Månad: juli 2024

Ting från förr: arbetsläger igen!

Publicerat av Lotten Bergman den 28 juli 2024 23:53

Ni som sneglar på bilden ovanför rubriken tänker nog:

– Örrk.
– Vad är det?
– Är det en marulk?

Nejdå, inte alls. Det är heller inte en tecknad figur eller ett mysigt gosedjur.

[Spänningen är olidlig. Läsekretsen tuggar på naglarna.]

Jomenvisst. Det är ju en stackars bortglömd kylskåpsgurka, som från sitt växthus i t.ex. Västerås en dag for till en affär, för att nån gång i juni hamna i mitt kylskåp och där enligt en Lottensk evolutionslära utveckla ögon och päls för att sedan döden dö. Gurkan får symbolisera dagens tema, som dock inte är döden (diskret suck från mitt håll) utan GAMLA GREJER.

Men först bara en liten giftas-uppdatering. Jag berättade i förra inlägget om vistelsen på Hästvom i Fjällbackas skärgård, och om det stundande bröllopet mellan Moa (aka Tjugofyraåringen) & Arvid. Den stora dagen kom och gick och den kapade klänningen med insydd, färgglad underkjol gjorde succé – och brudparet fick till en mycket finurlig bröllopsbild.

De tittar mycket på japanska serier (anime), och jag tror att detta är Naruto.

Ni kan tänka er vad fint det blev när Moa snurrade runt, för då svischade massa glada färger fram under den vita kjolen!

Ute i skärgården på västkusten finns en liten ö med två gamla fiskarstugor från 1850-talet, varav den ena byggdes av Arvids mammas farmors farfars far Gabriel. Där får vem som helst övernatta, och vi åkte dit för att inspektera.

Ni ser de två små stugorna där nere, och Orangeluvan på stranden i den lilla, lilla viken.

Den högra stugan sköts av Arvids släkt, medan den vänstra som synes behöver lite extra kärlek av ett annat gäng.

Efter bröllopet styrde Orangeluvan och jag kosan tvärs över Sverige för att tillbringa en arbetsläger-vecka på Öland, där Orangeluvan har ett hus. De 50 milen tog 12 timmar eftersom vi hamnade bakom hölass, traktorer och epa-muppar, samt leddes på avvägar på grund av vägarbeten. Sista biten på Öland puttrade vi fram i 30 km/h bakom ett helt jädra cirkusfölje bestående av säkert 20 olika sorters gamla bilar.

Men vi kom fram, föll i säng och vaknade inte förrän det började kurra i magen. Några arbetslägerrelaterade kommer bilder nu!

Detta är ett trasigt gångjärn som kanske är 100 år gammalt, och på något sätt ska skruvarna lossas och gångjärnet bytas ut utan att den gamla dassdörren fördärvas.

Så här kämpade jag med två dörrar, åtta gångjärnsdelar och tjugofyra gamla skruvar som hade rostat till oigenkännlighet. (Ja, jag jobbar i basketkläder, läsglasögon och Birkenstocktofflor.)

Jag lyckades! Här ser ni gångjärnsliken!

Det här är en och samma läskiga garderob, fodrad med masonit runt 1962. En läcka i taket har ställt till det, men det går säkert att fixa!

Ni ser mig här i rivningstagen – för under masoniten fanns en helt oskadd timmervägg. (Leendet är inte påklistrat; jag älskar verkligen min kofot.)

Fynd bakom masoniten: en urklippt kung Gustav V.

En morgon stod Orangeluvan och jag i ett mystiskt utrymme i huset. En jättestor, platsbyggd garderob som inte alls passade in och var rätt sliten, kändes plötsligt helt fel.

– Den ska väck, va?
– Den ska väck.
– Nu?
– Nu.

Ett stordåd skapat på två timmar! (Den horisontella, ljusa randen i knähöjd är spår efter en sedan länge försvunnen, väggfast bänk.)

Ni ser på bilden ovan en grön pärlspont, som vi letar efter i hela huset. Den gömdes här ovan först bakom tre olika lager masonit och sedan hela garderoben dessutom – som vore den pestsmittad eller en sjögrästapet från 1973. Hur kan man någonsin ha velat gömma den?

I förrgår drog vi fram spisen i det stora köket för att torka rent bakom – sådär som man även ju bör göra hemma i stan men liksom aldrig får tid till. Bakom spisen såg det lite mysko ut.

– Tror du att det är grön pärlspont bakom?
– Näe … va, i ett kök?
– Men tänk om …
– Ja.
– Ska vi sprätta och bända lite?
– JA!

Till vänster ser ni den vita, normala väggen och till höger en inte alldeles lyckad pärlspontsjakt. (Men naturligtvis vill vi fortsätta att riva ännu mer åt höger.)

Ibland måste jag lägga ifrån mig kofoten för att bära toalettstolar.

Plötsligt kom Orangeluvan på att hon behövde köpa en liten frys. Vi kollade på begagnatmarknaden och lyckades få tag i en perfekt säljare på andra sidan ön, som dock fick kånka in frysen till sin granne eftersom han inte kunde vara hemma när vi skulle komma.

Vi körde, körde och körde (Öland är 14 mil långt), irrade runt lite och plingade till slut på rätt dörr.

Ut kom säljarens granne, som dessutom osannolikt nog (det bor i alla fall 27 000 människor på Öland) var samme man som för två år sedan sålde huset till Orangeluvan! Frysen stod alldeles bredvid en nyrenoverad Volvo från 1964, så vi höll på att aldrig komma därifrån.

Vi var lika gamla, bilen och jag, men den var snyggare i lacken. Här satt jag lyckligt med knäppta händer och bara njöt.

Den här bilden ska jag ta fram när barnbarnen frågar varför jag säger ”veva ner fönstret” och inte t.ex. ”öppna fönstret”.

I två dagar till ska jag och kofoten sprätta omkring på arbetslägret. Jag har hälsporre och knaster i knäna, ett stort blodigt lår-sår, blånagel på en stortå, bula i pannan och skrapsår på ryggen. Orangeluvan har stukat foten, brutit massa naglar, skurit tummen på en kartong och fått stickor samt stukat fingrar och trillat ner från en stege som bet henne i överarmen och gav henne blåmärken stora som de svarta fläckarna på en vit ko.

Men vi fortsätter under glada tillrop, för hur skulle världen (eller huset på Öland dårå) se utom vi satte oss ner och åt praliner?

Vem skulle då dra ut dessa spikar i taket?

Fast vi kollar faktiskt på OS, det gör vi.

Men snart är arbetslägret slut och jag åker då hemåt. Finns det något jag bör göra när jag på onsdag kör Öland–Eskilstuna?

34 kommentarer

Sommartema: mobiltrassel!

Sommartema: mobiltrassel!

Publicerat av Lotten Bergman den 18 juli 2024 23:16

Jag vill tjoa i högan sky.

– PRISA WI-FIN!

– HYLLA DE FUNGERANDE MOBILERNA!

– PUKOR OCH TRUMPETER!

Förklaringen kommer här med ett sammanbitet leende, blixtrande ilskna och likaledes sammanbitna ögon samt knutna nävar i alla upptänkliga fickor.

Den 4 juli stängdes alla mobiler och routrar av i vår familjekonstellation. Idag – den 18 juli – fick vi tillbaka alla funktioner. Orsaken är oklar, syndaren är inte funnen – men det har definitivt att göra med min stundande konkurs. (Mer info om detta kommer senare. Jag har inte misskött mig, men vårt livsverk sedan 29 år – Bergmans Bokstäver AB – finns inte längre.)

Här stod jag och sågade när alla barn började ringa i mina kompisars telefoner för att fråga vad som hade hänt med familjens mobiler.

Här sågade jag vidare när Telenor ringde till en kompis och sa att de skulle koppla tillbaka Lottens alla telefoner ”om en timme”.

Här blev jag opererad på när konkursförvaltarens assistenter beklagade det som hade hänt med mobilerna. Stickan kom ut i höjd med ”men vem beordrade att mobilerna skulle stängas av?” och bubblet slösades på den stora, av mina kamrater skapade, kratern i fotsulan.

Här triumferade jag över rönnen när det hade gått 15 timmar sedan Telenor sa ”en timme”.

När jag kapade ett annat fällt träd i lämpliga bitar, ringde barnen och berättade hur de tyckte att det ju var riktigt spännande att lösa krångliga situationer utan fungerande mobil.

När jag inte fällde träd, satt jag i telefon – alltså i mina kompisars telefoner. Nästan allt skulle kanske kunna lösa sig om inte om, t.ex.

”identifiera dig med Bank-ID” (går inte på min kompis mobil)
”vi använder tvåstegsverifiering för din säkerhets skull” (går inte på min kompis mobil)
”kryssa i rutan om att du vill byta ut ditt nuvarande mobilnummer ska bytas ut till ett nytt” (men nej, aldrig i livet)
”fyll i den fyrsiffriga koden som vi skickar via sms” (jag får ju inga sms)
”vi ringer upp dig på det telefonnummer som du har registrerat hos oss” (mitt nummer är för fan bortkopplat).

Jag måste ha börjat släpa med fötterna av dessa tunga bekymmer, för vips fick jag en till sticka i foten. Och en till. Nya operationer, nya kratrar, mera sprit. (I såret dårå.)

Tiden har i viss mån stått still i denna stuga på Svinön utanför Byske, så av oklar anledning dokumenterade jag med frenesi dessa gamla förpackningar, samtidigt som jag svor ve och förbannelse over digitaliseringen.

När alla dessa reliker hade fotograferats, beslutade jag mig för att köpa en svindyr flygbiljett och åka hem eftersom mobiltrubblet satte alla upptänkliga käppar i alla hjul som tänkas kunde. Jag kunde helt enkelt inte jobba (korrläsning & redigering) utan mobil och effektiv uppkoppling.

Att jag åkte – FLÖG!!! – hem i förtid kostade mig mer än en resa till USA, och … oh the irony … inte ens wifi fick jag på köpet. Vart jag mig i världen vänder, möts jag av ett stort, fett error.

Wifin på tåget från Arlanda hade också pajat, så det slutade med att jag inte kunde köpa tågbiljett och fick fladdra med ögonfransarna samt be på mina bara knän om att inte bli avslängd.

En liten ängel på ett annat mobilföretag hjälpte mig till nya simkort och tillfälliga mobilnummer som hjälpte oss i drygt en vecka. Sedan blev det fel på korten, så vi fick nya. Av misstag skickades en dubbel uppsättning. Samma dag skickade Telenor nya simkort för att de trodde att jag ville fortsätta anlita dem. Av misstag skickade även Telenor en dubbel uppsättning.

Nu har jag självklara julpynt – simkortsgranen kommer att slå världen med häpnad.

När jag stod så här i drygt en timme i en mobiltelefonsbutik längtade jag blott och enbart efter att få fälla några träd.

Efter Svinön väntade vedstapling på Runmarö i Stockholms skärgård. Våra värdar envisades med att man ska ta det lugnt på semestern, medan jag ansåg att den där vedstapeln var på tok för liten.

På Runmarö fanns inte något wifi, så vi fick roa oss som på 1980-talet. (Mat, vin, båt, bad och lekstuga samt utedass kommer man långt med!)

Nu befinner jag mig på Hästvom i Fjällbackas skärgård eftersom Moa (den nuvarande 24-åringen) ska gifta sig här.

Moa är jätteglad för att hon har fått mig att gå med på att kapa klänningens släp och korta den både här och där. Själv darrade jag på handen eftersom det är heeeeeemskt att klippa i dyrt tyg.

… som Moa ett halvt dygn senare vittjade!

Inte ett träd i sikte här på de vindpinade klippöarna – men nästa vecka åker jag till Öland, där det väl behövs en motorsågskunnig trädfällare?

I 15 dagar försmäktade jag på dessa öar utan ~~snus~~ mobil. Men som ni ser; allt är inte mobiltrubbel! Temat i rubriken kunde lika gärna ha varit ”öar jag mött” eller Svinön–>Runmarö–>Hästvom–>Öland …

16 kommentarer

”Det är ju så jädra ljust”

”Det är ju så jädra ljust”

Publicerat av Lotten Bergman den 3 juli 2024 00:38

Vem i hela friden sa ”Det är ju så jädra ljust” här ovan, i rubriken?

Jag tänker mig att ni gissar på

lampägaren med en pittlampa som lyser som faan trots att de obegripliga siffrorna säger E27 när man vill läsa 60W
en reklammakare som söker inspiration om blekmedel
Trumpen under solförmörkelse
en grabb med de billiga solglasögonen från macken
den upplyste buddhisten.

Men nej, för det var ju jag alldeles nyss.

Efter ett halvårs sorger och bedrövelser kallades jag ju traditionsenligt härom veckan till Horndal i Dalarna för bl.a. tapetsering av småblommig tapet.

Som vore väggen en runsten, skrevs denna notis strax innan den hamnade bakom nyss nämnda tapet.

Nu är jag i Byske för renovering, gräsklippning, dassrensande och rörordnande (precis som förra året). När klockan igår närmade sig midnatt gick jag ut på bron (ergo förstutrappen) för att inspektera ägorna.

Det var så satans ljust! Och då ska man veta att jag sedan hjulbenta barnsben har sett midnattssol otalet gånger, och inte alls borde vara förvånad som strakbent tant.

”Det är ju så jädra ljust” sa jag femton gånger.

När jag inte trotsar myggen i kvällsljuset finns det mycket annat att göra i denna stuga i Byske. Allt är snett och vint och underbart, en gäststuga har hamnat på sniskan och ett utedass har blivit cykelförråd. Just det sistnämnda är helt på tok eftersom hantverkarna som förra året rätade upp den sneda storstugan råkade paja toaletten … och vi nu måste klämma oss in här:

Nu skakar halva läsekretsen på huvudet och mumlar ”men hiva ut cyklarna då”, men si det hinns inte med, för vi måste ju ideligen fika, dricka kaffe, baka bröd och planera kvällsmat.

För att inte taaaala om den stora gräsmattan som var på väg att bli en slåtteräng, men som vi nu tvärs emot alla insekts- och blomälskares direktiv har röjt, klippt, räfsat och svurit över. Det är förstås inte slåtterängens fel att vi svär – den står ju bara där och står. Så kommer vi som en fransk bila 1789 och blir irriterade när avrättningarna krånglar pga. startsnöre, soppatorsk och skumma sladdar.

Men här ser ni en som inte svär. Jag poserar faktiskt inte för bilden, utan är så himla glad och nöjd över att få köra med en gammal Klippo som pruttar fram på miljöovänlig bensin.

Observera handsklösheten. Mina liljevita händer, så mjuka och rena blir nu gräsgröna och kan snart funka som två raspar.

Att inte ha handskar är lika dumt som att inte ha solglasögon, inte äta fiberbröd, inte göra morgongymnastik och inte sköta sitt tandtrådande. Och ändå kan jag inte förmå mig att göra som man bör. Jag tar heller inte hand om min hälsporre utan trampar omkring i jättestora stövlar som varken har hålfotsinlägg eller skumgummidämpning.

Plötsligt blev stugägarinnan även båtkapten. Ena grannen sålde nämligen en liten dubbelbottnad båt, och den andra grannen lånade ut en finfin båtmotor. Men precis som allt annat, krånglade den och 1970-talet fick komma och hjälpa till:

Om allt går väl, kommer vi imorrn att fälla två stora rönnar. Om någon av er är i trädfällningsbranschen och känner sig lite orolig för oss: chilla bara. Vi ska kolla på Youtube och lära oss hur man gör.

Pssst! Kolla vilken cool bil vi såg på väg norrut:

Fotonot:
Bilden längst upp tog jag idag strax utanför Svinön.

23 kommentarer