Igår var det åtta månader sedan Olle stupade och i torsdags – den 8/8 – samlade jag barnen, deras respektive, barnbarnen och kompisar som uttryckt önskemål om att få vara med när vi strödde Olles aska. Hade jag varit numerolog hade jag förmodligen sett en mening med åttorna.
Efter flera månaders krångel med tillståndet för askspridningen, där vi först fick tillstånd att hälla ut Olle på en villatomt, var det alltså dags. Vi lyckades med skohorn och spett i almanackorna samlas alla på en gång just den kväll när det regnade som allra mest i Sörmland. Tretton vuxna och två tvååringar traskade med gott humör, paraplyer och husets alla regnjackor samt stövlar iväg rakt in i ”Olles skog”.
På grund av chocken och byråkratikrångel med allt sedan 12 december, har Olle inte fått någon dödsannons eller runa. Eftersom han nu spreds för vinden i regnet i skogen kommer han heller inte att få en gravsten. Detta är ett litet bekymmer för mig eftersom han faktiskt pratade om att han ville göra ett ”avtryck” i världen.
Men äsch. ”Så länge man pratar om de som är döda, finns de ju kvar.”
Sa nån.
Konkret gick det till så här att sprida askan:
Lådan hämtades på krematoriet. Jag grät floder, men frågade ändå om askan månne silas innan den läggs i lådan. (Man vill ju inte plötsligt stå där med Olles framtänder i handen.) Jodå, efter kremeringen tar man under en komplicerad process bort proteser och plomber samt skruvar. Vissa moment är automatiserade, andra kräver mänsklig hantering.
Inne i skogen gick vi alla upp på en liten kulle och tog fram lådan, som var förseglad med vanlig tejp. En klisterlapp talade om att det verkligen var rätt låda (namn och personnummer samt dödsdag). Moa (den nygifta Tjugofyraåringen) och jag sjöng en stump samtidigt som vi pillade på tejpen.
I lådan låg en papperspåse, även den igentejpad. Jag öppnade och började hälla ut Olle på en sten och klappade lite på askan, och sedan gick påsen runt laget som ”ett skepp kommer lastat”. Några hällde, andra grävde med händerna och fick Olles aska under naglarna. Jag klappade med mina askiga händer ena dottern på kinden, så då hamnade lite aska även där. Vi var larviga, men samtidigt högtidliga. Regnet öste ner på oss och på askan.
Äldsta dottern Ida (Trettioåringen) läste en textsnutt ur ”Nature Anthem”, som spelades på begravningen:
I wanna walk up the side of a mountain
I wanna walk down the other side of the mountain
I wanna swim in the river and lie in the sun
I wanna try to be nice to everyone
Sedan gick vi ner på andra sidan kullen, vandrade hem och åt (som vanligt) pizza i Olles anda.
Så … vad händer nu? Jag vet inte. Tiden går så långsamt och samtidigt så vansinnigt fort. Jag finner ro i att snickra, renovera, skramla med borrbits och läsa universitetskursen ”Epidemiernas historia”. Överallt finns släkt och vänner som rycker ut när jag vacklar. Men oron inför framtiden lurar runt varje hörn.
Ni som fortfarande läser här trots mitt sällanbloggande: häng kvar! I’ll be back … men inte som Arnold, utan mer som Stenmark när han föll i backen och reste sig upp.
Här kommer ännu en liten filmsnutt med Olle, här på bloggen känd som DDM (Den Djefla Mannen).
Nu testar jag om det går att kommentera!
Tydligen får många nåt slags felmeddelande när de försöker kommentera. Jag felsöker!
Jag testar också!
Vad intressant om kommentatorsbåset bara fylls av mina kommentarer om era felmeddelanden och inte-kommentarer.
Nu testar jag på en annan webbläsare. Tjohej!
Så fint och personligt! ❤️ Vi flög upp till Gällivare (Pappa hade någon gång uttryckt en önskan om att spridas på sitt ungdoms fjäll Dundret) med Pappas aska i en låda i en ryggsäck. Flygvärdinnan tyckte vi slulle checka in ryggsäcken, men Pappa kunde ju inte åka i bagageutrymmet! Vi gick upp på Dundret i midnattssol och spred askan i vinden. Samtidigt stod en hjord renar och tittade på… Så sorgligt, men vackert ändå. Och Pappa skulle ha gillat det.❤️
Styrka till dig! ❤️
Nu testar jag att fylla i fältet med webbplats och sånt. Bifogar en bild bara för att se om det leder till problem också.
Vår promenad från bilen till pappas fornborg var 350 horisontella och 24 vertikala meter lång och vi gick i snitt 1,2 km/h! Under tiden trillade 3 millimeter regn över våra huvuden men inte en sur min syntes till.
Apropå att göra ett avtryck vill jag tipsa om låten Elysium av Stiko Per Larsson. Särskilt strofen
”Alla som lämnat finns kvar ändå så länge hjärtan som minns har slag att slå”.
Fullänk till låten på Spotify:
https://open.spotify.com/track/26z5Vn7uSyUbkewnvP56qw?si=adc0e01383284517 (
Så bra att ni alla kunde vara tillsammans. Och textraderna känns helt i DDMs anda. Det är intressant att Olle blev så synonym med Svealands skogar trots sitt sydliga ursprung.
Jag älskar de filmerna du delar med Olle.
Och Grattis!! till Moa 😀
Nåt liknande hade jag tänkt fast på Ö:s käraste älgmarker i Krutberget. Men det blev gravsten och kyrkogård. Flickorna ville ha det så. De var så små då, tror kanske att de kunnat tänka annorlunda i dag. Fint att ni kunde samlas.
Jag brottas fortfarande med byggvirke, verktyg och maskiner. Delvis för att jag gillar det, delvis för att det är bra att vara sysselsatt.
Olle kunde alltså , utöver gitarr, också spela munspel, simmandes, allt i linje med hans nick, DDM.
I wanna try to be nice to everyone … Fint! Och av allt att döma en minnesvärd asktorsdag.
Fint med egen ceremoni. Och alla barn/barnbarn/böcker m m är fina livsavtryck!
Själv fick jag kattandavtryck i handen så blodet flöt när vi kom till veterinären för (katt-)sterilisering. Tyvärr ingen bild.
Jag tänker på Olle varje gång som jag är ute i skogen. Jag har även tagit efter att säga ” jag förstår” när någon förklarar något.
Att Olle inte har någon gravsten bekymrar mig inte. Olle lever kvar i alla som höll honom kär. Han lever inte kvar i någon gravplats utom i hjärtat där man kan minns alla hans under bara sidor!
Vila i frid ❤️
Olle har gjort avtryck i mig! Nyss avslutade jag Patti Smiths bok ”Just kids” och gång på gång påminns jag om att poeter är riktiga konstnärer och omvänt – riktiga konstnärer är poeter. (Alla andra konstnärer är bara konstnärer.) Olles poesiframträdande på Poetry-slam i Uppsala hade nämligen bara kunnat göras av en riktig konstnär. Och det är ju bara ETT av alla minnen som jag har, som knappt träffade Olle. Är inte det lite intressant? Några minnen är säkert från din blogg, men det spelar ju mindre roll – avtrycken finns där.
Ja, fö anser jag att Kartago bör förstöras.
Vilken underbar ceremoni. Något att bära med er. Ljusa minnen betyder så mycket.
Regnet. Även naturen saknar Olle … och fäller tårar. Det kommer att växa upp en särskilt rar blomma där.
Lite hemligt, för det bryter mot askspridarreglerna: jag har sparat en liten, liten ask med Olle-aska. Verkligen pytteliten. Men den askan tänker jag hälla i havet, för då är Olle verkligen överallt.
Vad fint Lotten ❤️ Försöker trampa upp stigar runtom Borsökna i samband med mina svamp – och bärbesök – Olle visar vägen ❤️
Så fint.
Jag saknar ord.
Fint! Tack för att du delar!
Familjen Bergmans humor är underbar!
Men vart tog munspelet vägen? Det ser inte ut som att han håller i det sedan när han simmar.
Kanske stoppade han in det i badbrallorna, Cecilia N.!
Under vår tid som sörmlänningar på 1970-talet bodde vi i Ärla socken vid Slytabacken straxt söder om Ärla kyrka. En smal väg till vänster i backen leder mot den välbevarade fornborgen Ogaklev, dit SG och jag ofta tog barna, som då var i förskoleåldern, med på upptäcktsfärd. Det var ett uppskattat nöjt att klättra på stenhögar och ta sig över hål där inbillade monster lurade.
Själva entrén till borgen gick genom en hage där om somrarna Thysells häst, den stora bruna ardennern Svinga betade. Det verkade som om hon ansåg sig vara något slags funktionär som ville ha lite i inträde för att vi skulle få fortsätta in i hagen. Första gången vi besökte stället var Svinga mycket intresserad och kom fram och nosade ingående på SG och plötsligt bet hon honom i ena låret, inte mycket men ändå så hårt att det gjorde ont efteråt. Sedan vände hon oss ryggen och gick därifrån.
Vid senare förfrågan hos familjen Thysell varför hästen bar sig åt på detta vis, förklarade de att hon ville ha socker eller hårt bröd och att säkraste sättet att undgå trakasserier var att medföra något litet ätbart att muta henne med. Nästa gång vi träffade Svinga erbjöd vi en stor bit hårt bröd som hon nådigt tog emot varefter det inte var några som helst problem med att gå vidare i hagen. Till slut blev vi riktiga vänner med Svinga och hon började känna igen oss och visste att en munsbit av något slag kunde väntas när vi uppenbarade oss.
Ja, i badbrallor finns ju normalt inga fickor att stoppa saker i.
https://www.youtube.com/watch?v=x6CN4AsqzWQ
Salig maken har en utomordentligt vacker gravsten, det var liksom en självklarhet, eftersom han hade ett stenbrott som bröt svart granit som används till bland annat gravsten. Det block som stenen är gjord av bröts av vår yngste son året efter att Salig Maken dog. Ett gravstenssliperi i Finland som köpte sin svarta sten från Salig Makens stenbrott gjorde den vackra stenen. Den gör mig glad varje gång jag ser den. Och ledsen.
Svart granit är ett handelsnamn på diabas.
Men det finns ju andra sätt att ha en gravsten än bara på en kyrkogård. En lagom stor sten från Olles älskade skog kan man ju ha i trädgården, ett stenhuggeri kan ju hugga in namn och datum.
Eller en fint formad gren från ett fruktträd med vackra ristningar.
Vad sägs om en runsten, det finns runstenshuggare idag också.
Men vore det inte fint att göra bänken i busskuren till en minnesbänk. Många i och utanför bussen måste ju ha sett Olle sitta där och spela.
En plakett, en ristning, en liten rörelseaktiverad musiksnutt från en slumpgenerator?
Säg vore inte det ett sätt att bli ihågkommen, så säg?
Prata med bussbolaget och länshuvudmannen för kollektivtrafiken.
Tack Ninja!
Jättejättebra idé – men busskursvarianten har vi redan testat. Vi får inte, och reglerna är stenhårda. (Salig maken fick verkligen en perfekt!)
Däremot är vi inne på en runsten (idé från Olles finfina broder Gustav) på platsen där Olle stupade. Och en bänk. Det är så vackert, så alla kommer att vilja sitta och ta sig en funderare just där.
Dessutom finns ju vähäääääldigt många digitala kanaler att ha komihågplatser på. Just nu håller informationstekniksboken på att färdigställas av två av Olles adepter. Han höll på med den i fem år, och den var preciiiiis nääääääästan färdig den 12 december 2023. Den kommer att finnas inte blott digitalt, utan även på stenåldersvis på papper.
Låtom oss hoppas att boken är sketans bra och att den slår världen med häpnad.
Bänk och sten i skogen är ju också sketabra!!
Glöm inte bort Olles bok om vilda västern.! Den är också ett minne och sk-t-bra.
Och lockar till bland annat omläsning av Vilhelm Moberg.
Nu har jag åkt Lotten, iförd kalender-tischa. Är inte det en synnerligen lämplig matchning?
Eftersom jag är usel på att ta selfies blev det som det blev. Lotten går mellan Hammarby Sjöstad och Norra Hammarbyhamnen. Hon drivs med el, med hjälp av återbrukade bilbatterier.
Tack för Lottenbåten-rapporten!
Jag ska skriva mer frekvent här vad det lider. Just nu skriver jag fakturor som har trillat mellan stolarna. Alla pengar går dock rakt in i konkursen utan att passera mig.
Alla Olles royalty-pengar för etymologiböckerna och cowboy-boken och alla pengar för mitt radiopratande under våren – swooooosch går de raka vägen till konkursförvaltaren.
Nedrans orättvist är vad det är. Det borde finnas olika konkursregler. En uppsättning för uppenbara bluff- och bov-konkurser. En för ”vanliga” konkurser. Och en för konkurser på grund av olyckor och faktorer utanför ens kontroll.
Tack, Karin! Det är precis så jag känner. Jag har gjort allt i min makt och följt alla regler och förordningar som finns, och att jag är lurad av ett företag som heter Gr**** Le***ng för att Olle dog …
[bla bla bla bla bla och lite mer bla bla bla samt bla]
Imorron är en annan dag. Då ska jag berätta för er om min pappas alzheimer!
En dum en förstår inte.
Om det finns pengar kvar efter en konkurs. Var hamnar de? Tydligen inte hos företagsinnehavaren. Utan hos någon annan? Trist.
Må jetemycket pengar ramla in i Lottens nya företag!
När ett företag går i konkurs, hamnar varenda krona hos konkursförvaltaren. All ersättning för jobb som är gjort till den dag som konkursen äger rum, måste in i konkursboet och sedan pytsas ut till fordringsägarna – men första tjing har konkursförvaltaren.
Jag kommer att förklara mer ingående när konkursen verkligen är färdig. Det hela kan komma att hålla på till jul …
[…] har inte blott varit en sorgesam period med saknad och askströssel, utan minst lika mycket sågande, skrattande, skuttande, bakande, badande och basketbollande. Sedan […]