Hoppa till innehåll

Ära vare gud i höjden; detta har vi gjort i slöjden

Av mina fyra träslöjdslärare i grundskolan hette tre Sune, och alla saknade de ett finger. Vad den fjärde hette minns jag inte alls, och dessutom hade han elva fingrar för att kompensera för de andra.

Av mina fyra syslöjdslärare minns jag bara en: Siv. Hon snålade på tyger men var frikostig med kuddfluff, varför vi alla gjorde små, stenhårda kuddar som mest liknade nåldynor. Siv nålade i en sanslös hastighet när vi hade nålat fel, vilket fick oss att nåla bedrövligt bara för att få beundra Sivans snabbnålning.

Alla dessa Sunar och Sivar ler i sina himlar när jag nu ska redovisa de slöjdspår som vi har hemma i huset. (De utflugna barnen har tack och lov stökiga föräldrar som inte har börjat döstäda [förfärligt ord] än.) Vi börjar med obligatoriet: smörknivarna!

Smörknivarna som de fem barnen gjorde. Analys: tre följde instruktionerna och två hade en friare smörknivsvision. Osthyveln (en bonus mitt i smörknivsredovisningen) har ett snyggt handtag som har spruckit, men om man kniper åt riktigt hårt går den att använda.
Ett jalusiskåp som har potential: jag kanske ska laga överdelen där?

Ett hörnskåp med fina fornmålningar, som jag skam till sägandes inte har satt upp än trots att det nog tillverkades runt 2010.

På ovansidan står ”Till mor & far”, men när jag såg det läste jag fel eftersom jag inte alls  identifierade mig som en mor. Jag utbrast glatt till ätteläggens stora besvikelse:

– Åh, ett skåp till morfar!

En sned hylla, kanske inspirerad av möbeldesignern Dylan Gold?
Hyllplanen sitter i alla fall rejält fast!

Helt tvärtom har vi här en underskön dockpjäs som konstnärsbarnet i familjen designade och snickrade till.

Inga spikar, bara träplugg – och med ett enkelt handgrepp genom att flytta på en av pluggarna, blir dockstolen en säng!
Någon kreerade ett flygplan med intressant text på.

Min djefla man (vars initialer ju är OB) har sparat två slöjdkreationer trots diverse flyttar:

En påse. Notera att OB blir ansiktet på en dödskalle på ett för honom då sinnrikt sätt.
En orm!

Själv har jag trots elva flyttar 1982–99 kvar en två meter lång halsduk, en låda med hänglås, en ryggsäck med broderade björkar, två kjolar och otalet hårda kuddar samt en basketspelardocka som inte alls ingick i Sivs undervisningsplaner, men som hon ändå godkände.

Till vänster ser ni basketspelaren: Ray Tarnowski, som hade storlek 53 i skor och fick specialbeställa trätofflor som sedermera kunde användas för att värma upp en normalstor villa med vedkamin. Han behövde en docka!

Dockan visades upp för Ray, som tackade och fick en tår i ögat. Jag tror att det var meningen att han skulle få den som gåva, men här är den ju fortfarande hemma hos oss som en trevlig vodoovariant.

Fantastiskt likt, för det var precis såhär han gick klädd, den gode Ray.
Men! Detta slarv kan inte Siv ha godkänt.
Min hemlislåda, som under alla år hade ett hänglås som var så litet att man hade kunnat klippa upp det med en nagelsax. (På locket står det CS för Charlotte Stenson, som jag ju hette då.)

Pappa (f. 1937) berättar ofta att han inte är särskilt händig, men att han i skolan på slöjden byggde en modellbåt med gjuten blyköl, taljor och fock och segel. Den blev så fin att han fick den utställd på skolan. Men så blev den blev stulen! En liknande historia har Olle om sin farfar (f. 1908), som höll på att snida till något i träslöjden. Rätt som det var hade någon stulit trästycket, så han fick börja om. På den nya biten skrev han:

Den som denna bräda tar
honom jag i näsan drar.

Då fick han stryk av slöjdläraren.

Jag fick i alla fall inte stryk av lärarna, även om vissa av slöjdmagistrarna hade ett starkt pennalistiskt drag. Ett annat sorgligt slöjdminne är förstås när den nuvarande Tjugoettåringen skulle göra en kudde.

Berätta gärna om – eller visa upp – era slöjdade ting! (Om det är svårt att ladda upp en bild i kommentarerna kan ni skicka den till mig så fixar jag!)

Share
Publicerat iBloggen

51 kommentarer

  1. fridasform

    Vi skulle sy byxor, och jag valde ett tyg och stl 122, lagom för att ge bort till min då näst yngsta kusin. Min slöjdlärare Ingrid lade ut mönstret på tyget, och jag fick själv enligt konstens alla regler nåla fast fast mönstret, rita klippa och sy alla delarna. När fickorna var där och gylfen klar, hällorna på plats och knapphålet uppklippt håller jag upp byxorna framför mig för att beundra mitt arbete , DÅ upptäcker jag att mönstret matchar, det är mönsterpassat in på millimetern. Erkände det inte då – men respekten för vad min slöjdlärare faktiskt kunde förändrades. Respekten för kunskapen. Men vi älskade att retas med henne.
    (Vilket fortfarande har är en enorm respekt för hantverkskunnande!)

    Byxorna med Kobojs och indianer, på blev så snygga att jag inte riktigt ville ge bort dem, men det gjorde jag, dumt nog för jag tror aldrig att de användes av kusinen….

  2. Anna

    Jag hade två syslöjdslärarinnor som hette Doris. Doris 1 lärde sig virka som en vänsterhänt för att i sin tur lära mig. Tack, Doris! Doris 2 berömde en blus jag sytt. I själva verket hade jag smugglat ut den och låtit min sömnadskunniga mormor hjälpa mig med de knepiga delarna.
    I träslöjd hade vi Gunnar Petnoga. Om honom tyckte jag inte.

  3. hyttfogden

    ÅÅÅÅÅ jag älskade syslöjden, det var så roligt och fortfarande har jag kvar en rödvitrutig tygpåse med dragband som jag sydde för att förvara mina sysaker i. Mamma hade tummen mitt i handen men mormor hjälpte mig och sy- och handarbetsintresset hoppade över en generation men jag har burit med mig hela den kvinnliga sy-,stick och virktraditionen vidare genom livet.

    Det var allt bra orättvist att pojkar fick ha träslöjd. Det tyckte jag skulle ha varit väldigt roligt men det har jag tagit igen under åren…
    Mina två, födda på sextiotalet, tror jag hade undervisning i båda grenarna men vi tjejer födda på fyrtiotalet fick allt hålla oss till tyger och garn.

    Min välvilliga moster med två flickor några år äldre än jag (och lite smalare) skickade avlagda klänningar till mig. Jag tyckte dom var ganska fula så jag sprättade isär dom och sydde små piffiga förkläden att ge bort i julklapp. Kusinerna fick varsitt och jag undrar ibland än i dag om de kände igen tygerna, men de sa aldrig nåt om detta och så småningom upphörde deras leveranser. Moster förstod nog.

  4. Ökenråttan

    I realskolan i Sundsvalls högre allmänna läroverk hade jag samma slöjdfröken som min mamma hade haft. Mamma var hennes Star Student och jag var helkass. Så kan det vara.

  5. Hehe, jag läste fel och trodde att Hyttfogden skrev att hon sydde en tygpåse ”för att förvara min syster i”.

    Förr tänkte jag ”äsch, man behöver väl inte ha slöjd i skolan”. Numera tänker jag att man borde ha slöjd varje dag i skolan.

  6. Båthuspernilla

    Slöjd är inte bara kul, det är ofta jättebra matteträning. Tänk att ge dem insikten att centimeter i matten är detsamma som centimeter i slöjden. Teori och verklighet möts och skapar magi i barnens hjärnor.

  7. Hyttis, dina virkade schalar är mycket uppskattade under svala kvällar på landet!

    Mina textilslöjdalster är alltför sorgliga för detta forum (och alla andra fora). Och trots att jag är uppväxt i en snickarverkstad kan jag inte åstadkomma något alls i träslöjdsväg.

  8. I morse skulle jag (som ju kan renovera hela hus) sätta upp en pytteliten hylla bredvid bebissängen eftersom ett barnbarn kommer på besök från Skåne.

    1. Jag satte upp hyllan, skådade mitt verk, fann att det var gott och gick ut ur rummet.
    2. Hyllan ramlade ner. Det visade sig att väggen är byggd av extremt smal gipsskiva som inte alls gillar gipsskruv.
    3. Snabbt hivade jag fram borr och gipsankare och satte igång mitt värv. Insåg att jag borde ha ätit frukost först, för allting trilskades.
    4. Klev på gardinerna, halkade till, tog stöd i … gardinerna.
    5. Gardinerna ramlade ner, gardinfästena släppte (samma gipsskiva där, även om den håller om man inte gör ett cirkusnummer som jag).
    6. Klämde mig på gipsskruvetången som jag tydligen fortfarande höll i (som stöd?).
    7. Insåg att rummet som 30 sekunder tidigare ju var helt beboeligt nu såg ut som efter en jordbävning.

    Sensmoral: ät frukost, annars ramlar gardinerna ner.

  9. PK

    Extrem smal gipsskiva? 120 cm bred är väl standard, passar på en vägg med reglar på c-c 60 cm . Vill minnas att det finns skivor med en bredd på 90 cm. Numera används väl aven skivor med en bredd på 60 cm, dom är lättare att hantera än 120-skivor, som är duktigt tunga. Det kanske finns ännu smalare? Men hur kan bredden påverka hur väl det fungerar med gipsskruv? Tjocka skivor tycker nog mindre illa om gipsskuv än tunna skivor. Men smala?

    (Ja jag förstår vad du menar. Men det här är väl en språkblogg?)

  10. Ökenråttan

    Vad är en mulsucker? Tydligen ett svenskt ord, möjligen med anknytning till öl. Hjälp!

  11. hyttfogden

    Kommer fru Lotten att kvalificera sig som ”nya Papphammar”. med tanke på att hon verkar ha tingen emot sig och ramla och snubbla och riva ner och röra till?

  12. Ja, med glatt humör tar jag mig an vilka problem som helst, även om jag trillar och faller och klämmer mig!

    (Nyss fick jag upp hylla och gardiner plättlätt utan mankemang eftersom det är så himla mycket lättare att fixa och dona när man varken är hungrig eller trött.)

    Ökenråttan! Enligt Idun (s. 40) från 1906:

    Alla de mer eller mindre mörkhyade folkslag, som kanta Medelhafvets stränder, kallas af den svenske sjö- mannen med ett gemensamt namn för ”mulsucker”.

  13. hyttfogden

    Men var kommer ordet ifrån? Kan det tänkas ha att göra med någon slags sjöfågel, som tordmule eller liknande i överförd betydelse. Ungeför som engelsmäns benämning på fransoser ”frog eaters”?

  14. Ninja i Klockrike

    Eftersom jag var utpräglad tvärtutimot redan som barn, valde jag träslöjd på högstadiet. Jag gjorde aldrig något fruktfat av en plankbit eller nåt annat standardartat, och jag har bara två alster kvar. Det ena är en ring i silver föreställande ett äpple. Den hade jag ofta och länge tills den hade krympt för mycket.
    Det andra är en fjäril i emalj på kopparplåt, monterad på en bit tallstam.

    Syslöjd då? Jodå, en hel termin. Vad jag åstadkom kan jag absolut inte påminna mig.
    Sen hamnade jag i den där skolan för vanartiga barn jag fordomdags berättat om. Där var det träslöjd som gällde, och kombinationer av slöjd och konst. Vi gjorde linoleumtryck, batik på tröjor och annat 70-talshantverk. Det har gett mig avsmak för linoleumtryck för ett par livstider framåt.

  15. Magganini: Tack för omtanken! Och nej, det är helt misslyckat och jättedumt. Till mitt försvar måste jag påtala att jag ju inte vet att jag är på väg mot en Papphammar-situation utan hela tiden tror att jag kommer att vara lugn och försiktig och att allt kommer att gå jättebra och inte en enda gardin kommer att falla ner på mig!

    Ninja: Vilken ring!

  16. Börje hette min slöjdlärare. Honom hade jag i träslöjd från första till nionde klass. Syslöjd hade vi de första fyra åren med vår klassföreståndare och i klassrummet så det var inte tal om symaskiner eller annat avancerat.

    På avslutningen i första klass fick jag premium i träslöjd: en hammare.
    På avslutningen i andra klass fick jag premium i trä- och syslöjd: en hovtång.
    Min pappa hade omåttligt roligt åt att jag nu kunde dra ur alla spikar jag spikat.

    Mina alster (detta hemska ord!) voro många. I träslöjden fick alla börja med att göra en likadan bricka. Man fick en plywoodskiva som man skulle sätta kanter och handtag på och som man sedan skulle måla. Sedan fick vi arbeta friare. Det fanns pärmar med massor av ritningar på fina saker man kunde göra, det var bara att välja och få idén sanktionerad av Börje.
    I sjätte klass byggde jag en mandolin. Det tog hela året och jag minns att det värsta var att hyvla halsen som var av björk. Kroppen var kantig oh byggd av plywood. Den lät inget vidare och fick gå till återvinningen när mina föräldrars hus såldes.

  17. Renoveringsgips kallas de tunna (6 mm) gipsskivorna som är utmärkta att dölja tidigare husägares fäbless för glasfibertapet. Mycket enklare än att spackla men skivorna blir lite klena som enda väggmaterial.

  18. Två av de fem barn-smörknivarna här i huset luktar ene, Nilla Tankebubblor! (Man undrar ju vad de andra är av.)

    Då måste jag fråga, Niklas: Du är ju hantverkare idag – men har inte varit det hela livet. (Vilket vi tackar för; dina anekdoter från filmlivet är fantastiska.) Var det månne så att du redan som liten palt hade silverfingrar, men att du inte insåg det trots alla uppmuntrande premier?

    (Jag fick premium och pris i engelska i några omgångar, men trodde faktiskt att det handlade om ren röta.)

  19. Magganini

    Min syslöjdsfröken i åtminstone låg- och mellanstadiet hette Gunilla. Hon sprang på toaletten och kräktes ljudligt ett flertal gånger per lektion på grund av graviditet. Detta borde inte ha gällt under hela läsåret i flera år i rad även om det är så jag minns det, och antagligen hade jag även andra fröknar.
    Det jag första jag gjorde var en nålbok med ”pärmar” av stramalj där jag fick brodera linjer med olika sorters stygn med olika färger. Några år senare sydde jag en grön klänning med trekvartslånga trumpetärmar. Den var mycket kort. Mycket. Det bör ha varit ungefär 1969.

    Någon enda termin eller kanske ett år fick vi flickor ha träslöjd. Där åstadkom jag bl. a. en handspegel som i och för sig ser hyggligt välgjord ut, men designen blev hårt modifierad av magistern. Min dåförtiden kreativa hjärna ritade en gitarrformad spegel, men se ”nä, det där går inte, sånt glas går inte att skära”. Gubbe.
    Glaset är borta sedan 70-talet, men träbiten har jag kvar. Inte lätt att se nån gitarrform här.

  20. Magganini, jag gjorde en liknande handspegel men med längre skaft (som sedan gick av). Jag tror modellen fanns bland samlingen av ritningar.

    Smörknivar gjorde jag många. Börje sågade ut knivarna och så fick vi fila oh sandpappra. Så småningom kom vi på att det gick mycket snabbare om man använde slipskivan som kunde monteras på svarven men det tyckte inte Börje om att vi gjorde.

    Och Magganinis kräkfröken påminner mig om min kontrabaslärarare som gick ut på toaletten några gånger varje lektion och luktade violtabletter när han kom in. Men han var så gammal att han knappast var gravid.

    Och Lotten, jag vet faktiskt inte men jag har alltid hållit på och fixat och grejat. Lillasyster brukar säga att vi har pill i händerna. Men jag undrar om det var träslöjden som gjorde någon avgörande skillnad.

  21. OJOJOJ vad du har sandpapprat, Magganini!

    Niklasses kontrabaslärare gjorde precis som vi trodde att en av våra lärare i sjuan gjorde. Han gick ut och kom tillbaka och luktade tandkräm. Vi dryftade ”problemet” med vår klassföreståndare som viskade att just den läraren led svårt av ruttna tänder, och att han luktade mycket, mycket illa om han inte då och då borst…

    Fan. Det slog mig just … att … att klassföreståndaren kanske inte talade sanning. En 46 år gammal vit lögn kanske nyss blev påkommen!

  22. Jag broderade en tomte i korsstygn som monterades på nån skiva och hängdes upp som tavla. Den fick min mormor i julklapp. Nu tror jag den finns hos mamma. Fröken hade varit mycket tydlig i sin genomgång av korsstygnsbroderi: på baksidan skulle det bara finnas lodräta stygn. Helst. Jag klurade ut hur det skulle ske även när motivet ”vägrade” så att säga. (Göra överhalvan av stygnet före, och sen krypa under med underhalvan.) Jag imponerade faktiskt på fröken! Vad som gick sämre var den ”utanpåskjorta” som jag sydde i … sjuan? Jag tror inte det finns EN söm på den som jag inte sytt minst två gånger. Numera finns den arkiverad på Nationalmuseum! (Jag är OTROLIGT stolt över detta.)
    den här länken finns allt om bussarongen och annat gottis.

  23. Ökenråttan

    Äldste sonen är mycket händig och broderade så där i 12-årsåldern en korsstygnstavla till sin mormor. Den är ungefär 9 x 12 cm och motivet är en idyllisk stuga med halmtäckt tak i rural miljö. Handarbetet köptes som ett färdigt kit hos Systrarna ? på Humlegårdsgatan. Gossen sydde och sydde. När verket var klart sa han förvånad: ”Vad liten den blev. – Jag sydde med för små pixlar.” Helt naturligt började han sedermera på KTH, datalinjen.

  24. Ninja i Klockrike

    Systrarna Hultgren.
    Ateljén låg på Humlegårdsgatan, och där fanns ALLT, både material och kunskap. Framför allt kunskap.

  25. Ökenråttan

    Tack, Ninja. Och du förstår ju det där med små pixlar; pojken sydde kursstygnen över en enda tråd. Detta skedde i hemmet. I skolslöjden kopplade han om symaskinerna så att en maskin började sy när man sydde på en annan. Jag kan inte förklara riktigt bra.

  26. Båthuspernilla

    Båsbarnet kom för några veckor sen hem med sitt första slöjdalster, smörkniven. Tyvärr gick den sönder vid första användningen och sorgen var stor. Jag kunde snabbt konstatera att det var fel på träbiten hon fått och peppade henne att ta med sig den trasiga smörkniven och visa upp den för läraren. Han bad om ursäkt för sitt misstag. Det var värt mycket för Majas lust att slöjda vidare.

  27. *Skäms*
    Klart det var Nordiska museet!
    De hade en utställning om skolslöjd för ett antal år sen och då bidrog jag. När de sedan skulle plocka ner den så frågade de om de fick behålla min skjorta. Och naturligtvis! Det är roligare att den finns arkiverad där än i något hörn här hemma där ingen kan använda den.
    (Ja, det finns 2nd hand också …)

    Heja Maja!
    Min träslöjdsmagister fick mig att försöka göra laskar i plywood. Kan säga att det var verkligen inte lätt. Och fult blev det. Men andra fick göra i trä och de blev mycket snyggare. Var inte ett av målen att lära sig välja rätt material verktyg och metod? Var mitt arbete då andra till varnagel? Varför just jag?

  28. Brid

    Det är bara precis så stort att det kan knytas om en kudde, för man fick inte slösa på tyg.

  29. Ninja i Klockrike

    Man kan lugnt konstatera att Råttbarnet besitter en obestridlig talang för broderi, för det är inte lätt att brodera över en tråd på aidaväv.

    Yngste sonen sydde också ett örngott i slöjden men eftersom han är mammas pojke och därföre alltsomoftast tvärtutimot består broderiet av en blodig och mycket realistisk knivmördarscen. Örngottet var tänkt som present till storebrorsan, i akt och mening att ge honom de gruvligaste mardrömmar.

    Storebrorsan å sin sida slöjdade en adventsljusstake av dryg halvmetersmodell. En normal furuplanka målades julröd, försågs med fyra ljushållare och tjugofyra mässingsnubb. På nubben ska man räkna ner till julafton genom att flytta en liten lucia. Den är traditionellt försedd med gul piprensargloria, vitt lusselinne och två präktiga vampyrtänder.

  30. Vid ”två präktiga vampyrtänder” drog jag efter andan för att skratta högt, och lutade då huvudet tillbaka såpass att en bakomstående vas föll i golvet – utan att gå sönder!

    Nämen hörni, slöjdämnet skulle vi ju kunna uppehålla oss vid hur länge som helst! (Det ska vi inte.)

  31. Och ändå apropå slöjdämnet:
    Har ni läst det relaterade haveriet på DN:s ledarplats härom dagen där kretinen Susanne Nyström ännu en gång utgjuter sig om praktiska och konstnärliga ämnen och tycker att skolan behöver fler timmar till ”riktiga” ämnen som NO och SO oh inga timmar till praktiska ämnen. Jag vet inte under vilken sten hon bor men så vitt jag vet är forskningen enig om att de praktiska ämnena har en stark koppling till i inlärningen av de teoretiska.

    Så här skrev jag kort på Fejsbok härom dagen. Citatet är slutklämmen på hennes text:

    ”Samtidigt vågar i princip ingen ta bladet från munnen och säga vad som ska bort.”
    Jag föreslår att man tar bort Susanne Nyström från DN:s ledarsida.

  32. Ninja i Klockrike

    Om man läser NO riktigt duktigt kan man bli läkare, men förutsättningarna att bli en riktigt duktig kirurg minskar proportionellt, eftersom man utan slöjd, bild, idrott inte fått träna öga-hand koordinationen till fullo som barn.

  33. Ökenråttan

    Min käpphäst i såna här sammanhang är att man behöver många olika slags ämnen att öva sig på. Hjärnan jobbar olika när det gäller tysk grammatik eller geografi, matte eller historia. I teckning, där får man öva på att samordna ögat och handen, låta handen rita det motiv som ögat ser. I slöjd får hjärnan jobba tillsammans med handen; ”hand och ande i samverkan” som var Carl Malmstens mantra när det gällde undervisningen i hans skolor (slöjd och möbelsnickeri).

  34. […] istället! Eftersom vi i kommentatorsbåset är rörande överens om förra inlägget och slöjdämnets fördelar, kan vi kanske enas om något annat idag; Zoom-sammankomster är frustrerande, bekväma […]

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

wp-puzzle.com logo

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig om hur din kommentarsdata bearbetas.