Nämen! Vad gör ni här? Jag ber att få citera Ökenråttan för att visa vad man ju ska göra i dessa tider:
”Rödkålen står på och puttrar, de snåla fusk-champignons à la greque står och svalnar på balkongen och Lille M ska strax göra köttbullesmet.”
Men välkomna!
Plommonstopet bestämde sig i elvans facit för att spotta ut tre vinnare till lucka 11: Cecilia N., Hannoia och Jossilurens. Förmodligen kommer det att i julaftonens facit klämmas ut hela fem stycken vinnare, eftersom folk som dan före dan prioriterar att gissa i en obskyr kalender måste premieras!
Lucka 12
Lista över regenter med namnet Ruben
Ruben Rosenkvarts (1275–76), regent i Kungköping, igenkänd främst pga. ett tjur-likande ärr i pannan. Underdog som sluggade sig fram och gjorde sig populär bland undersåtarna eftersom han inte gav upp trots motgångar under hela regenttiden. Opponenten till tronen tvangs inte abdikera trots en hård kamp om stora territorier.
Ruben II (1376), regent i Kungköping, närsynt dyslektiker med stort intresse för fisk. Vann efter lång tvist världsherravälde. Fick en son, modern höll på att stryka med.
Ruben III (1476–82), långregent i Änglastaden trots motgångar och förlust av främste mentorn och inspirationskällan. Överlevare på alla plan.
Ruben IV (1582–85), regent i Gräsmarkslandet, vittberest med fokus på öst och på att få till ett slut på det då kalla kriget. Viss svensk förbindelse.
Ruben V (1685–86), regent i Kungköping, gatukämpe med fascination för museer och vapen.
Ruben VI (1806), regent i Kungköping, mycket lik sin förfader Ruben Rosenkvarts, men med en annan sorts styrka.
Ruben VII (1915–18), regent i Leverland, på ålderns höst omhändertagen av Donnie Osmond och Michael Jordan.
Ruben VIII (1918), regent i Kungköping, men med stort intresse för Ryssland. Viss svensk förbindelse.
I gårdagens facit fick vi tips om att åka till Vence och tyvärr bilden av en nyhetsuppläsares kärleksliv på näthinnan. Tröjvinnarna Ardy och Citronen kommer att så småningom klä sig vackert, medan de andra i båset får fortsätta att gissa i de två sista luckorna. (Jag har massa tröjor kvar!)
Idag är den en sån där förnicklad bild. Och svårt. Eller inte. Kanske plättlätt? Japp.
Lucka 11
Betänkande av värnpliktsutbildningskommittén
– ett utdrag
Så bakvänt tokigt: ledtrådarna från båsmedlemmarna hamnade redan i luckan! (Vilket jag fann hysteriskt roligt i tillverkningsstadiet.) Transportföretag som DHL stod som spön i backen och naturen var tydligen viktig för kommentatorerna. Jag vet inte vem i båset som kom på vad först, men här kommer några lösryckta citat från denna roliga dag!
Jossilurens-logik:
”ABBA har ju gjort låten Gimme, gimme, gimme a man after midnight och alla vet ju att Gimme är smeknamn för James!”
LottenPotten:
”Alla som har gjort lumpen vet ju vad inställningsförbud är – men utställningsförbud är mer sällsynt och drabbar ibland frifräsarna.”
Leda drog in både en förebild och en fru:
”Bakvänd ordning passar perfekt i dag. Då hinner kanske den sista julposten fram i förfluten tid så att man äntligen kan få lite fried och freud i det här halvkapsejsade huset.”
Och så ett rim från hakke!
Vem är vår HB, ja nu undrar jag vem? En man som var nyfödd åttiofem En ros, säger PK, och en påfågel vit Och en väldigt världsberömd kärleksinvit (pigga) kristina och Christer de tänker Verkligen inte på budfirman Schenker Så vem är vår HB? Nu anar jag nog Att det är den däringa mannen som dog
Samt en tankekarta från Pigga Kristina!
Den hemlisbloggare som i alla fall inledningsvis dolde sig i lucka 10 var den flyktige David Herbert (D.H.) Lawrence (1885–1930), som jag inte blir klok på.
Lawrence och en cool brud som förmodligen är hans fru Frieda.
Luckan var skapad av inledningen till ”Lady Chatterleys älskare” (1928) – den senaste översättningen till svenska. Så här:
Men … är det bra? Söndermosat tillstånd? Vi tar ett annat ställe i boken.
Eh …?
Här har vi alltså en bok som utan problem utkom i Italien och Frankrike först, för att sedan bannlysas och förbjudas samt grävas ner av moralister i alla världens hörn. Lawrence själv gick och dog och slapp uppleva allt tjafs, som egentligen handlade om tre förbjudna ord: mannens och kvinnans könsorgan samt själva kärleksakten. Som D.H. Lawrence beskriver ingående. Och som jag just nu minsann inte vågade skriva ut pga. spammarnas hemska hämnder.
Den coola bruden har många skor och Lawrence har ett litet solparasoll.
Jag är inte pryd och blir verkligen inte upprörd av naket, snuskigt och detaljrika aktbeskrivningar. Men det måste ju vara välskrivet för att jag ska vilja läsa! (Precis som att de flesta ju vill att en sångare sjunger med rätt tonträff.) Då tar vi ett harmlöst stycke:
Mäh.
Men okej, jag har nog fel; litterära kännare dyrkar D.H. som en författare av yppersta klass. Och se så många olika utgåvor det finns av Chatterley-boken!
Här är 26 av hundratals olika varianter.
Men hu, så några av dem ser ut!
HJÄLP! En galen karl!HJÄLP! Ett skärp i fokus!HJÄLP! Vi är nakna i ett sädesfält!
Hur var D.H. Lawrences relativt korta liv, då? Han pluggade, fick lunginflammation, blev lärare, fick lunginflammation, blev betagen av sin lärares fru (Frieda Lawrence, som verkar mycket spännande), rymde utomlands (”elope” är ett engelskt ord som säger så mycket mer än ”rymma”) och gifte sig med Frieda, reste runt, fick lunginflammation, skrev massa böcker med snusk, målade massa tavlor med snusk, skrev poesi och blev arresterad misstänkt för spionage, fick lunginflammation som egentligen var tuberkulos – och dog. När han hade varit död och begraven i fem år, såg Frieda till att hans kropp grävdes upp samt kremerades, och att askan sedan förvararades på ranchen där hon bodde.
Frieda 1950, sex år innan hon på sin 77:e födelsedag dog.
Just Lady Chatterleys älskare kom ut i olika censurerade versioner ända till runt 1960, när Penguin tog tag i saken och publicerade originalmanuset – fullt av snuskiga ord och handlingar. Förlaget blev omedelbart draget inför rätta, där tre kvinnor och nio män i en fnittrig jury fick läsa boken. På plats. I rådhuset där rättegången ägde rum. De fick alltså inte ta hem boken, utan satt tillsammans på jobbet och läste varsin kopia. Rättegången var så komplicerad och rolig och full av uttalade – men förbjudna – ord att det har skrivits böcker om den.
Försvaret hade inte svårt att argumentera för sin sak, medan åklagaren inte ens kunde hitta ett enda vittne som ville ställa upp och vara moraliskt upprörd. Ett tag planerade de att flyga in den amerikanska kritikern Katherine Anne Porter, som hade skrivit att boken var ”a dreary, sad performance with some passages of unintentional, hilarious, low comedy”. När det inte gick vägen, satte de sig att läsa upp snusket högt för alla i rättssalen …
Stackars åklagaren argumenterade i panik:
– Would you approve of your young sons, young daughters, because girls can read as well as boys, reading this book? Is it a book that you would have lying around in your own house? Is it a book that you would even wish your wife or your servants to read?
Japp, tänkte alla. Strax därpå förkunnade domaren att Penguin inte hade begått något brott, och sedan dess har förlagen och tryckerierna sprutat ur sig Lady Chatterly-böcker på löpande band.
Den här hade jag hellre köpt än de där hemska utgåvorna ovan.
Idag är D.H. Lawrence välrespekterad och omtyckt både för natur- och sexskildringarna. Men här ska ni få ett exempel på en svensk recension i BLM 1941:
”[…] boken anses ju allmänt vara en av Lawrences mindre lyckade, skriven av en dödssjuk och bittert besviken man.”Sedär. Jag gillar nog recensenten mer än författaren. Och så gillar jag ju Kar de Mumma:
SvD 27 dec 1941. (Kåseriet handlar om familjen Pastejspjuts julfirande.)
Nämen nu är det väl dags att rulla hatt? Plommonstopet är så trevligt fullt av lappar! Rafs, rafs! Idag tar vi två igen! Åhej! Citronen! Och Ardy! Och nu stänger vi sexluckan!
Lucka 11 – den näst sista – kommer på fredag morgon.
Den oerhört förvirrande nionde luckan följdes av ett långt och klargörande samt för många överraskande sorgligt facit. De två vinnarna Kråkan och Vovvamomo kan se fram emot varsin t-shirt i brevlådan endera dagen, medan vi går vidare med en … verkligen jättekonstig julkalendergåta. Har jag månne rest i tiden? (Svar: nej.)
Lucka 10
Metalucka och dess facitinledning
Nutiden är i sig själv så komisk att vi vägrar att uppfatta den komiskt. Den stora framgången har skett, vi befinner oss bland höga hus, vi börjar fantisera om nya bostäder och nya farhågor. Det är svårt: vi ser blott snubbeltrådar; men vi klättrar runt eller över dem. Vi måste överleva, hur många fantasislott som än har kapsejsat.
Bröllopet ägde rum 2017, när han var 32, vilket hade följts av en smekmånad som varade en månad. Blott ett halvår senare återvände han från militärtjänstgöringen halvdöd: förlamad från midjan, sittande i rullstol. Han var en konstig älskare, lätt på händerna samtidigt som han tokdarrade som ett asplöv, med fullt fokus på vad som hände utomhus.
(Lotten går nu händelserna i förväg och berättar vad som sig i kommentatorsbåset timat haver … i framtiden!)
PK visste genast besked:
”Vita rosor eller påfåglar? Igen?”
Karin likaså:
”Det ligger minsann inte hundar, men söner och därtill hörande älskare begravda.”
Ingela såg ut att bara vilja berätta lite om tillvaron hemma:
”Här i norr har vi tappat bort en flicka i snön, men det sägs att en grabb har setts skymta borti bushen. Typisk inkräktare från grannbyn.”
Niklas har levt ett intressant liv:
”Förlåt, men är ’tuppen som rymde’ inte en eufeminsm för mannen som dog? (Precis detta hände ju under inspelningen av Jönssonliganfilmen ’Kängurun & Franz Jaeger’!)”
Jossilurens skrev en halv avhandling:
”Det här handlar förstås om omnipotens och Brad Pitts liv och leverne i [… 15 långa meningar här deletade pga. utrymmesbrist …], vilket får oss alla att dra slutsatsen att Aaron Bloom är HB.”
Zkop löste gåtan för många genom att lakoniskt konstatera:
”Jag har svårt att hitta en korrekt översättning till ’gamekeeper’.”
Hannoia hade googlat fram musikfakta igen:
”Jag kommer osökt att tänka på Barbra Streisands Woman in Love. Himla bra låt.”
Ojoj, vad det skakades på huvudet och provades hattar i kommentatorsbåset i lucka nio. Men var det ens rätt huvud? Rosens namn … eller krig? Scarlet Pimpernel? Marie Antoinette?
Christer tLDPT:
”Det här verkar blodigt.”
Hannoia (som listigt svarade på en fråga):
”Filosofi och biologi va?”
Zkop:
”Det är inte Birkenstock …”
Flygbengan:
”… och inte Ecco.”
Pigga Kristina:
”Tack zkop och Flygbengan, nu trillade pamfletten – jag menar poletten – ner!”
Stackars Jossilurens:
”Savolax, Halifax, Sulvariant – hela dagen har jag läst Sullvariant och undrat… Nåväl, om inte Orvar är med på banan i facit så blir jag himla besviken, för det är det enda namn jag hittar, som är gömt. Dock fattar jag fortfarande nada.”
Stackars Maplestream:
”Jag är snurrig. Tydligen har jag drabbats ogooglingssjukan. Läst om krig både här och där och allt mellan himmel och förgjord. Känns som om ledtrådarna är övertydliga men det verkar inte hjälpa denna gång.”
Vi börjar med en bakgrund.
När politikern Robert Scholl upptäckte att hans många barn plötsligt fann stort intresse av att gå med i de då nya, populära ungdomssamfunden i 1930-talets Tyskland, blev han upprörd. Han tog gång på gång upp ämnet för att försöka övertyga barnen om att politikerna och landets styre inte hade torrt på fötterna, att de smidde onda planer och att barnen måste ändra inställning. Han argumenterade vid middagsbordet runt 1936:
– Har ni funderat på hur Hitler kommer att hantera hela den här situationen? Han satsar enormt på försvarsindustrin och bygger konstiga baracker på landsbygden. Vem vet hur detta kommer att sluta!
– Äsch pappa, sa dottern Elizabeth på tonårsvis. Du är för gammal för sånt här, du fattar inte.
– Ni får förstås göra som ni vill. Men … vi är ju pacifister! sa Robert och slog ut med händerna.
– Och vi har kul med våra kompisar på lägren, invände Hans. Kolla här i tidningen, i en intervju med Storbritanniens förre premiärminister säger han att Hitler en bra ledare. Han vill till och med att de också ska få såna politiker!
– Okej Hans, så här är det, svarade Robert. Jag vet mer om nazisterna än vad den där Lloyd George gör. Tro mig, de är vargar och vilda djur, och de missbrukar oss – er – på ett vidrigt sätt.
Bara någon månad senare var situationen helt annorlunda. Särskilt för Hans (då 18 år), som hade blivit tillsagd att inte nynna på melodier skapade av judar, och hans syster Sophie (då 15 år), som hade fått veta att hennes favoritförfattare var förbjuden litteratur.
– Den där vänstervridna pacifisten till jude – vars böcker vi brände redan 1933 – är bannlyst! röt gruppledaren till henne.
– Om man inte känner till Heinrich Heine, vet man inget om tysk litteratur, sa Sophie, vände på klacken och gick hem.
Och här har vi alltså lösningen till lucka 9: Sophie Scholl (1921–43), ett av sex barn i familjen – varav hon och hennes bror Hans är de mest kända. I sitt motståndsarbete i Vita rosen hade de likartade uppgifter, även om det verkar som om Sophie skrev lite mer än Hans. Hon är mycket mer omtalad än han, men jag har inte riktigt kunnat läsa mig till anledningen.
Efter den inledande förvirringen med medlemskap i Hitler Jugend och flaggviftande, skapade barnen egna ungdomsgrupper med helgläger och vandringar – men utan att göra särskilt mycket väsen av sig. Men så utförde Gestapo 1937 en raid i Scholls hus; dagböcker, musik och notblad till folksånger samt skoluppsatser beslagtogs. Fyra av syskonen arresterades (och släpptes efter ett par veckor), och från den stunden var de övertygade om att nazismen med alla tänkbara medel skulle bekämpas.
Pojkvännen Fritz Hartnagel.
Hans Scholl utbildade sig till läkare och skickades ut till fronten för att lappa ihop och amputera ben, medan Sophie läste till förskolelärare med fortsatta studier i biologi och filosofi på universitet. Hennes pojkvän Fritz Hartnagel låg vid fronten och var lojal mot Hitler. Sophie skrev [min övers.] till honom:
– Det är verkligen fånigt av mig att bli så här engagerad i politiken. Jag borde låta min kvinnliga sida dominera mina tankar, särskilt medkänslan. Men jag är övertygad om att förmågan att tänka kommer främst, och att känslorna – särskilt de som handlar om mig, t.ex min kropp – distraherar så att jag inte ser den stora bilden.
När Tysklands folk samlade in förnödenheter och varma kläder till sina soldater som satt och frös i Leningrad, vägrade Sophie att hjälpa till.
– Nej, sa Sophie till Fritz Hartnagel. Vi ger inte bort en pryl.
– Men mannarna fryser ju ihjäl, de har inte vantar, inga varma tröjor eller stru…
– Spelar ingen roll. Det spelar ingen roll om det är tyskar eller ryssar som fryser ihjäl, all död är lika hemsk. Men vi måste förlora kriget. Om vi bidrar med varma kläder, hjälper vi ju till att förlänga kriget, svarade Sophie.
Och så fortsatte kampen mot Hitler, nazisterna och judeutrotningen samtidigt som syskonen och deras kompisar hela tiden var medvetna om att de faktiskt riskerade att bli arresterade, ivägskickade eller till och med dödade.
Det var Hans som grundade motståndsrörelsen Vita rosen, och här ses några av medlemmarna – inklusive Sophie – den 23 juli 1942.
Men så väldigt påklädda alla är denna sommardag.
Kampen med flygbladen gick vidare och texterna handlade oftast om att sprida fakta om nazisternas görande. ”Vill ni gå samma öde som judarna till mötes?” var en av frågorna som ställdes, och som förmodligen var formulerad av Sophie Scholl. Här ses Sophies bekymrade panna i januari 1943.
Men så väldigt lättklädda de är i januarivintern. (Hans Scholl, Sophie Scholl och Christoph Probst.)
Den 18 februari 1943 tömde Hans Scholl, Sophie Scholl och Christoph Probst en hel resväska full med flygblad i korridorerna vid Münchens universitet. De stod i trapphuset och bara ööööste ner alla papper som beskrev krigsförbrytelser och judeutrotning samt manade till protester. En Hitlerdyrkande städare som såg dem, ringde polisen och tittade sedan nöjt på hur Gestapo fängslade tre av Vita rosen-medlemmarna. Efter en kort rättegång, fälldes de tre för sitt brott: högförräderi.
Sophie och Hans hann träffa föräldrarna och syskonen, pappan skällde ut den värdelösa försvarsadvokaten och alla hann de röka varsin cigarett och säga några väl valda ord.
– Det som vi har skrivit i flygbladen håller ju alla ni andra också med om, ni har bara inte modet att säga det. Hur kan vi förvänta oss att rättfärdigheten ska bestå när nästan ingen är villig att offra sig själv för en rättvis sak? En sån vacker, solig dag, och jag måste ge mig av. Men vad betyder min död, om tusentals människor på grund av oss vaknar och skrider till handling? sa Sophie.
Den 22 februari 1943 kl. 17:00 fördes de bort tillsammans med Christoph Probst och halshöggs i den här giljotinen.
Den var borta under många år, men numera är man nästan bombsäker på att det är rätt giljotin. (Källa.)
När Hans lades på plats och bilan precis skulle släppas ner på honom, skrek han:
– Länge leve friheten!
Det där sjätte och sista flygbladet som slängdes ut i korridorerna, smugglades sedermera ut och trycktes i massupplagor av britterna och spreds sedan över hela Tyskland hösten 1943.
Av Sophies syskon lever faktiskt Elisabeth (97 år), som heter Hartnagel-Scholl i efternamn eftersom hon gifte sig och fick fyra barn med Sophies f.d. pojkvän Fritz (som dog 2001).
Hur går vi vidare efter det här sorgliga slutet nu då? Jo, vi bestämmer oss för att Scholl-syskonen inte dog förgäves, låtsas att de överlevande familjemedlemmarna inte alls slängdes i fängelse och sörjde förgäves, och tänker inte på att ännu en bror dog i kriget 1944 – och så pratar vi om ledtrådar istället.
Ledtrådarna i den svåra texten skulle få er att associera bl.a. till diverse Sophie-människor och Scholl-skor, Vita rosen, Tyskland, Hans, andra världskriget, giljotiner, Hartnagel och hjältemod. Tröst till alla er som inte hittade just dessa, utan helt andra ledtrådar som ledde er vilse: tänk vad mycket ni har lärt er på vägen!
Plommonstopet har rullat in, såsom hattar ju plägar rulla, och nu ska jag dra en lapp. Nej, två förresten – för det var ju en så himla svår gåta!
Gårdagens facitinlägg tog en intressant vändning när Pysseliten tycktes se hur jag satt och svettades över lucka 9. Hon gissade på DRT (den röda tråden) och talade samtidigt om vad just den nionde luckan skulle komma att innehålla. Komplett fel visserligen – men roligt!
Betong-Bess och alla andra vinnare kommer att under den här veckan få sina tröjor för att kunna mannekänga med dem på julafton!
Lucka 9
– Om oss –
Arne Franks skor var, vad inte många vet, designade för att ge perfekt passform och stöd åt honom eftersom hans liv och leverne var fullt av påfrestningar. Hans medvetna val var att använda inlägg och sulor för exempelvis pronationen.
Men om vi går tillbaka till tiden för den franska revolutionen, användes även då fotvänliga skor – om man inte som i de högre stånden faktiskt slapp stå och gå. Vår sulvariant Halifax/vit baseras faktiskt på en skomodell från 1789, medan inlägget Gibbet/röd (vars namn alls inte är menat att ge negativa associationer) har en uppbyggd fotbädd som ger särskilt stöd åt alla med ovanligt hårda naglar som inte ger efter för skons påtryckningar.
Det som skiljer oss från andra ortopediska sulor är
det vackra rosenmönstret på ovansidan
3D-printningen som ger perfekt passform
vårt starka engagemang och ömsinta hjärta för er som kunder.
Efter en välbehövlig sovmorgon och den initiala chocken att man som lucklösare ju måste skriva in sökord istället för att bara kopiera (eftersom texten satt fast i en bild som skulle se ut och låta som Nationalencyklopedin), ramlade det in bombsäkra och virriga gissningar.
Pysseliten:
”Det är något Monthy Pytonskt över den där påfågeln …”
Citronen valde att göra en alldeles engen lucka, som fick Pysseliten att ta på räknemössan och fokusera på helt saker:
”I båset bredvid läktaren låg lettrådar och blåsippor, lika många av varje sort. Någon, låt oss kalla h*nne båsmor, anordnade en julkalender och när h*n hade tagit ut några blåsippor, så låg det kvar 7 gånger så många lettrådar som blåsippor i båset. Några deltagare kom för sent och fick ta vad de ville. Efter att de hade hämtat totalt tre trådar eller sippor (fritt val) från båset låg det kvar 20 gånger så många lettrådar som sippor i båset. Hur många många har legat (perfekt) i båset från början?”
Karlbergs kök gav till synes upp, vilket jag tyckte lät rätt trevligt:
”Idag ligger jag på läktaren och halsar glögg, det är då helt klart.”
Ninja i Klockrike påstod att hon inte fattade någe, samtidigt som hon påtalade precis det som var ledtrådsviktigt och därmed bevisade att hon visst visste vad det handlade om:
”Om släktet är Pazzo, så kan inte grön påfågel heta Pavo höra dit, eftersom Pavo är ett annat släkte än Pazzo. Dessutom heter grön påfågel Pavo muticus, inte P.maratotus. Å andra sidan heter inte påfågel Pazzo noncristatus utan Pavo cristatus.”
Flygbengan visste preciiis vad det handlade om eftersom han citerade HB:
”Musen är under bordet.”
Christer kunde också:
”Har ni förresten hört om Engelbert Humperdinck?”
Och så kom Zkop och var superlistig:
”Om man sätter ett l framför namnet får man ett felstavat djur.”
Va? sa jag och kliade mig i huvudet. Ett litet i eller ett stort L? Framför för- eller efternamnet? Leddie? Iizzard? Jossilurens hade en egen lösning:
”Det mer okända djuret Lorlandoe, närmare bestämt.”
Lösningen var alltså Eddie Izzard (f. 1962), min favorit-ståuppare sedan jag snubblade över honom sommaren 2006.
Eddie Izzard vid The British Academy Film Awards (BAFTA) 2016, och han ser väl ut som en helt normal och rätt nöjd karl med snörräta tänder?
Jag hade just 2006 oerhört stor nytta av att ha tittat på alla hans då utkomna dvd:er när jag inför 440 personer uppträdde helt ensam på Stadsteatern i Eskilstuna. Nyckeln är att säga allt med pondus och självförtroende, serni.
Men inte bloggade jag om det. Obegripligt. Nä, jag ville liksom inte skryta. Gah. Men för att reparera lite får ni här en bild på när jag står klädd i pyjamas i kulisserna och väntar på min entré.Och nagellack? Har karln nagellack?Eddie Izzard, i helt normala gåbortkläder. Men med kanske lite eyeliner? Foto: Christopher William Adach (CC BY-SA 2.0)
Tillbaka till min fäbless för Izzards dvd:er 2006. Jag tittade på dem två gånger. Tre gånger. Fyra gånger. Såg hans manér, listade ut hur han gjorde när han tappade koncentrationen eller frångick manus. Anade när han för att få fram en särskild poäng läste sina repliker exakt som en skådespelare på The Globe gör.
– Men det är väl bara att kolla på Youtube, inte hade du väl behövt köpa Live at the Ambassadors, Unrepeatable, Definite Article, Glorious, Dress to Kill, Circle och Sexie? undrar allmänheten som inte är riktigt torr bakom öronen. – Nämen på den tiden fanns på Youtube mest filmsnuttar på max 10 minuter, och jag ville se allt, inte bara den där om (h)erbs flera gånger på raken, svarar jag.
Eddie Izzard är inte bara ståuppare och skådespelare, utan som han själv säger ”a lesbian trapped in a man’s body” – eftersom den mänskliga hjärnan vill sätta etiketter och beteckningar på allt och alla och (om det är möjligt) även sätta in människor i fack. Han är alltså en heterosexuell transa som inte alltid föredrar kvinnokläder … men ibland.
Jag – som aldrig vill ha läppstift, nagellack och höga klackar – tänker bara ”men tok där!”, och ägnar uppmärksamheten åt hans humor istället.
Här har jag ställt in filmsnutten så att den börjar med ”Do you have a flag?”, som jag gillar:
Eddie Izzard har ett manus som han semi-strikt följer. Väldigt ofta får han infall och broderar ut texten och testar skämt som går hem (eller inte), och då antecknar han på ett imaginärt anteckningsblock hur det gick, varefter han återvänder till manus. Eller inte. Klippen på Youtube är förvånansvärt ofta komplett och totalt inte-roliga för att han hänvisar till och påminner om något som han ju sa för en halvtimme sedan.
– Presidenten i Burundi? Va? Vad har han med den där katten på stolen att göra? säger de som inte har sett hela showwen.
Eddie Izzard är dessutom invald som hedersmedlem i Monty Python, vilket många i kommentatorsbåset påpekade.
Förutom att vara rolig, är Eddie Izzard politiskt aktiv för Labour i Storbritannien och intensivt protesterande mot Brexit. Han deltar (vad det verkar som) i alla pratshower han kan, och är förvånansvärt (och faktiskt trist) nog inte alls rolig hela tiden. Med bister min talar han om miljön och EU samt Trump och jag tänker banalt nog bara ”men jösses, kom till the punchline nån gång dårå”.
Nu ska vi se. Plommonstopet och jag ska dra en lapp nere i köket idag, där det ser ut som sju svåra år efter en sjuherrans middag med sjungande spanjorer och snusande svenskar. Det är stökigt och kladdigt, men jag lyckas slita mig loss och draaaaa… Beting-Bess!? Nej, BETONG-Bess! Men vänta, var det inte hon som … blädder blädder blädder … Som skrev WUNDERBAR! Ja!
Trevlig och vilsam söndag, alla! Nästa vecka kommer alla tröjor att skickas ut!
Här togs det sovmorgon efter en synnerligen trevlig facitfredag! Vinnarna var så många till lucka sju att de nästan inte fick plats: Brid, PK och Ökenråttan. Och ack, så många vackra ledtrådar som dras upp till ytan i kommentatorsbåset: vet ni att Jossilurens kom på att SD inte är PK?
Nämen sicken en underlig lucka. Så underlig att … ptja, väldigt många i kommentatorsbåset förstod vad det handlade om. PK och Ökenråttan hade den goda smaken att nämna basket (vilket man får pluspoäng för), medan embryo plötsligt började rimma. Jag har då aldrig sett på maken! sa jag med glimrande ljus i håret.
Pysseliten var så hjälpsam så, redan från tidig morgon:
”Vilken färgsprakande kavalkad! Till och med Spock (lik brorsan 1979) bekräftar det.”
Jag vet inte om Smultronblomman gjorde en Schubert (att slänga ur sig en tokfelsgissning som man är säker på är alldeles uppåt väggarna – när det i själva verket är det rätta svaret) eller om hon bara lät associationerna vandra, men …
”Jag ser också nobelfesternas klänningskavalkader. Jag måste säga att jag älskade Sara Danius kreation i år. Knallorange med knallrosa slängkappa. Wow. ’Up yours-attityd’!”
Zkops ledtråd var kort och snygg, och kom såpass sent på dagen att den inte var absurd:
”Snart dags att knyta sig.”
Men den allra mest kortfattade ledtråden kom Citronen med:
”Äntligen!”
Magganini tänkte på hemlisbloggarens stora syskonskara:
”Det är som om det stod en massa odrägliga syskon och ryckte i trådarna åt alla håll.”
Ingela försökte se luckans innehåll framför sig:
”Hur som helst äger jag i alla fall ett par skridskor, röda CCM-hockeyrör är det. Men inte åker jag i klänning, det vore ju helt vansinnigt.”
Så, nu ser ni alla att det är den inte särskilt ständiga utan mer tillfälliga Sara Danius (f. 1962), vars klänningar (istället för litterära alster) fick symbolisera henne. Att jag drog in Bengt Grive i det hela vet jag inte om han hade uppskattat, men därtill var jag tvungen; annars hade ni bara gissat på honom pga. ”mörkvitt”.
Det viktigaste först nu: både Sara Danius och jag har spelat i Täby Basket – nääääästan samtidigt. Jag har hittat bevis i DN 1979, men si då bodde jag fortfarande i Luleå.
Täby vann stort, men Sara Danius gjorde näst flest poäng: 21. (Den där Gunilla Apell måste ha slagit något slags rekord: 55 poäng gör man liksom inte.)
Aha! Nu har jag ett mål med min knärehabilitering! Nu jädrar!
En litterärt betonad basketmatch för välgörande basketmål!
[Paus för öppnande av finaste champagnen. Såja.]
Om vi tar Nobelfestklänningarna (design: Pär Engsheden) i tur och ordning här, så får era ledtrådshjärnor koppla av lite.
År 2015: inspirerad av Proust (på spaning efter ett äkta 60-talstyg liksom) och Selma Lagerlöfs Nobelklänning.År 2016: inspirerad av Balzac. (Eller en orienteringstävling. Eller spenatsoppa med pepparrotsgrädde!)År 2017: inspirerad av Virginia Woolf. Eller Björn Ulvaeus kanske – kolla platådojan som skymtar! Nästan som röda hockeyrör! (Men vad är det för hiskligt distraherande bakgrund?)Den här måste vi kolla på bakifrån också, faktiskt.År 2018: och alls inte en markering mot något eller någon. ”Absolut inte. Jag tyckte att det var dags att visa glädje och dags för nånting nytt – ett nytt kapitel.”
Och så en bonusklänning bafatt å sånt.
Att ”Pernilla Wahlgren” dök upp i lucka 7 beror på att Sara Danius mamma är Anna Wahlgren – som liksom Benjamin Spock är barnuppfostringsförfattare.
När jag ändå var igång med att leta efter Basket-Danius, rotade jag fram annat. Hon har skrivit massa artiklar i många olika tidningar och minst en understreckare i SvD och …
… fått beröm som varande bäst i BLM …… fått kritik för att vara akademiskt abstrakt …… reflekterat i en – ni vet vilken – källare …… gjort reklam för Riksbankens Jubileumsfond …… på Mosebacke berättat om det ljuva 70-talet …… guidat på Söder i Tranströmers fotspår med versfötter.
Förutom att 1) spela basket 2) välja roliga klänningar 3) skriva artiklar, har hon två doktorsexamina samt är certifierad croupière och card dealer. (Det där sista fick jag från Akademiens sajt, men jag tror banne mig att det på svenska stavas croupier och har en känsla av att ”card dealer” kallas givare … Rätta mig gärna!)
Men hur skriver männschan då, när hon inte är bäst i BLM eller abstrakt akademisk? Enligt NE är hon en framstående essäist, men är hon inte dessutom faktiskt lite rolig? Johodå – läs slutet av Sara Danius avrättning av Martina Bonniers debut 2011:
Halvvägs genom boken slås jag av tanken. En parodi. Boken måste vara en parodi, en helvetiskt slug parodi. Känner mig rent av dum. Att det skulle ta så lång tid innan polletten ramlade ned.
Det finns bara en hake. Parodi på vad?
Martina Bonnier är seriös. Rent, uppriktigt, oskuldsfullt seriös. Återstår bara att läsa vidare. Följa med i storyn. Studera bilderna. Läsa stiltipsen.
Det vore lätt att göra sig löjlig över Bonniers litterära pretentioner, för att inte tala om hennes stilistiska ambitioner. Och det vore lika lätt att moralisera över hennes gladhysteriska katalog med varumärken från Chanel till Ralph Lauren.
Men framför allt vore det korkat. Descartes är Descartes, Marx är Marx, Martina Bonnier är Martina Bonnier. Det är inte där skon klämmer. Om jag vill ha modereportage, finns Vogue, Harper’s Bazaar, Elle. Om jag vill ha stiltips, finns handböcker av Camilla Thulin och Alan Flusser. Och om jag vill läsa en roman om krisande människor i sina bästa år, ja, då finns världslitteraturen.
En killad ledtrådsdarling.
Nääää, nu är det dags för Plommonstopet att jobba. Jag bestämmer på rak arm att PK och Ökenråttan får bonustischor för att de nämner basket, och drar dessutom upp en liten lapp som det står … Brid på! Jag har tre vinnare idag fastän jag inte har fått hem tröjorna än! Rebell är vad jag är!
Pssst. Klänningsbilderna har jag hittat via Pinterest, varför fotografernas namn är oklara. Jag tar gärna bort bilder eller ger cred där cred ska ges om någon säger till!
I sexans facit lärde vi oss att kommentatösen Eva-L med sin fiffiga ledtråd överlistat alla, inklusive undertecknad luckmadame. Vinnaren Åsa HL fick gratulationer och embryo lärde oss ordet ”diskhoklänning”. Fast ingen har ännu fått en tröja skickad till sig! (Men snart …)
Nu kommer en sån därn konstig lucka igen. Förtvivla icke!
Lucka 7
Rapport från den högtidliga OS-finalen i damernas singelåkning
Det obligatoriska programmet var avklarat, startfältet kraftigt minskat och de sju finalisterna var igång med att värma upp inför friåkningen, när vi satte oss att spekulera om utgången. Som favoriter till pallplaceringarna var enligt spelbolagen Virginia Woolf, Balzac och kanske Proust. En högoddsare skulle nykomlingen Pernilla Wahlgren kunna vara, resonerade vi – hon har ju varit framme och sniffat på en pallplats både i SM och NM.
Först ut på isen var Proust i en svart-röd sidenkreation med rosenmönster. Dock bar det sig inte bättre än att ett platt fall direkt satte punkt för alla avancemangsplaner.
Woolf gled därefter ut på isen i en mörkvit skapelse med svarta blommor och röda sidenrosetter och klarade de sju hoppen och tre piruetterna utan några som helst problem.
Pernilla Wahlgren hade tyvärr otur när knutarna i snörningen till den överdimensionerade, tårtliknande bolerojackan i orange gick upp, och tog intrasslad i de yviga halsprydnaderna tyvärr inte skären med sedvanlig schvung.
Efter en tråkig transportsträcka med två finalister som tyvärr verkade ha tagit sitt uppdrag med för stort allvar, kom så Balzac ut näst sist. I en lingonrisgrön klänning med nattsvarta och isvita stråk, satte hon sitt program perfekt.
Och så till den sista åkaren i denna så omtalade finalomgång – den till igår helt okända fröken Marx. Till synes utan en tråd på kroppen nästan flöt hon ut på isen till The Times They Are a-Changin’, vilket skapade en spänd förväntan i hela arenan. Som många andra letade vi journalister nyfiket efter kroppsstrumpans sömmar, skarvar och trådverk, tills det skrapade till i högtalarna och en förvirrad mansröst stammade fram:
– Men … Hon har ju inga kläder på sig!
Sanna mina ord, den flickan har tiden framför sig.
