I det moderna samhället är det ju inte ett större problem – eller ens särskilt vanligt – att behöva göra sig av med en hög aska. Kanske var det inte heller ett större bekymmer förr, när man eldade i köket och i varenda kakelugn. ”Förr när alla hade vedeldning, sopades askan upp från spisarna och spreds över skogsplättarna, gräsmattorna, rabatterna och grönsakslanden allt eftersom.” (Citat: odla.nu.)
Men kol släpade de på förr. Oj, vad alla hanterar kol i alla böcker! I Frank McCourts ”Ängeln på sjunde trappsteget” letar de frysande barnen med blåa knän efter små kolbitar i rännstenen (boken heter för jösse namn ”Angela’s Ashes” på engelska!). Sedan dog alla.
I ”En liten prinsessa” (av Frances Hodgson Burnet) släpar stackars Sara på kol än hit, än dit. Jag hittade ”A Little Princess” på nätet och sökte efter ’ashes’, men det var bara ett himla tjat om långa och tjocka ’eyelashes’. Blott en enda gång nämns aska:
That very evening, as Sara was sitting in the midst of a group of listeners in a corner of the schoolroom telling one of her stories, the very same figure timidly entered the room, carrying a coal box much too heavy for her, and knelt down upon the hearth rug to replenish the fire and sweep up the ashes.
Att jag yrar om aska här, beror på att jag i februari ansökte om att få sprida Olles aska i mörkaste skogen, i närheten av platsen där han stupade för fyra månader sedan.
Ansökan fyllde jag – trött av massa byråkratiförvirring – i alldeles fel, och en komplettering av exakt plats med fastighetsbeteckning skulle skickas in före den 18 mars. Barnen hjälpte mig genom att kommunicera med Eskilstuna kommun, som skulle okeja platsen och lämna ett medgivande. Och det kom:
Detta medgivande skapades av kommunen den 1 mars, skrevs under av markavdelningstjifen den 18 mars, och kom fram till mig den 21 mars.
Alltså för sent.
Jag skapade en ny ansökan (jättekrångligt) och skickade in kommunens underskrivna medgivande.
Då visade det sig att vi har fått tillstånd att strö ut Olles aska på en villa på Flugmötesvägen eftersom markavdelningen på kommunstyrelsen helt enkelt skrev fel fastighetsbeteckning.
Vi fantiserade om hur detta skulle kunna gå till:
– Hej, får jag komma in? Jag tänkte hälla ut min avlidne make i er vask.
– Öh, va?
– Eller vänta, kommunen har redan gett mig tillstånd. Jag kommer in.
– Näää …
– Hans vålnad kommer vara jättetrevlig. Oroa er inte!
Okej. På’t igen, bara!
Olle är förvisso aska nu, men här kommer en liten snutt från förra året när han istället skapade aska. Jag intervjuade honom om eldens lämplighet:
Att nån så gullig kan försvinna på det viset, det är helt orimligt. Jag vill lämna in en protest i tre exemplar till kommunen, regeringen och kungen.
Men varför var 21 mars för sent?
Ninja, jag tror att det var för att kompletteringen av exakt plats med fastighetsbeteckning, som dom fick vänta på till den 21 mars, skulle ha skickats in före den 18 mars.
Flygaska är iof ett avfall som numer kan användas vid stålproduktion. /materialvetaren
Så tröttsamt med alla turer! Men trevligt att kommunen ändå är villig att låta er sprida Olles aska på sin mark. Eller, det kanske de inte är?! Är det månne därför de anvisade er till någon stackars ovetande familjs villatomt?
Jag håller med det som Anna skrev i morse.
Jag och Yassine fnissar åt den imaginära dialogen med boende på Flugmötesvägen. De gör det så lätt att förlöjliga kommunbyråkrati hihi
Av alla egendomliga byråkratihistorier är detta en av de egendomligaste.
Och varför kallar man en gata för Flugmötesvägen? Finns det Myggbettsvägen också?
Flugmöte lär ska vara en gammal benämning på avträde, dass, ett område med kloaker, stinkande område, alltså inget trevligt ställe att vistas på. En avstjälpningsplats för allsköns dynga. Flugor tycker om sådana ställen.
Men inte vill man väl sprida askan från en älskad familjemedlem på Skithusvägen? Det borde väl kommunen fatta?
Ej heller på
Dassallén
Tjottagatan
Toastigen
Lortlängan
Avträdesavenyn
Spyflugegränd
eller så.