Hoppa till innehåll

Månad: november 2017

En textanalys, kanske?

Jag har i nästan en hel vecka kliat mig än i huvudet, än på hakan av förundran inför det pressmeddelande som Svenska Akademiens ständiga sekreterare Sara Danius med sammanbiten min läste upp under ett paraply, som den förre ständige sekreteraren Peter Englund chevalereskt höll över henne i det regniga Gamla Stan.

(Se där. Hela 51 ord i en enda mening.)

Så här ser pressmeddelandet ut på Svenska Akademiens sajt.

Källa.

Men vem är det som skriver så här? I min bevisföring framför jag följande indicier – ett axplock:

  • Ej?
  • Skall?
  • Ting?
  • istället för eftersom?
  • För det andra men inget för det första?
  • Sitt sammanträde trots att det är deras (”vårt”) sammanträde?
  • Så stor transparens som möjligt utan att Kulturprofilen nämns vid namn eller ens det faktum att han är gift med Akademiledamoten Katarina Frostenson?

Stackarna (de låter lite som ett kollektivt offer ibland) säger dessutom att de har ”brutit mot våra egna jävsregler”, som alltså i så fall måste skärpas? Jag undrar vem det är som ska skärpa sig egentligen.

Eftersom man ibland inte ser skogen för alla träd, har jag här nedan bytt ut diverse ord så att ni kan läsa texten på ett annat sätt.

Vid sitt möte i kväll har vi enhälligt fattat beslutet att med omedelbar verkan avbryta all kontakt och all vidare finansiering av all verksamhet som drivs av faster Anna. Det rör sig dels om bidraget som har lämnats till hennes sommarstugebygge (sedan 2010 drygt en miljon kronor), dels om det uppdrag hon under en period haft att sköta farfar Ernsts gård i Luleå.

Detta är vår första åtgärd och den motiveras av två ting. Å ena sidan morbror Karls granskning, som vi välkomnar, å andra sidan då det under sammanträdet framkommit att våra barn och personal vid släktstugan utsatts för oönskad intimitet eller opassande behandling av vederbörande. Dessa erfarenheter hade ej kommit upp i ljuset utan den senaste tidens uppmärksamhet rörande dessa problem.

För det andra har beslut också fattats om att genomlysa alla släktingars tidigare samröre med faster Anna och särskilt granska om denna har haft något inflytande, direkt eller indirekt, på släktens utdelning av recept, möbler och finansiering av annat slag, samt även utröna om hon påverkat vår julplanering i övrigt.

Den tredje åtgärden rör framtiden. Arbete skall inledas för att säkerställa att en upprepning ej kan ske, och slå fast hur våra rutiner och arbetssätt kan förbättras. Vi har redan kunnat konstatera att vi brutit mot våra egna släktprinciper och att dessa måste skärpas.

Vi vill ha så stor transparens som möjligt i denna fråga. Mer detaljerad information beträffande exempelvis det ekonomiska samröret kommer att redovisas inom kort.

Hur känns texten nu? Lite som (förlåt, förlåt) en parodi?

I en av tidningsartiklarna om detta debacle står det att det är Sara Danius som har författat texten och sedan belagt hela akademigänget med munkavle, men jag vette fan. Hon är blott 55 år – skriver hon verkligen sådär stolpigt? Skall? Ej? Really? Kanske skrev någon annan texten, kanske står hon inte för den, kanske lät hon bli att korra den innan den lästes upp för att hon ville ta avstånd från den? Kanske.

Här ser jag däremot en som gillar att skriva skall:

”… enats om att de enskilda ledamöterna skall avhålla sig från offentliga kommentarer …”

Det är alltså kanske Horace?

Akademiledamöterna som läser sådana vansinniga mängder och som ger ut böcker på löpande band och ger Nobelpriset till både Herta Müller och Bob Dylan och som blir ovänner med varandra och hotar att krossa japaner … kan de inte skriva bättre än så här?

Källa.

Till saken hör att vi har Svenska Akademien (om än inte ledamöterna) att tacka för allt som finns på svenska.se, vilket verkligen inte är kattskit.

Ack. Kan vi blåsa av matchen, utvisa alla spelare på en gång och fylla på med ett träningsvilligt B-lag som vet hur man kämpar sig till toppen men som inte har lärt sig att fuska?

Er tur nu: analysera pressmeddelandet! Fyll kommentatorsbåset med undringar, frågor och påpekanden tills det spricker!

Snille och smak – 1786 betydde snille ”talang” och ”begåvning”, medan smak var ett slags finare estetisk uppfattnings- och omdömesförmåga.

Omdömesförmåga var ordet.

Share
32 kommentarer

Polen-rapport 3: hus och årtal

Mitt i natten hamnade vi i Warszawa – och stötte på så underlig arkitektur att jag bara stannade och stirrade och nästan inte kom mig för att ta en bild. Så jag börjar med en gammal.

Detta är gamla stan (”Gamla Stan” kanske man ska skriva?) i Warszawa före kriget.

Efter att Tyskland 1944 jämnade Warszawa med marken, fanns (förstås) ingenting kvar.(Dessutom värmde de ju upp genom att bomba redan från 1939.) Det var som när man bygger en legostad och en grannarnas barn kommer in och har kuddkrig ovanpå staden.

Allt såg ut så här. (Det här är dock inte i gamla stan.)

Men polacker är som bekant ett segt folk och med hjälp av Sovjetunionen (med allt vad det innebär förstås), byggdes stan upp igen. Särskilt fascinerande är hur man med hjälp av gamla bilder och ritningar, erfarna hantverkare och dåtidens teknik lyckades skapa en kopia av gamla stan.

Det här är dock inte samma vy som den första bilden.

Men man byggde inte upp hela Warszawa efter gamla ritningar; i vissa delar gjorde man tvärtom och byggde fyrkantiga ful-lådor, medan man i andra anlade sånt här:

Kulturpalatset i stilen ”Stalin-barock”.

Så tog vi in på hotellet Metropol, som var precis sådär fyrkantigt som jag minns att det var när jag var i Östtyskland på 1970-talet.

I den lilla fyrkanten bodde vi.

– Hello, jag är intresserad av hotellets historia, sa jag till en man i receptionen när vi checkade in.
– Hm, sa han och tittade stint på en fettfläck på väggen på andra sidan lobbyn.
– Do you have en folder eller liknande så att jag kan l…
– Nooo.
– Okay, when byggdes hotellet?
– Before the war. Yes, 1938. Before the war in 1938.

Foajén från 1938? Men den måste ju ha renoverats runt 1965 i så fall?

Min förvåning visste inga gränser. Jag trodde nämligen på honom, och förlorade vips allt självförtroende när det gäller arkitekturdatering.

Va, 1938? Men hur kan de ha renoverat så hårt runt 1965?

Kanske byggdes det 1938 och blev sönderbombat och … inte lagat förrän på 1960-talet?

Den fyrkantigaste, mest 1960-taliga lampa jag har sett på länge. Kan det verkligen ha suttit en 1938-lampa här?

Morrande åkte jag hissen upp med den djefla mannen, samtidigt som jag fnös, pekade, gestikulerade, fotograferade allt kantigt och sa:

– Det här var det konstigaste 1938-bygge jag har sett – liksom kamouflerat i en 1965-årskostym!

Bara några minuter senare kunde jag lugna ner mig och sluta hyperventilera:

– Hotellet byggdes enligt alla källor 1965 och lögnaren i receptionen kommer att få sina fiskar varma i helvetet, sa jag.

(Nejdå. Inte alls. När jag väl hade fått rätt och återhämtat mig hade jag alls ingen längtan efter hämnd eller pekpinneri.)

Men här är en byggnad som faktiskt klarade sig från bomberna: Hotell Bristol med mysko citattecken, som jag inte har hittat någon förklaring till. Är de månne ironiska – eller heter hotellet egentligen Bath?
Och här kommer äntligen samma vy som på första bilden!
Share
14 kommentarer

Polen-rapport 2: arga tanten

Efter tre nätter i en polsk konstnärs studiolägenhet som hade kostat tiotusen per natt i N.Y. men blott 250 kr per natt här, har jag lärt mig att

  • beställa Übertaxi utan efterföljande ågren
  • åka spårvagn
  • inte gå mot rött
  • ignorera sura affärsbiträden
  • uttala ”kärlek” på polska [miwåschtsj]
  • inte falla i gråt vid åsynen av gamla vackra hus som är obebodda och bara förfaller.
De litterärt bevandrade eller Nobelprisintresserade (1980) kanske nu ljudade [miwåschtsj] och tänker:

– AHA! Czesław Miłosz!

Men nej, inte alls. Nej, kärlek stavas miłość och uttalas med dubbelt sj-ljud, medan Miłosz har ett enkelt. Det dubbla ljudet är lite som att säga ”dusch-tjosan”men hoppa över du och osan.

Hoppsan. Nu sa det bzzzzzzz på dörren.

Vi öppnade lite oroligt för vi ska ju inte checka ut förrän senare idag. Där stod en arg kvinna och gestikulerade och vrålade på polska. Mycket underligt.

Jag snabböversätter nu eftersom jag är en jävel på polska efter dessa tre dagar:

– VAD GÖR NI HÄÄÄÄR? Herrejösses vilka idioter ni är. Jag måste få (här fortsatte hon att skälla på oss) …
– Sorry, we don’t speak Poli…
– Kolla nu här när jag visar er hur dörren går att öppna och hur ni kan gå ut genom den utan problem. Jag kan hjälpa er! (Och så fortsatte hon att skälla på oss.)
– What? We don’t…
– Idioter! Jag har varit med om det är en, två, tre, fyra gånger och detta är droppen! (Skällsvadan fortsatte.)
– Sorry, we don’t understand.

Vi ringde snabbt till en polsk kompis för att be om översättning. Han heter Grzegorz och ser ut som Robban Broberg.

Pling plong möllenöh, [ɡʐɛɡɔʂ].
Grzegorz lyssnade uppmärksamt på den ilskna kvinnan som fortsatte att rya och stå i. Och så sa han:
– Hon är städerska. Hon säger att ni gärna får vara kvar. Men hon undrar om hon ska komma tillbaka klockan ett, två, tre eller fyra.
– Men varför är hon så arg?
– Hon är inte arg. Hon är polack.

Men se så milda polackerna är vid övergångsställen. Det har inte kommit en enda bil på ett bra tag och nu har det till och med slagit om till grönt. Ingen hetsar. Snart går de över.
Share
29 kommentarer

Polen-rapport 1: tågbiljettsdamen

Łódź är nog den stad i världen som har störst andel bokstäver med diakritiska tecken (75 %). Råå ligger inte långt efter, förstås (66 %).

Dessutom uttalas det inte som vi svenskar gärna tror [lådds] utan – och nu måste ni alla fokusera ordentligt och ljuda – som ett yxhugg i en stubbe: w-o-dsch. Eller som vi fonetiktokar vill ha det: [ˈwutɕ].

Här är vi sedan igår, den djefla mannen och jag. Han ska föreläsa om informationsteknik för en brokig samling internationella forskare och studenter medan jag ska gå på filmfestival. Och halta omkring på stan och oooooa över

  • enorma, fantastiska, konstnärliga graffittifyllda husväggar
  • sekelskifteshus som är ihopklistrade med brutalsovjetiska betongschabrak
  • sopskyffeltanter som väntar på att en cigarettfimp ska falla till marken
  • glittriga kläder
  • vattenrör och elledningar utanpå husen
  • proppfulla tåg.

Igår när vi åkte från Warszawa (som förr faktiskt stavades Varsjava på svenska!) klev vi med två nyköpta muggar te på tåget, förvissade om att vi i lugn och ro skulle sitta och se det oerhört gråa landskapet passera. Sitta? Lugn och ro? Ehum.

Na zdrowie! (Skål!)

Att köpa tågbiljetten var en snabb tidsresa till Östtyskland eftersom det fanns fyra luckor med fyra oerhört otrevliga damer som alla skällde på de kunder som behagade komma fram och köpa biljetter. Om de hade kunder, vill säga …

Lucka 1: 18 personer i kö – internationella biljetter
Lucka 2: 13 personer i kö – nationella biljetter
Lucka 3: ingen kö – specialbiljetter för komplicerade resor
Lucka 4: ingen kö – specialbiljetter för komplicerade resor
Ingen ville köpa komplicerade resor av denna dam.
Vår dam i luckan hade en helt modern pekskärm som hon pekade och klickade på, men sedan skrevs en papperslapp ut som hon blev tvungen att fixa oerhört mycket med. Vissa ord markerades med överstrykningspenna, andra ringades in, en stor stämpel stämplades mitt på biljetten och på baksidan skrev hon något okänt och för oss oläsbart. Denna procedur upprepades för alla resenärer och alla biljetter.
Det gröna är extra viktigt: 2 personer, kl 15:21, ingen bokad sittplats.

Men när vår biljett kom fram ur skrivaren blev hon dessutom tvungen att slå upp något i en handskriven anteckningsbok för att priset skulle bli rätt.

”Två personer … 90 minuters resa … drygt 100 kr.”

Vi frågade en polack som tog hand om oss igår om detta underliga biljetteri, och han förklarade att ”det ska vara så”. Att de är vana vid att det är så det är. Och att den där streckkoden på biljetten är det enda nya nu när datorerna används: alla biljetter har tydligen sett ut så här sedan tidernas begynnelse. Fast allt skrevs för hand förr.

Kolla vad enkelt det är med polska egentligen! ”Nastpna stacja” betyder ju ”nästa station”!
Man blir ju alldeles lycklig.
Share
21 kommentarer

Knävelrapport #437

Bekymrade båskommentatorer frågar mig understundom hur det står till med knäna.

Då tar jag på mig tvångströja, munkavle och knäskydd samt våtvärmande omslag och försöker att inte lägga ut texten eftersom den är så jädra trist sedan den där dagen 2012 när jag trillade omkull och pajade menisken på scenen i Folkets hus i Umeå.

– AJ!

Men nu skådar jag en morgondag. Efter operationen den 17 augusti 2017 blev allt bra i ett par veckor, sedan gick allt åt helvete eftersom den bortopererade menisken (till synes) uppstod från de döda. Jag haltade och led. Men … det är inte meniskont egentligen – det är bara en jättestor muskelfästesinflammation som omfamnar en sena på insidan av benet, strax under knät!

Heureka! Hurra! Skål! Pukor och trumpeter! Aj!

Nu går jag hos inte mindre än två olika sjukgymnaster som får rapporter om varandras råd och aktiviteter.

• En är gratis (det är gratis med landstingsanslutna sjukgymnaster och fysioterapeuter i Sörmland), och han rynkar pannan, talar allvar med mig, masserar låret så att jag blir gul och blå, ger mig massa muskelövningar och blir inte alls imponerad när jag gör precis som han säger.
• Den andra behandlar mig med laser som ska ta bort svullnaden och stötvåg som ska minska inflammationen. Hon kostar skjortan, lyssnar tålmodigt på mitt babbel och är glad och nöjd med nästan allt jag gör.

Och så har hon ju den där underbara kinokinetistosiska tejpen som heter nåt helt annat.

Men vad har jag på låret där på bilden ovan? Det ser ju ut som en elchocksapparat! (Allmänheten blir bekymrad och undrar vad det är för stollerier som ska komplettera toklasern och galenskapsstötvågen.)

Det är elektroder som går till en apparat som heter Compex och som till min enorma förvåning används av all världens idrottsatletsproffs. Och mig, dårå.

– Bzzzzzzzz! säger apparaten och ger order till musklerna att spänna sig.
– Ajajajajajajajaj! skriker alla mina smärtreceptorer eftersom de inte alls gillar känslan.
– Moahahahahaaaaaaa, säger jag som skiter fullständigt i all smärta som inte sitter i knäregionen.

Anledningen till att muskelfästes-sens-inflammationen slog till är nämligen att min lårmuskel strax ovanför det onda knät är helt förtvinad; på fem år har jag inte använt den normalt. Vid alla basketövingar, alla promenader och alla dansskuttstillfällen har jag kompenserat med andra benet såpass att det onda benets muskler bara har lagt av. När jag plötsligt efter operationen kunde börja gå normalt igen, sa benet:

– WTF! Vabaha? Sluta! Det här känner jag inte igen! Stå still! Halta som förut! Stopp, annars inflammerar jag dig i ett fäste!

QED.

Share
16 kommentarer

Att trilla av cykeln

I onsdags kom från Tjugotreåringen ett litet meddelande till familjens lilla chatt-grupp:

Use protection kids!
Jag halkade med cykeln för första gången alldeles nyss. Allt gick jättebra, men det är nog för att jag har lärt mig att ta emot mig med knän och händer på basketen 😬😬 så använd hjälm! JUST DO IT N00BS
Nu ska jag åka till jobbet med smutsiga byxor 😍😍

Till saken hör att de två äldsta barnen inte lyder mig längre. De har inte hjälm trots att jag med jämna mellanrum skickar neurologiska videor och bilder på spruckna ägg till dem.

De till och med driver lite med mig då och då.

En timme efter Tjugotreåringens cykelvarning i onsdags, spände jag på mig hjälmen, rotade med stora besvär fram handskar som hade både en höger- och vänsterhand och satte iväg på min cykel.

På plan mark utan gropar, kurva, trafik, distraktioner eller ens isfläckar föll jag efter blott tre meters cykling omkull så det tjongade i asfalten. Min första tanke var:

– Men helvete. Var det nån som såg mig?

Men tyvärr, nej. Inga vittnen. Jag slog i högerknät och händerna och cykelkorgen blev sned som en fransk basker. Jag hasade hem igen och tog bilen.

Igår var det dags igen. Än en gång var förutsättningarna fina som under en varm sommardag – men isen låg nånstans inuti asfalten och lurade i vassen. Alla människor på stan gick fint och stadigt för att de ju har läst i SvD hur man ska göra.

Alla cyklister for fram som vanligt ity de har fått dubbdäck av omtänksamma släktingar. Men tjong, så låg jag där igen med smärta i höger knä och händerna.

– Men helvete. Var det nån som såg mig?

Jodå. Två tjejer väjde mitt i sin djupa, livsfilosofiska diskussion för min cykel och en äldre herre gav mig tummen upp och gick lite Chaplinlikt lugnt vidare.

Och DÅ mindes jag mitt allra finaste cykeltrill.

Nej, inte alls så här.

Det var en kall och fuktig decembernatt i Lund 1986. Jag var på väg mot Akademiska Föreningen (ja, dit åker man vanligtvis mitt i natten) och cyklade utan lampor, utan hjälm, utan reflexer och utan någon som helst känsla för annalkande faror.

Plötsligt – i svängen från Tomegapsgatan in på Sant Annegatan – gled cykeln iväg under mig. Jag svängde just då åt vänster, men trögheten (fysik, ungdomar) tvingade cykeln att fortsätta framåt. Och nu till det fantastiska.

Rött: jag och cykel. Gult: bara cykel. Grönt: bara jag.

Jag föll inte omkull! Jag liksom bara klev av cykeln och gled sju meter framåt som en Tom Cruise i kalsipper!


(Ni behöver bara titta i två sekunder från 0:39 till 0:41.)

Och vad tänkte jag där jag stod i ett folktomt Lund mitt i natten? Jo:

– Men helvete. Var det nån som såg mig?

Och då – där jag stod på Bambiben och tittade bortåt cykeln som låg som ett lik och inget annat kunde – hörde jag något bakom mig.

Applåder. Tre killar kom gående (lite som Chaplinpingviner) mot mig, applåderande.

– Hurra! Det var nån som såg mig!

Share
52 kommentarer

Såskladd och spilltrill

Jag pratade telefon med systra mi, aka Orangeluvan. Hon for än hit, än dit och slamrade med karotter eller cymbaler och berättade om en sås som hade upptagit hennes hela eftermiddag i samtal med maken (som hon – trots att jag kallar honom maken – inte är gift med), som heter Patrik. Han hade nämligen ringt och yrat om en bortglömd sås som hade bott under en kyckling – och liksom legat till sig. ”Rivna grönsaker i en flottig, rödbetsfärgad vinsky” sa Orangeluvan och beskrev Patriks förtjusning genom att återge deras respektive repliker:

– Den var jättegod! Du anar inte! Mustig, syrlig, helt perfekt sa han.
– Men den är ju så ful! svarade Orangeluvan. Jag smakade inte ens på den när den var klar.
– Den är suverän. Om vi inte äter upp den idag så måste vi frysa in den; den får inte förfaras.
– Jamen, vi tar väl den till de andra resterna när jag kommer hem då?

Så fick det bli. Orangeluvan beskrev för mig: ”Och så på tredje dagen så åt vi av den. Och vi såg att den var god.”

Jag tänkte under detta samtal att det måste ha varit en sås som kommen från skyarna. Skyn från skyn. Väldigt viktig vinsky. Då hände något i telefonen:

PANG – KRASCH – BOM!!!

”Vad hände?” sa jag och höll andan.
”Ska jag skicka en bild?” sa Orangeluvan lite ynkligt i telefonen.

”Jag råkade snubbla ut de sista såsresterna över köksskåp och tröskel. Rödbetssky med delikata klumpar. In mellan skåpen, under skåpen, in i parkettgolvets springor, kärleksfullt omfamnande tröskeln.”

Och så fortsatte hon:

”Jag tyckte faktist inte det var något speciellt med den.”

Själv har jag en gång tillagat en indonesisk gryta som skulle ätas av ett gäng gäster i vardagsrummet 1988 när vi bodde på Skolgatan i Lund. Jag kom gående med grytan, men snubblade till och lade hela grytan uppåner på en orange ryamatta under matbordet. Mattan blev sig aldrig lik och gästerna satt under hela middagen och drog ut små ryatrådar mellan tänderna.

Matta utan indonesisk gryta.
Share
45 kommentarer

Bra helg – party, mat & potatis samt basket

Pappa fyllde 80 år förra veckan och behövde ett kalas med både filmtema och 70-talsmat, så jag och mina syskon ordnade maskerad, rostbiff, bakad potatis och rulltårta.

Vi kunde förstås ha fyllt på med halva avokador, päron med mintchoklad, glace au four, Harry Kuvert, morotstärningar, storsnibbade skjortor och lite ostfondue, men nån måtta får det ju vara på excesserna.

”Klär ut mig gör jag icke”, sa den envise Broder Jakob som vanligt (sedan 1973 ungefär) medan vi andra först hade storslagna planer och sedan liksom inte fick ändan ur. Vi klädde därför ut oss i vad som helst som fanns i huset, men upptäckte till vår förskräckelse att jag inte längre äger

  • pipa
  • rullskridskor
  • käpp
  • trenchcoat.

Alltså blev ingen Kapten Haddock, Papphammar eller Chaplin. Å andra sidan kunde vi medelst svarta kläder, blomgirlanger, pilbåge, hattar och morgonrock samt en tweedhatt klä ut oss till bl.a. Soldat Bom, Barbamamma, Hunger Gamesfigurer, Sven-Bertil Taube, Marilyn Monroe, Idas sommarvisa och Monsieur Hulot.

Orangeluvan som Barbamamma och hennes dotter som Katniss.

Vi berättade alla runt bordet om vårt allra första minne, som inbegrep bl.a.

  • en rödhårig tjej i ett fönster
  • rutiga galonbrallor
  • Obla-di Obla-da
  • ett drunkningstillbud
  • leksakskassaapparat som föll nerför en trappa i ett suteränghus
  • husmorsgymnastik på en slänt
  • en rullbandspelare som hette herr Tandberg
  • Pokemonkort på en kulle på dagis
  • pang på en legogubbe och en dagisfröken som påstod att legogubben fick ont
  • barnmorskan hade en fin väska när hon kom och levererade en lillasyster.

Sedan bad pappa allra ödmjukast om att få åka hem för att ladda batterierna inför söndagens pingismatcher i 60-årsklassen.

Pappa lirar i gult där borta i fjärran.

Men ack. Han lirade inte alls skjortan av 60-åringarna och föll på eget grepp när han hade matchboll och då beslutade sig för att serva extra svårt. Så här:

(Servarna for bortitok och matchbollarna likaså.)

Sjuttonåringen spelade också söndagsmatch och sedan satt vi i sekretariat (man skriver protokoll och tar tid och håller koll på 24-sekundersklockan) på en annan match och höll på att döden dö för att det var så rysligt spännande när grabbarna på planen for som små flipperkulor stora bowlingbollar över den halkiga basketplanen.

Så här gör man när man ”sitter sek”.
Pilarna går till tre starka karlar som 2003 hade mig som sitt livs första coach. (Jag är stolt som en tupp.)
Sjuttonåringen (i vitt) postar upp för att få bollen. Sedan fintar hon höger och går på korgen åt vänster. Ploff, två poäng. (Jag är stolt som en tupp.)

Sedan kom vi på att det ju var Fars dag. Men si det lärde jag mig redan som liten palt i Luleå att det är ett kapitalistiskt påfund som man ska ignorera. Så det gjorde jag, om än lite motvilligt.

Jag, utklädd till en nyuppstigen Marilyn Monroe.

Och hur mår ni allihop?

Share
48 kommentarer

Bruegels ordspråk och det tredje benet

Tre personer hastar mot ett okänt mål:

– Det är ingen ko på isen, vi hinner säkert.
– Helt riktigt, ingen fara på taket än.
– Struntprat, ni två har ju tomater på ögonen! Vi skulle ha varit där för tre timmar sedan!

Tomater på ögonen? Ska man inte ha gurkskivor eller tepåsar? Eller ögonskugga? Jo, fast det här är ett tyskt talesätt: ”Tomaten auf den Augen haben.” Det betyder att de två svenskarna ovan inte kan se vad klockan är.

När man på svenska pratar i nattmössan, säger letterna att de blåser små ankor. När man far med osanning, påstår man på kroatiska att någon kastar grädde i ögonen på någon annan. När man blir så förolämpad att man inte kommer sig för att svara dräpande, säger fransmännen att de har svalt en snok.

Och in på scenen kommer nu en sedan länge död flamländsk målare: Peter Bruegel d.ä. (ca 1527–69).

Om källorna stämmer, såg han så här yvig ut i 40-årsåldern.

Ett av just denne Bruegels (det finns många) verk satt uppsatt på väggen hemma hos oss i familjen Stenson i Luleå. Vi tre barn stirrade på festen (”Bondbröllop”) och pekade på fötterna eftersom det helt klart var så att någon hade räknat fel – eller om kanske den främre mannen som bär tallrikar med förmodade bruna bönor respektive filmjölk ju är trebent. Och bruden där vid det gröna skynket ser alls inte glad ut, för hon verkar ha tappat bort sin bonde.

Bruegel rimmar förresten på flygel, mygel och prygel.

Men nu till denne Pieter Bruegels fantastiska och härligt stökiga målning ”Ordspråk”. Kolla!

Först ser man bara ett samhälle där folk håller på med det ena och det andra.

Men vid en närmare granskning, verkar det gå lite väl hett till på sina håll.

Aj!

Tavlan finns zoomningsbar här. (Man kan dels klicka några gånger på bilden, dels zooma med hjälp av fingrarna på styrplattan. Rekommenderas.)

Så här ser tavlan ut med siffror instoppade av tidningen Världens historia.

Nu klipper jag ut några av ordspråken så att ni slipper att kisa och bläddra, scrolla och förstora. Men! Wow! Titta, tallrikarna på bondbröllopet här ovan är inte tallrikar med bruna bönor – det är tårtor!

1. Tårtor som takplattor. (Så förmögen att man kan slösa. Men vad är det för konstiga tårtor?)
2. Rännskita på världen. (Totalt likgiltig eller full av hatiska tankar.)
3. Lämna kvar minst ett jättestort ägg i redet, som ser ut att vara en korg. (Förutseende och omsorgsfull.)
4. Raka narren utan tvål. (Den listige bedrar en intet ont anande person. I en väldigt obekväm ställning.)
5. Den ene klipper får, den andre svin. (Två som konkurrerar på olika villkor, där grismannen ser ut att vara djupt avundsjuk.)
6. Kasta rosor för svin. (Slösa besvär eller pengar på någon som inte förtjänar det. Fast jag undrar faktiskt varför rosorna inte har stjälkar.)
7. Bikta sig för djävulen. (Berätta hemligheter för opålitliga personer – men dessutom i en, får man väl säga, något ovanlig position.)
8. Gå omkring med börda på axlarna. (Inbilla sig att situationen är värre än den i är egentligen. ”Put it there if it weighs a ton.”)
9. Kasta kåpan över stängslet. (Göra sig av med något som kan behövas senare. Man slipper detta om man bor i hus med stor källare.)
10. Svårt att nå från ett bröd till ett annat. (Svårt att få pengarna att räcka till. Och den där datordongeln ligger dessutom i vägen.)

Vi kastar pärlor för svin och lägger inte alla ägg i samma korg, vi. Men trebenta är vi ännu inte.

Tavelforskare har hittat över 100 ordspråk och talesätt i Bruegels tavla, vilket jag tycker är alldeles förtjusande, finurligt och allmänbildande.

Och lite Scarryskt.
Share
23 kommentarer

Å nu blire bokstäver!

När jag började läsa, var jag alls inte sådär Mozartskt ung och försigkommen. Nej, jag fick Tintin läst för mig av pappa (med olika röster för alla rollfigurer) och fastnade inte för egenläsningen förrän karbonpappersförfattarinnan Enid Blyton skrev en och samma historia om och om igen i fjuttron böcker. (Jag köpte allihop och har dem kvar än idag.)

Men nu ska vi inte enbart prata om barn- och ungdomsböcker. Nu har jag en fråga till er: när gjorde bokstäver  – i vilket sammanhang som helst – störst intryck på er?

[här lyfter ni alla blicken och försöker leta efter er lite intellektuella sida]

Jag blev själv storligen imponerad av detta mejl alldeles, alldeles nyss:

Denne basket-Örjan måste ha haft anglosaxiskt autokorr påkopplat, för i vanliga fall skriver han helt normal svenska. Så himla kul!

Well.

Jag ställde just denna fråga om bokstavsimponering till folk i min närhet och fick svar som handlade om allt från Biggles till Gudfadern och Bibeln till svar. Och fortsätter nu min jakt – för att även detta ju är imponerande i sin absurda korrekthet:– Vad säger du, min djefla man? Imponerande bostäver? Eeeey?
– Jag kommer att tänka på slaget vid Megiddo, ca 1500 f.Kr. Det finns en text där man i hieroglyfter kan läsa att kung Totmes III diskuterar med sina generaler om de tre marschvägar de kan ta med den egyptiska armén. Faraon tycker att generalerna har fel, och väljer att gå den mest riskfyllda vägen – något som omsider ledde till att de vann slaget. I hieroglyferna zoomar man alltså in på en ordväxling som skedde under någon minut för 3 500 år sedan. Sedan dess har det gått över 700 miljoner minuter. Det tycker jag får tanken att svindla!
– Hm. Jåh.
– Fast Kalle Anka är också rätt häftig.

Jomen. En av mina bokstavsfavoriter är den här:

Annons i Hallands Nyheter 1 april 1933.

SvD förklarar:

”Hit ler (talspråk för hit leder) alla människor sina cyklar för lackering, renovering och rengöring”. I dag som sagt en helt omöjlig annons, men nazisterna Adolf Hitler och Hermann Göring var vid denna tid inte lika omöjliga att använda i reklamsyfte som det senare skulle bli. Hitler var nybliven rikskansler och hade ännu inte fått världsryktet som ondskan själv.”

Och då är språnget inte alls långt till dagens galenpanna och lite amerikanskt språklekande med ledning av godisnamn med Stephen Colbert:

Eller … så kan man ju läsa Dostojevski förstås.

Share
54 kommentarer