Hoppa till innehåll

Månad: augusti 2025

Bagateller som händer

Jag har rotat bland gamla blogginlägg från anno dazumal eftersom Typepad lägger ner den 30 september. Så här ser inventarielistan ut när jag nu har röjt i två dagar.

På Typepad ligger även den ursprungliga Julkalendersajten från 2005, vilket är ett härke att flytta. Men jag har fått hjälp av Ninja-Malins son!

(Förklaring! Det är som om blogginlägg var stora flyttkartonger som jag har placerat i ett Typepad-magasin. Där står lådorna i säkerhet och varken möglar eller råkar ut för källaröversvämningar och jag är så nöjd så, även om jag inte har kollat på lådorna sedan 2010 ungefär. Men Typepad-magasinet tänker om en månad elda upp alla sina magasin, fast de har vänligheten att tala om det en månad i förväg så att jag och alla andra nostalgiska tokar ska hinna ta hem alla lådor som vi tydligen ändå har kunnat leva utan sedan mer än ett decennium.)

Det är under denna flytt av ettor och nollor som jag har läst och läst och förstått att jag idag visst kan skriva och lägga ut blogginlägg som varken har mål eller mening eller ens en slutpoäng – de bara ÄR! För så gjorde jag ju redan 1997.

Dagens bagatell!

Igår hittade jag fyra bananer som hade förklätt sig till Men in Black efter sju dagar i en ryggsäck.

– Bananpannkakor! tjoade jag till barnbarnet M, 3 år.

Nyheten togs emot med komplett lugn och alls inte pukor och trumpeter eftersom en Brio-trätax vid namn Frans ju hade bajsat.

– Äggen är slut! ropade jag till en äggkartong med ett sorgligt, ensamt ägg i.

Inga upprörda röster hördes.

– Tjugoåttaåringen! Kasta dig på cykeln och hämta ägg i Trettioettåringens hus, annars blir det inga bananpannkakor!
– Eh, jag gillar inte bananpannkakor … sa Tjugoåttaåringen samtidigt som han tog på sig cykelhjälmen.
– Jag är inte hungrig. Men. De ligger i kylskåpet, sa Trettioettåringen hjälpsamt.

Med andra ord kunde jag här ha sagt ”äsch, vi slänger de hemska bananerna” eftersom ingen ville äta några bananpannkakor. Men jag tror att min bananpannkakeiver övertygade alla närvarande om att pannkakor minsann skulle tillverkas, kosta vad det kosta ville.

(Till saken hör att jag inte nånsin har stekt pannkakor till mina barn. Jag har heller inte bakat kanelbullar till dem, men på något sätt överlevde de ändå.)

Medan cyklisten hämtade äggen, började jag lasta fram byttor och mjöl, salt, vaniljsocker och …

– TUSAN! Det är slut på mjölk! Man måste ha mjölk till pannkakor!
– Vi klarar oss nog. Men vi har mjölk bredvid äggen i vårt kylskåp, sa Trettioettåringen så där hjälpsamt.
– Åk inte hem än! tjoade jag i mobilen till Tjugoåttaåringen. Vi måste ha mjölk!
– Eh … sa Tjugoåttaåringen där han stod med mobilen i handen i hallen. Jag är redan hemma med äggen.
– Packa ur äggen och hämta mjölken, sa jag milt och så log jag mitt vänaste mammaleende.

Han gav sig iväg igen. Och kom pronto tillbaka med mjölken – sträckan är blott 700 meter lång. Precis när han hade tagit av sig hjälm och skor, började jag knäcka äggen. Men det gick inte. Något var fel. Äggen var oknäckbara.

– Men tusan hakar! sa jag. Äggen är ju kokta!
– Ojoj, sa den inte alls hungriga Trettioettåringen. Men vi har okokta ägg i kylen hemma …
– Ohoj, ta på dig hjälm och dojor igen. Vi måste ju ha ägg för att göra bananpannkakor.
– Men måste vi egentligen ha bananpannkakor? sa både Tjugoåttaåringen och Trettioettåringen.
– Frans har bajsat färdigt, så vi kan baka nu, sa det lyckliga barnbarnet M. Marmor, jag kan baka nu!

(Fotnot: Jag heter Marmor [en blandning av mormor och farmor], även om barnbarnen har stenkoll på att jag är en mormor respektive farmor.)

Efter ätteläggens tredje cykeltur 700 meter bort, kunde vi göra bananpannkakor, som – visade det sig – ju inte alls behöver mjölk för att tillverkas. Pannkakorna blev lite brända och degiga, men smakade ändå förträffligt eftersom jag tog lite för mycket vaniljsocker i smeten.

Och sedan blev jag målad av M, för att ”det ska kännas bra att vara lite grön”.
Share
18 kommentarer

Sommar-sammanfattning 3

I morse när jag vaknade, var det blott 10 °C ute – och jag sover med vidöppet fönster eftersom det är nyttigt/skönt/nåt annat som folk påstår. Det var verkligen inte skönt, så jag drog upp täcket till nästippen och sa till mig själv att somna om.

Eftersom jag nästan inte vanligtvis ens kan somna, var det inte snack om att ”somna om”, så jag gick upp – och ner till min blöta källare. För att den fortfarande är full med blöta saker.

Den här modulsoffan (från Systembolaget runt 1995) ställdes ut på min busshållplats och gavs bort på blott några minuter.

Det går framåt med röjningen, men nu ska det inte handla om det, utan om en liten tripp till Stockholm.

Det är nämligen så att den nuvarande Tjugofemåringen (som gamla läsare lärde känna som nybliven sexåring i ett blogginlägg som handlar om hur jag tappade bort två barn) har flyttat till Stockholm med sin make, herr Arvid.

Så här såg det ut när de gifte sig.

När folk flyttar och bygger om eller river väggar, står jag och ryser av behag – jag vill ju vara med och hjälpa till. Men nu handlade hjälpatillet bara om att jag skulle infinna mig på en viss plats ett visst klockslag och hämta några nycklar till det unga parets hyreslägenhet. Själva kunde de inte anlända förrän några dagar senare, och flyttlasset skulle dröja ytterligare en dag. Jag såg min chans att få öka hjälpatillet!

– Men ska jag inte ta med mig madrasser, lakan och täcken så att ni har nånstans att sova första natten?
– Jamen ja! Det var en bra idé!
– Jag kan handla massa mat också – ni kommer ju att komma fram trötta och slitna utan ork att …
– Oh, tack så jättemycket.
– Men hörni, ska jag inte ta en sväng in på Ikea när jag ändå är i krokarna?

Eller kanske inte. Jag var alldeles till mig av förtjusning och iver, men sansade mig och tog inte ens med mig borr när jag väl satte igång. Nycklarna hämtades hos en man som hette Filip och som jag ville kalla vaktis, men si han hade en helt annan titel. (Förvaltare?) Jag blåste upp massa färgglada ballonger som välkomstöverraskning och så inspekterade jag allt i lägenheten. Moderna bostäder har verkligen eluttag på bra mycket bättre – och fler – ställen än hur jag är van vid att ha det. För att inte tala om snygga blandare och blänkande trycken. Men så sög det alldeles förskräckligt i hjälpatilltarmen, så jag satte mig i bilen och körde till Ikea utan egentligt uppdrag.

Och där ramlade jag rakt in i detta randiga hörn. Jag säger ”ramlade”, för det var så förtjusande fint att jag stod på öronen.

Marimekko-kopior, jahadå. Men jösses så himla snyggt!

Om ni nu tittar till höger längst ner i bilden så ser ni randiga morgontofflor. Sådana hade jag råd med! Och ser ni till vänster längst ner i bilden – det är där alla tofflor ligger. Så där lade jag mig på knä för att bläddra bland storlekarna. (Som visade sig vara två: S/M och M/L.)

Jag återkommer till denna bild om en stund.

Efter besöket på Ikea, åkte jag till en stor mataffär och köpte massa mat, tvål, diskmedel, allmänna förnödenheter som toapapper, toaborste och soppåsar. Hjälpatillservicen visste inga gränser och allt var så tillfredsställande! Visslande till bilradions skrälliga (dåliga högtalare) sommardängor kom jag tillbaka till lägenheten för att packa upp.

Och hittade inte dörrnyckeln.

Jag letade i hela bilen, tömde alla fickor och väskor, sökte på alla upptänkliga ställen inklusive under bilen. Till slut ringde jag till Filip och hasplade ur mig en miljon ursäkter för att han skulle förstå att jag egentligen inte är van vid att tappa nycklar (men glömma t.ex. väskor är jag som bekant proffs på).

Filip kom, släppte in mig i lägenheten, såg med stora ögon hur jag HUMPADE in alla saker i kyl och frys, hur jag placerade toaborsten i handfatet och lade tvålen i en kastrull samtidigt som jag maniskt upprepade att jag inte kunde begripa var nyckeln hade tagit vägen. Och då sa han:

– Det ordnar sig säkert.

Jag satte mig sedan utpumpad i bilen och funderade på hur denna dag skulle fortsätta. Vågade jag ens tala om för de unga tu att nyckeln som jag ju hämtade för ett par timmar sedan nu var puts väck? Var den under bilen kanske? (Jahadå, jag kollade en gång till.) I stora mataffären? Eller på det ännu större Ikea? Jag tog fram datorn ur ”handväskan” och kopplade upp mig. Jag mumlade medan jag knattrade på tangenterna:

– Kära lilla dator. Ge mig en lösning. Det ordnar sig säkert, sa Filip. Bah. Pah. Vad vet han om min otur. Oskicklighet. Är jag den enda som har tappat grejer på Ikea, va? Nämen det kan jag ju bara inte vara. Nappar, gosedjur, mobiler och nycklar måste ju ha tapp… AHA!!!

Plötsligt satt jag och stirrade rakt in i Ikeas upphittat-låda. Allra först i en lång, lång lista på upphittade saker stor de magiska två orden:

SILVERFÄRGAD NYCKEL

Jag klicketiklickade och ”claimade” nyckeln, körde snabbt i tio meter och hamnade sedan i en bilkö och satt sedan i denna förnicklade bilkö i en dryg timme innan jag kom fram till världens finaste och trevligaste människa i kundtjänsten.

– Tack tack tack tack tack, sa jag och pussade nyckeln – sådär som man plägar göra i dylika sammanhang. Var låg den?
– Låt mig se här … på badrumsavdelningen. På golvet vid de randiga handdukarna, du vet.

Det är nu ni skrollar upp till bilden med de randiga handdukarna och de randiga tofflorna och så tänker ni ”ja ja just det, där låg hon ju på knä och bläddrade bland alla ränder”.

Sedan åkte jag med Orangeluvan och såg på Robbie Williams på Stadion. Här står vi före konserten:

Konserten var jättejättekul och bra och alla människor var på hur bra humör som helst och ingen knorrade trots köer, köer, köer och köer.
Här är köandet ut ur Stadionområdet – inte förrän långt nere i Humlegården lättade det på lite.

Nu är sommaren och mina sammanfattningar slut. Hösten bjuder på massa föreläsningar, en svampresa till Dalarna, en konstig resa till Alsace, en kusinresa till England och vips, är det december. Och jag ska blogga så ofta jag har något att berätta!

Share
9 kommentarer

Sommar-sammanfattning 2

Det började (som bekant) att regna häromveckan. Just då var äldste sonen Erik – som har hår som Plupp – hemma på ”semester”. Som han tyvärr fick tillbringa i min tyvärr översvämmade källare. Som han dessutom fick den stora äran att upptäcka.

– VATTEN! skrev han i ett sms, där jag gick på en blöt promenad i skogen.
– ELD! JORD! LUFT! kunde jag förstås ha svarat, och i förlängningen berättat lite om Earth, Wind & Fire.

Men jag förstod att det var något som inte stod rätt till, så jag tog som en helt vuxen människa tag i saken. Detta innebar att jag blev tvungen att packa ihop och slänga

  • högklackade pumps
  • reservmadrasser
  • barnteckningar
  • en miljard fina, profilerade golvlister och hålkälar
  • fyra ärvda minkpälsar
  • massa stringhylleplan (jag har kvar gavlarna)
  • 20 hyllplan i furu (bra å ha, liksom)
  • utklädningskläder som det visade sig att husets möss hade bott i
  • blöt bokföring från 2010
  • en låda med axelvaddar.

För listerna och stringhyllorna kan jag få lite plåster på såret från mitt försäkringsbolag. Men den största trösten är nog att källaren dels kommer att städas, dels utredas för dräneringsbehov.

Skönt att bli av med!
Traumatiskt att bli av med!
Men jösses. Några av skorna saknade till och med sin maka.
Hejdå, lille String.

Mycket av det som åkte på tippen var av typen ”VAD är detta?” eller ”kan denna ha lämnats av förre ägaren?”. Men många av sakerna hade mitt yngre jag varit extremt tydlig med – till exempel denna sänggavel som var en handdukshylla ända till 2022. Men vad hände på landets fängelser 2004?

”F.d. säng som blev hyllplan 24/8 2004. (OS i Aten, tjuvar rymde en masse, skitdåligt sommarväder.) /Lotten”
Hejdå alla blöta vinterkläder och så en rostig lie, ett element, några badmintonracketar samt två lådmöbler som har sett bättre dagar.
Hejdå, mitt musätna linne från 1970-talet!
Något barn har någon gång känt ett behov av att tala om att det har skett en smetätning. 
Att jag inte lärde barnen att åka skridskor berodde i alla fall inte på att resurser saknades.

Nu kommer ett tips till alla som liksom jag lider helvetes alla kval av att slänga onödiga saker. Ta på er en strumpa med skavsårsfunktion, så fokuserar hjärnan på den verkliga smärtan istället för på slängsorgen.

Inte ens en fakir hade tyckt att denna strumpa var okej. Oh, the irony: nu är detta tortyrinstrument slängt på tippen!

Nu ska vi tillbaka till de vattenskadade och synnerligen profilerade listerna samt äldste sonen med det blåa håret. För han har ärvt både sin faders förmåga att sjunga och att se det roliga i alla sammanhang:

Och nu går jag ner i min källare. Igen.

Pssst.
Ja. Tjuvar smet och ett barn åt smet. I ett och samma blogginlägg!

Share
32 kommentarer

Sommar-sammanfattning 1

Ibland finns inte tiden för att ens blogga ”översvämning i källaren” eller ”träningsvärk i ryggen” eller ”jag måste faktiskt ha hjälp med kakelugnen”.

Men plötsligt blev det den 6 augusti, och det är väl en lagom bra dag att hoppa på blogghästen igen. Jag tar det i kronologisk ordning …

1. Väl hemkommen från Skottland hade jag tusen miljoner barn och barnbarn i huset – full fart och jättekul, så då blev jag förstås sjuk. Eller … vi blev sjuka allihop. Kräket stod som spön i backen och precis som det alltid blir när sjukan sätter klorna i oss (exakt samma förlopp som i våras), försökte vi hitta anledningar och lösningar samt utföra smittspårning i jakt på patient noll. Resultat: noll. Det fanns ingen rimlig anledning att någon blev sjuk.

Barnbarnen M & F var de enda som inte blev sjuka. Förmodligen för att de båda två lekte läkare på studsmattan hela dagarna.
Trettioettåringen och spanjoren fyllde trots alla sjukor 31, och fick 31 ljus på tårtan.
Hallen var så härligt full av skor och barnvagnar.

2. Jag beställde tid för ben-massage i förhoppning om att få bättre rörlighet i knävlarna. ”Kommer inte på fråga”, sa massören, kiropraktorn, naprapaten, osteopaten eller fysioterapeuten (han hade många titlar) och beordrade mig att styrketräna. Inne i gymmet fick jag (som vanligt) massa beröm för att jag är så stark överallt – utom just i lårmusklerna.

Förutom särskrivningen är detta helt okej träning. Men var är alla övningar som görs med en basketboll? 

3. Jag fick massa gamla impregnerade plank och betongklumpar gratis, som jag ska göra nåt vettigt av. Lekstuga? Staket? Ramp till barnvagnar?

Eller – ve o fasa – borde jag kanske istället fokusera på att måla fasaden? Och se till att växtligheten inte ligger mot husgrunden? (Ja.)

4. Jag fick följa med Trettioåringen, spanjoren och barnbarn M. till Arkitekt-Dejvids hus Svarte, som ligger vid havet strax öster om Ystad. Just då beslutade sig vädret för att vara medelhavsvarmt så att vi blev alldeles yra av sommarlycka i en hel vecka.

Frukost efter morgondopp – vilken otrolig lyx!
M var så nöjd med att få njuta av att låtsasäta låtsasglass, att hon helt glömde bort att be om riktig glass.

5. För fyra år sedan berättade jag om hur Orangeluvan och jag hade planer på att vår pappa skulle få delta i pingis-SM. Trots alzheimerdiagnosen tränade han nämligen en eller två gånger i veckan – men av detta blev tyvärr intet. Sedan drygt ett år är han på ett boende ganska nära mig i Eskilstuna, och av SM-satsningen blev inte ens en tummetott.

Ni som har upplevt en nära anhörigs resa in i alzheimerdimman vet hur vidrigt det är. Men. Pappa har det jättebra. Han läser DN i flera timmar varje dag, lyssnar på Beatles, spelar Wordfeud med oss – och när vi kommer på besök blir han lika överväldigad och sprittande glad varenda gång. Allt från före ungefär 1980 mins han glasklart och sin doktorsavhandling från 1971 kan han fortfarande föreläsa om utan avbrott i säkert en timme.

Han pratar glatt med barnbarnsbarnen och bjuder alltid på glass.

6. Att Olle stupade för drygt ett och ett halvt år sedan tynger mig fortfarande. Inget är normalt, allt är konstigt och besvärligt. Att inte få berätta för honom om den döda kakelugnen och den krånglande bilen samt massa tekniska bekymmer inte bara sorgligt utan jävligt irriterande. Men minnena är ju förstås fantastiska.

För tolv år sedan: Olle och den dåvarande Elvaåringen hänger tvätt.

7.  Och väldigt ofta händer nåt kul, och då känns det bättre en stund.

Putäll på er, grefvar och baroner!

 

Share
22 kommentarer