Städa, städa på en freda’

Att Pippi Långstrump och Mary Pickford skurade golv med borstar på fötterna har alltid varit en inspiration. Jag tänker mig att jag skulle kunna hänga tvätt genom att kasta pilar på kläder som nån håller upp mot en trävägg. Eller damma böcker genom att helt enkelt välta hela bokhyllan.

Det hela faller förstås på att jag prickar rysligt dåligt med pil och att alla bokhyllorna är väggfasta.

Men idag! Idag kom jag äntligen på en kul städning!

Problem:

De fyra sängarna i ”Stora barnrummet” är obebodda sedan tre år. Någon strögäst, 320 gosedjur samt lagret med reservkuddar och dito täcken ser till att vi inte får för oss att göra träningslokal av hela alltet. Strax intill har vi vår Zoom-studio där hundratals sessioner har hållits sedan mars 2020. Men nu har det blivit så dammigt bland alla gosedjur att mina ögon går i kors av o-mysfeeling.

Det är i säng nr 1 som alla gosedjur bor i. Nu skulle man ju kunna tänka sig att det är läge att rensa ut, slänga, ge bort och i största allmänhet modernisera rummet så att det är värdigt det mogna föräldrapar vi faktiskt är.

Ha! Nä!

Lösning:

Allt kastas ut genom fönstret! På vägen ner luftas alla nallar, kaniner, dinosaurier och ekorrar! När de landar på marken utanför skakar de av sig massa damm och sedan kommer jag med en mattpiska och bankar skiten ur allt!

Tjugofyraåringen filmar, Tjugoåttaåringen kastar glatt ut de första grejerna. Man ser den ickefungerande Hesafredriktyfonen på taket. (Ignorera att huset behöver målas. Det finns en plan!)

Reflektion:

Det här var ju jättekul!

Barnen (som ju inte är barn utan 19, 24 och 28 år) tjoade och skrek:
– DEN HÄR KANINEN! Den är så ful!
– Kolla vad jättekul, den här ekorren fick jag genom att lämna in massa toapapperslappar till Serla!
– Åååh, den här låter för den har bjällror på insidan!
– Den här hunden fick jag 1971 och blev så besviken eftersom den är så stickig.

Det där sista var förstås jag. Hur ska man kunna gosa med ett mjukisdjur som känns som en enebuske? Jävla barndom med halm i skorna.

– Oh, kolla, den här kudden låg mot en lampa som brände hål!

När allt dammande var färdigt, släpade vi upp alla gosedjuren igen. Huff, puff, stånk och ”varför gjorde vi det här?” samt ”hoppas att ni får många barnbarn” muttrades det i leden. Den allra sista var en liten gosefisk (Doris), som togs omhand av Tjugofyraåringen. Han bestämde sig för att återbörda den lilla samma väg som hon kom ut, och kastade upp den med alla sina fina muskler mot fönstret.

Och missade komplett – fisken Doris landade på taket!

Vi slog våra kloka huvuden ihop, gick runt huset för att se om hon kanske hade rullat ner på gräsmattan, ojade, suckade och bestämde att ptja, vi klarar oss med en gosefisk mindre.

Fast då!

Men ack. Ingen fisk låg på taket. Vi utropade hussorg och kokade te som tröst. Då började det störtregna för sjuttonde gången idag. Tjugofyraåringen suckade och gick till verandan för att se till att inget blev blött. OCH DÄR! Där låg Doris!

Nu påstår vissa familjemedlemmar att man inte kan vara så himla stark att man kastar fiskar över taket. Men nej – som historien går i framtiden, kommer vi alltid att säga att det var så det gick till och inte alls att nån jädra fågel hittade Doris på taket och tappade henne en liten bit på väg. Pfft.