(Ni som inte har hängt med i bloggen nu i december: rotera! Åk på mellandagsrea och koka palt! Detta med DRT går inte att förstå!)
Hemlisbloggarabstinens, anyone?
(Sade hon förhoppningsfullt.)
Här står jag som vanligt i min svärmors klänning från 1971 och försöker sno uppmärksamheten från granen.
Det här är svårt att skriva. Men inte på grund av något annat än att mellanslagstangenten gör dubbelslag som ett orienterarhjärta med twar, medan deletetangenten har lagt av helt.
Genom åren har DRT ibland blivit inbjuden med armbågen, kommit lite på sidan om eller bara hängt med som en blindtarm utan mål eller mening. Ett år glömde jag till och med bort att ordna en röd tråd, så när jag väl kom på det vid lucka 5, fick jag sätta mig och leta efter en vag, gemensam nämnare och sedan se till att just denna var med i resterande 19 luckor.
Ett annat år var den röda tråden ”den röda tråden” … Alltså ”Historien om någon”. Ett år var den ”I Am the Walrus”, och då hade hakke och Översättarhelena säkert lagt ner en hel jobbvecka på att analysera alla 24 luckorna.
Förr om åren satt jag och stökade till med bokhögar överallt i hela huset. Barnen for vind för våg, mina redigeringsdeadlinear hängde på sköra trådar, pizzamiddagar stod som spön backen och glöggbjudningar fick klara sig utan mig.
Här (2007) hade jag den siste november skruvat loss fönsterbrädan, för den var ful. Inte förrän på annandag jul fick jag tid att ersätta den.Att jobba i sängen är finemang, men väldigt bökigt vid läggdags. (2010)
Ett år försökte jag till och med använda en liten handskanner för att snabbare få in stora textsjok i datorn. Numera är det dubbelgooglingar och massa Google books som gäller eftersom jag försöker se till att det är så svårgogglat som möjligt … Jag tror att mina lån på biblo nu i december bara uppgår till kanske 10–15 böcker, nästan alla upphämtade från magasinets kulvertar.
Men DRT, kom igen, DRT!?
Enkelt: DÖDEN.
Har ni någonsin sett så mycket död? Allas barn dog, allas föräldrar dog, alla sörjde och var olyckliga för att döden var så allestädes närvarande. Elände är bara förnamnet. När jag till slut kunde konstatera att glädjens och fnittrets budbärare Magnus & Brasse även de ju är döda, ja då satte jag ju spiken i kistan.
Nästa år ska DRT vara förlossningar och barndop, tror jag.
Eftersom ni nu skakar på huvudet och är alldeles konfunderat besvikna över denna futtiga förklaring, återuppväcker jag den gamla traditionen att berätta om 2008 års teori från Översättarhelena!
Vi hade igår betat av:
1 Fay Weldon
2 Gunilla Wolde
3 Herbjørg Wassmo.
Detta fick Ö-helena att i förrgår med hjälp av Tillerosas initialfundering dra slutledningen att det på julafton kommer att vara Östen Warnerbring som hemlisbloggar. Allt enligt detta schema:
Vad i hela friden stod det i alla kommentarer igår då? Vad var ledtrådar och vad var bara rop på hjälp? När förstod ni vartåt det barkade?
Smultronblomman:
”Nu ska jag bara hitta duon. Kanske har de en gängledare. Det blir att tänka på under dagen.Nu ska jag bara hitta duon. Kanske har de en gängledare. Det blir att tänka på under dagen.”
Örjan:
”Plommonstoooet. Var äär det?
Behöööver återhitta dig, för nu är det dags att ta sats, för mitt hopp.”
Jossilurens:
”Fasligt vad det svärs i både bås och lucka”
Betong-Bess:
”[…] Eller om jag ska följa den andra, lite mer barnvänliga, vägen.”
LottenPotten:
”Bilden är klar, Lasse är klar, torsken finns där och ett par ledtrådar från båset stämmer. […] De små vet kanske mer än jag. Det var ju ett tag sedan.”
Rosman:
”Har hittat den slajmige men resten stämmer ju inte om det inte är den gyllene Lasse som avses. (Punkigt riff)”
embryo:
[…] det är saffran lucia
okcså saffran var en stallerdräng stallerdräng
okcså pappraksgrubblarna
okcså tomtegisslarna […]
Niklas:
”Undrar om jag sett den ene med fem varmkorvar stickandes ut genom gylfen.”
Flygbengan:
”Kända grisen och hans slemmiga torsk? Det måste vara Horace och Arnault, sittandes på ett brasserie filandes på sitt magnum opus: La vengeance.”
Ökenråttan:
”Ja nu har du satt myror i hövvet på oss igen.”
PK
”Släpar mej upp på läktaren för idag var min gissning fel, fel, fel. Eller kanske inte fel, men i alla fall inte rätt.”
Nu till svaret! I sista luckan 2019 hade vi ett radarpar: Magnus & Brasse. Med tusen länkar!
Jag har haft multipla hemlisbloggare i sistluckan tidigare, bl.a. den absurda duon Dan Brown & Stieg Larsson (2008), efternamnsstavningsduon Harry Martinson & Alf Henrikson (2009) samt faktiskt Fem myror är fler än fyra elefanter (2011).
Brasse Brännström (1945–2014) och Magnus Härenstam (1941–2015) dog med mindre än ett års mellanrum, vilket ju påminner om 1986 när alla mina andra idoler dog:
Magnus & Brasse ligger mig så varmt om hjärtat, även om de under sin mest produktiva tid kämpade om uppmärksamheten med Hasse & Tage, som ju ansågs vara så oerhört mycket mer sofistikerade. Avancerade. Bättre. Större. Roligare, helt enkelt.
Well, okej, må så vara. MEN MAGNUS Å BRASSE ÄR MIN BARNDOM!
[Se gärna framför er hur jag liksom ylar mot månen.)
De två började jobba ihop (med Lasse ”Mitt liv som hund” Hallström) redan i slutet av tonåren. När båda var relativt nydöda suckade Lasse:
– De har ju alltid funnits. Jag vet faktiskt inte vad jag ska ta mig till nu.
När Brasse plötsligt dog utan förvarning, sa de flesta ”åh, nu får han lugn och ro” eller ”det var länge sedan vi sågs”. När Magnus – efter flera år med offentlig cancer som tärde på honom – dog, var det högst väntat. Då sa folk tvärtom.
– Vi skrattade tillsammans så sent som förra veckan!
– Han bjöd alla sina kompisar på fest sex dagar innan han dog!
Men nu (döden döden döden) är det slutpratat om såna sorgligheter. Nu ska vi minnas hur oerhört roliga de var, hur roligt de hade tillsammans och hur kul vi hade med dem.
Om vi bortser från ”Fem myror är fler än fyra elefanter” som fenomen och istället ser på ”Magnusåbrasse” (som de kallades även en och en), finns det en uppsjö minnen att ösa ur på SVTplay. Men de ligger lite gömda. Man kan se Skavlan och olika intervjuer samt shower här och där, men inte hitta till dem bara genom att söka på Magnus & Brasse.
Visst vill ni se när Brasse rånar en bank och inte kan ta emot pengasäcken och sedan försöker maskera sig med en hink på huvudet?Ni vill också se Magnus underhållningsförklaring.I brist på Nils Poppes lermarsch kan man kolla på när Brasse hittar en lerpöl som han bara inte kan låta bli att slänga sig i. (Efter 16:30 här.)Att Magnus minsann gick omkring med resväskor fulla med ägg som han knäckte på T-centralen, har jag helt glömt.
Det allra mest fascinerande av det som finns att titta på är ett slags dokumentär som Lasse Hallström har gjort, som visar hur duon arbetar: ”Humorverkstad med Brasse & Magnus”. De stängs in i en studio med kamera och mickstativ och serveras landets alla dagstidningar – samt ombeds sedan att under övervakning hitta på sketcher.
Och de är inte få.
Tidningarna, that is.
De läser rubrikerna, fnissar, tittar varandra i ögonen och väntar på en reaktion från den andre. Ordvitsarna sprutar ur dem, och sedan talar de allvarligt om hur de inte som Monty Python har full frihet att skoja om allt. Inte ens om döden.
– Efter att ha visat en begravningskista i bakgrunden i en sketch, blev vi anmälda till Radionämnden, medan John Cleese och Michael Palin kunde visa hur liken i kistor (i genomskärning) samtalade med varandra.
Men Magnus och Brasse i en jättesvettig brottningsmatch med ordvitsar gick bra att visa!
Så här låter dialogen när de i Kvällsposten hittar rubriken ”Jag står inte ut med mina tänder.” Brasse är straight guy och Magnus är galningen med tänderna:
– Vi har sökt upp vederbörande och vi vill fråga honom: varför står ni inte ut med era tänder? – Därför att dom står ut.
– Nämen allvarligt talat. – Dom är tomma i roten. Dom är hopplösa, dom är oborstade och opolerade. Uppkäftiga och för ett oherrans saliv, ska jag tala om. Jag skulle inte vilja ta i dom med tång ens en gång. Vad dom här behöver, det är en tandsköterska som håller dom på plats!
– Jamen snälla nån, nån glädje måste ni väl ändå ha av tänderna? Det måste ni ju …
– Jajaja, när man äter ja, men jag talar om är ju emaljens baksida. Är det värt detta helvete, dessa motsättningar som inte går att brygga över. Överkäken sätter sig ständigt på underkäken. Stiftkronor. Guldbryggor. Hela garnityret. Jacketkronor. Här nere sketna oxeltänder bara hela …
– Vad ska man göra åt det här? Vad kan man göra åt det?
– Jamen jag kan väl inte ta tandställning! Jag måste ju hållatand för tunga, det är ju en intern angelägenhet men det har varit problem redan från början. Mjölktänderna surnade, de nya har börjat … borsta. Jag skulle inte säga nånting om dom tog sig en enstaka borre, men det är ju rotfylla varenda kväll! Ni skulle känna hur det känns i munnen på morgnarna! Det luktar ju gam-algam ur käften. En del utav dem är redan utslagna. Jag ska säga er, jag funderar på att peta dom hela bunten! Och därmed pasta!
Min absoluta favorit är en sketch där Brasse uppsöker Magnus på en mordbyrå. (Efter 41 minuter här.)
– Ska det vara ett stilla insomnande eller bestialisk styckning?
De agerar alltid som Magnus och Brasse gör i Fem myror, även om de i vuxenprogrammen svär och lever rövare. Det känns tryggt och fint … inte stor skådespelerikonst – men kul.
Magnus självbiografi heter ”Morsning och goodbye”, och är intressant att läsa eftersom han skrev den (eh, fick den berättad för Petter Karlsson) i livets slutskede. Men också lite trist, för han var verkligen normal: snäll, klok, vänlig, gladlynt. (Om man t.ex. jämför med Elton Johns biografi, som är galet intressant eftersom han verkligen inte är normal.) Här finns även två tv-program om honom, som också heter Morsning och goodbye.
Brasse & Magnus i april 2013.
Man kan ju inte bädda in filmsnuttar från SVTplay och Öppet arkiv, så jag berättar och länkar här lite så att ni har att göra resten av jullovet.
Gäst hos Hagge – Magnus & Brasse kommer in iklädda en enda stor polotröja. Se hur de ”lägger ena benet över det andra” efter 2:51.
Efter 19:30 läser Magnus högt ur humorregelboken. Mot slutet får de improvisera iklädda högklackade skor och… ja, verkligen inte slöa.
I Varning för barn kommer Svordomsvisan efter 15:00 och ”Piloterna” efter 25:15. Eller så kollar man här:
Luckan gjordes med hjälp av särskilt Svordomsvisan och några revytitlar samt det fnitter som fyllde de samtal som Magnus & Brasse förde med varandra under åren.
Jag drar årets sista vinnare med darrande fingrar eftersom tröjorna i år är så rysligt små. (Jag kommer att beställa nya och knorra hos tischatryckren eftersom jag inte ens kan trä en XS över huvudet.) Och på lappen står det … Pysseliten! En liten tröja till Pysse!
(Jag har fler tröjor, som sagt. Säg till så skickar jag!)
Tack för i år! Nån som har nån idé om den röda tråden? Skriv i kommentarerna eller mejla!
Sistluckan är här! I näst sista luckan var det en så svår person att hitta, att vi fick ta till veckodagar och bildspråk samt frisyrer för att kunna sova. Båsets båda råttor vann varsin tröja, som är synlig numera.
Och så rimmades det. Ack, vad jag kommer att sakna rimmen! Men nu kör vi en enkel lucka så att ni hinner spilla knäck och koka gris ifred!
Lucka 23
”Ska det vara ett stilla insomnande eller bestialisk styckning?”
– Okej, då sätter vi igång. Men vad ska vi kalla oss? – Knoll och Tott? – Babar och Pellefant på äventyr?
– Piff och Puff? – Nej, det känns fel. – Björn och Benny? – Nej, det känns också fel. – Satan, vad svårt. – Va? Ska vi kalla oss ”satan vad svårt”? – Haha, hihi! – Men ”mammas pojkar” kanske?
– Lägg ägg, vi har väl inte samma mamma! – Nä, men kanske samma brevbärare?
– Hahahah! – Haahaa … helvete … så kul! – Ska vi fråga Lasse? – Nej, det känns fel. – Okej, vilken jävla muntergök du är idag då. – Kokokoko! – Haha! – Nu skärper vi oss! – Vi ska kalla oss … ”Kända grisen och hans slemmiga torsk”!
– Hm. Inte helt fel. – Hahahahaaa!
– Hahahahaaa!
Jag vet att ni far och flänger och sitter i bilkö och motvilligt hasar in i en eller annan leksaksbutik istället för att göra som jag och sitta vid datorn och uggla. Men så kommer ni hem och blir omhändertagna av välmenande släktingar och får sätta er och googleuggla en stund! Vovamomo gjorde som jag och råkade fastna på gamla, rätt sorgliga ”Här är ditt liv”-program, medan Magganini (och embryo!) rimmade som aldrig förr. Några av kommentarerna!
Crrly:
”Kul med camp-ingen där i sammanhanget.”
Ökenråttan:
”Ja, rosenbladen dom flög iväg. Minsann kan inte ett riff bli lite aktuellt här också.”
Godiva:
Säj mej vackra gosse
Säj, vad tänker du uppå
Då svarar du: Tänker är kanske
Lite väl mycket sagt
Christer, the Long Distance PT:
”När man ska på semester kan det vara bra att, förutom tidigare nämnda fällstol, ta med sig en kamera.”
Magganini:
”Hon står bakom ryggen och hetsar ”goggla, goggla” den lilla dottern [Hannoia], utan att vara särskilt tydlig. Till slut har jag nog lyckats hitta rätt lettrådar i alla fall, och upplevt pollettrasslet innan det blev söndag.”
Ardy:
”Nu landade jag i ramsan Monday’s child is fair of face, Tuesday’s child is full of grace etc etc ända till Sunday.”
hakke:
”Jag tycker det är helt fantastiskt att Båsmor fått till en bildillustration som firar 50 år precis idag. Det var på håret att jag fick ihop den med HB, men så småningom föll poletten ner. ”
Emma, Sol som sol är helt slut, men får representera alla tröttingar som i december sliter som vore lifvet en saltgruva:
”Klättrar trött upp på läktaren efter sillinläggning, shopping, fruktkakebak, pepparkakebak, städning, julgrandpyntande… Min hjärna behöver ingen ursäkt för tröttheten den känner.”
hakke rimmade förstås, så han får nämnas två gånger:
Campingstolskitsch är helt ärlig sådär,
rosenblad lockar mig inte ett dugg.
Den mörkaste midvinternatten är här,
så sant söndag blir längre med ljusare lugg.
Idag börjar vi bakifrån. Susan Sontag (1933–2004) fick cancer redan på 1970-talet. Och 1990-talet. När hon dog i sin tredje cancervända blott 71 år gammal, hade hon en 52-årig son och en 3-årig dotter samt en världsberömd fotograf vid sin sida.
Mysko? Nej, inte alls.
Susan Sontag och den nyfödda dottern 2001. (Foto: Annie Leibovitz.)
Susan föddes i en trist, känslokall och intetsägande familj som hette Rosenblatt – och till råga på eländet dog pappan i tuberkulos redan 1939. Mamman var en sån där förälder som råkade få barn, men sedan inte begrep vad de skulle vara bra för – så hon löste det hela genom att inte vara hemma. Hon gifte efter sju år som änka om sig med herr Sontag (därav Susans namn). Dock var det faktiskt mest andra släktingar än mamman och styvpappan som tog hand om barnen.
Susan flyttade redan när hon var 15 år hemifrån, och gifte sig när hon var 17 med en 28-åring som är far till sonen, som föddes 1952: David Rieff. (Som ficken viktig roll senare, så kom ihåg honom.) Herr Rieff och Susan Sontag hade bara känt varandra i tio dagar när bröllopet stod – vilket låter galet, men kanske var en nödvändighet eftersom en 17-årig akademikertjej på 1950-talet kanske egentligen inte hade något val …?
Susan Sontag blev med tiden vad man i USA kallar en ”akademisk kritiker av samhället”. Hon engagerade sig i språk (särskilt ordet ”camp”), i minoriteter, orättvisor, aids, cancer, kvinnofrigörelse, terrorism och, ptja, allt annat som (och nu är jag kanske lite cynisk) för dagen var kontroversiellt eller poppis. Väldigt många gånger framförde hon åsikter som hon några år senare fick äta upp och be om ursäkt för. Att kommunism och diktatorer funkar och är bra för människor, vars vilja egentligen växer i skogen, skrev hon t.ex. (Glatt erkände hon senare att hon hade haft fel och bad om ursäkt. Igen och igen.)
Hon skrev: ”Den vita rasen är den mänskliga historiens cancer.” Det fick hon äta upp och be om ursäkt för eftersom påståendet sades vara ”ett hån mot cancerpatienter – alltså att jämföra cancer med den vita rasen”.
(Ni som nu tänker att det var bättre förr och att politisk korrekthet har gått för långt, ska veta att detta hände 1967.)
Susan Sontag 1994. (Målad av Juan Fernando Bastos.)
När Susan var gift med herr Rieff skrev hon i och redigerade flera av hans och hans kollegers akademiska alster – och såg till att få cred för det, som sig bör. Senare har forskare kommit fram till att det förmodligen var Susan Sontag som hade skrivit rubbet …
Efter åtta års äktenskap tog det slut, och kan ni tänka er – när exmakens böcker gavs ut i nya upplagor, var Susans namn borttaget från innerfliken. Vabaha, vad är det för sätt?
Susan Sontag publicerade under sitt väldigt produktiva liv romaner, noveller, pjäser samt artiklar och behärskade många olika stilar. I klippet nedan intervjuas hon – och jag har sett till att filmsnutten startar precis när hon ska till att förklara hur det känns när en story bara ”kommer” ur henne – när det känns som om historien rinner ur hennes fingrar, ner i tangentbordet.
Själv har jag bara läst henne på engelska, och bara Notes on Camp, som finns i ”Against Interpretation”, och bara för att jagvar intresserad av hur man kunde skriva så himla mycket om ett enda ord.
”Against Interpretation” (1966) finns även på svenska: ”Konst och antikonst” (1969).Det var nog den här versionen jag läste, för jag minns bara just ”camp”.
Inledningen – som jag gjorde luckan av – ser utså här:
Välformulerat. Och ganska många ord och skiljetecken. Jomen.
Susan Sontag har även jobbat i Sverige och gjort två filmer: ”Duett för kannibaler” (1969) och ”Brother Carl” (1971), men de blev ingen succé alls. Nu citerar jag Wikipedia:
”… filmerna mottogs illa av både publik och recensenter, och anklagades i pressen bland annat för att vara kvasiintellektuella och grumliga.”
Jag kanske kan skriva en lång, mångordig och intellektuell artikel om ordet ”grumlig”, för det där lät väl intressant? Om inte annat, kan jag i alla fall rekommendera att ni följer länken till ”Duett för kannibaler” ovan och ser det gamla Stockholm samt får lyssna när Lars Ekborg och Gösta Ekman SAMTAAALAR och får vara med om hur Ekborg i hatt pratar med en naken Ekman i dennes sovrum. (Berätta gärna om era intryck.)
I slutet av 1980-talet skulle Susan Sontag – som alla andra av samma dignitet – fotograferas av Annie Leibovitz. De blev omedelbart bästa vänner, sedan oskiljaktiga vänner och sedan älskande. Det ordet – älskande – väljer jag eftersom Annie Leibovitz efter Susan Sontags död har förklarat att hon verkligen inte tyckte att det handlade om ett partnerskap, utan en ren och skär kärlekshistoria:
” … words like companion and partner were not in our vocabulary. We were two people who helped each other through our lives. The closest word is still friend. […] Call us lovers. I like lovers. You know, lovers sounds romantic. I mean, I want to be perfectly clear. I love Susan.”
Åren gick. Annie fotograferade, Susan skrev. Sonen David Rieff blev förläggare och redaktör, och han hade förstås sin mamma med i författarstallet. Alla var tillfreds och lyckliga. Och det blev ännu bättre nä Annie som 52-åring födde hennes och Susans gemensamma barn – som blev till med hjälp av en spermadonator. Som var David Reiff.
Sedan blev Susan ju sjuk igen, men hade hon fått leva hade hon säkerligen skrivit något intressant om hur hennes dotter var hennes barnbarn samtidigt som hennes son var far till sin lillasyster.
Och så hade hon bett om ursäkt för det.
PLOMMONSTOPET! Tyvärr måste jag ta bort några lappar, flupp, flupp, men nu drar jag den näst sista vinnaren 2019. Det står på lappen … Dammråttan! Och apropå råttan, tänker jag dela ut en bonustischa till Ökenråttan! Yeah, I am the bonuströjaboss!
Mot glöggen! Hit med lussebullarna! Lucka 23 kommer på måndag morgon!
Liten embryobonus!
EMBRYO KROM IN FRÅN GRILLERSTUGAN DET ÄR DAGS ATT FRÄTA UPP PAPPARKAKSHUSET DET SÄJER JAG NU
nej jag har inte tid jag hållrer på att vakcla upp krampingstolen
men det har ju regnat i förti dagar förti nätter det säjer jag nu
yo
jomen brollan har fastat härinne i krampingstolen okcså kommer inte ut
fäll stolen okcså vad är det med den det undrar jag nu
åh där har julgrannen fastat när han letrade efter glömda julklapprar det säjer jag nu
yo
vilkcen ordreda bland solstollarna
ja det är inget man stoltstrerar med eftrersom jag pallrar inte få ordning på allt det här det säjer jag nu
Lucka 19 skapade så många virrtrådar att ledtrådarna blev ett nystan som bidde en tummetott. Men i facit var allt glasklart: Jossilurens vann en liten tröja och Niklas kunde rimma! Sedan gick halva båset i ide; de knaprade glögg och drällde med tomtebloss i väntan på jullugnet.
Näst sista luckan kommer här! (Ajaj, den är ju jättesvår …)
Lucka 21
Hur ska vi tolka de här anteckningarna?
Många företeelser finns, fastän de inte har ett namn; många andra företeelser har ett namn, men ingen har beskrivit dem. Ett sådant begrepp är kitsch – omodernt, fult eller sofistikerat – ett ord som ingen riktigt vågar sätta fingret på.
Kitsch är (om vi menar idén som sådan) en av de svåraste strömningarna att tala om; dock finns det särskilda orsaker till varför just detta ord undviks vid diskussioner, vid söndagsmiddagar eller vid (gud förbjude) campingutflykter. Förvisso är kärnan i kitsch kärleken till det onaturliga, fantasin och överdriften. Och kitschen är ofta avsedd blott för de invigda – gärna bland små, urbana grupper – och därför svårbegriplig och mystisk. Kitschens påhitt och tramsigheter anses representera den naiva medelklassens vräkighet och stundtals förvånande överdrifter och ”dålig smak”. Enligt min mening kan man tvärtom anse det ”god smak” om åskådaren upplever något, känner något vid åsynen av (om jag nu tar ett långsökt exempel) en guldfärgad campingstol med rosors kronblad tryckta på tyget. Det är ju så fult att det blir vackert.
Lucka 17 innehöll en rolig slashas, medan facit i lucka 18 fick en nypåstigen vinnare i AnnaPanna – som blev så till sig att hon i sann båsanda började rimma:
Gårdagens gissning var alldeles tok,
Har inte läst denna dumskallebok.
Google gave inte rätt spår,
Men ändå en tischa jag får!
Jag tackar och bockar
Det här stället rockar!
Nio tischor är ivägskickade och några andra ligger och väntar på adresser! Nu kör vi!
Lucka 19
2
Här ska ni få höra vad jag har att säga om skolan av idag. Man skulle förvisso kunna hävda att jag, som knappt har gått i skolan (i alla fall inte sedan ’48), inte ska uttala mig i sakfrågan. Men vem, om inte jag, vet vad jag talar om? Här kommer mina tio punkter!
Skolan vill att du håller med och uppför dig som majoriteten i klassrummet. Jag säger tvärtom att du i så fall ska reflektera över om det faktiskt inte är dags att ta ett steg åt sidan och inte följa med strömmen.
Lärare och föräldrar vill att du till varje pris håller dig till sanningen, men jag säger att lögnen rör sig snabbare än blixten – vilket ibland är att föredra.
På tok för lite tid och kraft läggs på läsning, och då måste man fråga sig varför man över huvud taget ska bry sig om texthantering. Analfabeter har ingen nackdel av sitt handikapp om de som kan läsa inte gör det. (Men skippa gärna Jane Austen.)
Elever bör absolut inte tvingas att i alla lägen vara förnuftiga och förståndiga. När ska de i så fall vara glada?
Lärarna borde inse att eleverna behöver lära sig fakta för att sedan kunna tänka utanför ramarna och använda fantasin.
Etik! Skolan måste lära ut etik! Det är i sanning absurt att bedrifter som kräver fysiskt mod (att klättra högt och dyka djupt samt springa långt för att ta några exempel) är så vanliga, medan exempel på modiga bedrifter som inbegriper etik knappt går att finna eller ens tala om.
Så många –även jag – fylls av ilska med tanke på Skolverket. Men ilskan fräter mer på den som äger den, än den som den riktas mot. Skratta åt eländetistället – humorn är kanske det effektivaste vapnet vi har, vi människor.
Religionskunskap. Ja, jösses, vad ska man säga? ”I begynnelsen skapade Gud idioter, men det var bara för att öva lite. Sedan skapade han skolan, och fann att det var ännu värre.”
Låt oss agera mot detta vansinne så att jag slipper oroa mig för framtiden. (Någon sa att oro ju är som att lämna tillbaka låneböcker som man inte har lånat. Så sant.)
Skolgången har dock en stor fördel, och det är att man (om man faktiskt lär sig något) går från att vara arrogant och okunnig till att vara aningslöst osäker på allt.
Muuuu! En bild!
En liten, liten brasklapp: jag ute och rullar hatt på herrmiddag nästan hela torsdagen, så jag kanske är lite frånvarande. Ta hand om varandra och ledtrådarna!
Lucka 17 skapade villrådighet i båset eftersom svaret var solklart för somliga, men oerhört molnigt för andra. Jag gick lyckligt vilse bland haikuer och limerickar och kunde inte skilja läktarfolket från påplanenspelarna på flera timmar! (Om ni är det minsta lilla bokstavstrogna, bör ni besöka båset och se hur det skaldas.) Men hur såg några av ledtrådarna nu ut?
Kråkan:
”Jag vill inte vara med i en klubb som kan acceptera sådana som mig som medlemmar. (Groucho Marx)”
hakke:
”Det ska knappast behöva ta elva långa år att knäcka denna. ”
Niklas:
”Ah! En pikaresk till frukost piggar upp.”
Barkborren:
”Här kan jag hänga hela dan och bara förundras och gapskratta åt tokstollar och litterära genier som kan hantera sina tools.”
Magganini:
” Har vi månne än en gång att göra med ett verk som jag kan försöka beskylla min lilla dotter för att ha flyttat från min bokhylla till sin?”
Hannoia:
”Ja den här har jag snott! Den står hemma.”
Christer, tLDPT översatte även han ett namn till ett svenskt ord:
”Verkligen?” (Jag översatte liksom ”Toole”, han översatte liksom ”Reilly”.)
Svaret till lucka 17 är stackars, stackars John Kennedy Toole (1937–69) som skrev en hejdundrande succébok som gavs ut först elva år efter hans död.
John Kennedy Toole lär här spansktalande soldater engelska i Puerto Rico 1962. (Foto: Louisiana Research Collection)
I själva lucktexten pratade jag om verktyg (tool[e]) och associerade till John F. Kennedy. Jag citerade lite hit och dit, t.ex. det som gav boken dess titel:
When a true genius appears in the world, you may know him by this sign, that the dunces
are all in confederacy against him.
Detta är Jonathan Swifts ord, som imponerade på honom när han var blott tonåring och glad i skämta, imitera kändisar, stå på scen, dra en rövare samt att skriva.
Men med tiden skulle hans sprittande livsglädje försvinna komplett …
John Kennedy Toole föddes när hans mamma var förtinånting och bestämt visste att det inte skulle komma att bli några barn. Som ensambarn uppfostrades han av sina föräldrar (särskilt mamman) till en liten prins som ansågs vara ett geni. Han roade alla och envar, skrev sin första roman som 16-åring och levde livets glada dagar. Han fick sedan stipendium till flera olika skolor och ett universitetsjobb med blott tio timmars undervisning i veckan. (Vilken drömtillvaro!) Då – på arbetstid – skrev han den roman som han idag är känd för:
”Dumskallarnas sammansvärjning” (1980; ’A Confederacy of Dunces’), som jag skrattade mig halvt fördärvad åt 1983.
Men inget förlag ville ha den. För varje refusering blev Toole alltmer desillusionerad, och PANG, när John F. Kennedy (!) mördades, halkade han ner i en djup depression som gjorde att han till slut valde att ta sitt liv genom att med en slang leda in bilavgaser i den egna bilen.
I vissa källor står det att refuseringarna gjorde honom så gruvligt olycklig att han begick självmord, men bilden var bra mycket mer komplicerad än så. Under lång tid led han av psykisk sjukdom med vanföreställningar och hans kompisar som var vana vid att han bara skojade och skrattade hela dagarna försökte hjälpa honom på alla möjliga sätt.
Och mamman då, som hade grälat med honom sista gången de sågs och till och med rapporterat sonen som saknad två månader innan han hittades död? ? Jo, efter två års intensivt och otröstligt sörjande, hittade hon manuset till ”Dumskallarnas sammansvärjning” – som en skrynklig, trasig, flottig karbonkopia. Alla förlag som hade refuserat manuset hade tydligen slängt det, för denna upphittade kopia är den enda som finns.
Mamman tog käppen i ena handen och manuset i den andra och stolpade runt till alla förlagsredaktörer hon kunde hitta. Alla sa nääää. Författaren Walker Percy blev även han approcherad av mamman, och han insåg att den här envisa kvinnan faktiskt inte skulle ge sig. Han bestämde sig för att läsa inledningen, och då [naturligtvis] inse att det var smörja, säga som det var och sedan tacka nej. Men.
”I det här fallet läste jag vidare. Kunde inte sluta. Först läste jag med känslan av att det faktiskt inte var tillräckligt dåligt för att dissa direkt, sedan med stegrande nyfikenhet, därefter med en stark känsla av upphetsning och slutligen med orden ”det kan inte vara sant” ringande i huvudet. Manuset kunde helt enkelt inte vara så bra som jag kände att det var.”
Men sedan tog det ytterligare fyra år innan ett förlag nappade. Och så fick John Kennedy Toole Pulitzerpriset! Hurra!
Thelma Toole, lite trött 1980.
Och ytterligare fyra år senare var mamman också död.
N.Y. Times i augusti 1984. ”Mrs. Toole once told an interviewer that she had studied drama for 16 years and piano for 10.”
Finns filmen nånstans då, så att man kan se den snabbt om man inte gillar att läsa? Nej, för i filmskapandet har det gått troll. Hollywood älskar boken, älskar filmmanuset, har planerat att göra filmen sedan början av 80-talet – men då dog alla påtänkta huvudrollsinnehavare vid relativt ung ålder: John Belushi, Richard Pryor,John Candy,Chris Farley och Divine.
Sedan dess har Stephen Fry varit inkopplad, liksom John Goodman, Steven Soderbergh, Will Ferrell, Lily Tomlin, Zach Galifianakis och ett tjugotal andra stjärnor. Alla säger med en mun att det är ett stort mysterium att filmen inte blir gjord.
Men vi kan kanske göra den på svenska? Vem ser ni framför er i huvudrollen som Ignatius?
“A green hunting cap squeezed the top of the fleshy balloon of a head. The green earflaps, full of large ears and uncut hair and the fine bristles that grew in the ears themselves, stuck out on either side like turn signals indicating two directions at once. Full, pursed lips protruded beneath the bushy black moustache and, at their corners, sank into little folds filled with disapproval and potato chip crumbs. In the shadow under the green visor of the cap Ignatius J. Reilly’s supercilious blue and yellow eyes looked down upon the other people waiting under the clock at the D.H. Holmes department store, studying the crowd of people for signs of bad taste in dress. Several of the outfits, Ignatius noticed, were new enough and expensive enough to be properly considered offenses against taste and decency. Possession of anything new or expensive only reflected a person’s lack of theology and geometry; it could even cast doubts upon one’s soul.”
Här står förresten Ignatius J. Reilly staty i New Orleans.
Förresten! Vovvamomos ledtråd berodde på att hon stötte på dagens Hemlisbloggare i tv:s ”Gokväll”. Kolla!
Har jag månne en tankepipeline in i tv numera?
PLOMMONSTOPET!
VI HAR EN VINNARE! OCH TRÖJORNA ÄR INTE LÄNGRE OSYNLIGA!! De finns från små XS till stora XXXL! Jag drar en lapp! Jag skickar till alla imorrn om ni ger mig adress och storleksönskan! På lappen står det ÅH, vad kul: en nying! AnnaPanna (ny i båset)! (Nu ska du mejla adress och storlek till mig som alla de andra vinnarna.)
Tjing!
Lucka 19 kommer i torsdagsottan!
Här kan ni se min utredning av engelska synonymer för ”dunce” och hur dessa ord översätts av Google Translate till svenska. (Alfabetiskt sorterat på det svenska ordet, och de fungerande översättningarna i fetstil.) Det ser onekligen lite magert ut för oss svenskar.
Till hakkes ära (eftersom han formligen sprutade ur sig limerickar om båsisterna), kontrade Pysseliten med en till honom:
En skaldande man ifrån Åmål
fick höra versala glädjevrål
du skriver som ister
om alla båsister
Så flott och nu säger vi SKÅL!
Lucka 15 var en trist, men nobel historia, som många lyckades lösa på finurliga sätt! I facit fick vi ännu några fler limerickar att läsa – till och med embryo rimmade! Béatrice vann en (fortfarande!) osynlig tischa, vilket var synnerligen lämpligt eftersom hon ända sedan förra året har gått tröjlös. Och Ökenråttan utredde lucklösningsletandet och kommenterandet så här:
1. Kommentar som ska visa båsmor att jag VET. 2. Kommentar som hintar för min medbåsister vem HB är. 3. Kommentar som ger tips om var man kan börja sitt letande för att hitta HB. 4. Kommentar som innehåller poesi. 1. och 2. kallar jag för ledtråd. 3. kallar jag för let-råd. 4. Kallar jag poet-tråd.
Precis så!
Nu är det nerförsbacke!
Lucka 17
• Verktyg
När man som jag rör sig i litterära kretsar, måste man se till att ha verktyg som hjälper till i vardagen. Det kan vara t.ex. citat, frågor och skämt som går hem hos den breda massan, och som i alla fall jag helt enkelt tar ur egna erfarenheter. En av de mindre lyckade exemplen på hur man hanterar sina verktyg är väl han som i Berlin frankt påstod att han var en munk eller när Marilyn – med all rätta – antydde att de hade haft ihop det. Beskriv situationen ur en lustig synvinkel, så skrattar alla istället för att uppröras!
Ett annat verktyg som jag använder mig av är synonymer. Jag kan t.ex. utan problem rabbla upp 37 synonymer för ordet ”dumbom”. På den tiden när jag fortfarande försökte bli publicerad, fann jag att vänner är som synonymer; man bör omge sig med dem och använda dem så gott man kan. Just dumskallarna brukar tyvärr, enligt min erfarenhet, gadda ihop sig. Men då tar man fram ett annat verktyg:
Ett ofördelaktigt yttre! Jag ser själv så bedrövlig ut och klär mig så fult att det faktiskt är något av ett skämt. Inte tar jag hand om mig heller – en korv med bröd och lite chips funkar utmärkt som skaffning när som helst. Dock har jag börjat få problem med halsbränna, men mamma säger att hon ska hjälpa mig på nåt sätt.
I lusseluckan 13 avhandlades skjul och post, medan vi i dess facit fick veta av Hannoia att prinsessan Pauline von Metternich år 1892 på grund av ett blomsterarrangemang förmodligen duellerade topless med grevinnan Anastasia von Kielmannsegg. Sånt glömmer man inte i första taget. Magganini vann en osynlig tröja och alla längtade till nästa boktips.
Eller …
Lucka 15
Duktig idiot?
Här kommer Kaspar Hauser gående. Han har ju svårt med språket, vilket jag ska fråga honom om.
– Hallo Kaspar! Har du lyssnat ordentligt och reflekterat över hur språket liksom tvingas på oss av samhället, där normen är konformism och en mening kan funka som en tyrann som utnyttjar människorna? Det är språktortyr! – Va? Jag har … bara … tappat min sko, den skon som man har på handen. Vad heter en sån?
Ja, som ni ju ser har vi inget att hämta där. Åhå, minsann är det inte Ravelli som släntrar emot mig: straffmålsångesten personifierad! Jag måste fråga!
– Hej Thomas! Konkret nu, hur känns det, såhär 25 år efter det som hände i Berlin? – Berlin? Nu minns du fel, det var i USA, mot Rumänien. Tja, det var inte så mycket jag gjorde, men man kan lätt kalla det en wim-wim situation eftersom jag sedan dess tusen gånger har fått berätta om mina tankar efter denna särdeles lyckade dag. Även nu, för dig. Jag kan berä…
Jag viftar avvärjande och rör mig bortåt de andra eftersom jag inte riktigt litar på dem som är sådär blygsamma; då och då måste man faktiskt fascineras över sin egen förträfflighet. Nämen så roligt – här kommer juAstrid Lindgren!
– Astrid! – Nej, jag är i… – Barnberättelsernas underbara drottning! – Det är ett misstag, jag är he… – Jag har förstått att du stenograferar, och dessutom är vänsterhänt och därmed ju måste ha problem med kludd och sudd? – Stopp. Jag är inte vänsterhänt och jag är inte Astrid. Jag heter Karin Nyman.
Jävla idioter till att förställa sig. Allihop. MEN TYST! Här kommer äntligen Schubert! Han som 1827 skrev, vahettere, vahettere … den där, ni vet.
Gissningarna till lucka 13 var för mig helt obegripliga till en början. Maplestream tycktes hävda att HB inte var död och andra ville underligt nog åka båt härs och tvärs.
Enannankrister var komplett mysko, så jag skakade på huvudet både en och två gånger:
”Om det är hen, så skrev hen om en med många efterkommande, eller samma en.”
Ninja ledtrådade i sen kvällning:
”Kan det kanske behövas ett skjul i anslutning till planen.”
Ökenråttan gjorde som Postflickan:
”Nu går jag och lägger mej, helt komfortabel i råttboets kalla sovrum; vi sover med öppet fönster året om, under natthimlens stjärna.”
Zkop var väldigt tidig med sin ledtråd:
”Här är kallt idag, men det ska bli varmare om det nu är nån tröst.”
Ardy slog mig med svår häpnad, för detta var fantastiskt:
A London girl moved to Howling,
for a Darcy mayhap she was prowling.
Modernizing farm and her kin,
all vile and eccentric to a sin.
Seen by Ada in the shed, what was the foul thing?
Karin, som kanske var allra först:
”Uppe i ottan på Luciadagen, kämpar i kölden mot det hägrande målet: värme och tröst på läktar’n.”
Jomen. ”Kall tröst” är alltså ledorden … Men vem var det då? Jo:
Stella Gibbons (1902–89) är ett inte särskilt bekant namn. Såpass obekant att varken svenska Wikipedia eller NE har en artikel om henne.
– Fnys! fnös jag när jagupptäckte det.
Så huuuuur ska ni i så fall ha den blekaste susning om denna person?
Jo, min tro är att ni har hört talas om, sett filmen eller läst ”Cold Comfort Farm” (1932), som är så rasande rolig och modern i sitt tankesätt att ni helt enkelt borde det. Om inte, kan ni ju se fram emot en ny, trevlig bekantskap.
Stella Gibbons 1988, hon som sade sig hata ”de uppblåsta, de pompösa och alltför sentimentala”. (Foto: John Hedgecoe/TopFoto)
Ni får gärna, liksom jag granska bilden här ovan. Lampan. Stöket. Tofflorna. Kroppsspråket.
Stella Gibbons hade en rörig uppväxt med en i och för sig ganska rar mamma, men med en skitstövel till supande pappa med tusen och en kvinnor på sidan om. Pappan skrek och röjde, for ut mot alla i hushållet och drog sig inte för att lappa till barn som i hans ögon behövde lite stryk. (Med facit i hand vet vi att sådana här upplevelser bådar gott för blivande författare.) En glädjekälla och anledning till överlevnad var hemmets många böcker och Stellas läshuvud, som också hjälpte henne att som en av få flickor faktiskt få börja läsa på universitet.
– Mäh, boring, sa Stella, som inte riktigt hängde med eller njöt av skolan – men skrev gjorde hon hela tiden.
Stella 1955. (Foto: Mark Gerson.)
När Stella Gibbons mamma var blott 48 år, dog hon hastigt och plötsligt – och fem månader senare söp pappan ihjäl sig. Stella var då bara i 25-årsåldern och fri som en fågel med en pojkvän som hon relativt öppet mot alla normer minsann hoppade i säng med utan giftermål – men nu fick hon ta sig i kragen och hand om sina två småbröder.
De tre valde att bosätta sig i Vale of Heath, där Keats, Leigh Hunt and D. H. Lawrence hade lyckats skapa litterära storverk, och så inledde hon sin journalistkarriär. Hon blev uppskattad särskilt för sina dikter och uppmärksammad av storheter som T. S. Eliot och Virginia Woolf. Men så kom en sådan där period som är så bra för unga, spirande författartalanger: avsked, nytt jobb, olycklig kärlek, kamp för pengar och allmänt trassel.
Och då skrev hon ”Cold Comfort Farm”, vars handling är ungefär som i det synopsis som jag hade i lucka 12. Det coola är att boken är lågmält rolig, har många finurliga sekvenser, några trevliga citat som passar här och där och en snabb dialog. (Om man läser snabbt, dårå.)
Stella Gibbons skrev boken snabbt och lätt utan åthävor som en parafras och ironisk kommentar till alla fjöntiga romansböcker om förvecklingar och spirande kärlek samt stora bröllop som hon fann att pöbeln (förlåt) på den brittiska landsbygden dyrkade. Alltså fåniga böcker där jordnära och primitiva rollfigurer vandrar omkring, där dystra skeenden och det arkaiska landskapet ”avbildas i prosa som är så överarbetad att minsta lilla färgklick är en underdrift”.
Huvudpersonen är (som sagt) den unga fröken Flora Poste, vars föräldrar dör utan att någon saknar dem. Hon söker äventyr och gamman och lyckas med bestämd humor förändra livet på ett superhjältesätt bara genom att prata omkull folk och intrigera. Alla blir lyckliga och föremålet för hennes egen kärlek har minsann alldeles vita tänder.
Om ni vill, kan ni kämpa lite genom att se hela filmen från 1995 på Youtube. Här har ni trailern, där Flora i inledningen möter den snälla betjänten Sneller:
Den är inte textad, men å andra sidan uppdelad i besvärliga tiominuterssnuttar … Där kan man se husfadern Gandalf (alltså Ian McKellen) och en väldigt ung Kate Beckinsale samt Joanna Lumley från Absolutely Fabulous som den leende Mary Smiling. Och en synnerligen förälskad Stephen Fry!
Under bröllopsmiddagen ser man väldigt kort och utan kommentar eller replik hur brudgummens överklassmoder försöker förstå sig på böndernas piroger, medan en helt vanlig bonntjej med nyfiken avsmak klämmer i sig rysk kaviar.
En av mina favoritrepliker – sagd i förbifarten – är en order till en av sönerna i huset. Alla får sina uppgifter när arbetsdagen inleds i ottan. Fadern säger lugnt:
– Seth, you drain the well. There’s a neighbor missing.
Gamla Ada Doom, som sitter i sitt rum på ovanvåningen säger nästan bara:
– I saw something nasty in the woodshed.
När hon sedan blir förändrad och minsann ska åka till Paris, säger hon:
– You won’t find me plucking my eyebrows, nor dieting, nor doting on a boy 25.
Och det är nästan lika roligt som att gamle Adam envisas med att inte diska med en diskborste, utan en liten pinne. För det har han ju gjort i alla år.
Stella gifte sig, skrev mer, fick en dotter, skrev mer, hade stora fester och många kompisar, skrev ännu mer, blev änka 1958, och skrev igen och hade partyn tills hon dog. På 1960-talet gav hon till och med ut science fiction: ”Jane in Space”, skriven i Jane Austen-stil …
Scoop! Redan på 1930-talet varnade hon i en dikt för miljöförstöring med dessa rader:
”What oil, what poison lulls Your wings and webs, my cormorants and gulls?”
Ur ”The Marriage of the Machine” (1938).
Tyvärr blev Cold Comfort Farm alltså en sån hejdundrande succé att Stella Gibbonss övriga verk hamnade i skuggan och förtvinade. Till alldeles nyligen, när någon upptäckte att det var ju alldeles fel och utbrast: ”Nu fräschar vi upp dem och ger ut dem på nytt!”
Faktum är att plommonstopet har åldrats lite mer än jag vill erkänna. Fodret sitter slafsigt löst och riskerar att svälja lappar. Men jag rör om med försiktig hand och får upp en … en … en … Magganini!
Lucka 15 kommer på söndag morgon!
Bonuslimerick från hakke bafatt det var val i Storbritannien (och stackars Skottland inte fick som de ville) och Brexit ser ut att genomföras med blonde Johnson:
En man i ett brittiskt imperium
han formar ett nytt ministerium
och sen hörs han ropa:
”Vi slopar Europa,
och det är mitt enda kriterium!”
Ett annat år var den röda tråden ”den röda tråden” … Alltså ”Historien om någon”. Ett år var den ”I Am the Walrus”, och då hade hakke och Översättarhelena säkert lagt ner en hel jobbvecka på att analysera alla 24 luckorna.
