När jag häromdagen rafsade genom mina mynthögar (och fascinerades över tioöringens pyttelitenhet), hittade jag några sorterade högar med sedlar. En polsk hög med złoty, en serbisk hög med dinarer och en hög med osorterade förmögenheter i pappersform.
– Heureka! sa jag och sprang till det gula växlingskontoret som jag senast besökte för kanske tio år sedan.
Om ändå sedlar kunde tala.
Den person som tog emot mina pengar bläddrade genom förmögenheten som en croupier – snabbt och effektivt och utan tvekan. Hon mumlade:
– Gammal. Gammal. Jättegammal. Mhm, bra, bra, gammal, ojojoj, åh, hm, bra.
– Vabaha, ser du så snabbt att sedlarna är giltiga eller ej? utbrast jag. Jag kan ju inte ens se vilket land de kommer från!
– Det här är mitt yrke. Nu ska vi se.
Här klämde hon lite extra på en sedel, gnuggade lite med tummen som vore jag Gösta Ekman-Sickan som hade en lysande plan.
– Det blev 1 546 kronor.
Eftersom jag var alldeles stirrig av upphetsning över både hennes professionalism och min egen förhoppning om guld och gröna skogar, fick jag impulsen att betala 1 546 kronor. Men sansade mig. Hon bläddrade fram färska, svenska sedlar som fortfarande är mig obekanta.
– Herredumilde. Det är ju jättemycket! Det är ju sanslöst! Jag är 1 500 kronor rikare än när jag kom hit!
– Nja, strikt talat har du ju varit lika rik hela tiden. Om du vill sätta in pengarna finns det en automat dä…
– Pfft. Sedlarna ska in i plånb… ner i fickan. Jag ska som Pojken med guldbyxorna rafsa fram sedlar!
På lätta fjät flög jag fram på gator och torg – utan att hitta nån butik som ville ha mina sedlar. Kontantfri butik, kontantfri butik. Men kontantvälkomnande? Hm. Systembolaget och Ica.
Äsch. Om ryssen kommer, har jag mitt på det torra och kan säkert för mina prassliga sedlar köpa brännvin och sockertopp som vore det 1942 eller nåt.
(Hit kommen letade jag i säkert en timme efter en handskriven handlingslista från förr. Hopplöst! Närmare såhär kom jag inte – en köpelapp med kryddor.)
Regnet öste ner igår eftermiddag, och jag svettades floder i ett växthus som stavas MÄLARTÅG. Dessutom var växthuset en myrstack av drypande sura människor som letade efter sittplats, samt fritidsgård som fritidsgårdar var 1978 – tonårsbröl, tonårsfnitter och smärtsamma testosteronsnärtar med vilket vapen som helst. (Keps, väska, hand.)
– TJOFF! HÖHÖ!
– VAFAAAN!
– SNÄÄHÄRT! HÖHÖ!
– DU ÄR DÖÖÖD!
– PÅ DIN MAMMA!
– KLATJOFS! HÖHÖ!
Eller vad det nu är de vrålar. Artikulationen var sisådär och mina trumhinnor känner sig lite slitna.
Småfuktigt.
Stationshusen längs vägen var fulla av blött folk, Pressbyråer var fulla, alla småtak vid entréer och cykelparkeringar utnyttjades till max under muttrande, stånk och suck – medan jag satt i mitt regnställ och var glad för att jag var på väg till Stockholm med tre mål, nämligen att
överlämna ett gäng 50-öringar, enkronor och femkronor till silversmeden Niklas
se Juloratoriet på Dramaten
slafsa fram i regnkostym och stövlar som vore Hamngatan en djup skog i Dalarna.
Ja, silversmeden vill ha nya slantar som inte innehåller silver. Mystiskt va?Kolla vad valsen gör slantarna långa! (Foto: Niklas Ejve.)
Förra veckan såg jag på Dramaten enaktaren [BLANK], som skrivs precis sådär med hakar och versaler.
Tyvärr hade ingen i produktionen pluggat svenska skrivregler, och de visste därför inte att det är jätte-jätte-opraktiskt att ha en titel som kräver specialtecken eller t.ex. plötsliga versaler av ingen anledning. Alltså ska man som t.ex. journalist som recenserar skriva pjästiteln Blank på samma sätt som man ska skriva varumärket Iphone eller butiken Ikea och försäkringen Villaxtra.
Om man alltså vill följa reglerna, vilket man naturligtvis vill.
Kortrecension: Blank var nästintill outhärdligt babblig, bråkig, bullrig samt banal – och överallt var det blod. Blodiga klänningar, blodiga händer, blodiga kinder och blodiga bylten. (Jag hade helt klart fel i denna min åsikt, för resten av publiken gav ensemblen stående ovationer.)
Och nu till rubrikens operett, som är grunden till min teaterförtjusning: Riksteaterns No, no, Nanette, som jag såg i Malmö 1972. Lilla åttaåriga Lotten hade stickiga kalasbyxor, obekväma skor och kringlor med sidenrosetter – och blev trots detta helt frälst. Det som skedde på scenen var det vackraste, bästa, mest fantastiska jag någonsin hade varit med om, så jag bestämde mig för att bli skådespelerska. (Den drömmen höll jag fast vid tills jag började jobba på Nationalencyklopedin 1988.)
Tydligen är just detta kulturverk harmlöst på gränsen till debilt, men två låtar utvecklades ändå till populära örhängen: Tea for Two & I Want to Be Happy. Och anledningen till att jag envisas med att se på teater än idag.
På väg till Dramaten sprang jag på kommentatösen Karin, och vi enades på gamla människors vis om att teatern var bättre förr och att vi helt enkelt bara borde ge upp om teaterinstitutionerna inte skärper sig. (För säkerhets skull: vi fnittrade oss genom hela detta resonemang.)
Trots det absurda regnet och stormvindarna var det tack och lov varmt ute. Jag mötte några paraplylösa grabbar i shorts och t-shirt, några inte så propra män i jeans och kavajer (som inte kommer att vara sig lika imorrn) – och otalet paraplykämpande kvinnor.
Förtvivlat kämpade paraplyet för att inte spolas bort av regnmassorna.Han har sköna skor och har köpt en plastpåsejacka. Hon har klackar, snygg frisyr och ett paraply som är lika robust som en minikjol.
Juloratoriet på Dramaten var utmärkt! Jag höll mig vaken i tre timmar och blev till och med uppgraderad från andra raden till allra bästa platsen på parkett, medan mina ytterkläder hängde på tork i garderoben.
Vid 22.35 på torsdagskvällen sågs denna kvinna i blommiga stövlar, regnbrallor, fodrad regnkappa OCH paraply släntra mot Centralen. Jag var torr som fnöske när jag kom hem, men de tre skymtande surdegsbröden från NK (finskareva) var blöta som delikata disktrasor.
Det här är en tradition som har stött på hinder på vägen, som har haft trista uppehåll pga. orsaker och anledningar samt så dåliga resultat att kvalet i massa år har resulterat i 0,0 EM och VM. Men nu när USA/Mexiko arrangerar VM 2026 ska vi (tydligen) vara med och agera som bronssommaren 1994.
Vi ska helt enkelt gräva guld i Amerikorna. Så nu tänker jag rapportera från matchen Slovenien–Sverige och citera både kommentatorer och spelare. Jag förväntar mig:
– Vad krävs för att vinna?
– Vi vill förstås vinna. Vi är ett bra lag.
– Vad säger du om lottningen?
– Vi kommer att möta bra lag, men definitivt vinna mot Sveitsch.
– Hur bra är de andra lagen?
– Vi har jättestor chans att vinna mot dem.
– Våra stjärnor är ju skadade eller strejkar, hur ser du på det?
– Dejan Kulusevski är skadad, men andra länder har ju också skadade spelare. Och dom som strejkar har ju slutat strejka nu.
Detta säger jag nu, en dryg halvtimme före matchstart. Klockan 20.45 är det avspark och då kommer jag att ge alla er som inte har betalat ENORMA SUMMOR för att se matchen denna gratisrapport så att ni hänger med i diskussionerna i kafferummet på måndag.
Här kommer en AI-skapad bild av svenska fotbollslandslaget.
Finn ungefär 317 fel.
De som spelar kommer här! (Jag minns när jag runt 2013 kallade nya och obekanta lirare som t.ex. Emil Forsberg för dagisligan eftersom de var så förbaskat unga. Nu skakar jag bara på huvudet och säger ”va” eftersom jag inte ens vet om spelarna är unga.)
Målisen Robin Olsen, som har varit förstemålvakt sedan Eldkvarn brann.
Backarna Hjalmar Ekdal (som har en fotbollsbror och en journalistpappa), Isak Hien, Gabriel Gudmundsson (VAAA?).
Mittfältet som alltid kommer i kläm: Alexander Bernhardsson (va, vem?), Anton Salétros (huh?), Hugo Larsson (som dissades av vår danske förbundskapten för nåt år sedan, men nu har han tydligen blivit bättre?), Daniel Svensson (vem?).
Målspottarna Yasin Ayari (nämen va), Anthony Elanga, Viktor Gyökeres.
Jahaja. Kolla vilka jädra knapptryckningar jag måste genomlida för att skriva dessa namn!
Jädra slovener!
’1
Matchen är igång!
’3
Inget har hänt!
’4
Tihi, journalistsonen Ekdal sparkar omkull en sloven och INGEN klagar på något sätt över huvud taget. Inget domslut, inga huvudskakningar, inget höttande med nävar! Och DÄR står målet helt öppet, vårt mål är vidöppet som ett fönster och ingen sloven gör mål! PUH!
På kaffepausen på måndag kan ni säga med kännarmin:
– Ptja, matchen hade ju kunnat punkteras av Slovenien redan i fjärde minuten. Öppet mål. Liksom.
’9
Men vad konstigt. Sverige spelar i blå-rosa-röda dräkter. Inte en gul strimma så långt ögat når. Jo, siffrorna festås.
Jo, siffrorna festås.
’15
Tydligen kan vi ta oss till VM även om vi förlorar en himla massa matcher nu i sep-okt-nov. Fast tydligen är det bättre att vinna matcherna. (Kommentatorerna filosoferar.)
’18
Herrejävlar, Sverige gör mål! ”Det är ELANGA” skriker alla kommentatorer medan Viasat visar bilder på publiken, domaren, slovenske coachen och massa slovener som ser jätteledsna ut. Jag sitter och försöker ta en bild på våra glada svenska fopollsgrabbar, men det är bara korvgubbar, fopollsskor och securitasvakter på skärmen.
Bollen är i målet, men vad resten i denna suddiga gröt är, vet jag inte.
’20 Jag måste ha haft lite feeling under nationalsången, för den ende jag tog bild på var faktiskt Elanga, så nu kan jag stoltsera med målgöraren här!’24
Om man får kalla spelare för t.ex. ”Granen”, borde jag väl få kalla Gyökeres för ”Göken”, om inte annat för att det sparar en eller två sekunder av min tid? (Han är en superkompetent målspottare.)
’28
Nummer 21 på bilden där i minut 9 ovan (som kanske heter Bernhardsson) blir nedsparkad av en gulkorts-sloven. ”Äsch, det är bara ett skrapsår” säger kommentatorerna igenkännande.
’38
Felåt, tio minuter gick när jag bara kollade och inte rapporterade. Det var massa bra bollsparkande och tacklingar och chanser och hörnor och ”han är ett fysiskt praktexemplar” (om Göken), så jag tappade fokus.
’40
Nu får Slovenien en hörna. Då blir kommentatorerna galna av upphetsning. Men det är bara en gång av liksom trettiosju som hörnor resulterar i mål. Nä, nu bidde det inget mål alls.
’42
NUUUUU värmer den dyraste spelaren i världens övergångshistoria upp: vår alldeles egen Alexander Isak. Han har köpts av Liverpool efter att ha strejkat, och nu är alla så glada så. Det handlar om sådana fantasisummor att jag inte ens vet hur många nollor det är. Men ni säger bara på kaffepausen: ”Äsch, det blir nog bra det där.”
’45
I fotboll spelar man 45 minuter x två halvlekar, rinnande tid. Men domaren kan bestämma att det blir mer tid om domaren känner att det behövs. Nu satte domaren upp pekfingret i luften och beslutade att TVÅ MINUTER är lagom mycket extratid. (Fullkomlig absurt.) Domaren är med andra ord fotbollstidsguden.
’44
Och när det har gått tre extraminuter (TRE), blåser domaren av första halvlek. HALLÅ, alla fopollspelare! Ska det verkligen vara på det här viset? Tid är väl ändå tid, en minut är en minut? Och två minuter är för bövelen inte tre?
Men kolla vad glada många svenska är. Eller: Kolla vad många glada svenskar!
’46
Fredde Ljungberg (känd kalsongreklamare) och Jonas Olsson (som enligt mig på planen såg ut som Shaggy i Scooby-Doo) berättar om hur de som spelare uppskattade blöta planer mer än torra eftersom man ”glider skönt på blött gräs”.
Jonas Shaggy Olsson. [CC]Alltså påverkar regnet i Slovenien inte Sverige negativt. (Att slovenerna kanske också föredrar blötan nämns inte.)
’47
Sorry, glömde att nämna att matchen är igång igen. Och att vår målis Robin Olsen TAPPAR bollen i mål. Nu står det 1-1.
’49
Gudmundsson tjoffar omkull en sloven och domaren blåser. Gudmundsson (som är lite lik Duracellkaninen Johan Elmander) blir tokig och visar att han inte har gjort nåt. Han drar i sin tröja, slår sig för pannan, slår ut med armarna och är nästintill svinförbannad på fotbollsspelares vis. Domaren pekar på honom och skakar på huvudet och säger:
– Lugn. jag blåste till din fördel.
– MEN JAG GJORDE INGET!
– Nej, därför har du frispark.
– JAG RÖRD… vabaha?
– Seså, lägg nu frisparken.
– Jaså, jahaja. Eh, hoppsan.
’55
Här ser ni hur Olsen räddar ett stenhårt slovenskt skott. Jag har fått tillgång till ett transkriberat manus direkt ur Olsens hjärna strax innan detta hände.
Olsen ba:
”Men satana perkele. Släppa in en sån lätt boll. Jag hatar fotboll. Jag ska lägga ner. Efter matchen går jag in på presskonferensen och säger att detta var min sista match. Jag ska gå hem och dricka fem öl och tre läskeblask. Förbannade jävla armhävningar som jag gjorde helt i onödan igår. Vilken miss. Skit och pannkaka. Nu kommer de satans slovenerna igen. Hjjäääälp. vänster eller höger eller mitten? Fågel, fisk eller mittemellan? HJÄLP! Ååååh helvete, jag tog den. Jag är bäst. Imorron är en annan dag. Fan, jag är sugen på pyttipanna.”
’63
Kommentatorerna säger släpigt och utan åthävor att ”Nygren och Eliasson kommer in”. De hade kunnat säga ”Stenmark och Borg kommer in” med samma tonläge och jag hade inte blivit mer förvånad. Vilka är då dessa Nygren och Eliasson? Svar: Jag har inte den blekaste aning!
Kommentatorerna säger vidare att det är ”ett mycket underligt byte”. Well, jag kunde inte hålla med mer, vad kan Stenmark och Borg göra här?
’70
Nu är det sandlådefopoll. Jag är förstås inte fotbollsspelare, men vi basketspelare kallar detta ”hawaiispel” – det är liksom bara tjafs, trill, snubbel förhastade infall och klantiga missar. Som om det vore en teaterpjäs på Dramaten där sufflören måste ingripa varannan minut.
’74
Nyss nämnde Nygren passar Göken, som passar någon annan i Sverige, och denne någon gör MÅL! Vi leder med ett mål och livet leker! Heter han verkligen Jari, han som gjorde mål?
– JARI!
– Målet gjordes av Jari!
Jaha, han heter tydligen Jari. Känns lite som Åshöjdens BK.
Ja det vette fan vad som hände här. Men mål blev det.
’75
Aha. Han heter Ayari. Och Robin Olsen ba:
”Med skivade rödbetor och HP-sås. Fasicken vad detta suger hästballe. Här står jag med skammen och bara för att mina handskar är lite sladdriga. Skulle ha dopat dem med lite gelatin. MEN VA FAN, nu gjorde nån mål! Vi leder! Heja fopoll!”
’81
Slovenerna verkar ha ungefär lika ont i knävlarna som jag!!!
’Men har de syltlock på bandagen?
’85
Eliasson, som är misstänkt lik Harry Belafonte, tar en ”bra foul” som det heter i basket när man offrar sig för laget. I fotboll betyder det att man stoppar en målfarlig spelare med en brutaltackling för att det verkar vara mål i faggorna. I basket räcker det förstås att vi höjer på ögonbrynen, så får vi foul. (Bitter? Vem? Jag? Bara för att jag alltid blir utfoulad? Pah.)
’90
Ni vet att jag här ovan nämnde att en fotbollsmatch är 90 minuter lång. Men att domarna har en egen tidräkning så att egentligen är det 1973 eller 2052 just nu?
Just det. Och därför gör Slovenien mål fastän en sloven med boll nästan drar tröjan av lille Ekdal innan han gör det.
– Det är en SKITTID! säger kommentatorn beskt.
Jag håller med. Det ska tydligen spelas i tre minuter till.
’92
Gudmundsson sliter som ett djur, Nygren har chans att avgöra men skjuter över, gräsmattan ser ut som min här hemma (den fläckiga ryamatta-stilen) och slutsignalen går. Pfuittt, oavgjort 2-2.
Men på måndag är det match igen! (Då har jag dock basketträning, så det blir ingen rapport om jag inte råkar bryta benen eller blir snorförkyld.)
Pssst.
I eftersnacket sa Fredrik Ljungberg ”Svejts.” Heureka!
Å Olsen ba inne i duschen:
”Stekta ägg. Massa stekta ägg.”
