Månad: oktober 2023

Tar ut kursen på kursen

Publicerat av Lotten Bergman den 27 oktober 2023 11:48

Detta skrivs samtidigt som jag deltar i en heldagszoomkurs med en känd författare.

– Men Lotten, ska du inte lyssna på föreläsningen?
– Sedärja, så du kan alltså ha flera bollar i luften samtidigt?
– Ser inte de andra deltagarna att du är helt ofokuserad?

Tänker ni.

Man skulle ju kunna tro att barnsjukdomarna vad gäller vårt agerande på Zoom har vaccinerats bort, men nej.

Nu kommer ni att gäspa av igenkänningsfrustration, men det som hittills har hänt är att tio deltagare hade sin mick på medan fyra skrev i chatten att de inte hörde ett jota. Författaren kom in tio minuter efter utsatt tid, och kunde (av okunskap) inte stänga av deltagarnas mickar (mjuuuta), varför vi hörde någons nysattack, skramlande kastruller, tillsägelser till katten/hunden/maken samt långsamt porlande vatten (eller annan vätska, förstås).

Bild som leder associationen i rätt riktning.

Författaren bad oss gång på gång ställa frågor, men hörde oss inte trots att folk pratade och pratade och alla hörde varandra – utom just författaren.

– Jag skulle vilja fråga om bl…
– Ingen som har en fråga?
– Jo, om ss…
– Ni är så tysta!
– HALLÅ! DITT LJUD ÄR AVSTÄNGT!
– Det är nästan som att man skulle kunna tro att mitt ljud är avstängt. Nåväl, säg till om ni kommer på några frågor eller skriv dem i chatten. Jag kan dock inte se chatten, men om nån av er säger till och läser upp, så.

I två sekunder höll författaren upp en liten anteckningsbok med bokstäverna KKK, som ju skapade intressanta reflektioner, och sa att det betyder ”hantverk, kreativitet, kaos”. Ahaaa HKK!

– Vi måste tänka utanför boxen! sa författaren. I kaos finns visioner, det är brännpunkten, jag ser kaoset som planeter med ett speciellt och individuellt ljus, en irrationell energi, ni fattar vad jag menar.

Nej.

Alla andra (100 personer!) skrev hurrarop i chatten och tyckte att det var lysande och sa att de ville gå fler kurser, medan jag är en frustrerad surkärring som vill hoppa av.

Och det var DÅ jag skrev ett blogginlägg istället! Eftersom vi i kommentatorsbåset är rörande överens om förra inlägget och slöjdämnets fördelar, kan vi kanske enas om något annat idag; Zoom-sammankomster är frustrerande, bekväma skor är bra, världen är galen och framgångsrika författare har verkligen förbryllande insikt i skapandet.

Här skapade Jane Austen odödlig litteratur.

15 kommentarer

Ära vare gud i höjden; detta har vi gjort i slöjden

Ära vare gud i höjden; detta har vi gjort i slöjden

Publicerat av Lotten Bergman den 18 oktober 2023 10:09

Av mina fyra träslöjdslärare i grundskolan hette tre Sune, och alla saknade de ett finger. Vad den fjärde hette minns jag inte alls, och dessutom hade han elva fingrar för att kompensera för de andra.

Av mina fyra syslöjdslärare minns jag bara en: Siv. Hon snålade på tyger men var frikostig med kuddfluff, varför vi alla gjorde små, stenhårda kuddar som mest liknade nåldynor. Siv nålade i en sanslös hastighet när vi hade nålat fel, vilket fick oss att nåla bedrövligt bara för att få beundra Sivans snabbnålning.

Alla dessa Sunar och Sivar ler i sina himlar när jag nu ska redovisa de slöjdspår som vi har hemma i huset. (De utflugna barnen har tack och lov stökiga föräldrar som inte har börjat döstäda [förfärligt ord] än.) Vi börjar med obligatoriet: smörknivarna!

Smörknivarna som de fem barnen gjorde. Analys: tre följde instruktionerna och två hade en friare smörknivsvision. Osthyveln (en bonus mitt i smörknivsredovisningen) har ett snyggt handtag som har spruckit, men om man kniper åt riktigt hårt går den att använda.

Ett jalusiskåp som har potential: jag kanske ska laga överdelen där?

Ett hörnskåp med fina fornmålningar, som jag skam till sägandes inte har satt upp än trots att det nog tillverkades runt 2010.

På ovansidan står ”Till mor & far”, men när jag såg det läste jag fel eftersom jag inte alls identifierade mig som en mor. Jag utbrast glatt till ätteläggens stora besvikelse:

– Åh, ett skåp till morfar!

En sned hylla, kanske inspirerad av möbeldesignern Dylan Gold?

Hyllplanen sitter i alla fall rejält fast!

Helt tvärtom har vi här en underskön dockpjäs som konstnärsbarnet i familjen designade och snickrade till.

Inga spikar, bara träplugg – och med ett enkelt handgrepp genom att flytta på en av pluggarna, blir dockstolen en säng!

Någon kreerade ett flygplan med intressant text på.

Min djefla man (vars initialer ju är OB) har sparat två slöjdkreationer trots diverse flyttar:

En påse. Notera att OB blir ansiktet på en dödskalle på ett för honom då sinnrikt sätt.

Själv har jag trots elva flyttar 1982–99 kvar en två meter lång halsduk, en låda med hänglås, en ryggsäck med broderade björkar, två kjolar och otalet hårda kuddar samt en basketspelardocka som inte alls ingick i Sivs undervisningsplaner, men som hon ändå godkände.

Till vänster ser ni basketspelaren: Ray Tarnowski, som hade storlek 53 i skor och fick specialbeställa trätofflor som sedermera kunde användas för att värma upp en normalstor villa med vedkamin. Han behövde en docka!

Dockan visades upp för Ray, som tackade och fick en tår i ögat. Jag tror att det var meningen att han skulle få den som gåva, men här är den ju fortfarande hemma hos oss som en trevlig vodoovariant.

Fantastiskt likt, för det var precis såhär han gick klädd, den gode Ray.

Men! Detta slarv kan inte Siv ha godkänt.

Min hemlislåda, som under alla år hade ett hänglås som var så litet att man hade kunnat klippa upp det med en nagelsax. (På locket står det CS för Charlotte Stenson, som jag ju hette då.)

Pappa (f. 1937) berättar ofta att han inte är särskilt händig, men att han i skolan på slöjden byggde en modellbåt med gjuten blyköl, taljor och fock och segel. Den blev så fin att han fick den utställd på skolan. Men så blev den blev stulen! En liknande historia har Olle om sin farfar (f. 1908), som höll på att snida till något i träslöjden. Rätt som det var hade någon stulit trästycket, så han fick börja om. På den nya biten skrev han:

Den som denna bräda tar
honom jag i näsan drar.

Då fick han stryk av slöjdläraren.

Jag fick i alla fall inte stryk av lärarna, även om vissa av slöjdmagistrarna hade ett starkt pennalistiskt drag. Ett annat sorgligt slöjdminne är förstås när den nuvarande Tjugoettåringen skulle göra en kudde.

Berätta gärna om – eller visa upp – era slöjdade ting! (Om det är svårt att ladda upp en bild i kommentarerna kan ni skicka den till mig så fixar jag!)

51 kommentarer

Sverige-Belgien: vinna eller försvinna-klyschor i EM-kval

Publicerat av Lotten Bergman den 16 oktober 2023 19:16

Jag är på basketträning och kommer inte in till huset och datorn förrän kl 21, när matchen har hållit på i en kvart och Belgien sannolikt har gjort 2ju mål på oss och vi därför har lagt oss ner på gräsmattor, parkettgolv och pubmattor och gråter oss till sömns och hoppas att vi sover till nästa höst, när EM utan oss är färdigspelat.

Men … om ni är intresserade av att få ett försenat matchreferat, kommer inledningen här!

Ptja, Sveriges kan ni ju. Men kan ni andra versen?

Sverige startelva ser ut ungefär som vanligt, vilket inte bådar gott.
Målis: Robin Olsen
Backar som kapar benen av alla belgare: Linus Wahlqvist Egnell, Victor Nilsson Lindelöf, Filip Helander, Ludwig Augustinsson
Mittfältet som kommer i kläm: Mattias Svanberg, Albin Ekdal, Jens Cajuste, Emil Forsberg
Dom som gör mål. Eller inte: Viktor Gyökeres, Dejan Kulusevski

~~Ses kl 21! Ni kan ju berätta i båset vad som har hänt när jag kliver in?~~

’18
Nu är jag här och ser att matchen överskuggas av två faktorer av helt olika dignitet.

Det är skottlossning i Bryssel.
Azerbajdzjan slog tyvärr inte Österrike, så hur vi än förlorar, förlåt vinner, hjälper det inte – vi kommer inte att ta oss till EM så nu får vi glädjas åt OS, Finnkampen, Duplantis & Sjöström istället.

Hoppsan, vi leder med ett mål och Sverige spelar i helvita kläder. Vem gjorde målet?

’22
Emil Forsberg for på en luftfärd som påminde om hästhoppning (Emil var alltså hästen), och landade så att till och med jag tappade andan.

’25
En belgare ligger ner och har ont, så när han får våtvarma omslag får vi får ääääntligen se målet i repris! Åh, unge Viktor Gyökeres! (Tänk att jag kan stava till både Gyökeres och Azerbajdzjan.)

’29
Det är brutalt spel. Stök och bröt och trill, och nu flög en belgare omkull av vinddraget från en svensk, så att Belgien får straff. Förbaskat. Lukaku som ska lägga den hade storlek 39 i skostorlek redan när han var 6 år, så ni fattar att detta kommer att gå åt pipsvängen för oss. Japp.
Mål. 1-1.

’35
Vid sidlinjen står sju belgare och värmer upp som vore de målade av Toulouse Lautrec. Långa knästrumpor och höga bensparkar!

’40
Jens Cajuste spelar som Glenn Hysén och Börje Salming gjorde: hämningslöst, hals över huvud, överallt och jättejättecoolt.

’44
Det är trångt som i en fruktsallad i vårt målområde, men belgarna lyckas bara peta in varandra i målburen.

’45
Emil Forsberg sköt i ribban och bollen for rakt på en belgisk våffla, nej arm, och vi fick inte ens ett leende av domaren. Grrr.

PFUIIITT! Paus.

Och nu kommer vi nog att få veta mer om skotten utanför arenan. Alla spekulerar förstås i de olika alternativen – men att avbryta matchen och släppa ut alla åskådare iklädda gulblåa tröjor nu är förmodligen inte ett alternativ pga. säkerheten.

Istället för intervjuer med spelarna, får vi nu se en intervju med Fotbollsförbundets säkerhetschef. Och nej, åskådarna ska inte ut på gatorna i Bryssel eftersom mördaren är på fri fot. Reklamen i tv-kanalen pumpas på som vanligt. Nu får vi se se en intervjun med Fotbollsförbundets säkerhetschef en gång till, och han betonar att matchen verkligen ska spelas. Och att de ska vara lugna och ta till sig informationen innan de ”springer iväg på alla bollar”.

Jag tror verkligen inte att matchen kommer att spelas färdigt.

Och nu kom beskedet: matchen bryts, men alla ska stanna kvar på arenan.

10 kommentarer

Några bagateller och ett svårt ord

Några bagateller och ett svårt ord

Publicerat av Lotten Bergman den 12 oktober 2023 01:01

Det pågår en diskussion i diverse medier om vad som är intressant att läsa – eller ens värt att läsa. Någon anser att kändisar som skriver om sitt liv borde ta sig i kragen och inte slicka sig själv i röven (min formulering) och nån annan anser tvärtom att det ju är kändisarnas liv som är intressanta, annars hade inte inte varit kändisar och därmed inte så intressanta. (Även detta är min formulering. Tusan hakar, jag borde bli journalist.)

Själv tycker jag att ämnet oftast överskuggas av språkets kvalitet, och att böckerna som jag läste som tolvåring fortfarande klår alla romaner som jag försöker traggla mig genom idag.

Intressant eller inte intressant, hur det nu än är, så finns det ju en detalj som alla som ger skrivråd gärna delar med sig av. Här är det Ricky Gervais som får berätta om just detta:

Sammanfattning: skriv om det du har varit med om, så blir det intressant. Eftersom jag oftast bara är med om bagateller, måste jag i så fall berätta en sådan.

Jag åkte till Stockholm, vilket ju är plättlätt och bara tar en timme. Men så är det ju det där med tågen som går och går och aldrig kommer fram till perrongen. Och trängseln, brölande målbrottspojkar, folk som taaalar i mobilen som vore den en ostmacka, folk som inte har biljett och folk som … Oj.

Nej, det var ju mina egna upplevelser det skulle handla om. Här är en: när jag tvärnitade framför denna korvreklam på Pressbyrån kraschade en barnvagn bakom mig rakt in i mina ömmande hälsenor. Men jag bara skrattade.

Väl på tåget, som bara tuffade fram i 1800-talsfart, fnissade jag åt bordet vid min plats eftersom det hängde med hakan och var alldeles enögt.

När vi väl kom fram, längtade jag redan hem lite. Det känns som om allt i Stockholm numera är dubbelt så dyrt som en timme västerut, och det är tammetusan inget att skratta åt. Så då muttrade jag några svordomar istället.

Jädrar. Sådana här pallar köper vi på loppis för 200 kr.

Men vad i helskotta. I Stockholm kostar mitt porslin 69 kr per tallrik. På second hand!

Nämen det var ju mina synnerligen intressanta bagatellartade upplevelser jag skulle skriva om! Att det ska vara så svårt.

På Medborgarplatsen klev jag på ett tunnelbanetåg som krängde som ett skepp i sjönöd, men på grund av revbensbrottet kunde jag varken hålla mig i stången uppe i taket eller nå en vägfäst stolpe. Därför ställde jag mig bredbent (som en matros på nyss nämnda skepp) och inväntade nästa krängning.

Det var som att vänta på en hickning. För den kom inte. Kom inte. Kom inte. Kom inte. Kom inte. Kom int… OCH DÄR KOM DEN!

– Iiiiih! sa några damer.
– VAFAAAAN! sa en rödskäggig jätte.
– Iff iff iff iff sa en liten knähund.

Själv sa jag inget, men min kropp reagerade instinktivt. Högerhanden högg tag i första bästa stadiga, balansupprätthållande fäste så att jag skulle kunna undvika ett brutalt fall.

Nämligen de här två hyskorna på damen framför mig.

När jag upptäckte att pek- respektive långfinger knep om damens skärphällor, släppte jag snabbt och inväntade skäll eller mördande blick eller fnitter och himlande ögon. Men hon bara vände sig förvånat om och tittade rakt förbi mig mot den rödskäggige.

– Förlåt, sa jag.
– … ? … sa damen, för hon sa ingenting.
– Jag råkade ta tag i dina hankar på ryggen. På jackan. Jackans ry…
– Tankar? sa damen på en släpig, nasal stockholmska som man nästan aldrig hör numera.
– Ja, ne-hihi, hankar, hängen … hällor … nej, hyskor … nej, vad heter det?
– KÄNNER jag dig? sa damen.

Men innan jag hann svara, vände hon sig om och gick till ett annat dörrpar i tunnelbanevagnen. Lika bra det, kanske. Vi hade nog inte blivit vänner på ett bra tag.

Ja, det var den bagatellen. Här är en annan – kolla på spår 12 & 13 på Centralen. Vilken intressant skillnad!

Jättegamla träsyllar med massa grönska till vänster, och en modernare, prydligare (ergo tristare) variant till höger.

Jaa. Näää. Kanske måste man faktiskt vara med om lite intressantare saker än så här för att vara läsvärd. Suck. Jag borde förmodligen gå på sjön, ta värvning eller kidnappa en maffialedare.

27 kommentarer

Efter en kort natt

Efter en kort natt

Publicerat av Lotten Bergman den 4 oktober 2023 23:31

– Plingplioooong!!! ringde det på dörren.

Jag vred mig mödosamt (revbenet ställer till det) mot klockan och såg till min stora irritation att den var 05.05, och att jag faktiskt måste ha drömt att det ringde på dörren. Eftersom jag var helt ensam i huset, hade jag inte heller någon att rådfråga. Jag bestämde mig för att somna om. Men så började jag fundera.

– Tänk om det är Bruce Willis som har sprungit från mördarna och ligger och blöder utanför dörren!

– Tänk om det är en gammal vilsen dam som inte kan hitta hem, och som behöver min hjälp!

– Eller … tänk om det är en helt vanlig bov med en pickadoll!

Som ni förstår, tog jag mig själv i kragen och stånkade mig upp ur sängen och gick ner till ytterdörren; hade det varit en dålig film hade jag väl blivit omkullputtad av ett spöke där och då. Men nej. Ingen Bruce Willis, ingen gammal dam och ingen bov.

– Gå och lägg dig igen, dummer, sa jag till mig själv; jag bara behöver vara ensam hemma i fem minuter innan jag börjar prata med mig själv.

Eftersom jag inte somnade om och dessutom hade varit uppe och tittat på den utmärkta The Banshees of Inisherin till långt efter midnatt, blev det en tung dag vad gäller koncentration. Mycket stort fokus låg på att inte gäspa rakt i ansiktet på mina medmänniskor. Revbenet hjälpte mig vänligt genom att då och då göra ont så att jag skärpte sinnena.

Men mitt i en privatlektion med en elev som har svårt med ordföljd, konsonantljud och uttal av vokaler, ringde sotarn.

– Hej! Jag står här och ringer på dörren!
– Nej! Jag är ju inte hemma!
– Ja, och vi har ju sagt att jag skulle komma idag.
– Förlååååt, jag har brutit ett revben och inte sovit.

Någon timme senare stod jag inne på posten och försökte förgäves att utan leg hämta paket.

– Jag har brutit ett revben och inte sovit, så jag glömde min legimitation hemma.
– Legitimation, rättade personalen mig.
– Ja.
– Men har du laddat ner appen så kan du hämta ut via Bank-id och en QR-kod?
– Ja, men mobilens minne är fullt så jag fick radera och nu kan jag inte ladda ner appar.
– Höhö, både du och din mobil har inget minne.
– Varken … eller, rättade jag.

Sedan spillde jag en påse frysta blåbär över hela köksgolvet, öppnade ett brev som jag själv hade skrivit och som skulle postas, slog pannan i toasitsen och glömde helt bort vad buktalare heter på engelska. Nu närmar sig klockan midnatt. Jag har förvisso brutit ett revben och inte sovit, men är pigg som en guttaperka! I normala fall hade jag ju börjat tapetsera, sy gardiner, satt en deg och gjort armhävningar. Men nu?

Äsch, jag får nöja mig med att göra lite hjärngymnastik och vifta på tårna.

(I kommentatorsbåset finns lite hjärngymnastik: ett matteproblem som man kan lösa utan att vara bra på matte.)

45 kommentarer