Jag tror att det började med att jag tog på mig ett par byxor som var för små. Byxor ska inte plötsligt bli för små, nämligen. Det finns ingen anledning i världen att fullständigt korrekta byxor plötsligt krymper. Ett dåligt omen alltså.
Det fortsatte med att födelsedagsbarnet kom ner i köket precis när vi förberedde presentutdelning och skönsång. Hon hade blivit väckt av en vilsen väckarklocka som sedan den inköptes alltid har ringt en halvtimme senare än den ställts in att ringa. Och nej, vi har inte vant oss.
På förmiddagen skulle jag bara snabbt in och köpa en viktig bok (återkommer till den senare) och byta batteri i en klocka, och svängde med treåringen och den nyblivna sexåringen in på Tuna Park, ett ovanligt trevligt shoppingcenter, som det heter på ren svenska.
När jag betalade batteriet, sprang treåringen helt utan förvarning ut ur butiken. Det är lugnt, tänkte jag, vi är ju inomhus. Tre sekunder senare kom jag på att en treåring springer rätt fort, och sade till sexåringen att springa efter honom och bara vara med honom, inte slita och dra och få tillbaka honom utan bara liksom vakta lite. Hon sprang. Ytterligare fem sekunder senare lämnade jag min plånbok och betalkort och nyckelknippa på affärsdisken och sa ”vänta, jag måste bara kolla så att de inte springer för långt”.
Borta. Puts väck. Snabb action: i vinterkängor, tjockejacka och för små brallor lufsade jag runt hela affärskomplexet ett varv, stack in näsan i alla roliga affärer och ropade ”jag har tappat en sexåring och en treåring, håll kvar dem här om de dyker upp”.
På andra varvet reste sig en småbarnsmamma på ett café och sa att hon skulle springa ett varv åt andra hållet.
På tredje varvet började affärspersonalen ställa sig i dörröppningarna och se bekymrade ut.
På fjärde varvet bad någon på Stadium om mitt mobilnummer om han skulle hitta något barn.
På femte varvet kom tre uniformerade poliser emot mig. Jag delade snabbt och säkert helt olämpligt ut order:
— Jag har tappat mina barn! En på sex, en på tre! Flickan i prinsessklänning, killen med blåa kläder och rufsig frisyr. Kolla utomhus är ni snälla!
På sjätte varvet började jag få ont i hälsenorna. Det var bara jag som rörde mig. Alla andra människor hade slutat handla. Mammor hade slutat amma. Personal hade slutat personala sig. Jag hade själv tappat känslan för vad som såg lämpligt ut eller lät rätt och vrålade barnens namn och hörde hur rösten gång på gång vek sig och tänkte på alla filmer om försvunna barn som jag har sett. Halva Lotten ville sätta sig ner och bara gråta, andra halvan ville vara käck och rolig och säga ”ah, ett visst svinn får man räkna med”.
Hur kunde de försvinna på bara ett fåtal sekunder? Hur kunde jag prioritera batteribetalningen framför treåringens rymning? Hur …? Långt borta såg jag plötsligt en prinsessklänning med ryggen mot mig. Ja! Hurra!
(I en amerikansk film hade jag när jag vände barnet mot mig fått en chock och sett ett helt främmande barn i en identisk klänning. Men denna historia slutar lyckligt.)
Sexåringen hade gjort precis som jag sagt: bara följt med treåringen, som hade valt att springa in på tråkiga Lindex, där vi aldrig ens tittat in förut. Där hade han satt sig tillrätta vid ett legobord och byggt ett högt torn. När sexåringen tröttnade på detta, hade hon klokt nog ställt sig alldeles utanför affären som en signal för att visa var de var. De hade inte saknat mig alls. Jag presenterade barnen för ena polisen, som ropade i walkie talkien att barnen var funna. De skulle bara patrullera lite, och hade nästan fått göra en riktig utryckning och var nog nöjda.
Svettig tog jag och barnen sedan ett ärevarv, hämtade plånboken och tackade publiken. Segermiddagen (pannkakslunch med extra grädde) intogs på ”Basilica”, som hade följt racet och gratulerade mig genom att bjuda mig på en cappuccino.
På väg hem mötte jag en bil som utan anledning körde rakt mot mig på fel sida av vägen. Jag körde ut på vägrenen och stannade där i ett par minuter. Andades. Svetten rann i armhålorna. Håll humöret uppe för barnens skull! ”En sån tokig bil, den körde ju fel!”.
Nu håller jag oss inne resten av dagen. Omen hit, omen dit, inte vet jag. Nu slänger jag byxorna i soptunnan.
jesus! det låter ju hemskt! jag blev nästan svettig här i min kalla lägenhet själv när jag läste den texten. håll er inne för guds skull iaf till dagens slut. även om barnen är duktiga och ni räddade polisgubbarnas dag.
Åh herre. Jag var uppjagad redan innan (varit anställningsintervju idag och lider nu kval över allt jag liksom hela tiden hör mig själv säga/garva/snubbla över och förresten så hade jag inte ett enda betygspapper med mig, jag hittar dem inte) och inte blev det bättre nu. Fy hundan. Man grånar och åldras minst 60 000 hjärnceller av sånt, det är vetenskapligt bevisat.
Jag fick också lite svårt att andas där ett tag. Min lille gosse är extremt rymningsbenägen (och snabb såklart) så honom håller jag alltid i när vi är utomhus men innan jag kom på att jag var tvungen att göra det hade vi några såna där svettiga incidenter. All is well that ends well, dock.
Ah. Äntligen får vi kommentera direkt! ;o)
Puh vilket äventyr!!!! Förlåt mig när jag också tänker att vad härligt att höra att även positivhurtiga Lotten har dåliga dagar då det mesta går fel…. Hade nästan trott att du var omänskligt cool i alla situationer, men men.. Skönt att det slutade lyckligt i alla fall!
Från en vars ungar alltid rymmer, så jag har nästan slutat ta med dom på affärerna…
Läste just att den där kommentaren kunde tolkas på lite olika sätt, men det var menat på ett positivt sätt. Beundrar din positiva attityd. Bara så att du vet…
Må resten av dagen bli lugnare för er del. Jo — håll er inne, verkar lugnast. Jag vet inte vad som var hemskast, barnbortspringningen eller bilen på fel sida, ryys. Och på fredag är det fredag och den trettonde på samma gång …
Min son, då ca tre år, försvann på Stockholms C en fredagkväll vid sjutiden. Det fanns ju inga rulltrappor där vi bodde, så det var ju julafton!
Kontaktade också polisen snarast.
Nä, man blir Möööööör av sånt…
En helt annan hemsk historia, hörni, är när sexåringen var två år och vi åkte på utflykt och glömde henne hemma.
Alter Ego: det är lugnt, jag förstår precis vad du menar.
Åh, den historien har jag läst i bloggarkivet (ja, jag läser förbannat fort och mycket alternativt har ingen som helst arbetsmoral eller inget liv kanske?). För övrigt läste jag nu om dagens fasa och ställer en stilla fråga, nu när jag lugnat mig: Den viktiga boken? Var blev den av?
Men du ÄR cool, för mina ben hade inte burit under det sjätte varvet. Då hade jag bara legat över mina egna knän och snyftat tror jag.
Vilken fin sida du gjort, ja visst uppskattar man kommentarsfunktionen. Nu kan man tjata loss, sin personlighet trogen.
Men tööööös, vilken dag….en sån tur att du har stooora muskler på framsidan av låren så att du orkar med sådana här rysarmaraton ;o)
Å sen är det rysligt bra att du har en blogg…*I like*
Håller med i princip alla de föregående inläggen… Vilken hemsk dag! Fast egentligen inte… För allting slutade ju lyckligt!
Usch vilken rysare! Jag tappade en gång bort mina två yngsta i basaren i gamla stan i Jerusalem, så jag kan precis föreställa mig. Det är sju år sen och vi var ifrån varandra i cirka åtta minuter, men jag drömmer fortfarande mardrömmar om det.
Men! Viktig fråga: Var cappuccinon varm åtminstone?
Viktigt meddelande:
1. den viktiga boken berättar jag om imorrn!
2. mina lårmusker MÅSTE vara stora eftersom jag har erbarmligt dassiga knän som behöver stöd i livet
2. kaffet var varmt och ljuvligt eftersom jag idag (när de ju var så vänliga och bjöd mig på koppen) krävde att i så fall få den riktigt varm — för det lärde jag mig ju igår att man kan begära …
Usch en sån pärs på Tuna Park! Kanske har treåringen någon sorts inbyggd legoradar? I alla fall så var det ju tur att du fick en varm cappuccino, det behövdes med all säkerhet för att lugna nerverna!
Hemkommen från farmorsvisit i Lund, och efter att ha sett dagens avsnitt av Ørnen öppnar jag bloggen och tar del av dagens dramatik!
Sådan far, sådan son!
Jag är ju avslöjad som Lottens svärmor, vilket samtidigt innebär att jag är Olles mamma!
Olle var hjärtsnörpande försvunnen vid 3 tillfällen!
Första gången var på Helsingborgs stadsbibliotek. Jag hade placerat de tre 6,4 och Olle 2 år i barnbiblioteket med var sin bok. Storebror 6 tillsades av övervaka sin bror, varvid jag gick in på vuxenavdelningen och lånade.
Återkommen saknades Olle. Jag frågade Storebror, djupt försjunken i en bok – han tittade disträ upp och pekade: ”Hans mössa ligger där ” (vilket den mycket riktigt gjorde!)
Liksom Lotten började jag nu fara runt bland hyllorna och bibliotekarierna! Vägen ut var två tunga svängdörrar så det alternativet ratades till att börja med.
Slutligen måste vi konstatera att INNE var han ej.
En förskrämd gumma (då troligen i min nuvarande ålder) erkände då skamset att hon öppnat dörren för honom ” Han ville ut och ropade efter mamma!”
Ute i parken ser jag plötsligt en man komma ledande på en storgråtande Olle.
Mannen försvinner snabbt, sedan han förstått att jag var modern.
Olle säger: ” Farbron arg, stanna bilen!”
Det är 40 år sedan, jag minns varje minut!
Blir helt svettig av att läsa om äventyret i tonfiskparken (Fri översättning). Ibland känns det skönt att bara ha sig själv att tappa bort…