(Länk till dag 1 & dag 2 & dag 3 & dag 4 & dag 5 & dag 6.)
Vi vaknade i ett strålande solsken och kalla fötter – det var underligt kallt ute. Eller inne? Nåja, det visade sig att husbilens elpåfyllning inte alls hade funkat. Precis som med batterinivån på mobilen och datorn, skapas en smula elhunger när procenten går under 30. Men vi hade ju annat för oss: Lisa ville ha en viss vinkartong med hus på, jag ville ha kaffe och Jesper ville hämta vinet som vi bokade igår.
Schwopp, sa det så var allt fixat eftersom mina ungdomar här är driftiga, snabba i tanken och relativt obekymrade. Utom när det gäller kaffet dårå, för utan el bryggs inget alienkaffe. Det roligaste var när Lisa med sina nya fransk-kunskaper lite på skoj bad om notan när vi skulle betala våra beställda viner.
– L’addition s’il vous plaît! sa Lisa stolt med hög röst.
Alla ryckte till. Vinhusägaren tittade oroligt på henne.
– L’addition s’il vous plaît! sa Lisa lika glatt än en gång.
– Was sagt sie? sa vinhusägaren till en annan kund på tyska, så fransk han var.
– Vielleicht möchte sie, dass wir zuhören? svarade den schweiziske kunden.
Det visade sig då att Lisa inte alls med hög röst hade bett om notan, utan istället bett alla om uppmärksamheten:
– Attention s’il vous plaît!
En stund senare klappade vi husbilen medhårs, silvertejpade den läckande dörren och satte iväg.
Och vips, befann vi oss i en för mig helt okända staden Kallstadt.
– Kallstadt? Menar du Karlsruhe? sa jag till den fortfarande ytterst kompetenta kartläsaren Lisa.
– Nej, Kallstadt.
– Karlstadt?
– Kallstadt.
– Hmmmm.
Det visade sig att Kallstadt (varifrån Trumpens släkt kommer) var ännu en i våra ögon öde stad. Färgglada hus, många namn och skyltar, elstolpar med tillhörande ledningar och … inte mycket mer. Jo, det förstås var kallt också: 9 °C.
Det visade sig att vinfamiljen Koch förstås sålde kvitten. Men att åldermannen Rüdiger Koch ju främst sålde de godaste viner vi nånsin har smakat på. (Men det visste vi ju inte än.)
Vi stövlade in på gården utan någon som helst känsla för lugn och ro eller hänsyn.
– Hallåååååå!
– Tjoho!
– Tittuuut!
– Hallo!
Som ni såg i gårdagens inlägg finns det fläskiga ställen som säljer vin. Men så finns det ställen som Rüdigers hem. Ofläskiga, oputsade, stökiga och allmänt underbara.
Vinmannen Rüdiger släppte in oss med armbågen och tyckte nog faktiskt att vi var ena tramspellar som kom här och kom ganska sent en torsdageftermiddag.
Vingården Koch var för fyra generationer sedan blott på 500 hektar, numera är den tre gånger större och allt går så bra, för den femte generationen – Rüdigers dotter – står i kulisserna och är beredd att ta över. Och om man vill köpa online, så skickar Rüdiger så himla gärna ända till Sverige. (Han hade aldrig tidigare träffat en svensk.) Vinerna var så goda att jag till och med smakade på ett rosévin – och det gör jag ALDRIG i vanliga fall.
Sedan gick vi till vår parkerings-vingård och testade viner även där. Men huuuuu, så stressigt det var. Ägarna hade två skällande hundar och ett högt, jättestängt staket samt ringklocka. Vi sa förlåt och ursäkta, och parerade mellan de skällande hundarna och viskade försiktigt: ”Går det bra att smaka?”
Det gick bra. Men mannen svarade i telefon, flackade med blicken, svettades, gick ut och pratade med sin fru, svarade i telefon igen, ropade på sin fru, hällde upp ett vin, sneglade på sina många priser som var uppsatta på väggen och vinkade in sin fru.
Så kom hustrun och var lika stressad hon. Inte ägnade hon oss en blick, men hon svarade i telefon, flackade med blicken, svettades, svarade i telefon igen och rusade sedan ut till de skällande hundarna och den plingande porten.
Lättade begav vi oss en stund senare mot husbilen för att vila innan vi skulle gå ut och leta efter kvällsmat. Efter tre minuters vila ropade Lisa:
– Herreguuuud! En romersk ruin ligger bara 300 meter härifrån!
– Romersk vaddå?
– Ruin! Vi måste dit! Nuuuu!
Det visade sig – helt galet – att den romerska ruinen (Römisches weingut Weilberg) just denna kväll var proppfull med mat, människor, vin, kockar och skrål samt fröjd och gamman. Allt var fullkomligt underbart och alla kontanter som vi nyss tog ut för att betala vin med, for all världens väg in i den romerska ruinens rödvin och maträtter.
Skylten ovan är naturligtvis skriven på blott två språk: tyska och latin. En fiktiv romare som heter Septimius Romulus Victor talar till oss från dåtiden, liksom. Fast egentligen talar han ju till oss från nutiden eftersom det blir en logisk kullerbytta när han … ja, ni fattar.
”Föreställ er taket som sträcker sig mot skogen, pelare som bär upp gården och salar som är fyllda av liv. När ni vandrar bland ruinerna kan ni i tanken höja ett glas vin från Weilberg och njuta av samma utsikt över landskapet som vi gjorde.”
Mätta och glada rultade vi hem till husbilen. Jag duschade varmt för första gången på en vecka och en stor Toblerone trollades fram som efterrätt, som intogs i pyjamas. Men vad saknades månne?
Ett besök i en vinautomat.
Imorrn ska vi se om vi kanske orkar köra vår baktunga husbil på detta vis hela vägen Kallstadt–Hamburg.
Just det!
Vad är Kallstadt? Jo, Trumpenfamiljens tyska ursprungsstad. (Det talar man inte om här.)
