Hoppa till innehåll

Syslöjdstrauma: kudde i lapptäcksteknik

Till syende och sist är jag en hejare när det gäller att sy. Jomen, så är det. Jag har genom åren sytt egna kläder, barnkläder och min egen brudklänning. Symaskin is liksom my middle name – trots mitt bedrövliga tålamod när det gäller noggrannhet.

Men nu ska ni få höra om när den nuvarande Trettonåringen för två år sedan var med om ett syslöjdstrauma. Alltså kallar vi honom härmed Elvaåringen.

En eftermiddag kom han hem alldeles bedrövad efter att ha haft syslöjd. Han hade nyss varit sjuk i en hel vecka och alla de andra barnen i klassen hade hunnit sy färdigt sin kudde i lapptäcksteknik och när Elvaåringen försökte skynda sig, sydde han fel och så kom han hopplöst på efterkälken och bröt ihop och grät. Klasskamraterna försökte trösta honom och den just då vikarierande lärarinnan försökte också trösta honom. Till slut kom de på att han efter skoltid kunde komma till syslöjdsrummet och sy en stund. 

Det gjorde han, och den snälla vikarien gav honom sedan tyglappar och tygbitar och instruktioner i en fin plastficka så att han skulle kunna göra kudden färdig hemma.

Under en vecka satt Elvaåringen och jag och klurade ut hur lapptekniken skulle utföras – strikt enligt instruktionerna på papperet. (Men inte alls som den lapptäcksteknik som jag hade lärt mig, så vi var verkligen tvungna att läsa ordentligt.) Den stolta modern tog förstås några bilder under processen:

SIGGESYR
I detta skede sa Elvaåringen: – DET HÄR ÄR JU ROLIGT!

Han klippte, han nålade, han sydde, han strök och han sydde ännu mer och på morgonen samma dag som det var dags för syslöjd i skolan, var vi färdiga. Kudden skulle bara fyllas med fluff och sys ihop. Men … den ordinarie läraren underkände kudden snabbt eftersom den var gjord hemma. Han sa till Elvaåringen:

– Den här kan du lika gärna ha bett någon annan göra. Börja om från början. De andra eleverna får göra gosedjur, men det får man inte om man inte först har gjort en kudde.

hets_bergman
Plötslig association.

Jag kontaktade förstås skolan och förklarade att vi hade gjort precis som den vikarierande lärarinnan hade sagt. Men den ordinarie läraren bemödade sig inte ens att svara. Kudde ett var slängd, kudde två var underkänd och kudde tre var inte ens påbörjad.

Vi bet ihop och övade hemma. Oj, vad vi övade. Jag skrev instruktioner och fotograferade hur Elvaåringen genomförde allt, inklusive kuddstoppningen – och vi gjorde det på mitt sätt. Här några moment ur övningsveckan:

fluffsiggesyr
”Markera var du vill ha öppningen där du ska stoppa in fluffet.”
siggesyrmaskin
”Glöm inte att fästa tråden genom att köra fram, tillbaka och fram igen.”
image014
”Klipp av hörnen, men akta sömmen! Vänd ut-och-in på kudden så att fina sidan kommer fram och pilla och tryck i hörnen så att de blir snygga.”
siggehandsyr
”Fyll kudden med lagom mycket fluff. Trä lagom (!) lång tråd på en synål. Gör en knut genom att rulla tråden på fingret. Stick in nålen så att knuten ‘göms’ på insidan när du börjar sy. Tänk på att fästa tråden på slutet!”

Till slut kom så dagen när det var dags att på en 90-minuterslektion klippa tyg, sy, fluffa och fästa trådar. Jag beslutade mig för att följa med och sitta bredvid den lille under lektionen – som vore jag en curlingförälder med helikoptertendenser.

Och tur var väl det. Läraren må ha varit ämneskompetent och skräddare eller ha haft drömmar om de stora modehusen i Paris, men någon lärare var han icke, så legitimerad han var. Barnen satt snällt och lyssnade på hans luddiga instruktioner, det var tyst och lugnt i klassrummet och alla ville verkligen bara sy sina gosedjur. (Utom min son som bara ville sy sin tredje kudde.) När Elvaåringen i en kvart hade suttit med handen uppräckt för att få ställa en fråga utan att läraren ens hade tittat på honom, tog jag kommando. Jag svarade på hans och de andra barnens frågor och jag gnisslade tänder av ilska. Jag är övertygad om att det kom rök ur öronen och att jag förkortade min egen livslängd med tio år.

Kudden blev äntligen färdig och av läraren slängd i en kuddhög med orden:

– Jag betygsätter den nästa vecka.

Om den nuvarande Trettonåringen gillar att sy? undrar ni nu. Nej, han skulle hellre vara utan sin mobil i en vecka än att klippa i en tygbit.

Den färdiga kudden har vi under högtidliga former slängt.

Share
Publicerat iBloggen

105 kommentarer

  1. cruella

    Får man svära? Då gör jag det, här på kontoret. Högt och ljudligt med alla fula ord jag kan och många till. Du får tänka dig, jag vill inte chocka någon.

  2. Det skjuts för lite inkompetenta lärare, den saken är klar.
    Ibland undrar man om vissa blir lärare för att de hatar det ämne de valt att bli lärare i, så att de ska kunna förmedla sitt hat till många, många andra människor.

    Samma sak hände min mamma på trettiotalet. De hade trampmaskiner och mor kunde för sitt liv inte sy raka sömmar. Hon sydde och fick sprätta, hon sydde på nytt och fick sprätta, och sen sydda hon igen och fick sprätta ännu en ojämn, sned söm.
    Till slut vevade hon för hand, stygn för stygn, och fick en vacker, rak och jämn söm.
    Lärarinnans kommentar: -Vem har du bett att göra det här, då?

    Men på femtiotalet, när mor var nygift och nybliven mor, med knappa ekonomiska resurser, hittade hon systugan.
    Det var en sån där genial folkhemsidé, där kvinnor skulle uppmostras till goda husmödrar. Där fanns sykunnigt folk, som kunde hjälpa en att sy om gamla kläder och gardiner till nya kläder åt sig själv och åt barnen.
    Från början fick man inte använda nya tyger, utan det skulle vara begagnat. Snacka om tidigt återbruk.
    Man fick hjälp med planering, mönsterkonstruktion och sömnad.

    Där lärde mor sig att sy, och det finaste engelskt herrskrädderi. Pikerade kragar, fickor med passpoal, foder, inlägg, ja allt.
    En av tanterna där var gammal kostymskräddare och kunde sina saker, hon kunde dessutom lära ut och inspirera.
    Starke Mannen och jag hade de finaste kläderna av alla ungar. Inte ett par Algotsbrallor så långt ögat nådde.
    Morfars garderob omvandlades till barnoveraller, jackor, byxor, flickkappor med mera. Sommarklänningar á la Stina i Saltkråkan, och min docka hade likadana, sydda av spillbitar.

    Så det finns hopp för Trettonåringen också.

  3. Sommarklänningarna var, vill jag förtydliga, inte komna ut morfars garderob.

  4. Heléne

    Jag håller tummarna för att min efterträdare kan lyckas väcka lite intresse igen hos den dåvarande elvaåringen när det beger sig nästa läsår.

    Just det där lappkuddandet brukar komma upp under första syslöjdsveckan i årskurs 8, när jag pratar med klasserna om deras bästa och värsta syslöjdsprojekt. Behöver jag berätta vilken rubrik det hamnar under?

  5. Christer, the Long Distance PT

    Sicken skitfarbror till gubbjävel.

  6. Hej, Heléne, som just nu (men inte i höst) alltså är syslöjdsfröken på samma skola som jag berättar om ovan. (Men det är inte hon som är den elake syslöjdsmagistern.)

  7. Å f’ratt inte tappa sporttråden alldeles så är det idag exaktemente 120 år sen Aten-olympiaden invigdes.

  8. Ökenråttan

    Men varför ska dom vara elaka mot barnen? Så obegripligt och så sorgligt. Och kontraproduktivt.

  9. Jag får ont imagen av kuddberättelsen.
    Och blir glad av systugan.

    Några “Jippi! Elever! Lära ut!”-syfröknar har jag inte heller haft (två stycken), men jag har sett några såna träslöjdsmagistrar som vuxen och nästan blivit rörd av åsynen.

    Men hav tröst, 11/13-åringen! Man kan hamna på museum även med irriterande slöjdalster.

  10. Det där med “Ära vare Gud i höjden!” verkar vara ganska avlägset?

  11. Sanna

    Jag blir så ledsen av kontraorder och de som straffar de ärliga bara för att det finns oärliga.

  12. Men bevare mig, jag finner inte ord för dumskan.

    Ja, sannerligen, sannerligen undrar jag med Ninja varför vissa människor blir lärare, om det inte helt enkelt är av hat.

    Mina slöjdlärare (både textil- och trä-och-metall-) måste ha varit mittemellanaktiga, för jag kommer knappt ihåg dem alls. (Utom han som var från Tornedalen, och honom minns jag bara för att han talade rolig dialekt — pubertetsungar finner det ju ofantligt lustigt med en person som säger p när han menar b, och som ofta talar om borrar och sådant …)

  13. LupusLupus99

    I 7an hade vi en termin vardera med syslöjd respektive träslöjd.
    Sedan till 8an och 9 så fick varje elev själv välja om de ville ha
    syslöjd eller träslöjd.

  14. Ännu en bortgång. Kulturperson? Jo, det tycker jag allt. Gamle Erik Bergsten blev 92. Tekniskt magasin glömmer man ju inte!

  15. Lule-Anna

    Precis en sån gräslig syslöjdslärare hade min dotter i högstadiet. Fröken ville bli textilkonstnär men behövde få gröt på bordet så hon jobbade som lärare trots att hon enligt egen utsago avskydde barn.

  16. Bergsten var väl ingen klippa de senare åren, men till skillnad från Hyland både gladlynt och godmodig. En sann Göteborgare så när som på att han inte hette Glenn i förnamn. Spisa.

  17. Mitt mest bestående minne från syslöjden är att Tråd Är Dyrt och om man får tjugo centimeter tråd över på slutet har man tagit för mycket och kommer att ruinera skolan. Eller sig själv, numera.

    Fast jag jobbar på att komma över det. Jag har råd att köpa tråd faktiskt, flera rullar om året utan att bli ruinerad.

    Mitt bestående minne från träslöjden är å andra sidan att slöjdläraren bara hade två fingrar på ena handen.

  18. OT: En hart när inventarie här genom åren har ju varit fågelbokameror, nu tydligen saligen bortglömda. Här hittade jag några nya. Det tar ett par sekunder att få i gång flödena och tänk på tidsskillnaden, 6+ timmar.

  19. Men, vaf? Är alla slöjdlärare alldeles vansinniga? Eller är de drabbade av ungarnas kollektiva hat och missuppfattningar? Man kan köpa sytråd, bästa Gütermann, för 75 kr/1000 m – det blir knappt 10 öre/meter. Och om man är storförbrukare med central inköpsfunktion, vilket känns som skolorganisationer kan vara, så kostar trådfan två öre/meter.

    Såå knäppa slöjdlärare att de försöker spara på detta, det billigaste av förbrukningsmaterial, kan väl inte gå lösa så värst länge. Men han med porrmaskinen och den som offrat sina fingrar på slöjdens altare måste jag säga var en lustifikation som jag gärna ska berätta vidare. Men då måste jag få ett godkännande av copyrightinnehavaren först. Kan det ordnas?

    Vilka fingrar hade han kvar? Om tummen var väck så hade han definitivt problem, motsättig tumme är ovärderlig för en hantverkare.

  20. Så har även Merl Haggard avlidit. Vilket sorts år har vi inte påbörjat?

  21. Ökenråttan

    Själv hade jag samma slöjdfröken som min mamma hade haft! Inga métodos modernos där inte. Mamma var jättehändig i handaslöjd och jag var värdelös. Suck.

  22. Båthuspernilla

    Min första träslöjdslärare hade tre kapade fingrar, fast de var någorlunda tillbakasatta. Om honom brukade min pappa säga att han hade jobbat på egen hand. (fniss)

    Nästa träslöjdsslärare hade ingen utbildning i det ämnet och blev väldigt irriterad när jag hävdade att skåpluckan jag skulle göra behövde vändlimmas för att inte bli skev. En pluttig femteklassare hade ingen talan mot skolans studierektor/slöjdmajje, men den skeva dörren på tandborstskåpet på landet vittnar än idag om att han hade fel.

    Men int’ är jag bitter. *majlis*

  23. Tänk så många knäckta självförtroenden, för det är väl vad det handlar om när barnen bedöms så felaktigt? I mitt fall avstängd från kören. Jag kunde inte stå still, men trodde länge att det var för att jag inte kunde sjunga. Sänkt betyg i matte av en vikarie som inte gillade pratiga barn, att jag sedan fick tillbaka mitt betyg av ordinarie lärare hjälpte inte, det tog många år innan jag hittade tillbaka till matten. (Haha, jag valde tom gymnasieprogram efter mattemängd – hum.)
    Men jag har haft tur med slöjdlärare. Att jag inte fick femma i syslöjd var förmodligen helt rätt, jag tyckte faktiskt om även den slöjdläraren, det var bara broderiet som jag inte gillade.

  24. Å systugorna! De fanns i Stockholm ännu på 70-talet när mina barn var små. Dit kunde man gå med sin avlidne fars grå kostym och sy sig en elegant dräkt med avvikande tyg i slagen. Och barnen fick följa med och tas om hand av en lektant. Fast instruktösen var lite speciell med spikstripigt hår och en benägenhet att stå alldeles för nära. Men sy kunde hon.

  25. Maj Korner

    Jag kämpade med stickandet och virkandet medan korsstygn och att sy gick bättre. Fröken Bykvist kallades Fröken Spytrist, fast inte när hon hörde det.

    Jag hade bara en enda termin träslöjd, hade hellre velat ha det men det fick man inte när man var tjej. Då gjorde jag en liten trähund där pälsen var frammejslad med ett stämjärn. Och en spegel. Ja, ramen då.

    Fick dock inga bestående men av slöjden, har både sytt sjömanskostym och byggt ett hus efter det.

  26. Elaka ungar som kunde hitta på dessa öknamn!

  27. Svårt ämne: Vår lärare i träslöjd på 60-talet var känd, mycket känd, för att stå bakom sina kvinnliga elever i femman-sexan och hålla om deras knoppande bröst i sin pedagogiska iver att allt skulle bli rätt. Det var äckligt att se, men gick tydligen an på den tiden.

    I dag hade han fått gå på rot. Hoppas jag iaf.

  28. Ökenråttan

    Gå in hos Barbro A. hörni, och titta på en som är flink i träslöjd! Jag blir stum – nästan – nåt annat vore inte likt mej.

  29. LupusLupus99

    Jag kommer ihåg en grej från träslöjden i 5 eller 6an (tror jag att det var).

    Jag hade gjort ett skåp men jag var tvungen att gå ifrån ett tag
    (tror jag var till vårdcentralen eller nåt). Jag antar att det måste
    ha varit sista eller möjligen nästa sista lektionen på läsåret eller
    så för han trodde inte att jag skulle komma tillbaka innan lektionen
    var slut så han hade helt enkelt gjort klart det sista lilla som
    återstod. Tror det var gångjärnen samt knoppen på luckan.

    Har för mig att vi fick en ny lärare i 6an och det var hans
    som fixade färdigt skåpet.

    Han hade gjort en jättefin bygelformad knopp, så det finns
    braisar också. Högstadieläraren i träslöjd var också rätt bra,
    han hette Rolf tror jag, möjligen med efternamnet Claesson.

    Uppskattningsvis så bör han nog vara i 80-årsåldern vid det
    här laget (om han fortfarande lever).

  30. LupusLupus99

    Ninja, vad säger du om det här öknamnet då?: “Hipp och hej”.

  31. Men det låter som nåt läraren brukade säga! Men fröken Bykvist kunde ju inte hjälpa att hennes namn gick att göra om till Spytrist.

  32. Jag undrar om det bara är mitt dåliga minne eller om det inte var vanligt på min tid och plats att ge lärare öknamn, för jag kommer just nu inte ihåg några. Huh.

    Inte ens salig tornedalingen (han gick till de sälla snickarmarkerna redan före millennieskiftet, vet jag) som sa “vi måste porra hål” och “nu går vi in i porrummet” (borrmaskinerna stod alltså i en sal vid sidan om) fick något. Förmodligen för att eleverna faktiskt gillade honom, han var trevlig och vänlig och ledde även de klantigare adepterna till hyfsade slutresultat.

  33. Vi gillade ‘Igelkotten’ skarpt, så det blev väl ett ganska vänligt öknamn.
    ‘Slemsvampen’ däremot var inte populär, vilket väl kan förmärkas.

  34. (SG, om porrmaskinisten får du mer än gärna spåna **boom tsschhh**)

  35. Slemsvampen. Nä, det låter inte som en som vinner popularitetstävlingar. (Och nu har jag flera olika fantasier om upphovet till benämningen …)

  36. Vilken fin byrå, Barbro A!
    Jag har nånstans på vinden doxkmöbler som var för stora för mitt Lundbydockskåp, men som är gjorda av en snickare som min pappa kände. De är så fina in i minsta detalj.

  37. Min träslöjdslärare på Bergviksskolan i Luleå hette Sune och han saknade flera fingrar. Detta var ohyggligt spännande: jag försökte titta så mycket det någonsin var möjligt och konstaterade att eftersom stumparna var olika långa kanske han hade råkat ut för flera olika olyckor?

    Musikmajjen hette också Sune, men han var tristare med sina tio lagom långa fingrar. (Det är konstigt att tummen är ett finger.)

  38. Åh, nu har jag också tittat in hos Barbro A och beundrat byrån och de andra tingen — men var i all världen hittar man sådana pyttiga lådhandtag? Finns det särskilda dockskåpsmöbelmakarbutiker? (Ja, givetvis finns det det, dumsnut.)

    **note to self, i sträng ton: Jag Behöver Ingen Mer Hobby!**

  39. Rapport från de syslöjdsrum som jag har varit i under de senaste 15 åren: de är extremt välutrustade och den där sparivern (som även jag minns från 1970-talet) verkar som bortblåst. (Nu lät jag lite negativ, men inget kunde vara mer fel: låten alla barnen slösa på tråden!)

    Snålandet på mina egna lektioner satte djupa spår: än idag ser jag till att inte slösa på tråd … och sparar ytterst fåniga, små tygbitar som jag aldrig kommer att göra något med – utom att kanske stoppa dem i en kudde så att jag kan dryga ut fluffet.

  40. Men alltså, hur många träslöjdslärare med ett mindre än förväntat antal fingrar har det funnits? Jag har aldrig haft någon. Blev de månne lärare för att de hade varit finsnickare men på grund av skada måst byta bana, eller nåt? Jag blir orimligt fascinerad.

  41. (åh, nu fick jag lust att ropa BINGO!)

  42. Vi har inte helt förlorat förmågan, menar jag.

    **humdidum, undrar om Lotten skriver nåt mer i kväll …**

  43. Det är en ganska intressant text till låten: “all the children waste the thread” men musiken ger jag inte mycket för.

  44. Humdiduuuum!

    Jag, som vrickade foten i måndags, kunde idag hårt tejpad träna nästan som vanligt! Detta har varken med lapptäckskuddar eller avsågade fingrar att göra, så jag är dubbelt OT.

  45. (Spanjoren och Tjugoettåringen var med på vår träning och mer än en gång hörde jag dem ropa ”mamma!” på planen. Coolt va? Fast Spanjoren kallar mig förstås inte mamma, utan “mamma Lotten”. Och ja, för alla som undrar: jag rörde mig på planen preciiiis som Kicki Johansson.)

  46. Humdidumdidum … är ni vakna än? Det är inte jag. Jag skriver i sömnen. Jag tänker på boken jag citerade ur igår (Bestiarium) och på den bästa beskrivningen hittills:

    Giraffen är ett djur som är långt framtill och kort baktill

    Den har vi citerat för varandra hela dagen i dag, och applicerat på alltmöjligt som inte är giraffer också.

  47. Jag skriver också i sömnen. Nä, nu ska jag drömma om giraffer och hjulbyten! Sov gott, Annika!

  48. (vi konstaterade till exempel att gojan snarare är kort framtill och lång baktill, utom när han sträcker på halsen …)

  49. (såååå nära och ändå så långt borta …)

  50. … natti natt!

  51. Båthuspernilla

    Sova? Äsch, snart vaknar MajLis så jag kan lika gärna vara vaken ett tag till. (Hon vaknar på konstiga tider när hon är förkyld som nu.)

  52. Allt på Kola är långt. Benen, svansen, ryggen, nosen och framförallt räckvidden när hon vill ha tag på något ätbart man förgäves försöker gömma.
    Benen är särskilt långa när vi sover i samma säng.

    Slemsvampen hette egentligen H*ss* W*dm*rk och var en slemmig, dryg, obehaglig typ som trodde han var Guds gåva till mänskligheten utan några mänskliga svagheter. Han trodde så fel, så det är otroligt.

  53. Jahaja, gomorron, rise and shine!

    Jag drömde om Sune, måste jag be att få meddela. Mangs.

  54. Annika, pippin är nog en bakoframvänd giraff, egentligen.

  55. En basketspelare är lång. Mittpå, liksom.

  56. Jag har legat vaken och varit såå nöjd med låten. Men inga applåder där, inte.

  57. Våran slöjdmajje hade tummen och pekfingret kvar. På vänsterhanden, tror jag, men har inte sett honom på trettiofem år så det är lite osäkert.

    Groomen hälsar att det finns flera fall av träslöjdslärare som har räddat elever ur bandsågen och skadat sig själva på kuppen.

  58. Se där, det kanske är så att vanliga såghanterare behåller alla sina tentakler för att de liksom bara behöver ta hand om sig och sina lemmar medan träslöjdslärare har en massa ohängda slynglar som måste räddas ur bandsågen?

    Eller så blir alla som jobbar på brädgårn träslöjdslärare efter att de har sågat av sig fingrar.

    Och var samlas alla avsågade fingrar?

  59. Ökenråttan

    Även i syslöjden kan fingrarna råka illa ut. Äldste sonen var (är väl fortfarande; har inte kollat på senare tid om han sitter och broderar. Kanske flickvännens ena sybåge från Säterdalen var till honom?) fin på att sy. I skolslöjden fabricerade han t.ex. ett par snygga shorts med såna där fickor i sidsömmarna; dom höll i flera somrar. Men en dag tog han och kopplade symaskinerna i kors på nåt vis så att när man satte i gång en maskin började det sy på en annan. Mycket olämpligt, men en tolvåring tänker kanske inte alltid så långt som behövs. Nåväl, han blev avstängd från syslöjden!

  60. Annika 23:54: Beslagen till byrån gjorde jag av mässingsplåt, -tråd, -skruv. Det finns en hel del dockskåpsgrejer att köpa men det mesta är i skala 1:12 och jag vill ha 1:10. Men Kotte Toys gör sina modeller i 1:10. Och Lotten 23:57: Jag hörde för länge sen om en tant (vandringshistoria?) som hade en låda med påskriften: Snören. För små att användas.

  61. PK

    Dagens quiz, vad heter den lärare som gick i pension “för att vårda sina återstående lemmar”?

  62. PK frågar något som verkar bekant, men jag vet inte varifrån så jag kan inte svara. (Annars inbillar jag mig bara.)

    Gojan kan stundom vara giraff även framtill; han har en sorts teleskopkonstruktion i halsen som gör att han kan sträcka sig mycket längre än man tror är fysiskt möjligt — till exempel när han försöker nappa åt sig något han inte får och som man inbillar sig är utom räckvidd (se även Ninjas hundkommentar).

    Brids — eller snarare, groomens — förklaring till träslöjdslärarfingerbrist låter sorgligt övertygande, måste jag säga.

  63. Barbro A, jag blir ännu mer imponerad när jag får veta att du har gjort beslagen själv! (Och avundsjuk, jag vill också …)

  64. Jag skulle aldrig skrivit så där om Kola, det skulle jag inte!!
    Hämnden kom i morse när jag såg att hon rivit ut en bönbok från sjuttonhundratalets första hälft och tuggat i sig en del av omslaget.
    Samt trasslat in resterna i ett nystan (före detta) av Madeleine Tosh Merino Light.

    Bortskänkes;
    Glad, vänlig, lätt hysterisk, men trivsam greyhound.

  65. Annars tog ju limkokeriet nära Alvik hand om diverse jur med juriskt beteende. Kanske fortfarande jör det?

  66. Jag ska hota med det när vi åker förbi påväg mot hundöarna.

    Just nu svassar hon runt mig, för hon vet att jag är arg på henne, men hon förstår förstås inte varför. Jurjäkel.

  67. Inte Kanarie- utan Kärs etc?

  68. Läser i Alf Henriksons “En Uppslagsbok” om bokstaven J:

    “Bokstaven J är ejengkligen bara ett förlängt i, men medan sistnämnda tecken står för vokalen i ord som is, ivrig och illistig betecknat j i nutida svenskt talspråk ett ljud som ytterligt lärda personer inte tvekar att kalla för en dorsokakuminal tonande medial oral frikativa”.

    Finn ett fel.

  69. Att Henrikson skrev “ejengklien”. Det måste vara fel.

  70. Jag har alltså bjoken 😉

  71. Skriver han verkligen “ejengkligen”? Det trodde jag var långt från vad AH kunde tillåta sig.

  72. Jag har inte kunnat hitta och länka till ljudspåret, men självaste Båsmor har utsagt e-ordet i en inspelning från hennes dialektradio –som det elakt heter i Stockholm– för en tid sedan.

    Så alla andra ord i notisen är korrekta, då?

    [Tänk villospår] 🙂

  73. Nääää, det gör han inte, Skogsgurra! (Önskar så att jag här och nu kunde slänga in en bild. Hm. Kanske om jag hittar en plug-in?)

  74. Oooh. Det gäller att välja en liten bild när man vill lägga ut en bild i en kommentar. Men välj en LITEN bild, den går inte att förminska när den väl är upplagd.

    Skarmavbild2016-04-07kl.21.02.35

  75. Klicka inte på “WP Puzzle” här nedan; det är bara reklam som trillade in när jag ville lägga in en bild i en kommentar. Ska se om jag hittar nåt utan reklam.

  76. Maj Korner

    Min pappa hade ett för kort långfinger utan att vara slöjdlärare. Det kanske var ett kortfinger. Men kapat i en såg eller klinga var det.

  77. Tihi.

  78. Resten får någon som bryr sig ta hand om. För mig räcker det bra att AH inte medvetet förstörde språket.

    När man citerar så ska citatet verkligen vara verbatim (så att det tål ett sic). Annars är det snudd på förfalskning.

  79. LupusLupus99

    Lotten, vad tror du om dessa DWkompanjoner?

  80. aha!

    PK: det där kände jag omedelbart igen, men minns tyvärr inte namnet. Kan bero på att jag bara läst serien en gång.

  81. Åh, åh, jag tänkte först att mitt löjligaste klagomål i dag skulle vara OT — men det är det ju inte alls! Kudde!

    Jag bär alltså i dag ut en stor stor kudden ur sovrummet (där den inte ska vara — lång och långtråkig historia), ser min andra hälft i teverumssoffan, och börjar sjunga:

    Här kommer lilla Ludde
    håhåjaja
    Bärande på sin kudde
    håhåjaja
    Här kommer Luddes mamma
    håhåjaja
    Bärande på detsamma
    håhåjaja

    … och kommer helt av mig. “Bärande på detsamma” — näää, nu.

    Bär Luddes mamma också på Luddes kudde? Så måste det ju vara, och då kommer följdfrågorna: Hur stor är Luddes kudde? Hur tung är Luddes kudde? Vart är de på väg med Luddes kudde? Varför kan jag inte sluta tänka på Luddes kudde?

    (Just nu ser det ut som om jag kan lägga in en bild också, det finns en knapp och allting, men jag har ju ingen bild på Luddes kudde, buuääähh snyft!)

  82. Nej, jag kan inte motstå frestelsen att pröva. Jag tar en gammal som inte är så stor och som jag har snott från internätet för åratal sedan, bara för att. O-kudde.

    (Om båset går sönder är det mitt fel, oooooh …)

    funny-pictures-snail-regrets-climbing-this-thorny-plant

  83. Den syns!

    Oj.

    Ursäkta, det vara bara min obotliga nyfikenhet.

  84. Äntligen något att sätta tänderna i.

    Det står “detsamma” inte “densamma”. Då måste det ju vara sin kudde mamman bär på. Inte Luddes.

    Det verkligt allvarliga i den här tråkiga historien är att det vanligen är Dudde och hans mamma som flyttar omkring inredningsdetaler, låt vara av smärre slag – åtminstone för modern, för Ludde/Dudde kan nog storleken vara rätt så betydande. Men vi bortser från just den detaljen tills viidare.

    Problemet är alltså: Finns det två individer (med tillhörande mödrar) som bär omkring sin/sina kuddar? Och, om så ej är fallet, är det Ludde eller Dudde som gör det?

    Det har ganska stor betydelse i vår familj eftersom en son är uppkallad efter Kuddedudde och inte efter Kuddeludde.

    Snälla, giv mig och Hyttis mer information. Källtext och länkar till eventuell forskning i saken tas tacksamt emot.

  85. Åh, jag har ingen aaaaaning om originalet, jag har bara hört den sjungas på teve och det för länge sedan senast. Dudde? Nä … det tror jag inte att jag hörde. Men jag kanske har fel, och har sjungit fel i ett halvt liv. (I mycket, mycket korta och långt åtskilda stunder, under loppet av ett halvt liv, för att vara lite exaktare …) Skulle inte förvåna mig ett dugg.

    Det kan rentav vara som så att första gången jag hörde den så sjöngs “Ludde”, måhända felaktigt, och de (få) gånger jag hört den därefter har jag s.a.s. hört Ludde oavsett vad som faktiskt har sjungits. Mycket spännande!

    Men jag tolkat ändå “detsamma” såsom “samma sak” där. Eller min dumma fantasi (mdf) gör det. Och när mdf väl får fatt i en idé brukar mdf inte gärna släppa den förrän dess behållare (jag) har petat ordentligt i den.

    Uttryckt med helt andra ord:

    Lyssna inte på mig, och framför allt lita inte på mig! Det är fullt möjligt att jag bara yrar.

  86. Sverigeinfo(!) vet man besked.
    Hoppas Skogs- och Hytt-sonen inte har någonting emot ett namnbyte.

  87. Men se där, då.

    Vem är upphovsperson, är det känt?

  88. LupusLupus99

    Ska bara testa om bildfunktionen fungerar.

    lb-bildtest

  89. Är det inte Gullan Bornemark?

  90. Den där länken verkar högst otillförlitlig, Niklas.

    På tal om länkar så är ju Niklas smyckedesigner. Och nu råkar det intressanta inträffa att han som ende svenske utställare blivit inbjuden till den stora utställningen på Museum of Modern Arts and Design, som ligger i sydvästra hörnet av Central Park i NYC.

    Om det sedan slumpar sig så, att Hyttis och jag passerar NYC på väg mot Milwaukee just nästa vecka så är förstås ett kort besök oundvikligt.

    Och, när det nu dessutom finns möjligheter att lägga in bilder så kan ni nog räkna med att det dyker upp en och annan. Inte bara från MAD utan också från en liten rundtur ner mot moonshinerdistrikten. Främst för att studera inbördeskrigets historia (Hyttis är nedstigen från John Ericsson och eftersom han finns både i Battery Park och gjorde en avgörande insats i Hampton Roads så går det inte att undvika).
    Ninja får försöka komma över sin aversion mot reseskildringar. Jag tror att det kan bli rätt så bra.

  91. Ha! Jag hade i just samma ögonblick hittat samma ställe, LL99! På kompositör står ju “trad.” men det är väl bara melodin de menar, så texten är säkert Widestrands.

    Eller? Lite djupare grävning avtäcker filmen Hans Nåds testamente från 1940 där visan sägs bli sjungen. Och Widestrand är född 1932. Så om han inte var bara åtta år när han skrev texten kan det inte vara han!

    **dyker tillbaka ner i näthavet … vi får se om jag syns till igen**

  92. Oj, Skogsgurra (faktiskt flera oj, till all intressant information du just kom med)!

  93. Trad enligt Svenskt visarkiv.

  94. … ja, jag hittade just det, Niklas.

    I dag har jag slutat skriva samtidigt som andra, men däremot tycks jag hitta vissa exakta sidor på Internet precis samtidigt som andra! Kanske gör jag det jämt, och det syns bara just nu när jag kliver in för att visa mina fynd … och då är de redan nämnda. Som det här, alltså.

  95. … fast jag har visst skrivit samtidigt som olika andra i alla fall.

    Nu har jag skräpat vähäldigt mycket i det här båset, och dragit andra med mig i fallet — allt för att jag sjöng en liten visa när jag bar på en kudde.

    Gud vad spännande.

  96. Det där är ju ett modernt holländskt arbete. Originaltexten, som vi minns den, var från fyrtiotalet eller ännu tidigare. Då var det “D” som gällde. När tillräckligt många, under tillräckligt lång tid sagt fel så sker samma sak som i språket i övrigt; var blir vart, de (dom) blir dem. Ja, ni fattar. Den som hittar en text från fyrtio/femtiotal kommer att finna sanningen.

  97. Men Annika, vi gillar nedskräpningen i båset! Och så ytterst stimulerande det är att få dissikera Luddes stora kudde som kräver en mammas hjälp.

    LL99: det var roliga förslag på Dr Who-kompanjoner.

  98. Efter SG:s avslöjande är det väl lika bra att tuta lite i den egna trumpeten. Nästa vecka är jag i New York och träffar SG och Hyttis för att diskutera huruvida det är Ludde eller Dudde som knkar omkring på mammas kudde. Detta kommer vi att göra på LOOT at MAD där jag ställer ut i all enkelhet. Om det är någon anna som är intresserad av att delta i vår diskussion eller av att se smyckesutställningen kan ni väl höra av er till mig så kanske jag kan ordna så ni kommer in utan att behöva betala.

  99. Jag vill gärna komma in utan att betala flygresan.

  100. Dito.

    (skrivet närmast under Lotten, kanske ska tillfogas om nån annan hinner emellan)

    Men vad roligt!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

wp-puzzle.com logo

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.