Med pukor och trumpeter och massa länkar på nätet, basunerades den nya kris- och krigsfolderns releasedatum ut i förra veckan. Det är ju jättekul, för sånt kan man skratta åt i fredstid. Som åt BOB t.ex.
Vid ett atombombsanfall måste vi ögonblickligen ta skydd under ett bord; särskilt om det sker på 1960-talet.
Den nya foldern går att bläddra i på nätet, och i den betonas på två uppslag Hesa Fredriks tutanden – vilket jag ju som en papegoja har påtalat i snart tio år att vi inte längre gör. Trots att tyfontutiluren ju sitter på vårt tak och att aggregatet i källaren tar upp sina modiga två kubikmeter.
Den väldigt tysta Hesa Fredrik på vårt tak.Komressorn i källaren. Med accessoar – som en vårhatt liksom.
Projektledaren på MSB förklarar i en tidningsartikel varför foldern har tryckts upp:
– Det finns en rad begrepp kopplat just till krigsfara och militära angrepp som vi inte har kommunicerat till människor på väldigt många år.
I klarspråk: ”peace, love and understanding” har ersatts av ”jävlar, vad som helst kan ju hända” samt ”har vi ens tändstickor hemma?” – men inte för oss här i vårt område. Jag skrev än en gång till MSB, kommunen och Räddningstjänsten, som bollar mina besvärliga tutfrågor emellan sig som en het kanonkula. Jag citerar:
”Jag bor själv i […] och har svårt att tro att behovet skulle vara jättestort kring detta område.”
Kommunen, Räddningstjänsten och/eller MSB har alltså ”plockat bort/stängt av/avaktiverat relativt många tyfoner som i dagens läge, dvs fredstid inte anses behövas och inte heller testas”, fortsätter den i och för sig väldigt trevliga människan som ger mig besked.
Men varför i så fall ge ut denna folder? De ansvariga förklarar:
”Vi lever i en tid där följderna av extremt väder, IT-attacker, terrordåd kan påverka att samhällsservicen inte längre fungerar. Regeringen, som gett MSB uppdraget, menar att informationen också är viktig sett till att den säkerhetspolitiska situationen i omvärlden har försämrats.”
Jamen jamen jamen okej, då får vi väl lita på att våra kompisar inne i stan säger till oss så attt vi hinner springa till skyddrummen? Vänta, var finns skyddsrummen?
Aha, halvvägs till stan.
Men äsch, eftersom sannolikheten att krigskrisen kommer till vårt område enligt expertisen är ytterst liten och behovet inte är ”jättestort”, kan vi ju sätta oss under ett bord istället.
Jag snubblade över en oerhört liten fin notis från Sundsvalls Tidning när jag for omkring som ett yrväder på hela vida internet, och då särskilt i de obskyra kvarteren och dammiga hörnen.
Se här vad som hände på förvåren 1892.
(Om man börjar läsa här på KB, fastnar man lätt och vips, har ett år gått.)
Nu blir det lite synd om er som läser på mobilen, för det är svårt att bara välja ut en eller två notiser. Hämta förstoringsglas eller en ung människa med ögonen i behåll. Läs gärna högt för omgivningen. Här vankas bärsärkaraseri och amazoner!
Geschwindt var tydligen ett populärt ord just våren 1892 – eller så är det kanske bara samma skribent?
Ordet ”känbar” är felstavat med tanke på årtalet – men före 1889 års upplaga av SAOL stavades det verkligen med ett n. Nu ska vi se hur det gick med den med sitt förnamn förkortade herr Larsson, grundläggare Ekblom och sanslöse Persson.
Mycket mer än så här får vi tyvärr inte veta.Ska vi kanske krafsa in ett litet kommatecken till?Tänk att man ända uppe i Sundsvall läste om olyckor i Löddeköpinge.
Ovarsamma män var tydligen framme även på andra ställen – fast här handlar det om att så sin säd.
En sådan oerhört sympatisk inställning!
Plötsligt fastnade jag vid en nyhet om en stackars sångerska, som hade blivit galen, stum, inspärrad och vars öde tydligen bekymrade halva landet. Men vad i hela friden hände med Rosée Heath?
I oktober 1890 skriver Stockholmstidningen att fröken Heath var intagen på hospital, att hon bara gråter och att hon verkar ha blivit obotligt vansinnig. Men varför?
Jag bläddrade bakåt i olika tidningar och hittade förmodligen orsaken i Malmö Allehanda: olycklig kärlek, passionerad flykt med en underlöjtnant en hel månad tidigare. Den 11 september 1890 ska Rosée Heath plötsligt ha avvikit från sin teater. Rubriken är ”En uppseendeväckande enlevering”, men det verkar som om hon följde med frivilligt och att det i så fall var hennes föräldrar som inte godkände tilltaget.
”Miss Heath har under sitt uppträdande varit åtföljd av sina gamla föräldrar, vilka alltid var tillstädes bakom kulisserna och utgjorde hennes ständiga skyddsvakt. Också ansågs miss Heath ej älska någonting högre, än sin konst. Hon gjorde emellertid under sitt uppträdande i Stockholm bekantskap med den unge officer, i vars sällskap hon nu lämnade Malmö, glömmande pliktens bud för kärlekens.”
Föräldrarna anade oråd och höll ett extra nogsamt öga på sin ”skatt” (och inkomstbringare, anar man) och kallade till och med på polisen när de jagade efter dem till järnvägsstationen. De pekade ut den pliktförgätna dotterns älskare på tågperrongen, men …
Jösses. Nu vet vi ju att Rosée återfanns och spärrades in, men här var hon verkligen försvunnen med en hånskrattande älskare.
Men vem var då denne unge man som var så listig och satte sig i en kupé och placerade Rosée i en annan? Jo, en underlöjtnant Linder vid Lifgardet.
En diabolisk blick!
Tydligen tvingades de älskande tu isär, varpå den skönsjungande Rosée bröt ihop och spärrades in på okänd tid. Det ramlar under ett år in smånotiser om Miss Heath i alla Sveriges tidningar, där hon hela tiden beskrivs som obotligt sinnessjuk. Men vad hände sedan? (Ta er nu åt hjärtat precis som jag gjorde när jag hittade detta.)
Rosée Heath hette egentligen Mary-Ann Katherine Evans! Och hon är död! (Göteborgs HoST 17 mars 1891)
Jag hann dubbelkolla och få den plötsliga döden bekräftad i flera tidningar, när plötsligt denna lilla notis dyker upp i Nya Dagligt Allehanda en dryg vecka senare.
Hon är uppstånden, ja sannerligen uppstånden den 28 mars 1891.
Jahaja, och i augusti 1891 meddelar man lugnt i Sundsvalls tidning att Rosée fortfarande vägrar att tala.
Men så här kan det ju inte fortsätta.
(Blädder, blädder, sök, sök. Varför kan inte någon betala mig en heltidslön för att göra sånt härnt underbart roligt forskningsarbete? Hyllad sångerska rymmer med officer, spärras in, blir galen, förlorar talförmågan, dör en skendöd men lever igen – och då vill man ju veta mer!)
Heureka! Rosée talar! I mars 1892 är hon på benen igen!
Under över alla under!
Och det blev hon – frisk alltså. Plötsligt sjunger och dansar hon utan sin officer och … så är hon puts väck igen. Hon nämns i Per Wästbergs ”Halva kungariket”, men jag kan inte hitta någon notis om eventuellt frånfälle, fortsatt karriär eller ens konserter.
Så då släpper jag henne väl (stackars, stackars Rosée) och går till en internationell nyhet från 1892 istället.
Lyxiga damer bör bära vattenkanna!
Tänk, sådana problem slipper vi numera.
En ”teklänning” från 1892 stökade förstås till det på trottarerna genom att virvla upp damm med släpet. Hugaligen.
Hej alla som orkade läsa ända hit! Nu ska jag så geschwindt det nånsin går försöka återvända till 2018.
(Hej alla nytillkomna läsare: 2012 föll jag på en scen och skadade menisken i vänsterknät. Sedan dess har jag opererats två gånger och gått på smärtstillande och skrivit så mycket om knät att det nog räcker till något motsvarande Satansverserna.)
Föreläsarens meniskkollaps 2012.
När jag numera spelar basket, går det inte fort. Men då hinner jag å andra sidan tänka ut snillrika passningar och dyka upp som gubben i lådan på oväntade ställen när jag äntligen har haltat mig upp i anfall. Och så är jag en jävel på vänsterlayup (lay up = forntidens tvåtaktare), eftersom man då tar avstamp med högerbenet.
Men ack. I torsdags såg jag i ena sekunden ut så här när vi spelade EBA-turneringen:
Första matchen. Lugnt och fint anfall.Andra matchen. Jag hjälps av Artonåringen ut från planen med lindat högerknä. (Observera våra snygga, nya New York-basketskor.)
Jag sprang ju bara lite med bollen, stannade för ett hoppskott och …
KNÄPP!
… sa det i högerknäet. Höger! Va? Det är ju inte där jag har ont! Högerknät är ju mitt stöd i lifvet, mitt hjärtas kärlek, kraften och trösten samt det som jag ska luta mig mot under de resterande åren jag har på denna jord!
Men precis som när man numera vrickar foten i idrottssammanhang, fick jag snabb hjälp, linda och stöd samt blev hemkörd av mina vuxna, basketspelande barn på plats.
En av de unga pojkarna i turneringen tar min skada och min hand mycket allvarligt. (Förklaring: jag har svarta knäskydd som är gröna på insidan. Det nyskadade knät är hårt lindat, och knäskyddet sitter nu nere vid fotknölen, utåinvänt.)
Dagen efter ringde jag till alla instanser som ringas skulle, och fick rådet att sätta mig på akuten eftersom jag inte på några villkor kunde stödja på högerbenet – och därför fick ta mig fram med hjälp av kryckor och hoppa på det ju dåliga vänsterknät. Tvärtemot alla ordningsregler tog vi där bilder på haltandet och väntandet.
Till höger ses min akutkompis Pelle och hans mystiska knäskada.
Undersökningen och röntgenbilderna gav inget som helst resultat, annat än att jag som vanligt fick veta att mina knän är jättejättestarka och att alla ledband och benbitar sitter där de ska. Läkaren gav instruktioner:
– Ta inflammationsdämpande Diklofenak på maxdos och linda knät.
– Men drabbades jag alltså mitt i steget av en inflammation klockan halv åtta igår?
– Vi kan inte se något fel. Remiss till magnetröntgen, du får tid inom sex veckor.
– Men jag kan verkligen inte stödja på benet.
– Vi kan inte göra mer än så här.
När jag beklagade mig hos alla jag känner (och faktiskt inte känner) under fredagseftermiddagen, fick jag allehanda råd om egenremisser och dropin-MR, men för att kunna göra detta, måste jag ha min remiss. Så här sa alla:
– Ring till akuten och be dem skicka remissen till dig.
Så det gjorde jag. Men på akuten fattade de absolut ingenting.
– Skicka remiss, jag har då aldrig …? Vi kan inte skicka din remiss till dig. Vi har inte remissen, den är ju på ortopeden. Du borde ringa till ortopeden, men där finns det ju ingen kvar så här klockan 14 en fredag. Vänta ska jag höra med läkaren som undersökte dig.
Under väntpausen längtade jag intensivt efter papper och penna för att skriva ner allt som sades, men eftersom jag inte kan ta mig fram med saker i händerna och ryggsäcken inte fanns i närheten, är alla repliker tagna ur minnet.
– Nej, han är inte kvar. Men jag pratade med en kollega som sa att remissen ju har gått iväg till röntgen, och att det ju är dem du ska prata med. Jag kopplar dig dit.
Klick.
– Växeln.
– Jag skulle bli kopplad till röntgen.
– Ringer du i tjänsten?
– Tjänsten?
– Eller är du patient?
– Jag är patient.
– Ett ögonblick.
Klick.
– Radiologen. Våra telefontider är nu stängda. Tryck 1 om du vill komma till våra drop-in-tider och 2 och du vill komma till våra telefontider.
Jag tryckte på ettan.
– Drop-in på radiologen kommer att stängas från och med den 1 november 2017. Detta gäller inte dig som redan har fått en tid för drop in-besök. Återkom nästföljande vardag.
Okej.
Eftersom det enligt läkarvetenskapen inte är något fel på varken det ena eller det andra knät, lutade jag mig mot min djefla man och de två kryckorna och – som planerat – åkte iväg till Carl Larsson-gården, där jag nu sitter parkerad i det här underbara köket.
Titta t.ex. på den gröna byrån till vänster och krokfästet under fläkten.Fly mig en sådan här för att nipper och skräp som jag måste sortera!Precis som på Carl Larssons målning, är spiskåpan alldeles knögglig.
Fortsättning följer med all säkerhet; inget av knäna vet ju att jag är anmäld till en basketturnering i Spanien i juli. Jag funderar på att endera dagen prata med dem om detta faktum och be dem att ta sig i meniskerna samt skärpa sig.
Vallningsteamet består – vad jag vet – bara av mig.
Ingen annan som jag känner ligger och svettas på nätterna, cyklar i vredesmod ut i spenaten (som när nysningarna och frågorna var så irriterande häromdan) och har fått ett plötsligt begär efter handkräm och ögondroppar.
Så – är det alltså så här man ska uppleva världen under pubertet nr 2: klimakteriet?
Fuck off. Ssscchhh. Öppna fönstret.
För det är väl det det handlar om? Jag är för jösse namn 54 år och har till nu varit hur fertil som helst, har det verkat som. (Rätta mig inte på den punkten; jag vill tro att det har varit så.)
Symbolisk fertilitet.
Jag läser nu att 75 % av alla kvinnor upplever ”besvär” (definitionsfråga) av klimakteriet, men att man kan få hjälp om man tar östrogentillskott – men bara under kortare perioder och när klockan slår och tuppen gal, särskilt på tis- och lördagar men inte på jämna datum och sannerligen inte så att folk ser det. För då får man ju nämligen bröstcancer.
Då svettas jag hellre, skäller ut omgivningen och berättar för världen att det är synd om mig just nu eftersom jag inte längre sover som en människa.
Gaaaaaah! (Sleep Cycle heter appen, och är jättebra när man vill ha bevis på hur dåligt man sover.)
Jaja, dessutom känns det tydligen enligt vetenskapliga rön bättre om jag
slutar röka (check, 1977 var senaste gången)
motionerar mer (check, sedan 1976)
slutar pimpla te (näe)
inte frossar i kaffe (check)
undviker alkohol (menvaihelvete).
På den amerikanska marknaden finns det speciella vallnings-isklampar som funkar precis som ispåsarna som man har inom idrottsvärlden: man bankar igång dem. Och trycker ner dem i bh:n när man kokar över.
Så här känns det.
Den amerikanska marknaden är verkligen mysko: man får inte visa ammande mödrar, men behån ska alltså fram när det gäller klimakteriet? Eller vänta, det står att den är diskret. Åhå. Men jag är ju inte så diskret.
Varför skulle jag vara diskret? Dra åt pepparn, världen, du är dum! Fan. Nu måste jag ut och cykla igen.
Plötsligt sträckte jag på mig, tittade ut genom fönstret, slog ihop datorn mitt i en nyredigerad mening och sa:
– Nänu! Nu! Nu sticker jag ut och cyklar!
Innan jag hade hittat hjälm, cykelnycklar, shorts och linne samt fått ordning på en sned cykelkorg, hade jag ilsket fräst åt skohornet och slängt en oskyldig strumpa åt vargarna i källaren.
– Morr, stånk, suck och pffft, sa jag till förvånade familjemedlemmar som kom i min väg.
Väl ute i solen, funderade jag på vadan detta (i och för sig inte så stora) utbrott kom sig. Och konstaterade att det var hjälp-mig-overload med en släng av astma som fick bägaren att rinn… välta omkull.
I tur och ordning!
1.
Allergin satte klorna i mig och jag nös 30 gånger, fick svårt att andas medan högerögat murades igen och kändes lite som en lårkaka. Betapreden som man tar vid sådana anfall (och när man har falsk krupp), visade sig vara lite till åldern kommen.
”Används före april 1998”.
2.
Två olika barn kom med fem olika frågor på kanske 15 sekunder:
– Var är pappa?
– Hur stavas shampoo på svenska?
– Vet du hur man gör veganska chokladrutor?
– Var är pappa?
– Är dom här shortsen för små?
– Är det nån som vill ha den här? [oklart vad] Var är pappa förresten?
– Hur stavas shampoo på svenska?
3.
Fem olika personer använde plingplongande Messenger och sms för att be mig om saker som jag vanligtvis inte finner det minsta ansträngande under samma 15 sekunder som ovan.
• Är den här kjolen för kort att ha på jobbet? [snygg bild på snygg kjol, finfin slits]
• Kan du kontakta XX för att ZZ inte har fått YY av NN och PP inte svarar när jag ringer? TT har tydligen hoppat av.
• Till Skypemötet på onsdag kl 18 bör alla ni i styrelsen ha läst igenom dessa 30 A4 (se bilaga). [sju bilagor på sammanlagt drygt 50 sidor]
• Vilken tid kommer ni på fredag?
• Kan du skicka in KK och LL samt MM ifyllda snarast möjligt? Vi får strunta i GG för att hon och HH är inte on speaking terms.
Å ja ba:
Där cyklade jag i solskenet i hjälm och shorts samt linne, men med blott en strumpa, och funderade på hur trist det hade varit om inget alls hade hänt.
Så då cyklade jag lugnt hem och bloggade lite. Åt en glass och bad strumpan om ursäkt samt sade till alla att resten av dagen ansöka om audiens via på skrivmaskin skrivna blanketter i tre exemplar. Och så sa jag:
I ett förfluget ögonblick för snart ett år sedan skrev jag så här:
Plötsligt löfte kommer nu! Nu vet jag! Om jag inte tågluffar under 2018, lovar jag att äta upp en sko! Jag ska ut på äventyr för att fira att det var 40 år sedan jag var ute på äventyr första gången! Yes!
Eftersom nästan alla mina skor är i stl 40 och både välingångna och lite allmän läbbiga, har jag tagit mig i kragen. Planen är att
flyga ner till basketturnering i Spanien 1 juli
spela basketturnering i Lloret de Mar till den 8 juli
tågluffa hemåt under ungefär tio dagar.
Samma turnering för två år sedan!
Eftersom den äventyrslystna Artonåringen är med och lirar i Spanien, hänger hon på. (Det går ett rykte att 18-åringar som bor i ett EU-land får gratis tågluffarkort, men jag har inte kunnat säkerställa den informationen.) Till yttermera visso har hon en klasskompis som flyger ner till Spanien och sedan tågluffar med oss. Så här kanske?
Lite i sicksack, va?
Såja. Vad tror ni? Tant Lotten med en 18-åring och en 19-åring och
rullväska eller ryggsäck?
bokade vandrarhem eller nattåg?
bestämd rutt eller som förr ”vi får se”?
Jag ska nu försöka hitta några bilder från min senaste tågluff, som faktiskt även var vår oerhört komplicerade bröllopsresa.
Jag läste en nio år gammal formulering i DN, och vips försvann en hel dag eftersom jag inte kunde släppa orden och bara gå vidare i lifvet. Det handlade om den här bilden (som inte syns i själva artikeln):
”Herr- och damcafé” står det med en farlig massa mellanslag på fasaden.
Det jag hängde upp mig på var den här parentesen med prostitutionen i texten (min kursivering):
”Huset i fonden med skylten Herr- och Damcafé har ersatts av Kanslihusannexet som byggdes på 1940-talet (damer som gick ensamma på vanliga caféer riskerade att betraktas som prostituerade).”
Associationsvurpa. Fungerade alltså konditorierna som något slags utställningslokal eller halvbordell när man inte bara valde mellan madeleinekakor och mazariner utan även kunde peka på Beda Larsson och säga ”den där”?
Beda eller …… madeleinekakor?
Jag googlade kaféer och caféer och konditorier med förleden dam- och herr- samt mejlade en forskare, två museer och Stockholmskällan, men kom inte gåtans svar närmare. Mer än så här fick jag inte fram:
Hej Lotten, vid sekelskiftet var det inte självklart för en dam att gå på café (i synnerhet inte utan manligt sällskap) med bibehållet anseende, men för att locka en kvinnlig publik nischade olika kaféägare sina lokaler så att de skulle passa damer och kvinnliga sällskap. Tysta Marie är ett sådant exempel. Det fanns fler därtill.
Hälsningar Ulrika Torell, Nordiska museet
Det fanns förvisso från 1800-talets mitt en massa ställen där män och kvinnor både tillsammans och var för sig kunde fika kringlor och mumsa napolitanska bakelser, men varifrån kom uppgiften om att man kunde misstas för glädjeflicka om man ensam slank in för en kaffe?
Ingen vet!
Glädjen står högt i tak.
I ”Sveriges privata företagare” (1939) nämns utan årtal, men förmodligen handlar det om 1830-talet: ”Schütz konditori, kallat Café Scandinave, med Fortunaspel och särskilt damrum, var mycket bekant i nära tre årtionden.”
Damkafé nummer ett, är helt klart ”Tysta Mari” som slog upp portarna utan daminriktning 1834 i mamsell Maria Christina Lindströms regi. Varför hon valde att ha en damavdelning som på badhus vet man inte, men di kanske bara ville fika ifred?
SvD 2 februari 1934, när Tysta Mari fyllde 100 år.
På platsen för nuvarande Sverigehuset (ryyys), låg Blanchs Café, som dock inte fungerade som regelrätt kondis, utan som också hade musikevenemang, dans och hallabaloo med alkohol.
Blanchs Café med en fnutt för mycket hade förutom en damavdelning även personal i frack.
I Idun nämner Hanna Kamke 1909 damcaféerna som något fullständigt naturligt. Men vaaad gör kvinnorna där? Behagar de månne vara oseriösa?
”Mycket tidigt redan ser man dem, oftast pyntade öfver sin ålder, flirtande i sällskap med skolgossar, längre fram med ynglingar och unga män. På offentliga promenader, i damkaféer, utställningar m. m. synas de skrattande, pratande, koketterande. Verkligt djupa intressen torde de knappast ha, de skulle då ej så vilja slösa med sin tid, ehuru en och annan visserligen sysslar med studier eller konst och därför i sitt yttre uppträdande söker verka konstnär eller stor begåfning”.
(Viktig iakttagelse: det här var på den tiden när man hade både hängslen och livrem och därför garderade med både punkter och mellanslag i förkortningar.)
Just Tysta Mari var en förebild – men det handlade inte så mycket om damavdelningen, utan om att det var trevligt. Det skapades en hel kondisgenre som kallades ”Tysta Mari-kaféer” som hade stort sortiment, rejäl betjäning samt tysta och ordentliga kunder. ”På sådana såg man många damer som gäster.” Damerna kanske bara uppskattade kvalitet?
Hur jag än letar, kan jag i äldre källor inte hitta något som bekräftar att lösdrivande, på vanliga konditorier sittande kvinnfolk blev misstagna för prostituerade.
Tre exempel som visar att det nog inte har med prostitution att göra:
1. I DN står det 27 januari 1966 att damcaféer var ställen ”dit damer kunde gå utan herrsällskap”. DN fortsätter: ”Det kunde de inte göra var som helst före första världskriget.”
2.
I ”Damkonditorier och herrkaféer borgerliga kvinnors och mäns skilda rum i 1890-talets Stockholm” (1998) skriver Tina Sjöberg om 1890-talets kvinna att hon inte skulle vara ”offentlig”, utan alltid ha sällskap om hon rörde sig utomhus. ”Kvinnor som överskred dessa gränser kallades ’offentliga’, med vilket man menade kvinnor med tvivelaktig moral.”
3.
I ”Qvinnan, sådan hon är och borde vara” (1883) kritiseras det faktum att förnäma fruntimmer inte får gå ensamma, medan tjänstefolk får det. (Läs, även om det känns långt!)
”Ett allmänt bruk i våra städer är, att fina damer låta om aftnarna hemta sig af sina pigor. Damer, som af pur anständighetskänsla icke våga sjelf eller låta sin dotter gå ensam hem om aftonen, honskickar, utan den minsta samvetsförebråelse, den ofta yngre pigan att hemta sig, icke betänkande, att denna i sin enklare drägt är mycket förr utsatt för förnärmelser, än den eleganta damen. Man tilltror alltså den tjenande flickan mera takt att tillbakavisa närgångenheter, än den bildade damen. […] En ung flicka måste lefva under sin moders ögon, så att hon icke en gång knappt vågar sig ut på gatan utan att vara ledsagad af ett annat väsen; äfven anses det opassande, om en gift fru utan sin mans sällskap plägar umgänge med andra männer; eller om hon går ensam att spatsera; till och med enkan och den till åren komna flickan undgå icke tadlets pilar, om de våga gå ensamma på en konsert eller på ett offentligt förlustelseställe.”
Jajaja, det ansågs inte lämpligt och man kunde utsättas för förnärmelser – det är jag med på. Men inte misstogs de väl för prostituerade?
Idag stod jag i radiostudion och berättade om öppenhjärtigt och omständligt samt vänsterprassel, när det rasslade till i Ekonyheterna och den stora nyheten om det inställda Nobelpriset i litteratur basunerades ut.
Plingplong sa det i min telefon när även N.Y. Times och andra internationella organ på nolltid mångordigt berättade om hur det står till i Sverige med vår tafsande fransman till kulturstövel.
– Stanna kvar i studion! röt radiokollegerna Johanna och Svante.
Så då gjorde jag det – som vore jag expert fick jag sedan uttala mig om detta osannolika som annars bara sker under världskrig: att priserna brinner inne eller skjuts upp. Radioreportern på Ekot i Stockholm läste med emfas ur pressreleasen:
– ”… beslutet har fattats med bakgrund av en numerärt försvagad ekonomi …”
Här hakade vi i den sörmländska studion direkt på eftersom vi inte förstod vad som avsågs:
– Va, va va, vadåååå ”numerärt försvagad ekonomi”, hur kan de skylla på ekonomin och kan en ekonomi som är något annat än numerär och bla bla bla …?
Men. Det var ju en felsägning. I pressreleasen står det ”numerärt försvagad akademi”. Helt begripligt.
Sju gånger har det litterära Nobelpriset ställts in. Både 1914 och 1918 – men åren däremellan gick det någorlunda bra (se mer info längre ner) att hitta pristagare. Åren mellan 1940 och 1943 delades inga priser ut, men även de andra krigsåren hade akademien problem med att hitta värdiga pristagare även om det inte ser ut så i statistiken. (Se nedan.)
Men vad i hela friden hände 1935? Var krigshotet så allvarligt att man av hänsyn till något eller någon inte kunde mäkta med ett pris? Eller låg det något annat bakom? Jag springer till SvD:s arkiv och finner att man inte förrän den 14 november lämnade besked om att priset hade ”reserverats”.
SvD den 15 november 1935.
Spekulationens vågor gick höga. Akademien påstod att de inte kunde finna en värdig mottagare, men de flesta verkar överens om att de aderton (eller hur många som nu var på plats) inte kunde enas och därför antingen surade med armarna i kors eller slog ut med dem och sa ”skitiredå”.
Många tillfrågades av SvD om vem som borde ha fått priset om det hade delats ut, och Gunnar Castrén uttrycker sig då så här vackert:
”Sillanpää och Valéry äro inkommensurabla storheter.”
”Tror akademien verkligen att det ska bli återväxt på de litterära marknaderna på ett år? Eller skall det internationella författarbeståndet få stå på tillväxt någon längre tid?”
Ja, det kan man ju fråga sig. Och vad säger ni om denna trevliga journalistik?
(Om ni är intresserade av vilka som nominerades 1935, var det dessa 52.)
Man kan ana att priset höll på att reserveras även 1962, när Steinbeck tilldelades priset för att akademiledamöterna inte kunde komma överens och därför kompromissade med den som irriterade färst.
Steinbeck med fru och son samt hattar 1945.
Jag tillsatte en ensamutredning för att via nobelprize.org hitta de historiska årtal när man sköt upp utdelningen – eftersom ingen tidning listade dem åt mig idag – så vassegoa:
Aha: ser ni att krisen från 1935 fortsatte 1936, så där gick två år utan prisutdelning. Och att man 1925–28 sannerligen hade det jobbigt att hinna ifatt. (Uppdatering: hittade årtalen så fint listade i den fullständiga pressreleasen, så jag hade alls inte behövt tillsätta en utredning. Fnys.)
Och vad vill jag säga om detta? Ptja, det är kul när allt inte bara följer i gamla hjulspår och att även om de trasslar alldeles väldiga just nu, så gör starka krafter under Svenska Akademiens paraply sånt härnt fint:
Sista dagen i New York var en komplett dag eftersom planet inte lyfte förrän kl 22. Mycket bra planering av flygbolaget eller vem det nu är som bestämmer. Jag satte mig ner och på skoj och kollade vad jag skulle göra denna sista dag – och kom inte på något. Därför tog jag fram en karta och ringade med grönt in ställen som jag hade besökt, utforskat eller undersökt med lupp. Jag borde ha kollat in Harlem och Bronx mer, förstås. Hm. Och ge Brooklyn ytterligare en chans? Nä. Men! Plötsligt såg jag en öde ö!
(Den var ju inte alls öde. Men det var så jag inbillade mig att den skulle se ut.)
Gröna ringar: utforskade ställen. Röd pil: Steinway Street, där jag bodde. Blå pil: den obebodda ön! (Kartan.)
Roosevelt Island, som den heter, är bara 240 meter bred och 3 km lång, men där bor ändå 10 000 människor.
Den sydligaste delen ser ut så här, så här kan ju ingen bo.
Gräsmattan på bilden ovan är Franklin D. Roosevelt Four Freedoms Park, som ritades av Louis Kahn 1972, men som inte kom att iordningställas och invigas förrän 2012 eftersom pengar saknades. Därför har den liksom ett platt 70-talsstuk. (Herr Kahn själv dog inne på en toa på Penn Station 1974.)
Den näst sydligaste delen ser ut så här, så där kan ju ingen heller bo.
Ruinen är ett f.d. smittkoppssjukhus från 1856, som från 1956 tilläts förfalla på detta bedrövliga sätt så att det nu inte går att renovera om inte någon skjuter till fnutton miljoner kronor för stabilisering. Men … det är väl vackert där det står som ett monument över flydda tider?
Det här är vakten Andy, som berättade allt om parken och ruinen för mig. Hans skägg påminner om Lasse Holmqvists frisyr, men jag kom mig inte för att fråga om orsaken.Längs ”strandpromenaden” på Roosevelt Island såg jag detta. Det visade sig att de unga tu, inflyttade från Irland, satt och tittade på en långfilm där inne i mörkret. (Avengers.)
Plötsligt tvärstannade jag. En gammal bil! Så underligt! Alla bilar inne i down town N.Y. är nya, stora, nytvättade och väldigt tysta samt (antar jag) miljövänliga. Det luktar inte avgaser, det bullrar inte – även om det är ett jävla liv av alla biltutor och trafikpolisvisslor.
Men det här är ju en typisk amerikanare – från slutet av 1970-talet, eller?Jag stannade till under Ed Koch Queensboro Bridge för att fotografera och sedan placera under rubriken ”mäktiga ting”, när en liten farkost dök upp i högerkanten. En linbana? Här? Va?
Japp – Roosevelt Island Tramway! Som ingår i buss- och tunnelbanesystemet så att man får åka gratis på sitt turistkort. Jag och massa cyklar, pendlare och barn stod i en effektiv kö för att sedan snabbt kliva in i den gungande lilla lådan – och jag var så hänförd att jag helt glömde bort att ta vackra bilder.
När vi nästan var framme på 1st Avenue, klämde jag av några sådana här som bevis, bara.
Utan mål och mening vandrade jag sedan in på Barnes & Noble, som ju är en liten nätt boklåda.
Dock köpte jag inte ens en enda liten trycksak. Det är så överväldigande stort. (Hoppas att de som tittar på filmerna som tas med övervakningskameran där i taket hade roligt åt mitt klättrande och bänglande.)
Värt att notera är att man som hemlös kan sätta sig/lägga sig inne på Barnes & Noble så länge man läser och uppför sig. (Min tolkning.)
Mätt på intrycken, tog jag buss till East Village för att drälla lite mer i de kvarteren. Busschauffören tutade och tutade frustrerat hela vägen söderut. Ni ser här på bilden hur man tar sig av bussen.På en gata i de södra delarna av New York stod en enorm kö-klump utanför en lokal som hade prytts med många blommor. Jag försökte prata med folk i kön, men de var inte på humör. De ville vara där inne och … lukta på blommorna?
Aha. Blommorna är manga, inte många. Nu får jag nog skäll av barnen för att jag okunnig vad gäller Takashi Murakamis konst. Nåja, ungdomen av idag kan ju nästan inte skilja på Phil Mahre och Andreas Wentzel, så de ska inte snacka.
Min promenad i East Village var tuff. Vädret slog nämligen om från grått och 10 °C till gassande solsken och säkert uppåt 25 °C. Och där gick jag i svarta jeans, t-shirt, hoodie och jacka samt tung ryggsäck. Folk runtomkring mig hade antingen dunjacka eller linne och shorts, och alla bar de plötsligt på enorma vattenflaskor som de sög kraft ur som små barn med vällingflaska.
Svårt att motstå för en loppistoka. Kan jag kanske köpa svala kläder här? tänkte jag.Men inne i denna second hand-butik var allt faktiskt jättejättefult. Eller vad säger ni om dessa hot pants från 70-talet?
Jag tog snabbt en bild och kikade nyfiket på utbudet. Då kom en ilsken kvinna fram och sa att jag inte skulle stirra.
Det visade sig att kön ledde till matutdelning åt hemlösa och allmänt fattiga människor. Eftersom jag inte visste det, hann jag registrera och analysera vilka som stod i kön och kan därför berätta att det var precis alla kategorier: barn, vuxna, mentalt sjuka, krigsveteraner, hipsters, storväxta, pyttesmå, välklädda, oklädda och hundar. (Naturligtvis är de indelade i kategorier via mina svenska ögon: en svensk hipster-look behöver inte betyda att det är en amerikansk hipster.)
Och hur är det med knät efter allt detta vandrande, undrar väl allmänheten? Jo, förutom att jag ju har den där gamla meniskskadan som inte verkar vilja läka, har jag förmodligen drabbats av iliotibialbandssyndrom. Eller ”löparknä” – som man kan få utan att ha tsgit ett enda löpsteg, måste jag tillägga. Vad gör man då? Man googlar och finner: ”Prognosen är god och så många som upp till 94 % av alla drabbade svarar bra på icke kirurgisk behandling som exempelvis vila, stretchning och fysioterapi.”
Alltså ställer jag mig under promenaderna i olika stretch-ställningar och ser ytterst underlig ut. Vilket alla andra i N.Y. också gör, så jag smälter in finfint.
I en av tunnelbanenedgångarna stötte jag plötsligt på ett pyttelitet konstverk till min ära.
Ni ser? Det är jag med plommonstopet som står och stretchar. (Vet inte riktigt vem den hjälpande, bystiga damen är.)
Google igen: ”Man försöka bli av med skadan själv genom att vila från den aktivitet som framkallar smärtan.”
Well, okej, inte så svårt; jag lär inte åka till N.Y. igen på bra länge!
