Hoppa till innehåll

Etikett: barnen

Tomma toapappersrullar

Jag har tidigare skrutit om våra toapappershållare The Älghorn & The Kastrull.

Älghornet ackompanjeras av en simpel och helt ordinär hållare med en enkel pinne (utanför bild).
Kastrullen har sällskap av en ickefungerande larmanordning (1982) som skymtar i höger bildkant.

Men nu under julen när vi har varit truttifjuttron personer i huset, varav de flesta är uppfostrade av sina i huset fortfarande boende föräldrar, har någonting hänt med nyss nämnda uppfostran.

Den funkar inte. 

Jodå, barnen håller fortfarande i besticken (några av dem dock med fel hand trots att de är högerhänta), de håller tal, hjälper varandra att gråta och torka över spilld mjölk och tar främmande människor i hand.

Men … de tomma toalettrullarna ligger kvar och skräpar.

Nu kan man förvisso i sammanhanget dra upp det faktum att det är en farlig massa rullar som har gått åt eftersom

  1. vi var många
  2. vi åt mycket
  3. topappret var av den kortfibriga, inte hårdrullade varianten.

Exhibit 1–5:

”Alla andra lämnar ju …”
”Wtf, det är ju fullt.”
”Praktiskt med hållare och papperskorg i ett.”
”Nu vet jag var den här lilla hyllan är till för.”
”Det där kastrullhandtaget har jag aldrig begripit mig på.”

Jag har ingen aning om hur man löser detta enorma problem, men jag tror att det är bra att blogga om det, att hänga ut sina barn, att skicka tillbaka dem till sina vuxenhem – och att visa den här gamla godingen:

Share
60 kommentarer

Nästa spanjor – och konstig studieteknik

När vi nu har blivit av med alla 17 fysik- och matematikungdomarna och faktiskt lyckats dammsuga köket, tar vi oss an nästa projekt: ännu en spanjor. Det är dock bara samma spanjor som var här för två år sedan och alltså vår spanjors bror.

Från vänster: Tjugoettåringen som blir gotlänning om en vecka, Artonåringen som blir lundabo från och med imorrn, Femtiofyraåringen som kommer att bli galen, spanjoren Pablo och Femtonåringen som blir endalamm hemma i Gula Huset.

Nu ska vi se vad man ska se till att ungdomarna bör kunna hantera när de flyttar hemifrån. Hmmmm.

  • Arga gubbar som hötter med näven när man cyklar mot enkelriktat.
  • Ilskna lappar om ludd i tvättstugan. (Barnen vet tyvärr inte vad en torktumlare är.)
  • Mysteriet med de omogna avokadoerna.
  • Studieteknik som inte inbegriper sistanattenhysteri.
• Jättetrista lärare.

Jag funkade så här på Stockholms och Lunds Universitet:

  • Hundraprocentig närvaro på alla föreläsningar – även när läraren var berusad, luktade illa eller hade spillt tandkräm på overheaden.
  • Alla böcker tillhands – lånade, inte köpta … och tyvärr färglagda av andra studenter.
  • Prokrastinering in absurdum pga. allt – basket, teater, coachning, bio, tv, spex, nageltrång och regn.
  • Hysteriskt inklämmande av all fakta under de två sista dygnen före tentan, gärna under förtvivlan och teöverdos samt svordomar och förstås vispgrädde på köttbullar.

Det som funkade allra bäst när jag hade nått den hysteriska pluggfasen, var att lägga fram alla böcker uppslagna på bord och stolar samt riva ut alla anteckningar ur kollegieblocken och sedan tejpa upp dem på väggar, dörrar, skåp och fönster. Jag gick sedan runt i korridorrummet och läste högt med magstöd. Väl på tentan några timmar senare, såg jag framför mig var i rummet anteckningspapperet var uppklistrat … och mindes som genom ett under vad det stod på det.

Lite så här, faktiskt.

Och nu till ert bidrag, kära läsare. Hur pluggar man? (”Man” är förvisso en generalisering och alla är olika och förutsättningarna likaså medan korven den har två, men det är intressant i alla fall.)

Share
22 kommentarer

Barna Bergman 2018

Det är dags att berätta hur det står till med barnen eftersom barnen nästan inte är barn längre och något alldeles rysligt sker i höst.

[svälj, gulp, suck]

Det rysliga: vi kommer att ha blott ett enda barn kvar i huset. Nu är detta barn (Femtonåringen) ett väldigt utåtriktat barn som tar plats och har massa saker för sig, så vi kan säkert sysselsätta oss ändå. Han kanske till och med kan få skjuts till träningen!

Barnen 2003. I ordning 1, 5, 2, 3 och liggande 4 med lite för kort klänning.

Barna Bergman hösten 2018:

  1. Tjugosexåringen jobbar som teknisk skribent (liksom ”Worldwide Community Enterprise Administration Consultation Development Coordinator & Strategy Engagement Influence Analysis Advisory Manager”). Han utbildade sig till civilingenjör, men jobbar alltså precis som sina päron med bokstäver – om än tekniska.
  2. Tjugofyraåringen tog examen (webbredaktör) i juni och har redan ett obegripligt jobb på Volvo. Hon hanterar också bokstäver hela dagarna, men vi förstår inte riktigt vad hon gör som ”Digital Marketing Project Coordinator”.
  3. Tjugoåringen (snart 21) ska släppa sitt jobb som kött- och osthanterare på en saluhall och flytta till Gotland för att bli speldesigner. Utbildningen tillhör Uppsala universitet, men placeringen på en ö andas lite militärtjänstgöring. ”En såpass populär utbildning kan vi ju inte ha på fastlandet; då vill för många gå den.” Liksom.
  4. Artonåringen ska läsa Teknisk fysik i Lund, och letar därför bostad/rum/garderob/kyffe. Eftersom vi känner nästan fler i Lund än i Eskilstuna, ordnar det sig säkert för henne.
  5. Femtonåringen ska precis som tre av sina syskon gå gymnasiet på Europaskolan i Strängnäs. Han ska alltså gå upp i ottan och komma hem i kvällningen samt med halm i skorna kämpa i snöstorm mot tåg som ställs in.
Barnen 2011, i ordningen 1, 5, 2, och nr 4 på 3:ans rygg.

När jag var

  • 16, började jag på humanistisk linje på Hermelinsskolan i Luleå, och ett år senare gick jag på high school i Dallas
  • 18, kom jag hem från Dallas, till ett nytt hem i Täby, dit familjen hade flyttat
  • 20, gick jag ut samhällsvetenskaplig linje och började jobba som vårdbiträde på Danderyds sjukhus utan att ana att jag inom ett år skulle flytta till Lund
  • 24, fick jag jobb på Nationalencyklopedin och bodde ihop med min blifvande djefla man
  • 26, bodde jag och samma blifvande djefla man i en sunkig, inrökt tvåa i Lund – och så jobbade jag 80-timmarsveckor på NE och hade ingen aning om att jag nio år senare skulle flytta till Eskilstuna.

Till yttermera visso har barnet som kallas ”spanjoren” kommit in på yrkeshögskola: socialpedagogutbildning!

Jag vet inte hur man gör mat för färre än tio. Förmodligen kommer jag i höst att bli galen och dra in folk från gatan för att bjuda dem på kvällsmat. Och tystnaden, hur hanterar man tystnaden? Eller det faktum att vi i september har lika många toaletter som invånare i huset?

Nä, nu måste jag nog skriva en kioskvältare så att dagarna kan fyllas med tv-intervjuer, Hollywoodanbud och skrikande fans i trädgården.

Barnen 2017 – fortfarande är det svårt att få dem att posera som normalt folk. (Ordning: 1, 3, 2, 4 och nr 5 liggande.)
Barnen 2018 – det kanske bara är dags att ge upp poseringsambitionen? (Ordning: 5, 2, 3, 4, spanjoren sittande och nr 1 på huvudet.)
Share
30 kommentarer

Vad säger barnen?

Varning!
Sist i detta inlägg finns en läbbig bild.

Vad jag än googlar på, serverar Google mig träffar på min egen blogg. Herr Google vet förstås att det är sådana träffar som jag uppskattar mest, så han fortsätter att tillfredsställa mig på detta vis.

När jag då ramlar in på min egen blogg i dåtiden, läser jag förvånansvärt ofta vad jag skrev om barnen och vad de har gjort och sagt. En klättrade i träd med kratta, några byggde en koja, ja på det hela taget var det full rulle. Men hur talar barnen nuförtiden?

Och … hur svarar jag dem?

Femtonåringen:
– Jag tror att jag har löst problemet med både absolut och relativ fattigdom i världen.
– Okej, bra. Vill du att jag sparar bilderna från Röstkalaset i lördags? 

Artonåringen:
– Kolla, jag har bakat pepparkakor på den gamla degen som har legat i kylen sedan i december. Det är ett te…
– Det är ju Hattstugan av Elsa Beskow! Vad fiiiint!
– Nej, mamma. Det är ett teleskop.

Tjugoåringen:
– Kolla på den här bilden och gissa vad jag gjorde inne i affärn idag.


– Oh, vad bra, köpte du tunnbröd också?

Tjugotreåringen:
– … och när vi var i Bollhuset började det brinna i en mikrovågsugn för några ligister hade varit där och satt en bok på max uppvärmning under 10 minuter och då slet vi ut boken med bara händerna och kastade ut den utomhus men eftersom det blåste så himla mycket for boken iväg fastän den fortfarande brann så jag och Julian fick jaga den och då fick vi jättemycket sotflagor på oss så nu undrar jag hur man bäst tvättar en vinterjacka.
– Hm. Häng ut den på vädring först. Vad var det för bok, sa du?

Tjugofemåringen:
– Jag har kommit på att det är praktiskt att i tvättstugan sortera alla strumpor och hänga upp dem i par bredvid varandra.
– VAD SA DU ATT DU GJORDE SA DU? Vi har närt en ordningsam orm vid min barm!

Ingenting förvånar längre. Utom kanske det där att barnen ibland revolterar genom att ha bra mycket mer koll än vi föräldrar – på allt från ekonomi till strumpsortering och livsplanering.

Så här ska man leva! (För oroliga djurvänner: vi hittade en självdöd mus och placerade den vanvördigt på detta vis. Inga gnagare was harmed in the making of this bloggpost.)
Share
97 kommentarer

Spanjorens flamingo

Jag bröt ju lilltån 2008, men annars är jag jämförelsevis som en obruten förpackning. Sneda, stukade fingrar och spräckta ögonbryn samt de förnicklade knäna i all ära – men gips har inte kommit nära denna kropp.

Den nuvarande Tjugotreåringen och hennes spanjor (eller Ida & Julian som vi också kan kalla dem), har däremot andra erfarenheter.

Ida 2010.

Vanligtvis är vi vana att se spanjoren som ett temperamentsfullt yrväder på planen med Eskilstuna Basket.

Här dribblar han med höger hand, trots att han är vänsterhänt. Inte ett dugg konstigt.

Att som basketspelare fritt växla mellan höger och vänster hand när man dribblar, passar, gör lay up (”tvåtaktare”) är sådant man lär sig redan i koltåldern. Men skjuter gör man med sin bästa hand – om man inte är lite bakvänd. På bilden här ovan kan man se Julians lillebror Pablo i grå tröja på avbytarbänken. Lite kuriosa om dem två nu:

  1. Julian är vänsterhänt, men skjuter med höger för att han gjorde som han blev tillsagd och som alla andra gjorde.
  2. Pablo är högerhänt, men skjuter med vänster för att det var Julian som lärde honom hur man gjorde – genom att stå rakt framför honom som en spegelbild.

När det inte är basketsäsong, lirar Julian flaggfotboll, vilket är som en mild variant av amerikansk fotboll. Istället för tacklingar, snor man en ”flagga” (som faktiskt ser ut precis som lagbanden vi hade på gympan) av motståndaren, varpå spelet bryts.

Det är Julian som hoppar högst i röda skor, och man kan se hans vita flagga som sitter fast i ett midjeband. Motståndarens flagga är röd.

Flaggfotboll är så komplicerat att spelarna själva har de olika systemen fastsatta i en plastficka på ena armen …

Efter ett sådant här hopp som på bilden ovan, landade Julian i lördags på sin just då olyckligtvis knutna högerhand. Det sa knak och gjorde lite ont, men han ruskade på sig och lirade vidare tills matchen var vunnen. Vad han då inte visste, var att han hade fått sig en typisk boxarskada: brott på fjärde handbenet, eller som det heter på engelska …

… Bar Room Fracture … (Bild från Wikipedia.)

Julian fick sitta på akuten sådär länge att man börjar yra av hunger och frustration och blir så less att alla de andra akutpatienterna får mördande blickar eftersom de allihop kollektivt spärrar kön och faktiskt inte alls har lika ont som en viss annan. Jag fick sms-rapporter från väntrummet, och när gipsningen äntligen var färdig skickade vår spanjor detta:

(Bilden är spegelvänd. De gipsade verkligen högran.)

Sedan dess har vi …

… övat på att skjuta med vänsterhanden …
… spelat lite flaggfotboll …
… poserat med matchande lupiner …
… och hejat på Sverige i förhoppningen att det där svenska medborgarskapet ska gå igenom.

Nu har vår spanjor sedan han kom till Sverige 2012 fått i runda slängar 100 JÄTTESTORA myggbettsutslag, trillat på cykeln och skrapat sönder sig, fått en släng av borrelia, haft halv ansiktsförlamning och dessutom brutit handen. Att hans föräldrar låter honom vara kvar i vår vård är inget annat än ett under.

Share
74 kommentarer

Gästblogg: Vad sysslar amerikanerna med egentligen?

Tjugofyraåringen – aka civ. ing. Erik Bergman – är den i särklass mest omvärldsintresserade av de fem barnen. Medan jag har frossat i lustifikationer, skämt, absurditeter och floskler under USA:s valkampanj, har han satt sig in i det hela på riktigt.
– Erik! Vill du gästblogga om valet?
– Ja! Jag sätter igång meddetsamma!
Så här kommer han. The stage is yours, son!

Tack! Nu ska vi se …

En narcissistisk, xenofobisk skitstövel har blivit vald till världens mest prestigefyllda post. Vad tänker folk? Det finns faktiskt ett par anledningar till varför det gick som det gjorde, och så här ser jag på det.

Nummer ett.

Hillary Clinton är en svag kandidat mer än Donald Trump är en stark kandidat.
Bakom de två större amerikanska partierna ligger varsitt organ: RNC (The Republican National Committee) och DNC (the Democratic National Committee) som ska finansiera sina kandidater när valet närmar sig. Clinton har under sina år som politiker samlat mycket inflytande inom DNC. Och detta är anledningen till att hon lyckades bli demokraternas kandidat trots bristande popularitet.
berniesanders
Bernie Sanders

Bernie Sanders är det närmaste man kan kalla en sosse inom amerikansk politik. Han talar om högre skatter och bredare välfärd – som svensk är detta inte så obekant. Till skillnad från Clinton är Sanders både karismatisk och progressiv och har dessutom rent mjöl i påsen. Detta räckte dock inte; DNC hade bestämt sig sedan länge, och kämpade för att sakta ner Sanders framgångar. WikiLeaks avslöjade att ekonomichefen vid DNC bland annat föreslog att de kunde utnyttja Sanders judiska bakgrund för att avskräcka religiösa röstare.

Så demokraterna lyckades till sist klämma ur sig en kandidat med all politisk erfarenhet man kan önska sig, men utan förmåga att charma det amerikanska folket.
hillary-clinton
Nummer två.

Den amerikanska rösträkningen är underlig.
 I USA:s grundlag står specificerat att antalet röster på vardera kandidat inte avgör utfallet. Huh?

Till exempel drog Clinton i delstaten Florida  in 4,5 miljoner röster och Trump 4,6 miljoner. Detta utfall presenteras dock i sammanräkningen som att hela Florida röstade på Trump. Av USA:s 50 stater är det 48 som tillämpar detta korkade system, och det görs inte mycket för att ändra på saken. Detta är anledningen till att demokrater aldrig åker på turné i Kalifornien och republikaner aldrig marknadsför sig själva i Texas – dessa stater kommer de att vinna oavsett; med vilken marginal spelar ingen som helst roll.

Så. I slutändan hade Clinton fler röster än Trump, men det var fel röster. Sorry. Detta har hänt fyra gånger tidigare.

Nummer tre.

Historien upprepar sig. De amerikanska presidentvalen har ägt rum tillräckligt många gånger för att man ska ha ett ganska bra statistiskt underlag. Man kan då titta på vilka omständigheter som råder, och med ganska stor säkerhet förutspå valet. En professor i USA har forskat i just detta och lyckats förutspå alla val sedan 1984. Detta trots att de allra flesta år 2016 trodde helt tvärt emot – inklusive opinionsmätningar och till och med vadslagningssajter.

allan_lichtman

Så. Utfallet är inte alltför konstigt. Men det spelar ingen roll hur det gick till – vad gör vi nu? Är det dags att bygga en ark eller börja investera i guld inför civilisationens kollaps?

Nä.

Att vara president är inte helt enkelt. Obama hade betydligt högre förhoppningar på vad han skulle uträtta under sin tid som president än vad han faktiskt lyckades uppnå, och detta är på grund av att hans förslag måste godkännas av flera olika hörn i den villervalla som är den amerikanska regeringen. Trump är, tro det eller ej, ganska vänstervriden för att vara republikan – han är inte särskilt religiös och har, fram tills han behövde vinna RNC:s förtroende, inte uppgett några starka tankar om till exempel abort- och äktenskapslagar. De galna idéer Trump kan tänkas få under de kommande fyra åren kommer att bekämpas av hundratals vettiga politiker.
Grabbed Another One!

Om det är något vi kan tjäna på detta val är det att det skulle kunna vara ett steg mot att amerikanerna inser att de egentligen är ute efter fyra politiska inriktningar istället för två, nämligen

1. klassisk konservatism (George W. Bush)
2. progressiv konservatism (Donald Trump)
3. klassisk liberalism (Hillary Clinton)

4. progressiv liberalism (Bernie Sanders)

Så oroa er inte så mycket. Nu avvaktar vi och ser vi vad som händer.

//Erik Bergman

Share
39 kommentarer

Hinklistan 2016

Förra sommaren överraskade barnen och spanjoren oss med en massa kraaaav på sommaren. Jag och min djefla man skakade på huvudet, lade pannan i djupa veck och armarna i kors, satte oss ner av pur förvåning och undrade hur detta kunde komma sig.

bosokna
Räcker det inte med att bara bada i sjön?

Oh, and here we go again. Utan vår vuxna inblandning, blev vi plötsligt inbjudna till att (på Google docs) kommentera och redigera ett textdokument med följande innehåll:

BERGMAN’S BUCKET LIST sommaren 2016
sov ute
släng 5 saker ur källaren
baka något nytt
besök 5 stränder
spela brännboll
läs 10 böcker
spela streetbasket
beställ 3 okända pizzor
städa skafferiet
bada 25 gånger
dyk från ett hopptorn
var ute med bilen i 9 timmar
titta inte på en skärm på ett dygn
ställ en intressant fråga till farmor/mormor/morfar
gå på café i Torshälla
se på Planet Earth i minst 2 timmar
måla trappsteg
använd Nationalencyklopedin istället för Google
skicka ett pappersbrev till en vän
utforska en övergiven byggnad
se en svartvit film
var ute 12 timmar i sträck
lära sig 10 intressanta ord (valfritt språk)
förklara imperativ och skillnaden mellan t.ex. släng, slänga, spel, spela samt dyk och dyka

Vi häpnar.

brannboll
Och tänker ”jamen brännboll är ju kul”. (Bild från efter förra sommarens brännbollskamp.)
Share
86 kommentarer

Att strö beröm omkring sig

För ett par veckor sedan plingade telefonen till och det kom ett sms från den nyblivne civilingenjören, ergo Tjugofyraåringen som vi kan kalla Erik, som berättade att han var i bryderier. Jag visste att han satt i tyst avdelning på tåg, och såg framför mig hur han hade gått ut till tjoffa-tjoff-dragspelsavdelningen för att kommunicera med mig.

Hm. Det hade han förmodligen inte alls; den där skarven finns ju inte på moderna tåg. Och sms:a kan man göra helt ljudlöst. Men jag tänkte mig att det var där han stod. Ungefär som att jag tänker mig att alla tågtoaletter är öppna ner till spåret och att dörrarna fortfarande har sådana här fina lås.

Men tillbaka till bryderierna. Så här låg det till: han hade sett en idol. Och visste inte vad han skulle göra. Men det visste jag.

svenn_erikJag är själv bedrövlig på att approchera mina idoler, och när jag väl tar mig i kragen och gör det, blir det bara pinsamt. Men Erik gjorde det på detta vis:erikslappsvenn_erik2

Jaaa. Man måste dokumentera. Ju.

Och med detta hade historien kunnat ta slut. Men … Sydsvenskan hade i förra veckan en artikel om Sven Nordqvist:svenintervjVi måste zooma in lite:eriks_sven

Sensmoral: nu när alla idoler går och dör på löpande band, är det dags att vi skriver till dem och gör dem lite glada. Fast inte som jag gjorde när jag skrev till Carl Z. (Jag skäms så jag blir alldeles röd om öronen nu.)

Share
106 kommentarer

Att ”coacha” sju- och åttaåringar

Idag vikarierade jag som coach (ergo tränare på vanligt sportspråk) för ett gäng killar och tjejer som är födda 2008 eller 2009. Det går till på detta sätt:

moa_2010 (1)
Fast det här är en gammal bild från när den nuvarande Sextonåringen skulle spela match när hon var tio år. Och hjula lite i mittcirkeln.

– Hej på er. Jag heter Lotten och jag är här för att er coach inte kan vara med idag och jag har spelat basket i 40 år.
– Jag är jättebajsnödig.
– Ojdå, då får du gå och bajsa. Följer din pappa med dig ut till toan?

Ungefär alla föräldrar sitter med i hallen och tittar på … sina telefoner. Men det tycker jag är helt okej – de måste verkligen inte engagera sig.

– Hur är det nu med basket … får man springa omkring så här med bollen?

Här får jag briljera och visa hur snabb och smidig jag är där jag springer omkring med sprittande ben som John Cleese.

– NÄÄÄÄÄÄÄÄ ropar alla barnen. DÅ BLIR DET STEGFEL!

Och så dribblar alla. Vi studsar bollen på linjen och inte på linjen och med jättelåga studs och jättehöga studs och så måste alla dricka vatten för det är jättejobbigt att studsa bollen.

– Har ni gjort mål någon gång?
– Ja!
– Men visst är det svårt?
– Ja!
– Nu ska ni få lära er allt om det fiffiga hörnet!

Nu inser jag att ”fiffig” förmodligen är ett stenåldersord. Men jag går på i ullstrumporna och visar hur man ska försöka sikta på det lilla hörnet på plankan (”ni vet att det heter planka fastän den inte ser ut som en planka?”) och hur det blir jääääättesvårt att missa målet om man prickar det lilla hörnet.

bank-shot-sweet-spot
Om man skjuter bollen så att den studsar på det där krysset, far bollen rakt ner i korgen!

– Jag vill leka sjögräs nu.
– Nej! Jag vill leka banankull!
– Tunnelkull med bollrull!
– Jag vill vara en pirat på havets botten!

Så då gör vi det. Att ”coacha” små basketbarn är att leka, lyssna, peka, vissla, prata, hålla handen och sitta i knät och avsluta allt med en high five med både föräldrar och barn.

Och det är alldeles underbart.

mangabasketbarn_2006
En tio år gammal barnträningsbild.
Share
71 kommentarer

Att vara egenföretagare

– Gääääääääsp!

Jag vaknade efter blott sex timmars sömn, men av mig själv och utan mobilväckning. Eller … det trodde jag tills jag slog upp ögonen och hittade en knäpptyst Trettonåring sittande bredvid mig.

– Uuuuuh! Oj, vad du skrämde mig!
– Mina jeans är för små.
– Okej, ta fram alla byxor som du hittar i din garderob och släng dom här på sängen så kollar vi vad det finns.

Eftersom Trettonåringen är yngst, hamnar de andra barnens urvuxna kläder i hans garderob [gabberåb], så han kom med en försvarlig hög till mig, där i sängen.

– För små. Är alla andra uppe?
– Mhm. Femtonåringen tog bussen nyss, Artonåringen tar ur diskmaskinen och mamma dom här är ju faktiskt för stora.
– Nämen! Dom är ju mina! Åh, vad bra! Och pappa?
– Han sjunger i köket. Dom här brallorna är ju bajsbruna …
– Ja, dom var inte fina. Men kanske praktiska. Dom här då?
– Dom blir bra. Jag tar den här hoodien också.
– Bra, den har kapuschong.
– Luva heter det, mamma.
– Kapuschong heter det, käre son.

brallor
De bruna (som egentligen är beigefärgade) på toppen.

Pang, bom, skrammel och trallalaaa-sång hördes från nedervåningen. Jag låg kvar i sängen och funderade över lifvet och knäna samt Tjejvasan som jag inte kommer att kunna åka.vasaloppsintygnej2

Ack.

Då ringde telefonen. Okänt nummer. Med min allra finaste och seriösaste företagarröst svarade jag, där jag halvlåg i sängen – iklädd t-shirt från 1982 och stora basketshorts:

– Hm, Lotten Bergman.
– Hej bla bla bla … komma på möte … diskutera … bla bla … onsdag klockan tio … föreläsning … bla … möte med oss?
– Vi skulle inte möjligtvis kunna fatta beslut redan nu?
– Javisst! Jag föredrar snabba beslut och tycker att möten egentligen bara är slöseri med tid. Fast man brukar ju få gofika.

Åh, en själsfrände. Vi fattade beslut om en tretimmarsföreläsning i mars och under telefonsamtalets gång mejlade vi offert och bekräftelser till varandra och häpp, så var det färdigt.

Jag hasade mig upp och gick ner till köket, där den sjungande djefla mannen hade gjort en kanna te, men även druckit upp allt. Pang, så hörde jag en musfälla slå igen under diskbänken.

– Hallå, hallå, lilla musen? sa jag och försökte att andas lugnt medan jag halvkisande tog mig fram till fällan.

Som var tom. Ingen mus, ingen leverpastej.

stormus

Resten av denna måndag ska jag gå en onlinekurs som jag fick i julklapp samtidigt som jag sorterar jeans, korrar en årsredovisning, dammsuger ovanvåningen och svarar på sju skrivregelsfrågemejl (bl.a. ”vad är det för skillnad på ’sätt’ och ’sett’ och varför stavas orden olika?”).

Men ooooo nej, vad hör jag?

– LOTTEN! Kan vi ha planeringsmöte?
– Oh noooo. Om vad?
– Framtiden!
– Du, hur gick den där låten som du sjöng i morse?
– Den här?

Och vips, har min djefla man glömt bort framtidsmötet.

Share
84 kommentarer