bakom mitt eget huvud, är Sokrates längst till vänster. Puh.

Knävlarna och jag ska nu vila och äta knarkpiller. Det är nämligen meningen att vi ska åka till Oxford i morgon tisdag …

Share
Publicerat iBloggen

33 kommentarer

  1. Ninja i Klockrike

    Studentpalatset har ävenledes inhyst kulturgeografen.
    Man undrar varför du går när du får ont, och vadan och varthän det traskades i Eken?
    Fans det mål och mening med din färd?

    Var det inte Platon som hade potatisnäsa?

    Behöver du inte en käpp att stödja dig på?
    Jag har just köpt en ny och fin, som komplement till Gösta och Karl-Oskar. Den är rödorange med höstliga löv som dekor.

    Mina knävlar hälsar till dina knävlar och funderar på att gå ut i sympatistrejk.

  2. Hmmmmmmm! Jag måste komplettera uppgifterna om de rikhaltiga medel som vissa konstnärer får. Det är alltså en inkomstgaranti som räknas av om konstnären har andra inkomster. Dessutom är inkomsten skattepliktig vilket ju förtar dess värde en hel del. Man kan väl säga att konstnären får lite mer än den fattigpension hen förmodligen samlat ihop till under sina mest aktiva år. Och är det så att Lotten missunnar ett fåtal mer eller mindre betydande konstnärer detta avgår jag med omedelbar verkan.

  3. Neeeeej! Här missunnas inte! Hjälp, jag måste förtydliga!

  4. Mäsch och pfnyyyy, jag tog faktiskt bort pengapassusen helt, Niklas! Det var inte alls sådär snikigt och tråktrist jag menade. (Felåt alla konstnärer!)

  5. Ninja: Jag var bland annat på Sophiahemmet och Sabbatsbergs sjukhus för massa knävelläkare och all världens röntgenapparatur.

  6. Jag tror att det är heraldisk höger som använts. Det är väldigt vanligt, regel skulle jag påstå, när man ska orientera sig rumsligt i såna här sammanhang. Och i Samfundet S:t Erik är det nog en självklarhet att man uttrycker sig så.

    Jämför med “sittande på Faderns högra sida”, det som så lätt blir lite konstigt när trycket råkar vara frakturstil och konsonanterna missuppfattas.

  7. Ökenråttan

    Juridicum, där gick jag eller rättare sagt, där satt jag på sin tid och inskramlade juridiska kunskaper. Snyft, those were the days.

    Att ange höger eller vänster kan vara grannlaga. När jag är hos doktorn och den frågar “Vilken hand?” då säjer jag vilken hand det gäller och lägger till “Sett från min sida”, för säkerhets skull.

  8. I filminspelningssammanhang använder man begreppet “kamera höger” vilket alltså betyder höger sett från kameran.

  9. Som liten bibringades jag uppfattningen att vi vänsterhänta skulle ha armbandsuret på höger handled, emedan den kardan var mindre upptagen än den andra. Så skedde. Vi är inte många, men vi finns kvar.

    In kommer Putin: Han bär dinkan till höger trots att han är högerhänt. Jag har sett spekulationer om hans bakgrund i KGB och vapenträning, men jag får inte riktigt ihop det.

  10. och

    Jag har sagt det förr, men jag säger det igen: En dag kommer någon av Lottens och Olles ätteläggar att skriva en rolig bok om sin barndom i det gula huset (a la Dussinet fullt) – om våningssängar, sekruttbilar och en massa skojiga människor på besök. Och grånade båsister kommer rörda att köpa var sitt ex!

  11. Ökenråttan

    Då är vi nog döa, och. Det behövs en tids distans för att skriva om sånt man själv har upplevt, terooor jag.

  12. och

    Då får vi hålla oss vid liv! Den boken vill jag inte missa! 🙂

  13. Christer tLDPT

    På den tiden jag spelade jättemycket basfiol började jag ha klocka på höger handled, annars domnade vänsterhanden av, vilket är väldigt opraktiskt när man spelar basfiol. Klockan är kvar på högran, fast jag inte spelar så mycket längre. Man vet ju aldrig.

  14. Det är roligt och förvånande med husfasader. I förra veckan gick vi i Örebro på en gatstump som vi bägge samt mamman, som var med, har gått massor med gånger. Verkligen massor. Och där fick vi på ett hus se ett utsirat jugend-balkongräcke som ingen av oss någonsin hade sett förut. Det var liksom helt nytt fast det uppenbarligen måtte vara sekelgammalt. Vi stirrade på räcke och på varandra jähättelänge, och jag har fortfarande inte smält upptäckten. Var kom det ifrån? (Och jag försöker nu hitta en bild men det vill sig inte alls, det. Hm.)

  15. Jag visste väl att det fanns nåt bra med knävärken: jag fick uppleva saker på nytt! Konst och hus oach gubbar – och faktiskt ett staket som var jähääättetrasigt. Mitt i Stockholm, alldeles fallfärdigt. (Men inte jugend, Annika.)

    För övrigt är Englandsresan som vi skulle ta oss ut på imorrn inställd pga. knät. (Jag har mig veterligen aldrig förut ställt in en resa, så det var ju … annorlunda …)

  16. Christer tLDPT har spelat jättemycket basfiol! (“… och flöjt! …” vill jag definitivt fortsätta den meningen med.)

  17. Nämen. Så illa. Om jag trodde på magi skulle jag försöka trolla (med knäna, som de säger) men det gör jag ju inte så det gör jag ju inte. Ackack. Heja nya utredningar i alla fall, den här gången … hoppas hoppas.

  18. Annika, du kan få låna den här grinden så länge.
    Samma färg som våra grannchockerande plaststolar. Vi försvarar oss med att de i alla fall inte är vita.

  19. Oh så ljusgrönt! Så oerhört ljusgrönt!

    Och så intressant. Vad är det i bakgrunden, bredvid hillebarden — en väggmålning? En trådmänniska?

  20. Eeeeezuz vilken färg! Skogsgurra slår det stockholmska staketet med hästlängder!

    Ja låtom oss alla trolla med knäna nu. Värken ska väck. Fillijokus.

    Aaaaj.

  21. Ninja i Klockrike

    Jag vill också ha en hillebard i min trädgård och en oerhört ljusgrön grind. Så feruketansvärt läckert, lixom.
    Annars fastnade min blick på blomkrukan mitt i grindhålet. Ser så opraktiskt ut. Eller så är det en sån där inbrottsmarkör.
    Själv fick jag nöja mig med ett litet kritkors på brevlådan. En pelargon hade varit mer klass. Omansejer.

  22. Christer tLDPT

    Jag spelade iofs tvärflöjt som liten, men jag blev så yr i huvudet att jag slutade. Men jag har formell kompetens att undervisa på blockflöjt!

  23. Nej så tråkigt med inställd resa! (Och med knävelbövelvärk förstås.) Oxford som säkert hade bjudit på såväl bokstäver som gubbar på pelare och snirkade staket och varit alldeles jättetrevligt om Båsmor varit där.

  24. Jag har informell inkompetens i tvärflöjt, som jag tragglade i fem år utan att någonsin egentligen ägna mig åt själva tragglandet. Jag lärde mig i alla fall läsa noter, men dåförtiden hette heltonen mellan a och c h.

  25. Var det den som jag kallade b, månntro? Musikutbildning är något verkligt mystiskt. Jag ansågs ha alldeles speciella förutsättningar för klarinettspel. Hur man kommit fram till denna häpnadsväckande slutsats förstår jag fortfarande inte. Men det verkar som om det fanns en ledig klarinett i förrådet med undervisningsinstrument och den tilltänkte läraren bodde så gott som granne med oss. Jag tror att det var de egentliga orsakerna till att jag blev ett klarinettens underbarn och var det ända tills jag började misshandla instrumentet och notmaterialet.
    Klaffmekaniken hos en så kallad helböhmare, så länge sedan var det, fascinerade den gryende teknikern i mig. Och kvintcirkeln kändes som en betydelsefull upptäckt. Den konstnärligt-musikaliska behållningen var inte stor. Sällan har frasen “If it is worth doing at all – then it is worth doing well” varit mera malplacerad.

    Jag har kvar det som på den tiden började med ett numera förbjudet ord och slutade med en extremitet och om jag ställs framför ett notställ med en taubelåt så kan jag fortfarande åstadkomma ljud. Men då måste det vara text till musiken. Annars blir det lätt fel låt.

  26. Lille Maken

    Basfiol och flöjt, det spelade jag förr. Sen la jag basen på hyllan, hoho. Det vill säga, jag gav den till en gosse, son till kompisar till oss. Han förvaltade instrumentet väl och blev professionell basist. Nu spelar han i en barockensemble i Tyskland och kommer ibland hem till Sverige och spelar på Drottningholmsteatern. Så kan det gå.
    Själv nöjer jag mig med min cello. Och flöjten.

  27. Apropå korrläsning.

    Ni som inte har nåt annat för er: kolla på den här artikeln och säg mig om den bara är klantigt automatöversatt eller om Mart*n G*lin kanske har förlorat känslan för det svenska språket …

  28. Angående klockhänder: i dansen “Väva vadmal” ska alla vid ett tillfälle korsa armarna och gripa de intillståendes händer på rätt sätt. Den klassiska minnesregeln är “klockhanden överst”, vilket fungerar mindre bra numera, eftersom i en uppställning om 16 personer i regel tre har klockan på vänster hand, två på höger, GS (icke att förväxla med SG) har fickur och resten förlitar sig på mobilen. Jag har försökt propagera för “vänster överst”, såsom något mindre förvirrande, men det ger dåligt genomslag.

  29. Det där var DN med betalvägg, men jag kan ju nöja mig med att redan rubriken är illa hopkommen. Alltså, “den knivigaste sitsen” får ju mig att tänka på följande bekväma sittmöbel.

  30. Hm … förklaring för oskyldiga ovetande: Det där var järntronen. Den de slåss om i Game of Thrones. Teveversionen, alltså. I böckerna beskrivs den som myyyyyyycket större. Sådan som en illustratör fantiserade fram den här:

  31. Nu ska jag väl inte skicka fler bilder på kniviga sitsar. Men jag tycker inte att det är lyckat bildspråk, det tycker jag inte.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

wp-puzzle.com logo

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.