– ÄNTLIGEN! skrek halva kommentatorsbåset för sig själva eftersom gåtan var så rysligt enkel.
– MEN FÖRIHELVETE! skrek andra halvan där de satt uppåt läktarn och skvätte glögg omkring sig eftersom luckan och de jävla ledtrådarna som folk sades drössla med ju var helt osynliga. Nån gång under dagen såg det ut så här i mitt mejlprogram, där jag flaggmarkerar presumtiva omnämnanden i facit (se bilden till vänster).
Rosman var tidigt rätt ute (men var han först?) med:
”En salt vind blåser från havet. Och någon bajsar samtidigt i skogen.”
Babs har tydligen sett fruktinfesterade fåglar!
”Den där bananerade örnen känns bekant.”
PK var så tacksam så:
”Hälften så många luckor i december gör att det är bara hälften så många dagar i denna mörka månad som man, direkt efter att man vaknat, känner sig seg i pallet, okunnig och rent dum.”
Marika:
”Jag följer med Karlbergs kök på lunch, tror jag. Fast jag vet inte varför Milton följer med. Innebär han att jag blir tvungen att stoppa handen innanför västen och erkänna mig besegrad?”
Åsa HL:
”Precis som Brid hade jag också Nina och Helen i min skola. Och faktiskt en Bobby också. Dessutom fanns en lärare som var så attans snygg! Suck vad jag drömde och fantiserade om honom …”
Cecilia N.:
”Jag fattar inget av luckan men båset säger att jag förstår utan att ringa 112.”
Maplestream:
”Så gissa kan man då göra trots att midnatt råder. Annars det ju varit lite ᗺ.”
Rätt svar är alltså en konservfabrik, en rimflätning och en popgrupp. I luckan kunde ni med lite kisande och nynnande skrapa fram i strikt bokstavsordning Chiquitita, Does Your Mother Know, Dum Dum Diddle, Eagle, Gimme! Gimme! Gimme!, Happy New Year, Hey, Hey Helen, Honey, Honey, I Do, I Do, I Do, I Do, I Do, I Wonder, King Kong Song, Love Isn’t Easy, Lovers, Mamma Mia, Me and Bobby and Bobby’s Brother, Money, Money, Money, My Mama Said, Nina, Pretty Ballerina, Put On Your White Sombrero, Should I Laugh or Cry, SOS, The Visitors, Watch Out och Why Did It Have to Be Me.
Svaret på gåtan är alltså (nu när vi vet) helt självklart ABBA.
Alla har de i intervjuer samfälligt skakat på varsitt huvud och sagt ”va konstigt, asså, hur kunde det bli så här?” och ”hur kunde Björn träffa och bli kär i Agnetha och Benny råka träffa Frida och så råkade de vara en perfekt sopran respektive perfekt mezzosopran samtidigt som vi råkade känna Stikkan Andersson?” samtidigt som de bara var oerhört vanliga människor. Inga skandaler, inga gräl, inga nakenvideor och fylleblaj – bara lite skatteplanering insprängt i låtskrivandet.
Om det finns en musikgud, så petade han de fyra helt enkelt i rätt riktning. (Om det finns en kåserigud, är han helt dum i huvvet.)
Skatteplanering, ja. För så var det. En avdelning på Skatteverket jagade Ingmar Bergman, en annan försökte bevisa att ABBA visst skulle kunna ha på sig de för konserterna inköpta scenkläderna när de gick ner till Ica och köpte mjölk på morgonen.
Men ju löjligare, fånigare, dummare och ju mer opraktiska kläderna var, desto lättare var de att dra av (sig och) på deklarationen.
Under de tio år som ABBA var riktigt aktiva, mötte de spott och spe från hela det svenska musiketablissemanget. (Som ju borde ha frågat mig vad jag tyckte.) Att nästan alla tycker att ABBA-musiken låter extra bra i bilen, lär bero på att ljudteknikern Michael B. Tretow trollade med [fyll i lämplig musikteknisk term] så att biljudet inte stör eller överröstar.
Abborna träffades, sjöng och lirade, skapade musik, spelade in den, fick hjälp av Stikkan, kom trea i Mello 1973 (Clabbe och Göran Fristorp vann med Lars Forsells bröst som ju var som svalor som häckade) och vann Eurovision med Waterloo 1974 (ett årtal som inte alls har med King Kong att göra). Så höll de på till 1982, när de fyra hade skilt sig från varandra både äktenskapligt och abbigt.
End of Abba-story.
Men hur är det nu med ABBA? Kommer de att återförenas och i så fall varför i hela friden, eftersom de i början av 2000-talet tackade nej till att göra det för en miljard kronor? Kommer de kanske att uppträda på Frälsningsarmén som de ju gjorde 1971? Har succén med Meryl Streep och Mamma Mia-filmerna fått dem att längta tillbaka?
Nej, let go of the past, säger jag som i vanliga fall är för alla slags reunionar. (Eh. Om jag hade uppskattat att få se Paul McCartney, Ringo, Julian Lennon och Dhani Harrison på scen idag? undrar ni. Ooooh ja.)
Just ”Hej gamle man” här på bilden, har här och nu i realtid där vi sitter i ett hotellrum i Stockholm (Hotell Hansson med världshistoriens minsta temuggar), totalt chockat min djefla man, som var komplett och totalt övertygad om att sången handlade om en soldat.
– Han har ju ett gevär!
– Näeeee … humdudum… blanka knappar … hurvarenu …
Han står på torget varje dag
En vänlig gammal man
Hans hår är lite grånat
Under mössans röda band
Med blanka knappar i sin rock
Och bössan i sin hand
Han vet nog gänska väl
Vad vi vill fråga om ibland
Det var liksom inte en sån bössa.
Mina egna minnen av ABBA är skarpa och intensiva samt … fyllda av skam. Jag tyckte att ABBA var så in i bänken bra att jag till och med (i största hemlighet) köpte kassettbanden. Dem kunde jag dock bara spela när jag inte hade kompisar hemma, och planscherna åkte ner så fort jag började högstadiet.
Nu ska jag och Plommonstopet ta oss i kragen här innan vi vandrar ner till baconet i foajén. Jag har sparat förrgårdagens lappar och fyllt på några (välkomna tillbaka, hörni!) och nu rör jag om och draaaar jag eeen … Åsa HL! Tjolahopp! (Tröjorna ligger i tryckerimaskinen i detta nu, säger de som vet. Och tryckerimannen är imponerad av designen och säger ”raster” och ”screen” samt ”eps” hela tiden. Jag tror att det är ett gott tecken.)
Lucka 7 kommer på torsdagsmorgonen!
Pssst! Vår embryo är igång i båset igen – nu med vörtbrödrerna! Läs här!
Bildmaterialet (om det inte är mitt eget) är taget från Wikipedia.
40 kommentarer
