Kärlek, yada yada yada …
Jag är väldigt besviken på att Olle inte vet att han är död. Som änka sedan prick två månader har jag fortfarande inte alls förstått hur sånt här går till. Livet. Jag tänker på alla gravstenar där man läsa att ”den andra” i ett äktenskap blott levde i ett halvår till. Kärleken har ingenstans att ta vägen, liksom. Hjärtat brister kanske? Eller var det den som lagade maten som dog, så att den andra helt enkelt svalt ihjäl?
Hur som helst: jag hade bestämt mig för att sluta älta Olle, hans stupande och hjärtat som bara slutade funka mitt i steget. Ältandet, tankarna och drömmarna är ovälkomna; jag vill inte leva i dem. Jag kan inte förmå mig att se bilder och filmer eller höra Olles röst, utan måste gå omkring med mentala skygglappar och en väldigt illa fungerande mental ögonbindel. Förmodligen kämpar jag förgäves, va?
Citat ur den utmärkta Bondfilmen ”Spectre” (2015):
James Bond: Where is he?
Mr. White: He is everywhere. He’s everywhere!
Kanske vill ni läsa lite om bokföring och momsredovisning istället? Eller lära er om det digitala verktyget F**tn*x som man måste behärska? Här ser ni hur skärmen ser ut när man får en månadsfaktura av just detta företag. ”Det är bara att klicka för att betala.”
Dock har revisors-delen löst sig: två av mina basketkompisar satt igår i tre timmar och klickade och skrev och mumlade och var komplett obegripliga.
– 1407.
– 1598.
– Hon måste ha en kåtinja till deklarationen också.
– Mhm. Men vi tar det här först. 1222.
– Men på tvåan.
– Den var ganska hög.
– Ja. Bra. På SKM.
– Den 4 december?
– Mmmm. Nej, jag måste …
– Ja, det är bra. Där. Och där.
– Nu fördelar vi alltså momsbeloppet som ni får tillbaka och resten blir en kostnad.
”Kåtinja” var alltså en deklarationsblankett som heter K10. Som jag måste fylla i, bara.
När jag inte sorterar och röjer samt slänger det som har samlat damm i källaren, promenerar jag med grannen. Igår gick vi en helt lugn och vanlig runda, men när vi bara var 100 meter hemifrån började det flimra framför ögonen och jag blev rysligt yr. Jag följde med grannen hem, satte mig i köket och fick saft och jordnötter. Och andades lugnt. Då såg jag på min fina träningsklocka att pulsen var uppe i 138. Grannen tog fram sin blodtrycksmätare, varpå pulsen gick ner. Värdet var 110/72, vilket tydligen är helt normalt. Efter ungefär 15 minuter mådde jag bra igen och gick hem och sov middag i en dryg timme.
I källaren hittade jag en text som Olle skrev om syskonkärlek i någon tidskrift 2004. (Om ni läser den, ska ni veta att sista meningen slår hårt. Och jag som inte skulle älta.)
Men allt är inte bedrövligt.
Idag hade Olle fyllt 60 år – och det hade han faktiskt inte alls tyckt om eftersom han vid varje jämn födelsedag drabbades av ruelse, ånger och samvetskval över tiden som flytt. Han slipper den siffran, hurra hurra!
(Nej, jag har inte blivit tokig. Jag går förvisso omkring och pratar med Olle, drömmer om honom, och hör vad han nog hade kunnat säga i olika situationer. Men jag vet att han intensivt hade ogillat att få stämpeln ”60 år”. Hurra!)
Fint och sant, för så har det ju blivit! En syskonskara av olika individer, som alla tycker mycket om varandra. Frön av respekt, förståelse och omtanke, som blommat ut, precis som Olle skrev.
Du behöver inte älta, eller titta på bilder och filmer. Olle kommer ju att hänga med ändå, komma med synpunkter, kommentarer och råd. Så är det och det är bara bra.
När jag ser bilder från första halvåret efter Martins död tappar jag hakan: Gjorde jag det där? Hur orkade jag? Och var det verkligen lämpligt? Det är som två parallella världar, en där jag reser, deltar i kurser, träffar folk och går på fester och en annan där jag bara finns i ett slags bedövat sorgtillstånd. Efteråt kan jag se att det var bra att jag gjorde allt det där, oavsett om det var ”lämpligt” eller ej.
Vilken bra text om syskonkärlek! Det kunde ha varit hos oss för 20 år sedan. Syskon kan vara otroligt talangfulla på att reta gallfeber på varandra, dom (eller vi? nej inte vi, det är bara småsyskon som retar gallfeber på oss storasyskon. Aldrig tvärt om.) vet ofta precis vilka knappar dom ska trycka på.
Jag läste ”kåtninja” och hann undra lite …
Klart att Olle lever kvar hos er, så som det ska vara – mitt i allt som inte alls är som det ska.
Tiden är så märklig.
Idag hade pappa fyllt 85 om han inte stupat efter att ha ätit ehec-persilja. Eller han hade nog hunnit dö av något annat, för Leandrar är inte särskilt långlivade. Han var stolt över att dela födelsedag med Abraham Lincoln (som han dessutom liknade) och Charles Darwin. Det är förresten helt okej att snyfta över det sista stycket i texten om syskonkärlek; det gjorde jag med.
Bra ansats Lotten, just ältandet mår man nog inte bra av, inte om jag ska dra några slutsatser från hur min mamma hanterade min fars bortgång . Men det hindrar ju inte att Olle under lång tid kommer att ”sitta på din axel” och du undra vad han skulle tycka/vilja /göra i olika situationer. Kanske en egen temugg med ”WWOD?”* är på sin plats?
*I original WWLD?
Aha, What Would Olle Do? Hihi, om jag skulle be honom om råd … då skulle jag fan inte få mycket gjort här i huset! 🙂
Brittas pappa (hette Per och jag minns honom mycket tydligt, lite lik en ung Carl-Axel Dominique) som stupade på sin ehec-persilja ska vi alla tänka på när vi inte sköljer våra persiljekvistar. (Jag är stor syndare där.)
Karin: Min kurator sa idag att jag skulle titta på bilder och filmer där Olle är med. Men det tänker jag inte alls göra. Tids nog ordnar det sig nog med den biten också.
Jag var lite utschasad efter jobbet idag så jag la mig på schäslongen en stund. Jag satte på en gammal favoritskiva, Live at Budokan, och tänkte på Olle och på hur man kanske minns sina stupade i olika epoker.
Den romerska soldaten Olle firas med lagerkransarna från livets fälttåg. Vingårdsmannen Olle avslutade sitt arbetspass tidigare men får ändå full ersättning. Vikingen Olle får tvinga ner lite mjöd medan han lyssnar på alla historier runt bordet i Valhall. Tempelriddaren Olle har pennan vid sin sida, för det är mäktigare än svärdet. Den ukrainske bonden Olle har brutit åkrar som fortsätter ge nya skördar. Skriftställaren Olle tolkas i ständigt nya upplagor. Den svenske fembarnspappan Olle lever vidare i barnens syskonkärlek.
Jag måste ha slumrat till en stund. När sonen kommer hem vaknar jag, och jag hör Bob Dylans nasala röst:
May you always do for others
And let others do for you.
May you build a ladder to the stars
And climb on every rung,
May you stay – forever young
Och Bob Dylan har aldrig fel, hälsar nån här hemma.
Väldigt fina tankar och ord om föräldraskapet.
Jag tittar inte ofta på foton eller filmer men har gjort det ett tag. Jag letar efter foton till min mors 90-årskalas nämligen. Fast jag lever i en annan vanlig vardag än förr så kan det såna gånger dyka upp minnen som är både fina och jobbiga. Men det är OK.
I helgen var jag på en danstillställning och blev tvungen att avbryta en dans med en väldigt trevlig karl som dansade bra för att nästa låt var ”Forever young”. Ö tyckte mycket om den och dansade gärna till den också, helst med mej. Gråter inte ofta men nu blev det så. Det är också OK.
Och jag tycker inte att du ältar. Det är friskt att sörja. Du vet den där floskeln om att ”Sorgen är priset vi betalar för kärleken”, det är ju alldeles sant.
Ja, jag skulle ju dö av svält dårå …
Bara en lite anekdot ur mitt liv: Igår scrollade jag Tradera-annonser och ”mina” sedan 2017 stulna kattörhängen dök upp med 8 timmar kvar på auktionen. Efter lite betänketid la jag ett bud och ”vann” den obefintliga budgivningen. (Vem betalar så dyrt för något så oäkta?!)
Sedan letade jag mejl från tiden för inbrottet för att hitta en bild på mina (riktigt mina, alltså) örhängen, men det mest intressanta jag hittade var ett mejl från Olle, som skulle med ett fakirflyg och behövde övernatta nära Arlanda.
Det gjorde han sedan aldrig, men det hade såklart varit kul.
Btw att tänka 65000 tankar per dag är normalt, varav 95% är samma som dagen innan och i förrgår osv. Det har inget med ältande att göra, men det är ju synd att även lägga till de 3000 unika tankar man har till den högen. I alla fall i längden.
Oj vad ni skriver trevligt allihop. Spretigt och intressant! Trösterikt.
Det har varit en tung dag, men jag lutar mig mot Christer Björkmans mellovinnare 1992 och textskaparen Niklas Strömstedts ord: Imorgon är en annan dag.
(Japp, nu nynnar vi alla, va?)
Before I turned 40, I didn’t care at all. Then it was only the birthdays with a 5 in them that I dreaded, because it was like the peak of a hill between the zeros, and it was all running downhill to the next zero. But when I turn 60, suddenly there was 70 looming, all downhill too. That didn’t feel so good. But I got over it. I think. Just. You have to keep going purposely forward, one foot in front of the other. Sometimes you fall, but you pick yourself up, so you can fall again better.
I love the WWOD idea.
Om jag tolkade berättelserna på minnesstundsskynket rätt så lever Olle kvar i många och i deras beteenden. Och att de är stolta över det. (Jag tror det var Pysse som delade bilder.)
Jag skulle också svälta ihjäl. Eller överleva på gröt och fjällfil med müsli.
Så bra med kunniga kompisar för det där med K10 och sånt.
(Och hur vet du att Olle inte vet att han är död?)
Läser och lyssnar på, om och om, dina ord. Ser inget ’ältande’. Ser och känner sorgen.
(Och jag tror på Jonatan Lejonhjärta…)
Jag tycker du reagerar helt normalt, fast du uttrycker dig bättre än många andra. Vilket inte är så konstigt, det har du ju övat på i många år.
Om jag bleve lämnad ensam skulle jag kanske inte dö av svält, men det är betydande risk för att jag skulle äta mest yoghurt, smörgåsar, frukt, kakor och godis. Och strunta ännu mer i städningen.
Naturligtvis ska man fortsätta att prata med sina döda. Ibland vet man vad de skulle svara, ibland inte. Frekvensen avtar väl med åren, men nog händer det ännu att jag säger något till morfar eller farmor efter närmare tjugo år.
I juni är det tre år sedan SG gick bort och jag är inne på tredje sorteringsomgången. De första tre-fyra månaderna utan SG kom jag ofta på mig med att referera högt för honom vilka som hörde av sig på mailen och jag läste också ibland tidningen på skärmen högt varefter jag vände mig om för att höra vad han ansåg om sakernas tillstånd. Och så var han inte där i sin stol vid sin dator. Allt var så tyst och jag trodde aldrig att en tom stol kunde vara så enormt tom, en tomhet som liksom hade materialiserat sig på ett konstigt sätt..
Aldrig skulle han komma tillbaka.
Inte kan jag fråga honom heller om han minns vad t ex det där stället hette i Tyskland som vi övernattade på flera gånger för jag minns inte och det var bara vi två som hade den upplevelsen ihop.
Noteringar på papperslappar han gjort och stoppat in på intressanta ställen i böcker får mig att bli knorvig i själen och ledsen för att inte tala om de skisser och instruktioner han gjorde för att påbörja ett arbete hos en kund. Det arbete som aldrig kom igång.
Men tiden går och man hamnar åter i vardagen men glömmer aldrig och sörjer ibland och skrattar ibland åt tokigheter vi hittade på och det är tur att jag är så pass gammal att jag inte har så många år kvar som jag behöver sörja. Det måste vara hemskt att mista sin kära vid unga år och ha så många år kvar att sörja innan man själv försvinner.
Min pappa var 69 när han gick bort i cancer. Han var bonde och hade mycket att göra och gav sig aldrig tid till att gå till doktorn och han tynade snabbt bort. Han var en noggrann och ordentlig människa som ville ha ordning på sakerna och plockade alltid upp efter sig när han avslutat ett arbete. Han dog i april och på hösten i oktober var vi och hälsade på min mamma och mormor i det gampörte som vi flyttade till några år senare.
Jag ville gå en sväng innan vi for hem och tog en runda i den tomma ladugården och logen. Ingen hade varit där och ordnat, allt var som han lämnat det och på den stora flakvagnen ute på logen stod verktygslådan öppen och hammaren, tången och spik låg utspridda och sågen lutad mot ett vagnshjul. Det var inte min friska glada pappa som lämnat allt åt sitt öde, det var en människa som gett upp och inte orkade mera , som bara gått in och lagt sig . Det tog mig mera hårt än jag någonsin kunde ha trott och jag plockade ihop grejerna och tog med mig verktygslådan hem. Den följde oss i många år vart vi än flyttade och jag har fortfarande kvar hammaren och tången här i nypörtet.
Tack för alla era tröstande ord … johodå, allt tröstar! (Jag hörde nog hur ni tänkte ”men jag har väl inte tröstat”.)
I måndags var jag hos kuratorn och på basketträning, igår ringde jag till Försäkringskassan (utan resultat dock), idag har jag pratat med Skatteverket och NU blev jag bjuden på Valentinmiddag hos grannen. Och se på fan: i mars ska jag föreläsa i två dagar.
”Darr, hutter skaa-ak” brukade vi citera Kalle Anka när vi var nervösa, Olle och jag. Så nu går jag omkring och bävar inför mars med just detta mantra: ”Darr, hutter skaa-ak!”
(Blandar du hutter och skak blir det ett skutter-hak.)
Och vad är då en Skutter-hakke?
Syskonkärlek, ja. Min lilla syster hon var så snäll så snäll, och liten och söt. Jag var bara elak och dum och bullyaktig. Jag minns inte att det nånsin var hon som började bråka. Men det där var när vi var små, det ordnade sig med tiden.
Henne skulle jag vilja prata med ibland, det var en klok mänscha. WWAS, skulle man kunna säga i vårt fall.
Ibland tror jag inte att det är sant, och ibland blir jag arg. Fortfarande fast det är över sex år sedan. Men det slutar ju så småningom att vara överväldigande.
Hakke menar Skrutter. De byggs i Mönsterås om jag inte minns fel.
https://youtu.be/R3xHMunMNHQ?si=js1erYTvLOup7sTp
Bergslagsvinter
Melodi Frida i vårstädningen
Kylan härskar sträng i våra dalar
drivans blommor smälter aldrig ner.
Blott om detta mänskligheten talar
ingen ände på nån vinter ser.
Nu är tid att gå i vinteride
stänga in sig när kung Bore rår.
Men likväl vi i förtröstan bide
att det än en gång ska bliva vår.
I en fönstersmyg vår kisse sitter
lägger tassarna på element.
Utomhus han knappast vistas gitter
så är katters kynne vida känt.
Vaknar upp när vårens vindar draga
piggnar till då dagens meja rår.
Stugans värme honom mest behagar
tills det än en gång ska bliva vår.
Vid en katalog med frö jag drömmer
om en tid med flit och odlarfröjd.
Vinterns alla vådor stundom glömmer
när jag ren i andanom står böjd
över krukor med små pelargoner
knubbiga och runda blad de har
en gång komna ifrån andra zoner
för att minna oss om vårens dar.
Start av fordon utan framgång bliver
inga knep utav de gamla går.
Minus tjugonio grader giver
näring åt en ilska som är svår.
Kanske lika gott att resignera
buss bekvämt till staden då man tar.
Dröja med att bilen exercera,
vänta tills det kommer bättre dar.
Hyttis aka ”Mor i Åvävla”
Det var en bra bild av vinter, Hyttis. Min man drömde en mardröm för ett tag sedan. Han drömde att han vaknade och det var MITTEN AV JULI! Halva sommaren var redan förbi och han hade missat den! Trots att det var februari så blev han lättad när han vaknade.
Haha, precis min tanke Niklas. Jag har inte hunnit klicka på länken men jag gissar att den avhandlar lossning av sås, lastning av korv i en skorv, pirater och surströmming.
Tack Hyttis!
Idag regnar det, och snön är under smältning. Men jag misstänker att det finns gott om isfläckar kvar, så man BÅDE kan halka och bli blöt.