Bilen och släpet

Det var en gång en stor bil och ett litet släp. En dag i april möttes de för första gången för en liten romantisk tripp till bilbesiktningen. Efter påsättningen knorrade bilen med emfas och påstod med ilsket lysade bokstäver att släpet inte hade bromsljusen på sig och att det minsann skulle fixas omedelbart för att inte orsaka framtida trubbel. ”Service erfordras” röt bilen barskt.

Bilens ägarinna lyssnade lika mycket som släpet, dvs. inte alls. Släpet (vars ägare är död sedan 12 december förra året och därför inte kan ställas till svars) underkändes en liten stund senare av behörig instans och beordrades service samt efterkontroll.

Tror ni att min beskrivning ovan är början av en kioskvältare? Eller blott en blek variant på Robban Brobergs Båtlåt?

Det var en båt som sa till en annan;
”va du va stilig. Vi borde borda varann
Gjorda för varann och köla lite grann
Som bara båtar kan.”

Jag tog bilen och släpet till en mack för att köpa nya bromslampor – och fick där hjälp av dels Tödde och Mödde med liljevita händer, dels Mulle Meck med svarta dasslock till kardor.

– Jag vet inte, jag är inte så bra på bilar, sa Tödde som ändå helt frivilligt kom ut för att hjälpa mig när jag stod och såg rådvill ut. Men … skruva loss kåpan!

Jag skruvade loss åtta rostiga skruvar och stirrade in i en obegriplig röra med fyra olika lampor.

– Men vilken lampa är bromslampan? sa Mödde bakom mig.
– Kanske den här? sa jag och visade upp den som jag hade vridit loss.

Just då trodde jag att Tödde och Mödde var en och samma person, vilket orsakade en dialog i klass med ”Who’s on First”. Jag undrade varför Tödde/Mödde hade bett mig ta av kåpan när han ändå inte visste vad som fanns under och Tödde/Mödde hävdade att han inte ens visste inte vad en kåpa var.

Jag gav upp och gick in till Mulle Meck i kassan, som log åt mig och min lampa – för det såg ju vem som helst att det var blinker-lampan.

– Titta, den här har en skrunff och en pfionk, ser du?
– Eh, jag har inte läsglasögonen p…
– Du ska inte läsa! Du ska titta!

Både Tödde och Mödde följde med mig ut igen (det var då jag förstod att de var två personer) och pekade på två helt olika lampor som skulle vridas loss. De föreslog även att jag skulle köpa femfemtisex och spreja heja kontaktytan genomkladdig.

Jag lydde.

Inne i butiken igen stirrade Mulle Meck på de korrekta lamporna i min hand. Han himlade lite med ögonen och muttrade kollison – och gnuggade sedan lamporna mot sina jeans.

Oj, vad vi gnuggade innan vi vred lamporna på plats igen. Testet av bromslamporna pågick sedan med Tödde och Mödde i minst en kvart och liknade i mångt och mycket den gamla Norge-historien om blinkers-kontroll:

– Funker, funker ikke, funker, funker icke …

Bilen har nämligen även hål i avgasröret och mullrar som en epa-traktor, varför man inte kan höra sig själv ens tänka när motorn är igång. Jag bromsade, släppte bromsen, bromsade och släppte bromsen. Tödde och Mödde recenserade:

– Ibland funkade bromslysena, ibland inte. Det kanske är glapp i dem.

– När ska du på efterkontroll? sa den stora bilen till det lilla släpet ett par dagar senare.
– Vi får se. Tydligen har jag inte bara kontaktkorrosion utan även glappkontakt. Och du då, med ditt blåshål i lungan?
– Jag läggs in imorrn. Skaru med?