Jag sitter iklädd basketkläder på Stortoget i Lund och svettas.
I Skåne är inte sommaren metrologiskt slut förrän runt 12 oktober, så man kan kanske säga att jag åkte söderut för att förlänga sommaren. Men så var det ju inte; jag åkte faktiskt hit för att träna basket i två timmar.
Mitt Lugi-lag från runt 1990 samlades nämligen här i Lund för att spela basket utomhus … och dricka lite bubbel samtidigt. Det är förstås en på alla upptänkliga sätt mycket olämplig blandning med tanke på att idrottsrörelsen ska spola kröken, trajadiraaa.
Sommaren har inte blott varit en sorgesam period med saknad och askströssel, utan minst lika mycket sågande, skrattande, skuttande, bakande, badande och basketbollande. Sedan i maj har jag åkt till Brighton, Olseröd, Köpenhamn, Lund, Visby, Horndal, Byske, Runmarö, Hästvom, Öland & Öland och nu Lund igen. Om jag hade cyklat överallt utan att åka hem till Eskilstuna en enda gång, hade jag cyklat i ungefär 300 timmar.
Men vad finns då på alla dessa platser? Jo, mitt skyddsnät. Jag fångas upp av släkt och vänner när jag faller – och så ligger jag där och vaggar i deras famn tills det är dags att hugga ner ett träd, måla ett tak, tapetsera ett rum, dricka en öl, äta en soppa, heja på Sverige i OS, klämma en kräfta på magen och förstås spela basket med bubbel.
Tack, tack och åter tack!
Bildrapport!
Minnesavdelningen!
Olle och jag träffades 1985, och 1986 flyttade vi ihop i en helknäpp, ickeisolerad tvåa utan fungerande toa på Michael Hansens kollegium i Lund. Dessutom låg sovrummet precis under en stentrappa som ledde till korridorköket på andra våningen, och detta hände sig på den tiden när många fortfarande bar träskor inomhus.
Därför satte vi in en annons i Sydsvenska Dagbladet.
Man betalade för varje tecken i annonsen, så vi filade länge på formuleringarna för att ha råd. (Och det var inte vi som tyckte att ”Du” skulle skrivas med versal.) Några veckor senare fick vi napp och flyttade in i en stor, central vindslägenhet på Skolgatan 4.
Där råkade jag en gång tappa en hel kastrull med indonesisk gryta på en orange ryamatta strax innan gästerna skulle serveras. Inget fick förfaras, så jag slevade tillbaka maten i kastrullen.
Under hela måltiden pillade vi sedan med glatt humör ut små, tunna, orange garnbitar ur munnen. Det var tider, det!
19 kommentarer
