Hoppa till innehåll

Månad: juli 2022

Första, andra, tredje – covid!

Tre vaccinsprutor har jag fått, och nu ligger jag här med tredje omgången konstaterad covid-sjuka. Eftersom minnet är kort, har jag kollat bakåt och funnit att

  1. ettan (före alla vaccinationer) var värst – jag skrev en mycket trött rapport på 13:e sjukdagen
  2. tvåan var mystiskast – den attackerade två dagar efter tredje sprutan och maskerade sig som biverkning tills den avslöjades på sjunde dagen
  3. trean verkar vara mildast – men med löjligt hög feber som jag inte riktigt känner igen.

Alla dessa sjukor, jösses vad de har ställt till med; resor har blivit inställda, vikarier har panikinkallats, deadlines har swoschat förbi. Men inte denna gång – jag har verkligen inget annat för mig än att ligga och snora, tvärsomna, vakna med frossa, sätta på en tv-serie som jag somnar till och tassa ner till köket på konstiga tider för att äta saker med konsistens eftersom smaken inte spelar någon som helst roll. Jag är klädd i shorts, linne och raggsockor, för det är tydligen det min feber gillar.

Precis som de andra covid-omgångarna är jag mer än lovligt trög. Sudoku, Wordle, Ordlig, Wordfeud samt korsordens magi och de små heureka-topparna går mig fullständigt förbi. Under en febertopp trodde jag mig ha löst lantbrukarnas enorma problem med maskrosor (det problemet finns inte) och uppfunnit den elastiska vinkelhaken. Tyvärr blandade jag ihop ordet vinkelhake med vinkeljärn, så det jag i yrseln hade uppfunnit var blott ett gångjärn.

Men, hörni – ”sjukor vi minns” är väl ett ämne som vi inte har avhandlat på länge? Jag har ju inte haft diarré i Indien eller kräkts i flygplan eller ens blött näsblod på scen. Fast jag blev ju sjuk på julen 1973 när vi skulle ha åkt till farbror Sten i Älvsbyn – och lika sjuk julen 1975, när vi skull ha åkt till mormor i Stockholm. ”Jaha, då blir det ingen resa” ekar fortfarande i mina av dåligt samvete fyllda öron. (Nej, det var inget vidare bildspråk. Men jag har ju feber, drygt 39 °C som rusar genom hjärnvindlingarna ungefär som varmkorv på rymmen.)

Men allra sjukast var jag på vår bröllopsresa 1991. (Cliffhanger. Febern hänger som en våt filt framför ögonen, så jag kan knappt se tangenterna. Återkommer en annan dag.)

Här ligger jag och yrar med ena bröstet bart. Min djefla man sitter bredvid med lika hög feber och undrar när han får låna sängen. (”La Miseria” av Cristóbal Rojas 1886.)
Share
22 kommentarer

Sånt man pratar om

Jag har tillbringat ett par dagar i Skåne – men inte på västra sidan (Lundasidan) som jag brukar, utan i Olseröd i öst. Min kompis Ami installerade mig i ett eget litet hus, där det ser ut så här när jag vaknar.

Så här ser det inte ut hemma. Inte på långa vägar.
Och så serveras jag sån här mat. Påminner inte heller om hur det ser ut hemma.
Men jag ser ut såhär var jag än är.

Vi har praaaaatat och pratat och pratat. Minnen, erfarenheter, barnen, baaaaaarnen, felsteg och bonntur samt ”tänk om”. Och så har vi örsökt örstå (jag har problem med en viss tangent) … försökt förstå oss på politiken eftersom vi ju måste ta vårt ansvar och rösta i september.

– Jag vet inte!
– Jag vet inte heller!
– Jag har aldrig förut varit så här osäker!
– Inte jag heller!
– Vem ska man tro på?
– Och vad ska man fokusera på?

Sa vi, ryckte på axlarna och åkte ner till stranden.

Politik? Näääää, jag är fullt upptagen med att gräva ner mig.

– Men kom igen nu. Hur ska vi tänka?
– Så här: tågförbättringar, cykelförbättringar, sjukvårdsförbättringar och skolförbättringar är prio ett, två, tre, fyra.
– Kan man baka in allt i ett ord? Miljö?
– Mjäh. Då tänker man mer på plastnedskräpningen i haven.
– Usch ja. Det kanske kanske kan sammanfattas i ”det var bättre förr?”
– Hihi.
– Och så måste man nog se på alla tv-debatter.
– Nä, fy fan. Gräl. Där går gränsen.
– Ja, kom så åker vi och badar!
– Matsäck!

Vi ryckte förstås obekymrat på axlarna och satte iväg.

Osvettig ost och knastrig gurka! Kylklampar is da shit!

Stärkta av ostmackorna med gurka och sand, fortsatte vi:

– Tänk om vi kunde på ett sätt att tjäna pengar.
– Ja, bara sådär TJOFF.
– En uppfinning!
– Alla uppfinningar är redan uppfunna.
– En bok.
– Alla böcker är redan skrivna.
– En låt som spelas av alla i femtio år framåt.
– Ja. Det kan ju inte vara så svårt.

Sedan skrattade vi rått åt vår egen dumhet, ryckte på axlarna och satte oss att njuta av solnedgången.

Bild att ta fram i november.

– Men tänk om ett politiskt parti kunde koncentrera sig på just det som just vi bryr oss om.
– Mmmm. Pengar.
– Nej, cykelvägar!
– Förlåt, javisst.
– Och tåg.
– Tänk om de kunde lägga räls på alla gamla tågsträckor som fanns förr i tiden!
– Och tänk om alla snygga skor var foträta och hade inbyggt skoskavsplåster!
– Ja! Hm. Där har vi ju en uppfinning.

Sa vi och ryckte på axlarna för 300:de gången denna vecka. Jag gav mig iväg för att åka hem och sitta på försenade tåg. Tankar på politiken, pengabekymren och plastnedskräpningen for all världens väg och livet lekte samtidigt som solen lyste och alla blommor blommade.

Men så hann verkligheten ikapp.

Jag tappade min stora temugg och såg allt te rinna ut på perrongen.

Ack. Det var bättre förr, när jag inte hade kommit på tanken att resa med en stor temugg i handen.

Share
24 kommentarer

Fopoll med damerna i EM

Hur ska detta nu gå – att simultanrapportera från en EM-fopollsmatch när jag helt saknar kunskaper om spelarna? Men de har ju så jädra coola namn, så jag måste:

Glas, Ilestedt, Angeldal, Björn, Rytting-Kaneryd, Blackstenius, Rolfö, Falk, Seger, Bennison, Schough. (Okej, några andra heter lite mer vardagligt Lindahl, Ericsson, Andersson, Asllani, Musovic, Sembrant, Nildén, Kullberg, Jacobsson, Blomqvist och Rubensson.)

De ska lira mot Portugal, som fick Rysslands plats för att ni-vet-vad, och oavgjort kan kanske räcka för att inte åka ut. Men jag tror att vi vinner med 3–2. (Vad jag baserar det på? Tja, den slutställningen låter som en intressant match, ba.)

Bollen är i alla fall rund. Avspark kl 18.

Nu lyssnar jag på kommentatorerna strax före avspark:

– Kan det bli seger utan Seger?
– Portugal har gjort ett supertaktiskt byte och tagit in den lite sämre målvakten för att hon är längre (176 cm) eftersom det svenska laget är så långt.
– Svenskarna måste springa på varje boll.
– Och pressa hårt på bollhållarna.
– Portugiserna växer i våra ögon och jag tror att dom själva känner att dom växer.

Jahaja. Vi är långa! Hurra!

Alla ser inte jättelånga ut. Men ögonfransarna! OJ vilka långa ögonfransar!

’01
Pfuiiiiiitt! Efter blott några sekunder far vi omkull så det tjongar i gräsmattan och alla som kan, slår ut med armarna och vrålar STRAFF!

(Det blev ingen.)

’04
Nu anfaller vi jättttesnabbt och coolt igen och Rytting-Kaneryd far med dobbarna först in i den långa (176 cm) målvaktens fötter. Kanske har hon även långa fötter?

’08
En jättemegasuperstor skillnad mot matcherna med herrlaget (som jag ju är så van vid) är att Sverige ju anfaller hela tiden, snor bollar på löpande band, sparkar omkull portugiserna hela tiden. Nu föll en portugis (Dolores Silva) så brutalt att hon ligger kvar och kräks något som ser ut som jordgubbsyoghurt på gräsmattan.

Och vips, är hon uppe och springer igen. Får vatten av en coach. Spottar och frustar och spelar vidare.

Men hm. Den som glidtacklar mitt i kräkset om en stund, kommer att halka flera meter.

’16
Ingen utom jag verkar ha sett jättekräkningen. Nu ligger Jonna Andersson och kippar efter luft på just den platsen. Hm.

En Jessica Silva (som inte är släkt med Dolores) lider med Jonna. Som hittade tillbaka till luften och hoppar upp och spelar igen!

’18
Nu hände nåt alldeles fantastiskt: Sveriges statsminister fick gult kort! Magdalena Andersson!

Jaså, kommentatorerna sa fel namn. Magdalena Ericsson skareva.

’21
Sverige gör 1–0!!! Angeldal tjongar in den efter en hörna!

Hurra!

’31
Portugisiskan Amado får en dobbfot av en svenska på ovansidan av foten och måste bytas ut. Kommentatorn konstaterar att ”det där ser oskönt ut”.

Nu kommer hela Englands bårbärarstab in på planen. De bryter båren i fyra delar, krånglar och leker plockepinn ett tag; spelaren som har ont i foten kan inte ens sitta upp. Försiktigt, försiktigt lyfts hon upp i båren som nu ser ut som en skidsläde. Ett helt hundspann med funktionärer bär bort henne med silkesvantar och mockasiner.

’43
Ssssccchhhh, vi gjorde ett underkänt mål. Offsiden var en stortå lång. Ack.

Asllani är överallt, överallt. Hon klackar bollen, hon snor den, hon kastar sig fram, hon far som en vante och skjuter hörnor och frisparkar. Snart gör hon fan mål.

Nej, hon passar fram till ett mål! Angeldal igen! Sverige leder med 2–0!!!

Portugals coach är lite bekymrad.

’45
Allt tjorvande med båren och kräkpausen gör att det är hela 7 minuters extra speltid innan det blir halvtidsvila. Alla väntar nu på att Portugals långa målvakt (176 cm) ska kasta ut bollen. Rätt som det är, går hon utanför målområdet och sparkar ut bollen istället! Men nu kommer di svenska damerna och spelar kina-schack med bollen och …

Hoppsan! Mål igen! Pfuiiittt! Vi leder med 3–0!

Halvtidsvila!

’50
Jösses – har de kortare halvtidsvila inom damfotboll? Jag hann knappt ta för mig av maten här hemma, så var det dags att lira igen!

’53
Jag kom precis i rätt tid! Straff för Sverige efter en portugisisk hands! Torkar persilja ur mungipan och vitlökssås ur ögat. Nu jävlar! Asllani! Över den väldigt långa (176 cm) målisen nu! Ja!!! Vi leder med 4–0!

Kolla vad nära stolpen! (”Den smeker insidan av stolpen” hade Arne Hegerfors sagt.)

’61
Sverige gör … mål? Eller inte? Kanske …? Det var en snygg nick, men kanske är det offside? Den förnicklade målkameran avgör – den som heter VAR och i rummet med den sitter massa polacker som nu svär och lever rövare och inte kan bestämma sig. Ack, det var Blackstenius igen – hon som fick ett mål bortdömt tidigare. Och … nej, det var offside: inget mål.

Jädra polacker. Vi leder med blott 4–0 och alla säger att portugiserna är ena jävlar på att komma tillbaka efter ett underläge. Minns ni Bragden i Berlin när herrarna låg under med 4–0 och till slut fick oavgjort 4–4? Det gör jag.

’70
Nu byter Sverige. Bennison och Hurtig pratar med den andra inbytta – Schough – och enas om att de alla tre har coola namn.

Vattenpaus! (Det är så rysligt varmt i England. Det är som i VM 1994, när vi grävde brons i USA och alla drack vatten så att de kände sig som vattenlik.)

’80
Jahaja. Nu är det tio nervösa minuter kvar om Portugal ska göra massa mål, som alla säger att de ska. Deras coach slår ut med händerna och skakar på huvudet. Precis som man INTE ska.

– Hallå, man ska peppa och skrika och tjoa och påpeka att mittfältet inte ska komma i kläm samt applådera och kasta vattenflaskor omkring sig!

Säger jag till tv:n.

’90
Äntligen gör Blackstenius ett godkänt mål! Sååååå snygg lobb över den jättelånga (176 cm) målvakten! Vi leder med 5–0 och nu ska det tammetusan till mycket för att Portugal ska hinna göra fem mål på två minuter!

Portugals coach har en bekymmersrynka djup som Marianergraven i pannan. Slutsignalen går och han ser ut som om han behöver en kram. Åh, han kramar sig själv.

Det var då för väl.

Heja Sverige!

 

Share
19 kommentarer

Städa, städa på en freda’

Att Pippi Långstrump och Mary Pickford skurade golv med borstar på fötterna har alltid varit en inspiration. Jag tänker mig att jag skulle kunna hänga tvätt genom att kasta pilar på kläder som nån håller upp mot en trävägg. Eller damma böcker genom att helt enkelt välta hela bokhyllan.

Det hela faller förstås på att jag prickar rysligt dåligt med pil och att alla bokhyllorna är väggfasta.

Men idag! Idag kom jag äntligen på en kul städning!

Problem:

De fyra sängarna i ”Stora barnrummet” är obebodda sedan tre år. Någon strögäst, 320 gosedjur samt lagret med reservkuddar och dito täcken ser till att vi inte får för oss att göra träningslokal av hela alltet. Strax intill har vi vår Zoom-studio där hundratals sessioner har hållits sedan mars 2020. Men nu har det blivit så dammigt bland alla gosedjur att mina ögon går i kors av o-mysfeeling.

Bild från 2010 – dåvarande åttaåringen har ramlat ur sängen.
Bild från 2018, när den dåvarande 18-åringen bjöd hem 17 sovgäster till huset.

Det är i säng nr 1 som alla gosedjur bor i. Nu skulle man ju kunna tänka sig att det är läge att rensa ut, slänga, ge bort och i största allmänhet modernisera rummet så att det är värdigt det mogna föräldrapar vi faktiskt är.

Ha! Nä!

Lösning:

Allt kastas ut genom fönstret! På vägen ner luftas alla nallar, kaniner, dinosaurier och ekorrar! När de landar på marken utanför skakar de av sig massa damm och sedan kommer jag med en mattpiska och bankar skiten ur allt!


Tjugofyraåringen filmar, Tjugoåttaåringen kastar glatt ut de första grejerna. Man ser den ickefungerande Hesafredriktyfonen på taket. (Ignorera att huset behöver målas. Det finns en plan!)

De runda ”bollgubbarna” köpte jag för nästan ingenting runt 1997. De är 21 till antalet och Lasse Åbergs mjukisdjursdesign av Globen.

Reflektion:

Det här var ju jättekul!

Tjugofyraåringen slår sin ömme fader i rumpan med mattpiskan. Nittonåringen har gömt sig av pur genans.
Grannens katt smet in i huset, upp till oss på ovanvåningen, tog ett skutt upp i fönstret och såg där ut att hålla en liten diskussion med sig själv: var han månne ett gosedjur bland alla andra och skulle han kanske kasta sig ut genom fönstret?

Barnen (som ju inte är barn utan 19, 24 och 28 år) tjoade och skrek:
– DEN HÄR KANINEN! Den är så ful!
– Kolla vad jättekul, den här ekorren fick jag genom att lämna in massa toapapperslappar till Serla!
– Åååh, den här låter för den har bjällror på insidan!
– Den här hunden fick jag 1971 och blev så besviken eftersom den är så stickig.

Det där sista var förstås jag. Hur ska man kunna gosa med ett mjukisdjur som känns som en enebuske? Jävla barndom med halm i skorna.

– Oh, kolla, den här kudden låg mot en lampa som brände hål!

Och detta var ändå EFTER den stora branden, så vi borde ha vetat bättre …

När allt dammande var färdigt, släpade vi upp alla gosedjuren igen. Huff, puff, stånk och ”varför gjorde vi det här?” samt ”hoppas att ni får många barnbarn” muttrades det i leden. Den allra sista var en liten gosefisk (Doris), som togs omhand av Tjugofyraåringen. Han bestämde sig för att återbörda den lilla samma väg som hon kom ut, och kastade upp den med alla sina fina muskler mot fönstret.

Och missade komplett – fisken Doris landade på taket!

Vi slog våra kloka huvuden ihop, gick runt huset för att se om hon kanske hade rullat ner på gräsmattan, ojade, suckade och bestämde att ptja, vi klarar oss med en gosefisk mindre.

Fast då!

– NÄE! sa Nittonåringen och satte på sig en obligatoriska cykelhjälmen för att klättra upp på taket.

Men ack. Ingen fisk låg på taket. Vi utropade hussorg och kokade te som tröst. Då började det störtregna för sjuttonde gången idag. Tjugofyraåringen suckade och gick till verandan för att se till att inget blev blött. OCH DÄR! Där låg Doris!

Lilla Doris hade flugit över taket, ner på andra sidan och plask! Rakt ner i vattenpölen i den svarta överdraget!

Nu påstår vissa familjemedlemmar att man inte kan vara så himla stark att man kastar fiskar över taket. Men nej – som historien går i framtiden, kommer vi alltid att säga att det var så det gick till och inte alls att nån jädra fågel hittade Doris på taket och tappade henne en liten bit på väg. Pfft.

Share
10 kommentarer

Tvära semesterkast: från Sörmlandsregn till Västkustsol

I förra veckan var det cykling (ett ord som i mina öron alltid låter som ”kyckling”) på schemat. Söderut trampade vi mot slott och herresäten, vilse i pannkakan men med underbart sjöbad, fnitter, skoj och inga missöden. Fyratimmarscyklingen (ah, fyratimmarskyckling skulle kunna vara nåt tjälknölsliknande recept) hemåt mot norr i hällande spöregn var en helt annan upplevelse.

Vi var så fullständigt plaskplöta inifrån och ut, att det kippade i bh:n.
Men ändå var det för somliga oerhört viktigt att sadeln var torr.

Komna till Gnesta, klev vi in på Frösjö Värdshus, plaskade oss fram till ett bord och installerade oss som vore vi hemma runt köksbordet.

Våra vattenlik till fötter samsades under bordet med två vilsna chilinötter.

”Förlåt” sa vi till personalen när vi drog av oss jackor och tröjor, som fick vridas ur ute vid entrén. ”Pffft”, sa personalen leende, som tydligen hade varit med om att ta emot trötta cyklister förut.

– Jag ber om ursäkt för pölen här, det ser nästan ut som om jag har kissat på mig, sa jag.
– Vill ni att vi tänder en brasa åt er? sa personalen lugnt.

Tio minuter senare stekte vi skor och en ljuv doft av gummi spreds i restaurangen.

Men vi kom obegripligt nog – trots förbiskvättande lastbilar på 80-vägar – helskinnade hem.

Och så gick ett par dagar. Vips, hamnade jag med den djefla mannen i en bil som for tvärs genom Sverige till en båt som tog oss till en krabbfylld fiskebod på Hästvom (Hästvam, Höstvomb, Höstvamb) på Västkusten.

Båtbild! (Vi har inte åkt särskilt mycket båt någon av oss, så det här är en ovanligt syn.)

Solen skiner, krabborna står som spön i backen och de vita skrattrynkorna avtecknar sig numera som modern konst i hela ansiktet.

Den djefla mannen tittade maten djupt i ögonen. (Det konstaterades snabbt att den här var på tok för liten. Han fick gå till säters och äta sig fet.)
Men de här godingarna … Krask, knak, slurp och smask. Sa inte krabban.
Uppe på den öde ön Trinisla (förr kanske tre öar, numera tre ötoppar) hade ett mystiskt stenrep klämt sig ner i en skreva.

På Hästvom kom Försvarsmakten en dag för många år sedan och sprängde bort ett värn, som hade funnits på platsen sedan åtminstone andra världskriget. Pang bom tjoff, så var det bara massa sten kvar av bunkern.

Men till platsen kom Herr Gabriel efter en tid och började lägga stenarna snyggt runt betongen. (Han är dock inte helt färdig än.)

Det är Tjugotvååringens pojkvän – Starke Arvid – och hans familj som hyser oss i detta skärgårdens himmelrike. Men är allt verkligen bara idyll, skönhet, god mat, båtfärder och spännande klippformationer i dessa trakter runt det mordfyllda Fjällbacka?

Nej, nyss hittade jag en jättedöd fågel.
Share
25 kommentarer

Cykla från Södertälje till Nynäs slott!

Det ska mycket till innan man bänglar iväg på en cykel.

  • När vi kör vilse med bil, fnittrar vi lite och rycker på axlarna.
  • När det börja regna under dessa vilsekörningar, sätter vi på vindrutetorkarna och höjer bilradions volym.
  • När det under en bilfärd blir lite uppförsbacke märks det möjligtvis på att det rycker lite i gaspedalsfoten.

Men under en cykelutflykt som sägs vara ”tja, fem mil” blir det lite besvärligt om man missar en avfart under ett skyfall i motvind på grusväg som bara har uppförsbackar. De där 5 milen blev 10 mil. Google säger att det hade tagit 15 timmar att sträckan. Vi cyklade i tio timmar …

Fantastisk bedrift ju!

Men … tänkte ni nu. Människan bor väl inte i Södertälje? Nejdå. Vi tog tåget som man får ha cykel på – som jag berättade om tidigare. Säkerhetsbältena som man förankrar cyklarna med var trasiga, så vi satte oss i trappan intill för att hålla ett öga på våra fullpackade tvåhjulingar. (Konduktören beordrade oss att stå eftersom det är ”förbjudet att sitta i trapporna”.)

Killen i shortsen berättade att en gång klämde de luttrade pendlarna helt emot reglerna in 13 cyklar här.

Inte en enda gång tappade någon av oss humöret – vi bara cyklade vidare och sjöng gamla slagdängor från 1970-talet. Svensktoppen gav oss en gedigen trallgrund att stå på, t.ex.

  • Vad har du under blusen, Rut?
  • Moviestar
  • Satellit
  • Rulla in en boll och låt den rulla
  • Icko-icko
Ibland såg det ut så här på vår resa söderut.
Ibland var det så här ljuvligt.
Ibland fick vi ge oss ut bland bilarna, men på en rejäl vägren.
Ibland hade vi tyvärr inget annat val än att cykla på 80-vägar där lastbilarna körde förbi oss i 100 knyck så att vi kände hur vi höll på att sugas in i hjulhusen.
Och på en liten sträcka fick vi åka färja! (Mina reskamrater Kicki och Eva ser lite lätt sammanbitna här, men vi hade inte ätit och var dessutom blöta – nyss komna ur ett spöregn.)

Strax efter det pittoreska Trosa gav vi oss ut på Näckrosleden, vilket kan rekommenderas om man är läskunnig, har skarp syn, fenomenal fokusork och dessutom inte distraheras av ett hällregn med droppar stora som persikor. Titta på kartan ovan hur vi irrade ut på en udde, och titta sedan på nästa bild.

Glad som en lärka var jag här eftersom jag trodde att vi snart skulle vara framme, eftersom jag precis hade upptäckt att salt, intorkad svett rann ner i munnen pga. skvalregnet och eftersom jag inte hade den blekaste aning om att vi var HELT bortitok.

Vi stannade till och talade med en snäll man som skulle ut och åka kajak:

– Jag såg när ni kom susande förbi mitt hus där borta i korsningen när ni skulle ha svängt av och så tänkte jag ”vad bra att det finns fler galningar än jag här i världen”. Men ni är inte de första som kör fel – det här är väldigt vanligt.
– Skulle ha svängt av?

Vi cyklade tillbaka till korsningen där vi ju ”skulle ha svängt av” och fann att skylten höll på att trilla omkull, att den inte syntes alls från hållet vi kom, samt att vägen var avstängd av en av Sveriges mer brutala bommar. Låst och helt omöjlig att runda på sidorna.

Men, kan ni tänka er, även här höll vi humöret uppe! 
Två minuter senare såg cykel-leden ut så här.

Cyklande på denna väldigt smala och guppiga kostig, ringde min mobil.

– Ooooh, det är Facetime, skrek jag. Jag måste svara! Det kanske är Freja!
– Okej! sa Kicki och Eva och tog fram sina mobiler för att checka av kartan och leta efter kostigen.
– HALLÅÅÅÅ! skrek jag till barnbarnet på skärmen – den en månad gamla Freja.

Och sedan föll jag handlöst in i en taggbuske.

– Titta, farmor sitter i en buske! sa jag till Freja, som dock sov djupt och inte alls var särskilt imponerad.

När vi en stund senare cyklade genom en kohage, träffade vi en dam i morgonrock – på väg att ta ett eftermiddagsdopp. Hon bekräftade det som kajakmannen hade sagt – väldigt många cyklister irrar runt i trakterna.

– Men vi brukar bara peka dem i rätt riktning. Är det inte vackert här?

 Här sjöng vi ”Har du ont i magen, gå till Per i hagen”.
Plötsligt försvann regnet, fåglarna kvittrade, cykelvägen var bred och kartan stämde med verkligheten!

Så kom vi då äntligen fram till vandrarhemmet Bränneriet, där vi fyllde vårt rum med blöta persedlar, tio kilo mat & vin, där vi förgäves letade efter wi-fi och satte oss att lyssna till naturens ljud.

Gardinen där  borta är vårt medhavda myggnät, som vi har tejpat upp med silvertejp.

På sådana här ställen kan man bli alldeles nipprigt lycklig och galen. Såpass illa kan det bli att man förändras i själ och hjärta och plötsligt inte tar närbilder på döda grävlingar, läbbiga mögelostar eller trassliga elledningar.

Undergången är nära; kan ni begripa att den här bilden tog JAG denna ljuva sommarkväll. Pelargoner!
Share
19 kommentarer

Stolleprov och några parenteser

Sommarn glider på plats. Det regnar och svettas och öppnas champagne i buskarna härikring. Kriget i Ukraina känns avlägset fastän vi väl alla vill ge en hjälpande hand. I USA har politikerna blivit spritt språngande galna och rest 50 år tillbaka i tiden. Sveriges basketlandslag slog igår nästan världen med häpnad (se bilden här ovan), men bara nästan. Allt går i ett rasande tempo – och om vi inte stannar upp kommer det att vara år 2032 alldeles strax.

Därför tänkte jag berätta om fullkomligt ointressanta banaliteter och parenteser som bara kommer att försvinna i dåtiden om jag inte skriver lite om dem.

Några parenteser

Nittonåringen (den yngste, som ju var fyra år alldeles nyss) bakade tillsammans med några polare en tårta till alla. Strax före servering skulle de snabbt kolla upp nåt i ett uppslagsverk i vardagsrummet – och när de kom tillbaka till köket stod grannens katt och smörjde kråset.

– Schas katta! skrek alla närvarande.

Medan katten sprang till skogs (och sedan kom tillbaka), skar vi bort det kattkontaminerade och åt upp resten. Alla överlevde.

Jag går fortfarande på basketpromenader varje dag. En gång såg jag plötsligt och helt oplanerat ut som om jag hade varit hos frissan inför en bal. (Okej, jag har inte varit på så jättemånga baler.)
På en av promenaderna ute i Åväbbla, stötte vi på en stadig bänk med denna skylt. Vi lydde.
I torsdags var jag på herrmiddag på ”Bryggan” långt ute i Bromma, där jag fick den godaste torskryggen min mage nånsin skådat. Varm rekommendation! (Men kolla så att årtalet på vinet stämmer med årtalet i menyn.)
Väl hemma igen träffade jag på en groda. Jag letade efter någon att säga ”du vågar aldrig äta den räliga grodan” till, men ack. Gösta och Hasse var lika döda som grodan.
Min pappa, som har en alzheimerdiagnos, kom och bodde hos oss ett par dagar. Tips till alla: ett sånt här uppsatt schema hjälper minnet och hågkomsten på traven på ett magiskt sätt!

Ett minne som jag har berättat om förut, är när Frank Andersson 1977 tog VM-guld med en halvnelson fastän han hade jätteont i armen. Jag fick inte titta på detta eftersom det var efter sovdags, så jag stod i hemlighet och kikade in genom dörrspringan till tv-rummet hemma i Luleå. Pappa hejade och gladdes till VM-guldet medan jag bet mig i tungan och försökte att inte ge ett pip från mig.

Nu när pappa var på besök, satte jag på en gammal dvd med ”Sveriges största idrottsframgångar”, som vi båda två fann oerhört intressant – pappa till och med hejade på Gunnar Larsson (OS 1972):

– Han simmar oerhört bra – jag tror han tar det!

När Frank Anderssons match dök upp i bild, placerade jag mig strategiskt och tog den här bilden från dörrspringan …

Stolleproven då?

Whiskyprovning med spanjoren. Faktiskt nästan aldrig en bra idé om man vill få nåt gjort dagen efter.

Imorrn sätter jag mig på cykelsadeln klockan halv åtta på morgonen. Med två kompisar ska vi ta oss via grusvägar sisådär nio mil söderut.

Det har vi aldrig gjort tidigare. Cyklarna är gamla damtrallor precis som vi – och om vi klarar av det utan större missöden kommer en utförlig rapport vad det lider.

Under tre dagar ska vi cykla Södertälje–Nynäs slott och tillbaka.

SMHI påstår att det ska bli rena rama skitvädret. Men pffffffft, liksom. Då sätter vi grenar i frisyren, tar tåget hemåt och dricker whisky vid köksbordet istället.

Share
9 kommentarer