Igår kväll lagade jag mat i köket. Diverse (vuxna) barn fanns här och där, det var pastagratäng i ugnen och nåt som bubblade på spisen.
– Det luktar bränt! utbrast Moa (24) där hon satt på golvet.
– Ja! Ugnen! Spisen!
– Men … det luktar ju cigarrett! Ytterdörren slogs igen nu!
– Ja. Vad jättkonstigt! I hallen luktar det ju jättemycket …
Vi rotade runt, men hittade inte någonstans något misstänkt bränt. Moa kollade ut mot busshållplatsen, och såg en man som stod på vår bilparkering. Han rökte.
I detta läge hade jag för en månad sedan ropat på min då lefvande djefla man Olle, och bett honom att prata lite med den cigarrettrökande mannen. Men istället fick jag ta mig i kragen och öppna dörren mot gatan och fråga den främmande mannen vad i allsin dar han hade gjort i vår hall alldeles nyss.
Tisdagen den 12 december 2023 var en helt vanlig dag. Olle sa förtjust att vårt hus var som ett slott och att vi ju måste gå in i alla rummen varje dag och prata lite så att de inte kände sig så ensamma. Han ringde till tolv fotvårdare i Helsingborgstrakten för att hitta någon som kunde ta emot hans mamma, skickade massa mejl, skrev några rader på boken om informationsteknik, lade ut en blänkare i vårt bostadsområdes Facebookgrupp, där han bjöd in alla till en liten löprunda med startpunkt vid en bekant mötesplats. Vi konstaterade att bilen var död och dessutom hade punka, och att vi saknade kakelugnen som också var död. (Eldningsförbud sedan två veckor tillbaka.)
– Nu ger jag mig ut! deklarerade Olle strax före 18.
– Mhmmm, i mörkret, muttrade jag, som tycker att det ju är trevligare att vara utomhus när det är ljust.
– Japp! 1-2-3 pussel!
– 1-2-3 pussel!
Det där var vår hejdåfras som satt i sedan 1985.
Jag skrev sedan några meningar på datorn och gjorde därefter kvällsmat. Ungefär samtidigt tog Olle sitt livs sista selfie.
Jag åt ensam, för Olle kunde ibland vara ute och springa i två timmar. Hans mat ställde jag på värmning på spisen. När klockan var strax efter åtta, kollade jag på FindMyIphone-funktionen var han var, och såg att han stod stilla strax bredvid två hus som ligger ganska ensligt till i skogsbrynet. Naturligtvis stod han där och snackade med någon. Jag skrev ett larvigt sms om att det var en väldigt lång runda han sprang: ”Har du månne brutit foten?” När han inte skrev något svar, ringde jag. När han inte svarade, plingade jag med Findmyiphone-funktionen – men inte heller då hände något.
Först då blev jag orolig. Jag ringde och ringde, plingade och plingade. Eftersom bilen var död, bad jag Ida (29) och spanjoren om hjälp. De bytte om till löparkläder och var beredda på att leta reda på en eventuellt tappad mobiltelefon eller pulsa i snö om Olle hade ramlat omkull med sin brutna fot i ett dike. Jag satte en lapp på dörren:
Spanjoren kom med bilen och plockade upp mig precis när någon svarade i Olles telefon.
– Hallå … sa denna någon.
– Hallå? Vem är du? sa jag, förvånad över att någon hade hittat Olles telefon.
– Jag är ambulanssjuksköterska.
– Vad har hänt? Var är Olle?
– Är Olle din man?
– Ja.
– Han har hittats ute i skogen. Är du ensam?
– Nej, jag är med min svärson. Varför har han hittats, han har ju inte varit borta?
– Du bör ta dig till akuten meddetsamma.
– Okej.
Spanjoren körde till akuten medan jag var helt fokuserad på att Olle hade ”hittats” fastän han inte hade varit försvunnen. Under tiden ringde Ida först till Erik (31) och bad om råd, därefter till kompisen Emma som kunde vara barnvakt om Ida också skulle åka till akuten.
Det som hade hänt var att Olle sprang i minst 45 minuter. Efter att ha tagit sin selfie ovan råkade han nämligen sätta på videofilmning innan han tryckte ner mobilen i fickan. Den spelade in honom, lufsande i snö, tills den helt enkelt stängde av sig pga. minnesbrist. Kanske sprang han i ytterligare en halvtimme, kanske inte.
Han stupade förmodligen av plötsligt och oförklarligt hjärtstopp och dog på fläcken. Vältränad, frisk och 59 år gammal föll han framlänges utan att ta emot sig. På en av de allra vackraste platserna i våra skogar låg han med ansiktet och orienteringslampan nedåt i snön.
Olle hittades av en kvinna som bor i ett av de två husen som har denna vackra utsikt. Hon ringde 112 och fick order om att påbörja hjärt-lungräddning, men orkade inte vända på Olle, så hon hämtade sin granne. Tillsammans fick de igång HLR, och så anlände efter en stund ambulans, brandkår och polis samt en brandman som kom springande för att han bodde i närheten.
Under tiden hade jag inte ens börjat fundera på om Olle hade varit borta för länge. Kanske spelade jag WordFeud, kanske skrev jag några meningar till Hemlisbloggaren i Julkalendern. Kanske hängde jag en tvätt.
På akuten blev jag och spanjoren infösta i ett stort rum med säkert 15 personer som stod runt Olle. Han var klädd i sina orienteringskläder (uppklippta framtill), skitiga och slitna dobbskor, han hade ett tjockt rör nedstucket i halsen och blåa läppar.
– Är detta din man?
– Ja, men han har ju ett skrapsår i pannan och på näsan. Och hakan.
– Vad heter din man?
– Olle Bergman. Men han hade ju inga sår när han …
Sjuksköterskan Irene höll mig i händerna. När hon var tvungen att gå iväg en stund, höll jag i spanjoren istället, som då sa att jag förmodligen skulle få träningsvärk som jag klämde till om hans händer. Massa människor pratade med mig, ställde konstiga frågor om mediciner, gav mig Festis och förklarade att det nog skulle bli ett polisärende eftersom det inte fanns några vittnen.
– Vittnen till vaddå? sa jag.
Eftersom Olles temperatur var nere i 33 °C, förklarade Irene, fanns en chans att han skulle reagera på behandlingen som han fick. Bara tempen gick upp. Var tionde minut stängde sjukhuspersonalen av alla maskiner och kollade om Olles hjärta hade svarat på något av allt som gjordes med honom. Plötsligt hörde jag någon säga ”vi kör bara tio minuter till”, och jag blev förtvivlad:
– Men inte än! Ida är inte här! Ni måste vänta tills Ida kommer!
Tydligen hade jag alltså redan då förstått att Olle inte skulle vakna mer. Jag blev inte förtvivlad för att Olle var borta för alltid, utan för att Ida inte hade hunnit komma.
– Okej, sa Irene. Vi kör i 20 minuter till.
Ida kom – och hann se hur upplivningsförsöken såg ut. Olle dödförklarades. Alla i rummet tog av sig förkläden och handskar. Irene föste ut oss till ett anhörigrum med leksaker på golvet. Spanjoren ringde till Erik, Moa och Sigge i Lund. Jag ringde till Oskar på Gotland. De fem barnen var plötsligt faderslösa. In i rummet klev samtidigt två poliser. Jag ville så förtvivlat gärna göra dem på bra humör och skoja om Kling & Klang, men orden som jag tänkte ut var så platta och intetsägande.
– Hur överlever jag detta? sa jag istället till Irene.
– Du tar fem minuter i taget. Fem minuter i taget.
– Fem minuter. Okej. Fem minuter.
– Olle ligger i rummet här intill. Vill ni se honom nu?
Den fem barnen, andra släktingar samt massa, massa kompisar har bäddat in mig i bomull och tagit hand om mig.
Idag är det den 12 januari, och jag har varit trasig i en månad. Om prick en månad fyller Olle 60 år, men då har han redan hunnit vara död i två månader.
I nästa blogginlägg kommer jag att berätta mer om vad vi har upplevt, vi som fortfarande lever fastän Olle dog.
Vi tänker på Olle hela tiden, och på er. Ida berättade ju också det här på den fina begravningen, det var bra. Det är så dumt och orättvist att han är borta. Men alla vi som känner er är glada att han fanns så länge han fanns.
PS tack för att du skriver 🧡🧡🧡
Käraste käraste…detta går inte at svara på för tårarna rinner, det går inte att skriva för kroppen kokar av sorg för er skull,för din skull, dina ord träffar som projektiler, jag förstår inte ens hur du överlever!!! Käraste käraste…..jag har inga ord!!!!
Tack för att du berättar. ❤️
Fem minuter, en stund, en bit i taget. Det är så det är. Bra att familj och vänner bäddar in dej.
När jag såg inlägget om Olle den 14 december var jag ju inställd på att det var en ny HB, och tänkte att du i alla fall inte kunde skriva en ny lucka på bara fyra rader. Inte ens du!
Sen var jag nog inne på bloggen 80 gånger den dagen för att jag så hett ville att det skulle vara en ny, klurig lucka istället, för att jag så intensivt ville att ni inte skulle ha drabbats av detta ofattbara som är sorg.
Man överlever. Fast hela första året trodde jag att jag också skulle dö.
Så bra, tror jag, att du kan skriva. Tänk de som inte kan det, som drabbas av en helt oväntad, oförklarlig upplevelse, och obeskrivligt. Som stänger in sig och inte har någon. Vi är många, som inte känner dig, men som känner med dig. / å
Tack för dina ord. Tack. ❤
Åh Lotten. Det är så sorgligt och orättvist. Tack ändå för att du delar med dig av din sorg. Jag har tänkt mycket på er.
Tack Lotten för att du delar med dig. Jag har tänkt på dig varje dag, fastän jag känner dig så lite och Olle inte alls.
Vad fint du skriver, Lotten!
Olle var så himla levande och så känna han fortfarande i min hjärna. Med min farmor (Oma) kan jag fortfarande prata, hon är inte helt borta trots att hon varit död länge. I Tyskland begravs man ofta med öppen kista, men vi tittade på henne före begravningen istället. Det var fint att få se henne. Jag tänker att ju mer man vet, desto mindre skrämmande blir det.
Bilden på dej och Ida på Olles plats i skogen fick mina ögon att tåras.
Kram kram kram
Till dig och alla barnen.
Fem minuter låter bra.
Allt jag vill skriva till tröst låter futtigt men tänker på dig, barnen och Olle i slottet varje dag.
Tack för att du delar med dig.
Vi känner inte varandra, men du och barnen finns i mina tankar. Ta väl hand om dig.
/Erika
Bra förresten att jag fick svar på min (osagda) fråga om ni hann säga ert vanliga hejdå, det var skönt att höra.
Och så undrar jag vad den rökande karln gjorde i er hall. Hoppas att det var nån snäll.
Kära Lotten. Jag har tänkt på dig och er alla dagar.
Det blir inget mer djupsinnigt kommenterat just nu.
Det gör otroligt ont att läsa detta. Outhärdligt, orättvist, ofattbart. 💔
Men väldigt fint att du vill och orkar dela med dig.
Tack Lotten , tänker på er så ofta. Courage!
❤️🙏
Vilken fin plats. Den där blandningen av natur och kulturlandskap som det finns så mycket av i era trakter. Och som skiftar fint i de olika årstiderna, även om våren och värmen känns ganska avlägsna just nu.
Vilken knasig och underbar idé att gå runt i rummen i ert gula slott och prata, så att de inte ska känna sig ensamma. Men jag undrar om han inte hade blivit distraherad på vägen och glömt varför han gick in i just det rummet. (Jag undrar förresten också vad den rökande mannen gjorde i er hall.)
Vet inte vad jag ska skriva. Tänker på er ofta
Otroligt fint skrivet. Liksom bilderna.
Så fint skrivet om en så ofattbar händelse.
Fem minuter i taget och inbäddad i bomull, bra råd och du har en bra omgivning.
Tack Lotten
Och alla femminuters bitarna blir till en fortsättning fast man inte tror det. Och den går rakt och den krumbuktar sig , ibland går den väldigt långsamt …
Så har det varit för mej och ibland blir jag tröstad när jag tänker på att det faktiskt är så för väldigt många.
Det fortsätter på nåt sätt, alltid med det som hände väldigt nära till hands, men det fortsätter …
Tack för att du skriver om det, så fint. Jag tillhör dem som inte känner er alls egentligen. Men ändå, på nåt vis. Jag tänker på er varenda dag.
Det obegripliga händer, och ändå trampar det på, livet, obegripligt nog trampar det på.
Jag tänker också mycket på er, fast vi aldrig har träffats. Svårt att hitta några rimliga ord, men fem minuter, bomull, barn och många vänner låter bra.
Kram från Skåne.
Så gripande, förtvivlat och vackert. Och mitt i allt så mycket Lotten, med en önskan att muntra upp Kling och Klang …
Minuter blir timmar, dagar och år. Svårt, men det går.
❤️❤️❤️❤️❤️
Tack för att du berättar vad som hände. Fast jag inte känner er har jag tänkt mycket på er.
Jag läser alla era kommentarer – flera gånger. Återkommer en gång om dagen och läser från början igen. Allt här är så ledsamt och grått.
Men så händer det plötsligt något helt normalt. Jag skulle nyss slänga en kasse med kartongåtervinning och hakade fast med skosnörena i pjäxhakarna så att jag föll framlänges – pladask som ett litet barn. Jag tog emot mig med händerna (utan vantar) i den nyfallna snön, och skrattade till åt min egen klumpighet.
Helt normalt.
Tack för att du skriver. Vila i det ljus som kommer då och då. På så vis orkar man bättre.
Helt normalt, både skratt och tårar såklart. Skickar så mycket värme och kärlek som möjligt.
Käraste Lotten, jag vet inte riktigt vad jag ska skriva men jag tänker på dig och er. Ofta.
Så fint beskrivet. Jag tänker på dig och er varje dag, och hoppas att värmen och omtanken når fram.
Precis så Ninja. Vilken konstig lucka. Det tog flera minuter innan det gick in att det inte var en lucka utan en verklighet som öppnade en lucka under.
Jag träffade Olle en gång, på bloggträffen i det gula huset när jag fick skjuts dit av dig. Så vi har inte haft så mycket kontakt kan man ju säga. Men han har varit Lottens Olle! Lottens Djefla Man som kunde många saker.
Om jag då gick som i ett töcken i flera dagar och tänkte på att Olle inte finns mer. Hur är det då för Lotten? Det orkar jag inte ens fantisera ihop för att inte påverka BNP (så som julkalendern så många gånger gjort.)
Så underbar bild att gå och prata med rummen i det gula slottet så att de inte ska känna sig ensamma. Så fint att du har några barn i närheten. Så bra för oss att få veta att du har några bokstäver kvar att dela och att de den här gången fått handla om den där dagen när luckan öppnade sig under dig.
I somras blev en av mina förra kollegor manlös på ungefär samma sätt. När jag mötte henne strax före jul kramade jag om henne, berättade om dig och lovade henne att jag kramar om min man lite extra för er skull. För tänk om det händer mig också och så har jag missat det!
Många fem minutrar blir det. Och de blir en hel månad och fler.
[…] Länk till första delen, som handlar om det som hände. […]
[…] TÅRÖGDA:Inte bara tårögd utan jag gråter… Jag tänker mycket på Lotten fastän vi aldrig har träffats. […]
Jag beklagar din förlust. Mina tankar är med dig.
Jag tänker mycket på dig trots att vi aldrig har träffats. Hur sorgligt det är och samtidigt hur fint du skriver och formulerar dig, mitt i detta ofattbara.
Å vilken sorglig och dramatisk historia du berättar. Olle ser så nöjd ut på bilden! Beklagar verkligen din/er stora förlust.
[…] Länk till första delen, som handlar om det som hände. […]