Hoppa till innehåll

Månad: februari 2023

Råd i kristider?

Jag fick alldeles nyss ett sms med rubriken ”Lån i kristider”, där jag lovades hur stora och många lån som helst på ingen tid alls. Ett par hundra tusen redan i morgon!

– Haha! fräste jag, och raderade sms:et så brutalt att avsändaren måste ha känt av det.

(Innan jag gjorde det, fladdrade det dock till i magen av pengalycka som om jag hade fått slantarna gratis och nu kunde köpa golv, soffor, cyklar och en veranda.)

När jag en liten stund senare ramlade in i en tidningsartikel som handlade om hur man kunde spara pengar genom att helt enkelt inte köpa det som är dyrt, kändes det som om jag borde komma på lika dumma råd för att i alla fall ha lite roligt mitt i dårskapen.

– Vaddå åka buss? Att gå är billigare!
– Vin? Pah – vatten är gratis och finns i kranen!
– TVÅL? Äsch, flytta till Kiruna och rulla dig i snön en gång i veckan från oktober till maj!

Bägaren rann över när DN i en ”unik grafik” presenterade prisökningarna där varje uppgift krävde att jag i ett illustrerat kylskåp klickade på varan som hade blivit dyrare och samtidigt lyssnade på ljudet från en butikskassa som plippade och ploppade.

Så nu reser vi tillbaka till kristider under krigstider. Jag rotade fram några av böckerna som skulle kunna ge mig råd om surrogatkaffe (”kaffesurr”) och torra brödkanters unika konsistens.

Jag ber att få meddela att det finns minst lika många till i andra bokhyllor i huset.

De utkom dessa år:

  • överst från vänster: 1932, 1975, 1950, 1930.
  • mellanraden från vänster: 1970, 1923, 1925, 1927.
  • nederst från vänster: 1925, 1951, 1952.

Sju sorters kakor inleds med en brasklapp:

”I tider då råvaror som t.ex. vetemjöl och socker förändras [i kvalitet] från tid till annan kanske bakningsresultaten ej utfaller lika.”

Sedan följer otalet recept på mjuka kakor, sorterade efter hur många ägg bakverket behöver – man har ju ibland bara ett enda ägg kvar. Kommen så här långt vågar jag påstå att jag inte har fått känna på någon kris än. Jag har alltid en jävla massa ägg kvar.

Hemvård och klädvård berättar om det listiga knepet att laga ylleplagg (inte strumpor) med hårstrån om ylletråden är slut, samt beskriver hur man bär sig åt för att maska upp ett gammalt plagg som har krympt. Mina nudelsoppehårstrån hade inte gjort någon ylletröja glad, det lovar jag.

Escoffiers stora kokbok beklagar att så många av recepten innehåller dyra råvaror, men rekommenderar att satsa på vin i maten eftersom ett lämpligt vin ju kan fås för bara 1,50 kr ”numera”. (Det motsvarar 50 kronor 2023.) Men hu, så knasigt, fortsätter Husmoderns redaktion, att man inte i Sverige kan köpa harhjärna och tuppkam utan måste köpa hela haren respektive tuppen!

”Det där var INTE kul”, anser denna tupp. (Foto: Arib Neko, Unsplash.)

Boken Konsumentkunskap är en trist och förnuftig historia som bara ger mig pekpinnar som får mig att gäspa. Jag bör göra handlingslistor och föra bok över utgifterna, se till att få storköpsrabatt men inte köpa biomagnetiska hälsoarmband, för de funkar inte. Men se vilken cool bild!

Detta äter en vuxen person på ett år, bl.a. ”150 l mjölk, 20 kg kött , 25 kg charkuterivaror, 16 kg fisk, 70 kg potatis, 37 kg matbröd, 10 kg vetebröd, 4 kg bakelser, 90 liter öl och läsk”.

Jag tycker att det låter lite, det där … [google, google] Jahaja, enligt Jordbruksverket äter vi numera 87 kg kött och chark (inte så mycket fårhjärnor och tuppkammar), 23 kg fisk och 49 kg bröd per år. Raaaap. (Hemska tanke: Vi kanske bara skulle kunna äta lite mindre och spara pengar på det sättet?)

Avslutningsvis ska den lilla toka som jag är, nu redovisa vad Husmoderns gyllene bok anser om äkta makars roll:

Jaja, det var andra tider 1925, när världen var full av små tokor.

Nej, jag har inte blivit så mycket klokare eftersom böckerna här inte gav mig tips om hur jag ska tillreda den där fårhjärnan, om kaja går att grilla eller huruvida igelkottar har mört kött. Däremot lärde jag mig att ägg under andra världskriget inte ransonerades förrän 1941, och att produkterna SMP-vita och SMP-gula var äggsurrogat!

Någon på Svenska Mjölkprodukter AB (SMP) måste ha fått en snilleblixt och forskat fram detta undermedel. (Som vad jag kan se trots allt inte gjorde succé.)

Om jag har några råd i dessa tider? Mjäh. Håll humöret. Akta er för skavsår och banditer. Jo förresten! Tillaga vitkål, vetja!

SvD den 8 december 1943. (Jag skulle slänga i massa chiliflingor och garnera med parmes…, nej. Dyrt. Men persilja!)
Share
54 kommentarer

Roald Dahl & redaktörerna

Roald Dahl vänder sig nog inte i sin grav eftersom han sedan läge är förmultnad, men kanske han går igen och spökar hos förlaget som nu publicerar hans böcker i reviderat skick.

Som vi kunde konstatera i förra årets julkalender, var Roald Dahl inte bara två meter lång, utan även en komplicerad åsiktsmaskin, fylld med dumheter. Men så råkade han ju vara en jävel på att skriva böcker, så var det inte mer med det.

Här kommer nu jämförande bilder (från olika, anglosaxiska tidningar) där man kan se hur det stötande materialet i dåtidens böcker har filats till, spolats av, sandpapprats och minsann, bidde det inte en liten tummetott av hela alltet.

Jag kan verkligen rekommendera en läsning av exemplen, för det är skrattretande fånigt att man inte får bli vit i ansiktet eller ens ha på sig en svart jacka eftersom just dessa färger är rasistiska. Ingen får vara tjock, ful, galen eller tokig – och Rudyard Kipling stryks helt medan suputen Hemingway får vara kvar. Vänta, hur var det nu George Orwell skrev i ”1984”?

”Varje vecka, dag för dag, utplånades och försvann själva minnet av allt som tidigare hänt. Historierna ändrades, dokumenten förstördes, böckerna brändes. Historiska monument, gatunamn, torg och byggnader fick nya namn; gatuadresser försvann, och själva språket genomgick en förvandling. Hela vetenskapen var förändrad, man undanröjde eller förvrängde bevisen, man ändrade de mest grundläggande fakta. Varje dag, och i minsta detalj, blev världen alltmer olik den som människan känt till tidigare.”

Dahls släktingar sålde alla rättigheter till Netflix för 500 miljoner pund, Netflix anlitade fjompiga redaktörer på bokförlaget Puffin, och de for skamlöst fram med rödpennan … Men … Vänta nu … Jag tror …

Aha! Redaktörerna och korrläsarna kanske gjorde revideringarna såhär brutalt just för att de inte ville! Kanske är det en tyst protest och nu gnuggar de händerna av förtjusning för att vi alla gick i fällan och skapar ett sjujädra surr om tilltaget?

Ja. Så är det, bestämmer jag. Så, nu ältar vi inte detta utan ser till att sluta slänga böcker och köper in alla klassiker samt några extra bokhyllor! Läs och tala om olämpliga meningar och njut av världens alla färger!

Här kommer min helt oredigerade, synnerligen olämpliga, inledning till en framtida kioskvältare till barnbok. Alla ord är mina, ingen får sno dem och jag skäms inte det minsta lilla!

Det var en gång en pojke, vars utseende i hög grad påminde om en morot. Han hade på morötters vis ett hästansikte, en flyende haka, en orange ton i hyn och ganska långt, tunt hår som var knallgrönt. Över hela kroppen hade han underliga utskott och rottrådsliknande fjun. Som alla vet är det dock insidan som räknas, och den var stenhård.

Morotspojkens sura storasyster påminde på intet sätt om honom, så kanske var de inte ens syskon. Hon var rund som en rugbyboll och bar distinkta drag av en citron med vaxartad, gul hy, där varje liten por hyste en pormask. De tittade ut ibland och resonerade med citronflickan om väder och vind, men oftast var de bara väldigt tjatiga och ville ut på äventyr tillsammans med ovan nämnda rottrådar.

Morotspojkens namn var Moron eftersom han hade iriskt påbrå. Citronflickan hette Poncem, för vad skulle hon annars heta? Pormaskarna och rottrådarna hade förstås egna namn, men eftersom de ju var så många har jag inte lagt dem på minnet. Men idioter var de allihop, och strax ska jag förklara varför de är huvudpersonerna i den här historien.

©Lotten Bergman, och nåde den som ändrar en enda liten bokstav när jag är död.

Pssssssssst. Den symboliskt sett korrekta stolen på bilden allra högst upp är den som Roald Dahl satt och skrev i. Och ja, väldigt symboliskt är även den renoverad nu.

 

Share
20 kommentarer

Alla hjärtans dag-väska

Jag klev nyss av tåget i Stockholm eftersom jag ska föreläsa här i dagarna två. (Ett av alla fackförbund har nämligen kommit på den lysande idén att lära medarbetarna svenska skrivregler på det roligaste och bästa av sätt.) Jag hade inte den minsta lilla aning om att det var den heliga hjärt-dagen, men nu vet jag. För att …

  • På bussen publicerades alla hjärtansdag-hälsningar i realtid på en skärm som vanligtvis visar reklam för bussåkande. (Ja, för dem som åker buss. Eh.)
  • På Pressbyrån fanns röda rosor en masse i stora hinkar. Säkert 100 buketter!
  • På tåget satt en tjej och pratade smörgås (alltså med telefonen som en macka framför munnen) om hur hon hade skickat rosor till sig själv igår. De ska komma fram ikväll och kostade ”svinigt mycket, men det är det fan värt”.
  • När jag klev av på Centralen stod tre bistra män och sålde ensamma jätterosor för 70 kronor styck. Ingen köpte av dem.
  • På Mäster Samuelsgatan låg en öppen resväska med en rosbukett och ett paket epilepsimedicin.

Jag tog bilden jättesnabbt och hastade vidare. Men så vände jag mig om och spanade på andra människors reaktion när de såg väskan. Och konstaterade att detta måste vara helt normalt, för ingen reagerade det minsta lilla.

Jag småsprang vidare mot mitt mål – för småspringa måste man nästan om man ska hålla jämnt morgon-gåtempo med alla andra här.

Men vad säger ni? Är inte detta en utmärkt inledning till en kioskvältande deckare i epilepsimiljö? Jag har förvisso mer erfarenhet av epilepsi än av rosor, men det kan säkert avhjälpas på nåt sätt.

Share
14 kommentarer

Minns ni småbarnsåren?

Jag har hittat flera dagböcker från 1992–2012 som handlar om bedrövliga dagar när jag inte ens hinner snyta mig eller koka te. Med ”spik-i-foten-positivism” berättar jag om halsbrytande äventyr där en snubblande sjuåring behöver sys i bakhuvudet samtidigt som en försigkommen treåring kliver på bussen mot stan – innan jag ens har fått av mig morgonrocken.

(Hm. Brukade jag ha morgonrock? Detta tål att tänkas på, för morgonrockspåtagandet verkar vara ett himla slöseri med tid. Hm.)

Nu är vi i den intressanta situationen att två av barnen (Trettioåringen och Tjugoåttaåringen) ju har fått barn, och börjar samla på liknande erfarenheter. Äpplet Erik (som är Trettioåringen) har verkligen inte fallit långt från det moderliga äppelträdet, för han skriver precis som jag noggranna redogörelser i förhoppningen att någon någon gång ska vilja läsa.

Och så här såg Erik ut för 29 år sedan.

Om jag vill läsa? JA! HALLÅ! Jag kan lägga ut det på bloggen! Eriks fru får heta Frun och dottern kan vi kalla Lillan. Här kommer den glada dansen på rosor!


Erik, Frun och Lillan under drygt ett dygn

7 februari 2023

19:30 Jag har precis lagt Lillan. Frun säger att hon känner sig lite bubblig i magen. Vi tänker inte mer på det. 

19:45 Frun säger att hon känner sig illamående. Dålig mat?

20:45 Pappa Olle [aka DDM] kommer in genom dörren efter en skånsk arbetsdag. Jag har lovat honom att sova här och dessutom hjälpa till med att översätta en jättetråkig powerpoint från engelska, men har istället skrivit ett Pythonskript som gjorde det automatiskt. Räcker över resultatet till honom.

20:47 Kräk och diarré börjar spruta ur Frun.

20:48 Jag springer omkring med halvfyllda kräkskålar, handdukar, hårsnoddar och handsprit. Pappa Olle gömmer sig i arbetsrummet.

22:10 Tömningen av Frun har lugnat sig. Vi pratar logistik.

22:45 Vi har en plan: vi fortsätter låsa in Pappa Olle i arbetsrummet, jag sover med Lillan i sovrummet och Frun sover i soffan i vardagsrummet. Imorrn ska jag jobba hemifrån, men måste först hämta hem jobbdatorn.

23:15 Allt är förberett för att vi ska kunna sova på våra respektive platser. Godnatt. 

8 februari 2023

02:30 Jag vaknar av ett diskret mumlande intill mig. Jag tänder lampan och ser Lillan, stående i sin spjälsäng med blicken riktad mot mig. Vi går ner och gör välling tillsammans. Hon äter sig mätt och somnar igen. Jag kämpar för att somna om i bruset av Lillans urgulliga snarkande.

06:10 Mitt larm ringer. Jag väcker pappa Olle. Lillan lär vakna precis när som helst, så jag behöver hämta datorn snabbt så att Frun slipper bli väckt medan jag är borta. Jag fattar beslutet att ta bilen istället för cykeln, och kan då också skjutsa pappa Olle till stationen.

06:40 Jag parkerar jätteolämpligt precis utanför dörren till mitt jobb, och jag ber pappa Olle att sätta sig i förarsätet och se självsäker ut. ”Jag kan svamla på polska om nån frågar vad jag håller på med”, säger han självsäkert.

06:45 Min dator är hämtad och jag släpper av pappa Olle på stationen.

07:00 Jag kommer hem och får se Frun, som sitter och ammar Lillan. Äsch, hon hann vakna ändå.

07:40 Jag stoppar Lillan i barnfängelset (en numera för liten barnsäng) med massa leksaker och svarar på jobbmejl. Frun har somnat igen.

07:50 Jag ger Lillan frukost nummer två: havregrynsgröt med katrinplommon.

08:15 Köket ser ut som ett asteroidnedslag, så jag börjar städa medan Lillan sitter i barnstolen, denna gång med endast mjuka leksaker (så att Frun inte vaknar när de trillar ner i golvet).

08:35 Köket ser okej ut. Lillan ser uttråkad ut. Frun har vaknat, så jag bäddar sängen till henne uppe i arbetsrummet och hon flyttar upp dit.

08:30 Lillan och jag sätter oss på golvet i vardagsrummet. Lillan ”läser” en bok medan jag tittar på en obligatorisk utbildningsvideo om sopsortering.

09:15 Frun behöver hjälp med diverse smågrejer på ovanvåningen. Samtidigt är det cirka 1 % risk att Lillan trillar omkull om jag lämnar henne obevakad på golvet i en minut, så jag sprintar upp med det Frun behöver och flyger sedan ner igen. Tänk att man kan ta fyra steg i taget i en normal trappa.

09:40 Jag jobbar väldigt ineffektivt medan Lillan försöker luta sig mot alla vertikala ytor hon kan hitta. 

10:15 Promenaddags. Dessutom ett stopp på Ica för att köpa blåbärssoppa, Piggelin och vätskeersättning. Lillan somnar på nolltid.

10:40 Herregud, frukost?! Äter frukost. Jobbar vidare.

12:00 Lillan har sovit ute i minusgraderna en och en halv timma. Hon lever.

13:00 Lillan har sovit ute i minusgraderna i två och en halv timma. Hon lever. Frun lever också.

13:05 Lillan vaknar. Hon får lunch men signalerar att hon är trött. Huh?

13:30 Lillan och jag umgås på golvet. Frun är på ovanvåningen och kämpar med att få i sig näring.

14:15 Dags för nästa promenad med Lillan. Ännu en gång somnar hon nästan omedelbart.

14:45 Herregud, lunch?! Äter lunch.

15:30 Efter att inte alls ha jobbat åtta timmar idag bestämmer jag mig för att jag är klar. Ungefär samtidigt vaknar Lillan. Hon får några vindruvor.

15:50 Frun lider av fysisk och psykisk Lillan-abstinens, så hon tar en grundlig dusch och kör en amningssession. Underbart, tycker Frun. Mat, tycker Lillan.

16:20 Jag tappar upp ett bad till Lillan för att tvätta bort alla eventuella kräkvirus som kan ha kommit från hennes mamma. Lillan kissar på mina byxor medan jag lyfter henne till badbaljan.

16:45 Jag spelar tv-spel i ett par minuter medan Lillan ännu en gång försöker förstå hur en bok fungerar.

17:15 Dags för Lillans kvällsmat. Det blir en hejdundrande buffé: kycklingryta, mosade katrinplommon, riven ost, blåbärssoppa och finhackade tomater. Lillan är riktigt dålig på att hejda sig och stoppar flera gånger alldeles för mycket mat i munnen samtidigt.

18:00 Jag är väldigt trött. Lillan sitter och klättrar samt tuggar på mig på köksgolvet.

18:25 Dags för läggning. Välling, vitamin, pyjamas, tandborstning, sagoläsning och att insomnandet går på rekordtid: 23 minuter!

19:00 Jag räddar Frun från att titta på en jättedålig film.  Jag sätter mig och skriver denna dagbok.

19:45 Herregud, kvällsmat?! Äter kvällsmat.


Ni hör att Erik har samma inställning som jag till sådana här dagar:

– Det går bra! Jag kommer att överleva! Snart får jag sova! I morgon är en annan dag! Vänta, har jag ätit?

Om ni har orkat läsa ända hit måste ni ju få en bildbelöning.

Lilla Lotten, ungefär två år gammal.
Share
13 kommentarer

Vad har hänt i Storbritannien sen sist?

Min kusin bor sedan 1984 i Ditchling, England, Storbritannien – och under åren har jag åkt hit så ofta som möjligt. Men så kom ju corona, och på det Brexit och ekonomiska trassligheter samt väder, vind och annat.

Men nu är jag här! Precis som förr sörplar jag mer te än mina släktingar, njuter av brittisk tv-reklam mer än jag borde och kan inte sluta fascineras av pubarna och de smala gränderna samt kyrkogårdarna.

En av två pubar i Ditchling.
Typiskt smal gränd.
Kyrkogård som är så gammal att stenarna nästan inte orkar hålla sig upprätt.

– Men hörru Lotten, hur är det egentligen med Brexit … Är inte allt förändrat nu? The former Great Britain är väl inte mer än en liten tummetott?

(Det är alltså ni som komna så här långt i detta inlägg undrar just detta.)

Nej! Allt är som vanligt! Här är mjölken vid tomtgränsen!

Eller. Nja. Hm, kanske är allt inte likadant. För det är avgrundsdjupa sprickor mellan kompisar och bekanta på varsin sida om Brexitgränsen – precis som mellan demokrater och republikaner i USA. De polariserade polarna diskuterar:

– Det är hopplöst att skicka paket till Sverige för det kostar ohemult mycket och vi måste deklarera exakt vad vi har packat in!
– Men så är det i många delar av världen.
– Va? Och det gör det rättvist, eller vaddå?

– När mina svenska vänner (av misstag) råkar köpa nåt från Storbritannien kostar det 179 kr extra för att det köpta ska komma in i Sverige – oavsett om produkten kanske bara kostade 19 kr att köpa!
– Men det är väl rimligt?
– Va? Rimligt? Dra åt skogen!

– Före Brexit var hyllorna i affärerna aldrig tomma. Nu ser det ju ut som i Östtyskland här!
– Där har du fel. Att hyllorna är tomma är inget ovanligt. Så var det även före Brexit.
– Va? Är du helt galen?

Här är tre bilder från dagens besök på Tesco.

Avokador och andra grönsaker låg glest, mycket glest.
Tomat-tomt. (De få tomater som vi faktiskt hittade på en annan hylla var omogna, stenhårda och svindyra.)
Inte ens ett litet ruttet ägg fanns kvar i hela affären. Och det är en jädrigt stor affär, så man borde kunna hitta i alla fall ett. (Ni kan ana att den tomma äggavdelningen är jättestor med tanke på alla tomma plastbackar och kartonger på hyllorna.)

Men tack och lov ekade inte hela affären tomt; det fanns ju jordnötssmör, buljong, barnkläder, chips och vin! Och så den delikata, engelska färdigmaten!

Fläsk, ost och lök i ett degknyte med lite mer ost.
Kryddat korv-kött med en kärna av äggmajonnäs, rullat i ströbröd … tror jag.
Fläsk, kryddat med ättiksgurka … och väl rullat i ströbröd? Färdiga att äta är de i alla fall.
Inne i pajdegen hittar vi mör biff i en mustig sås. (Eller är det månne dadlar?)

Näää, min kusin Ann är ju svensk, så vi köpte inte fläskpaj. Vi äter t.ex. lax och rotgrönsaker med hennes brittiske make Mike framför tv:n, hinkar vin och tittar på roliga tv-program som ”QI”, ”Would I Lie to You” och mystiska deckarserier med kramsande grus.

Varje gång jag kommer hit, kör min kusin ut mig till olika ställen i närheten. I Eastbourne (där jag var på språkresa 1979) finns Beachy Head, som är en klippformation som varenda dag bevakas av diskreta poliser pga. de många självmorden som begås just här.

Platsen är jähätteläskig.

Nej, det här ser ju inte så läskigt ut.
Och det här var ju bara lite intressant historia ur Nordisk familjebok (1904). Förtjusande språk.
Men NUUU fattar ni. Inga staket, nej. (Bilden kommer från Turistbyrån i Eastbourne.)

När jag idag skulle fotografera klipporna och fyren, kröp jag på alla fyra redan fem meter från klippans kant eftersom det det kändes som om vinden skulle putta omkull mig. Sedan lade jag mig platt på mage och höll med möda upp kameran för att kunna ta denna bild. Därefter kröp jag baklänges och reste mig långsamt upp medan jag tittade på den hemska avgrunden som på något sätt försökte göra mig yr och svag.

Beachy Heads fyr – som ser ut som en liten legopinne där nere. (Foto: Jamen det är ju Lotten Bergman.)

Väl hemma igen drack vi och pratade om flydda tider och hur alla somrar på 1970-talet var varma och soliga samt hur till och med plåstren på knäna var bättre förr. Och så beundrade jag som vanligt Paul McCartneys glasögon, som han glömde hemma hos Mike en dag runt 1966.

Nej, de har inte putsats sedan dess.

 

Share
15 kommentarer