Den 2/2 fyllde jag 60 år och 12/2 skulle lammköttet Olle ha fyllt 60 år. (Ja, jag upprepar mig.) Istället för att fira detta, kommer jag just den dagen att
- gå till en kurator för att gråta och snörvla
- försöka spela lite basket för första gången sedan Olle stupade
- lämna in arbetsgivardeklaration eller, vahettere, momsredovisning
- fylla några flyttlådor med papper från 1900-talet
- göra ett jädra bajsprov.
Allt här ovan kommer att få sin förklaring strax. Men först en karta.
1.
Redan tre dagar efter Olles stupande, satt jag hos en kurator och huhuhulkade. Hon fick knappt en syl i vädret, men det hon faktiskt sa var idel beröm. Jag tror att det är en perfekt karriärväg för alla i den branschen; ge den bekymrade klienten beröm. Punkt slut.
Jag identifierar mig dock fortfarande inte med den person jag numera är: en ledsen en. Jag går med nedsänkta axlar och avger vibbar som Keanu Reeves.
Så fort någon är snäll, bryter jag sedan ungefär två veckor ihop. Jag fick ett långt, handskrivet brev och bröt ihop. Ett litet kort med en vacker hälsning …krasch. En fantastiskt vacker anteckningsbok och bara ett helt vanligt mejl med födelsedagsgrattis: kaboom. Och när en läkare häromdagen var snäll och frågade hur jag känner mig, hände precis detta. Resolut skrev han ut ångestdämpande & lugnande medicin som heter Oxascand. ”Jaha”, sa jag, lydde order och tog en tablett morgon och kväll.
Men huga, vad berusad jag blev – och vilken hemsk huvudvärk jag fick. Inte fick jag heller köra bil eller hantera tunga maskiner med medicinen i kroppen; den måste alltså vara avsedd för stockholmare som kan åka tunnelbana överallt.
2.
Va, basketträning efter endast två månader som änka? Hur studsar en boll? Är korgen verkligen på rätt höjd? Var är mina iläggssulor och konditionen?
Vi får se.
3.
Att momsdeklarera och hantera ett faktureringsprogram som heter Fortnox stressar mig och barnen såpass att vi får svindel. Idag satt jag i telefon med Skatteverket i över en timme, som var mycket förstående och guidade mig rätt … men som inte förstod varför jag inte förstod. Fyra av varandra oberoende personer i barnens vänkrets har erbjudit sig att gratis hjälpa oss med bokföringen tills vi förstår vad vi håller på med.
4.
Olle samlade på papper, har det visat sig. Det visste jag faktiskt inte …
All bokföring, alla kvitton, alla transaktioner och räkningar samt inköp sedan 1986 var magasinerat i 14 lådor hos en flyttfirma.
Nu är det blott innehållet i ungefär 100 hängmappar och 30 pärmar kvar att slänga. (Och nu undrar ni om jag av bara farten kanske slänger mina egna möghögar med t.ex. jeans från 1985? Nähedå, inte alls.)
5.
Jag är rädd för brev. Jätterädd. Allt som kommer i postlådan gör att pulsen rusar och det mesta får ligga till sig på köksbordet i några timmar. Ibland är det förstås något trevligt och handskrivet, en tröstande bok eller ett smycke – men 90 % av det som kommer är krav, glömda åtaganden, 0 kr från Försäkringskassan och försäkringar som inte ger nåt.
Men det här var lite kul!
Den 15 februari är jag dessutom kallad till 60-årskontroll med blodprov, längd, vikt samt ”äter du fisk två gånger i veckan?” och sånt.
Nu ska ni allihop kontakta era vårdcentraler och be om hälsokontroll, kosta vad det kosta vill. Jag har tjatat om detta i snart två månader, och det har gett resultat. En kompis upptäckte en dold, autoimmun sjukdom, två kompisar fick blodförtunnande och tre stycken knaprar numera blodtryckssänkande medicin.
Off you go, allihop!
Åh, bajsprov. Det var inte igår! Då vet jag vad som väntar när jag kommer dit någon gång långt in i framtiden (nästa år). Jag känner inte riktigt samma ångest för inkommande post, men idag öppnade jag ett brev med en tysk fortkörningsbot så jag kanske kommer dit.
Basket låter bra, hopp och dunk. Jag tänker förresten fortsätta vara snäll, så du kan bryta ihop lite i förväg. Men inte pjåskig, hoppas jag.
Klok kurator. Och att gråta är bra, tror jag. Lite olika sorters gråt, om möjligt.
När min sambo nyss hade dött, gick jag på ett läkarbesök som var inbokat sedan tidigare. Läkaren frågade, så snart jag kom innanför dörren: ”Men hur ÄR det?” Sådana frågor sätter igång gråtandet. Läkaren sa inget, hon bara kramade mig länge, länge medan jag grät på. Sen fick jag en remiss till en mycket välfriserad och dyrt klädd psykolog i en överdesignad mottagning på Östermalm. Hon tyckte att jag sjåpade mig. Vid det laget hade jag redan stött på andra liknande reaktioner och insett att det finns folk – och tydligen även psykologer – som inte kan prata om döden. Jag hade övat in några lämpliga repliker och till psykologen sa jag bara: ”Det där förstår du dig nog inte på”. Och så gick jag.
Men vilken överraskning med alla kartonger med sparade papper och vilken bravad att få ihop det till en liten mapp! Det skulle jag nog inte klara. Det tog ungefär 25 år för mig att få ner min pappas samlade papper till någorlunda hanterliga mängder. Impad!
Jag har lämnat bajsprov en gång. Det var när pappa fick ehec-bakterier och alla som träffat honom skulle testas. Jag, maken, mamma och tre av fyra barn fick dra ner brallorna inför en sjuksköterska som topsade arslet på oss. För att spara tid för sjukvården (min idé!) valde vi att inte göra det en och en så vi stod där på rad och lutade oss framåt. Ingen hade ehec visade det sig, förutom pappa som dog.
Åh, Britta! Förlåt, men vilken underbar bild med er på rad och rumporna putande. (Slutklämmen är även den fantastisk, för numera tycker jag att man oftare bör använda döden som orsak till skratt.)
Svindlande sorgligt, hemskt och roligt @Britta Leander <3
Kian och jag pratade om begravningen i morse, vi tänker (som så många) dagligen på er alla.
Och varför kan inte dom &%¤* fönsterkuverten vara förbjudna när man har sorg! Vad är det för *(#¤" samhälle som inte ordnar sånt?!
Min man fick lämna deklaration i tre år efter sin död. Banken schabblade. Gång på gång. Han dog en måndag. Måndagen därpå var jag på körrepetitionen, som vanligt.Det var en del som tyckte det var konstigt. Men varför skulle jag sitta ensam hemma och inte sjunga?
Ta emot all hjälp som erbjuds tills dimmorna lättar.
Jag började gå hos en terapeut några månader efter att min mamma hade dött. Jag hade varit så upptagen av allt som måste FIXAS och ORDNAS med att jag inte hade haft tid för nåt, definitivt hade det inte funnits tid för några känslor under 18 månader. Sen avslutades arvsskiftet och någonstans där blev jag medveten om hur riktigt j-a ursinnig jag var hela tiden. På allt. Hamnade hos en terapeut som efter några besök frågade hur jag mådde. Och ja jo, kroppen står väl ut och så. ”Men resten då. Vad KÄNNER du?”
Känner? Vaddå känner?
Alla talade om för mig hur normala alla mina reaktioner var, också det totala ursinnet (som verkligen inte kändes normalt). Allt var så normalt att jag till slut ville att nån skulle säga hur fruktansvärt j-a onormal jag var i nånting och att jag borde skärpa till mig. Men det sa ju ingen, allra minst terapeuten.
Efter många år med ångest. Ta en tablett om det känns som att du håller på att drunkna, och börja med typ en halv eller en fjärdedels tablett.
(Sorry för icke efterfrågade råd.)
Hoppas det inte är samma föreskrifter som den enda gång jag lämnade ett dylikt prov, även för kontroll av ev. blod. Då förbjöds man att ta järnpreparat dagarna innan, vilket väl är rimligt, och att äta blodmat, men även att äta all sorts frukt och råa grönsaker. Det senare ledde till akut förstoppning, och det tog flera dagar att få till de prover från två olika tillfällen som efterfrågades, och det var inte roligt under tiden. Sedan dess har jag varit starkt skeptisk till dylik provtagning.
Jag känner för övrigt djup beundran för alla som klarar att deklarera sin egen moms.
Välkommen i klubben! Bajsprovspaketet dyker upp i posten med jämna mellanrum även i Mälarhöjden. Alltid lika uppskattat. Men jag har inte fått några matrestriktioner, i alla fall inte vad jag sett.
Stoppa pressarna!
Momsen kommer att med två gamla basketspelare här i Eskilstuna att fixas dagen före deadline på söndag kl 09.00. Det är två systrar som bara släpper allt de har för händer.
(Och ja, som ni väl har förstått sätter Lille Skutt-tårarna rekord när sånt här händer.)
Är impad att det finns läkare som frågar hur man mår (och känner sig!) och inte bara frågar varför man är där.
Träning kan vara bra när man behöver få ut ilska och annat argt. Bollar kan liksom inte klaga när man dunkar dem hårt i väggen.
Rara du. Om jag hade haft en hundvalp hade jag skickat den med snällpost till dig! Bildligt. Inte som något fånigt utan att det där med att ta upp sina rutiner när man är i kris och sorg. Mina hundar, och hästar räddade mig genom många kriser. Klockan ringer på morgonen. Nej. Jag kan inte. Så står det en hund, eller tre, vid sängkanten, eller hoppar runt i sängen. ÄNTLIGEN ringde alarmet! Vi har väntat på dig! Och liksom hundar som vill ut och busa så vill en basketboll också studsa. Styrketasshighfive, eller bara kram. /åsa
Jag har försökt skicka ett litet paket till dig, Lotten. Om det är en faktura med är det felfelfel för jag har betalat. Om det inte kommer fram under veckan som kommer är det antagligen något annat fel. Jag har svurit över kombinationen dator+bank en bra stund nu medan groomen har kokat pasta.
Oh, Brid: tack i förskott! Även hakke saknar en förkommen försändelse.
Vi har ju bara utdelning varannan dag här i obygden (Sveriges 15:e största stad med blott 108 000 invånare), och om man betänker att Posten dessutom behöver en rejäl felmarginal, är det kanske förståeligt.
Det är inte långt till obygden från huvudstaden kan jag meddela. Här får vi numera i princip en gång i veckan – post, möjligen var det två gånger i veckan (tis, tors) när varannan dags-utdelning infördes. Då kan jag ändå se stadshuset och Globen om jag klättrar upp på ”tomtens” högsta punkt.
Jag är säker på att basketbollen saknar dig. Så gå du och spela. Jag har varit i dina barns situation när min pappa gick bort nyss fyllda 60 (jag var 21 år) . Att fortsätta med det jag brukade hjälpte att ganska snabbt ta mig ur den mystiska bubbla som sorgen skapade. Nu hade jag precis som Godiva inte så stort val, katterna och hästen krävde sitt oavsett hur jag mådde.
Bajsprov, check ✅ men tjatar på maken…
Är däremot avundsjuk på 60-års kontrollen, sådan erbjuds inte i dessa trakter. Här får man vara glad om man överhuvudtaget kan nå vårdcentralen per telefon.
Men Olle verkade ha ordning på papprena i alla fall. Jag uppmanades när jag flyttade hemifrån att spara alla kvitton och stämma av med kontoutdragen som kom på papper med posten. Nu har de ju slutat komma, men jag sparar fortfarande på kvittona — nedknölade i översta lådan i sängbordet. Har ingen aning om det finns sådana från 2006, men det är nog möjligt.
Som jag förstår det var det Olle som skötte bokföringen. Jag tänker på Sven Teglund som någonstans uppmanade alla som hade unika uppgifter att visa /skriva ner instruktioner till de efterlevande. Hur man stänger av sommarvattnet, justerar inställningar på diverse saker som värme och luft, var vinter-/sommardäcken finns och hur de ser ut när de är lagliga osv.
Kort sagt synliggör den där tysta kunskapen som helt plötsligt saknas. Det är också en sorts beredskap.
Jag fick också göra bajsprov häromsistens. Rutinutskick från regionen. Det var spännande eftersom min pappa dog i ändtarmscancer, några år äldre än jag är nu. Men jag fick okej. Ett tips: det står att man ska lägga papper i toastolen och blablabla. Jag lade en handduk på golvet och bajsade på den. Då kunde jag välta runt objektet och provta på många sidor.
Efteråt välte jag ner bajset i toastolen och den kontaminerade handduken i tvätten.