Månad: december 2009

Men suck, så enkelt det var idag. Fast tjosan vad ni var duktiga på att inte säga för mycket. Och krasch pang bom vad den nye besökaren Grabben (välkommen!) dundrade in och blåste i flärpar och tutade i trumpeter klockan 22:14.

Det gick då iskalla kårar genom kommentatorsbåset. Ute i den stora världen satt miljontals människor hukade framför sina datorer, skräckslagna inför fortsättningen. Det var länge sedan det hände, detta att någon bara tog bladet från munnen. Men kanske var det ett villospår? Kanske var det någon som försökte förleda resten av gänget? Kanske var det rätta svaret inte alls det som Grabben skrek ut, utan något helt annat? Som t.ex. Hjalmar Gullberg, The Supremes, Kalle Anka, Bengt Feldreich, Robban Broberg, Loreleis hund i Gilmore Girls, den ständigt återkommande Astrid Lindgren och Flirtige Knut (Berghagens bästa) samt en Archaeopteryx (min favoritdinosaurie) ..?

Så här brukar gissningarna se ut när de inte är gissningar utan det rätta svaret inlindat i bomull och papiljotter samt utrikiska ord:

Ökenråttan: ”En pressad sån här fågel kan vara flera saker; nåt som står i pressen och nåt som pressas och äts på guldkrog i Paris, till exempel.”
Cruella: ”Det är lika desperat och uppslitande som en fransk chanson.”
Bengt: ”Hemlige Arnes kusin?”
Fru Decibel: ”Kvacksmack! Jag tror jag kan det! Jag tror jag kan det!”
Leopardia: ”Har det något med en död prinsessa att göra kanske?”
Kerstin: ”Inte Kalle men en annan i samma släkt. ”
PK: ”Hm, jag gissade ju på Carl Barks igår. Var jag månne före min tid?” (Sedan började han flirta med Béatrice och yra om ett helt annat svar!)

Lilla E: ”Om man uttalar den franske kompositören Poulencs namn fel så kommer man ganska nära denne hemlisbloggare.”
Cecilia N:s man (välkommen!): ”Fantomens fru!”

Ni är välkomna allihop, ni nykomlingar förresten. (Bengt blev lite orolig när jag viskade ”elefant i porslinsfabrik”, men det var alls inte illa ment: gissa på bara!)

Några lägesrapporter har vi fått: Olsson och Flinn har varit borta utan datorer över helgen (i dessa tider!), PK måste numera gissa via mobilen medan Vredens barn åker tidigare till jobbet för att kunna gissa ifred. Den obildade skåningen bor i Ankeborg och Malinka tycker lite som jag när luckan är lätt: ”Idag krävdes bara första raden. Vet inte om jag är lättad eller besviken! Kvack!”

Det var som vanligt svårt att säga om det var den det handlade om eller själva kreatören som bloggade, vilket bl.a. Sanna påpekade. Men jag väljer att berätta om kanadick-amerikanen Paul Anka (f. 1941), så kommer svenska Anna – hon som väl är Hemlisbloggarrösten – rätt naturligt in på ett hörn. Så, vem är då Paul Anka för mig och varför är han med i Julkalendern? Många vet (numera) i alla fall vem han är gift med. Eller inte snart. Men mycket mer än så är det inte.

Jag kan spela tre låtar på piano efter nio års pianolektioner. Och en av dem är Ankas ”Diana”, som var låttexten som jag översatte till modern ankiska med den förmodade skilsmässan i bakgrunden. (Och ja, jag valde att inte nämna prinsessor och bilkraschen eftersom det var så lätt ändå.) Mia och Helena minns hur den låter på elorgel, medan jag har den i ryggmärgen och inte kan begripa varför inte ”Für Elise” fastnade istället.

Paul Anka är med i NE och får nästan tio rader fastän han nästan inte har gjort någonting utan mest är känd. (Att jämföra med Michael Jackson, Madonna, Steve Jobs och Bill Gates, som har ungefär 15 rader var. Alla som jobbar på NE kommer att hata mig för att jag påpekar detta eftersom de vet att vi slösade lite med raderna i de första banden.)

När Paul Anka skrev och spelade in ”Diana” var han bara 16 år. När han var 27 år köpte han rättigheterna till en fransk låt och skrev om texten till … ”My Way” – som Frank Sinatra sedan lyckades få en hit med. Och nu kommer det roligaste av allt, men det har nästan inte alls med herr Anka att göra – vilket Luna var inne på: ”Ofrivillig katalysator till Life on Mars.”

1. Det var en gång (1967, närmare bestämt) en fransk sång som hette ”Comme d'habitude”. Texten till den skrevs av Claude François and Gilles Thibaut, som jag inte vet något om.

Men så här såg Claude ut när han sjöng. Här kan man läsa vad franskan betyder – mycket intressant, den har inget med någons väg att göra.

2. Uppdraget att skriva en engelsk version av texten gick till – tadaaa – en ung och oförstörd samt vanvettigt cool David Bowie. Han skrev och skrev och lämnade in "Even a Fool Learns to Love" … och blev refuserad. (Jag har sett en tv-intervju där han ingående berättar om de olika turerna, som verkade irritera honom lite fortfarande.)

3. Paul Anka skrev en egen text och refuserade sig inte.

4. David Bowie blev revanschlysten och skrev en låt med liknande ackord. Som blev en liten hit den också: ”Life on Mars?”

5. Sex Pistols ville sedan också vara med och leka.

6. Paul Anka gifte sig med Anna Åberg Yeager, som blev Anka med hela svenska folket och som jag tycker att man ska sluta mobba nu. (Nej, jag försvarar inte att hon hittar på skönhetstävlingsframgångar eller pratar skit om folk hela tiden, men någon måtta får det vara på hatattackerna från annars väluppfostrat folk.)

Paul Anka på Gröna Lund 1959. Hysteri!

Ni som nu funderar på DRT (den röda tråden) ska läsa hakkes lilla sammanställning i kommentarerna. Eller här:

Mikael Niemi (f. 1959), Populärmusik från Vittula
Gösta Knutsson (1908–73), Pelle Svanslös
Suzanne Brøgger (f. 1944)
Kristina Lugn (f. 1948)
Stefan Andhé (f. 1944)
Clas Ohlson (1895–1979), katalogen
Pär Lagerkvist (1891–1974), Det är vackrast när det skymmer
Lotta Lotass (f. 1964), trilogin ”Den svarta solen”, ”Den vita jorden” och ”Den röda himlen”
Jan Myrdal (f. 1927)
Jan Lööf (f. 1940), Sagan om det röda äpplet
Jan Berglin (f. 1960)
Captain W.E. Johns (1893–1968), Biggles
Samuel Beckett (1906–1989), I väntan på Godot
Paul Anka (f. 1941), Diana

(Tack, hakke!)

Citronen har förresten redan löst morgondagens lucka: ”Astrid Forsell-Gullstrand (ja, ni vet, tre gubbar, tre gubbar från …) helt baserat på Den djefla mannens kommentar om Beckett redan den 12 december, dvs dagen innan lucka 13.”

Nu har jag roat mig med att fylla i en herrans massa nya namn och stoppat in griskinder i plommonstopet och jag vet inte allt. Och jag drar en vinnare som heter … Béatrice! Ni ser – man kan gissa fel eller rätt och vinna!

Lucka 15 kommer runt halv åtta imorrn, tror jag eftersom jag redan sover.

12 kommentarer

Bara så att ni vet: enligt Görel är muskotblomma ett piggt tillskott i vetelängden. (Hjälp, jag har aldrig gjort en vetelängd. )

 Att lägga ut en Hemlisbloggare som en iPhone-sms-koversation, tyckte Godiva (och eh, jag!) var ”innovativt och hippt”. Och så fortsatte Godiva med sådant som jag ofta filosoferar över: ”Tänk förr i tiden när man för att messa varandra fick skicka brev mellan sig via sina betjänter och jungfrur som sprang genom staden på hala kullerstensgator eller åkte droska med frustande hästar.” Exakt! Om 50 år säger man så här:

– Tänk förr, när man inte kunde åka tillbaka i tiden och fixa sånt som man ångrade utan var tvungen att stå ut med sig själv på ett helt annat sätt. Asså, jag hade aldrig klarat att leva så!

(Kom ihåg var ni läste det först.)

Dammråttan är helt på det klara med hur jag tillverkar texterna: genom att tänka tvärtom: ”Eftersom det är en iPhone,så tror jag att det är något som utspelar sig för VÄLDIGT längesedan.”  Översättarhelena satte fingret på ärtan (”I dag tror jag alldeles bestämt att det är teaaaater”), men påstod senare att hon inte visste vad hon talade om, fastän detta låter precis hur rätt som helst: ”Fast vid närmare eftertanke. Rep och skor och byxorna nere. De som sms:ar till varandra kan vara en örtkrydda och mannen från floden Lena”. Ett bra tag var Mikael Persbrandt och Tiger Woods aktuella gissningar, vilket man i alla fall till 50 % kan sägas vara lite rätt. Pysseliten gissade nog rätt ganska tidigt, AB var på rätt spår (men tänkte kanske lite mer på E.T ett tag?) och har minsann sett den riktiga, svenska versionen av pjäsen (1966), medan Niklas skrev ”Yes! Nu trillade papiljotten ner. Rödhåriga associationer idag också.”

Och si … jag har inte den blekaste aning om vilken rödtott i papiljotter han menar. (Svaret finns i kommentarerna här nedan.) Men så slog Ökenråttan till med den punkterande repliken: ”Vad väntar vi på?”

TBFKAEM har en poäng  sin fråga ”Har tiden 12.52 någon relevans?”, men jag kan inte riktigt bestämma mig för svaret. Chall skrev ”Hm, jag tänkte på Margareta Krook. Men sen kom jag på att hon inte var en författare” – och då måste jag bara hojta att hohoooo, alla luckor innehåller inte Hemlisförfattare! (Jag sitter ju här och försöker göra en lucka av både Zlatan och Henke Larsson. Men säg det inte till någon.) ZKOP skrev vid niosnåret något som han senare hävdar är en korrekt ledtråd: ”Varför, varför pratar de på det här viset? Inte kunde de kalla på hjälp med sådan fin teknik.” Jag är inte säker jag, men måste ju ge beröm för envisheten! (Ännu en gång: jag vet att alla inte nämns i facit. Men var inte ledsna för det.)

Svaret på gåtan var idag den irländske författaren Samuel Beckett (1906–1989), som skrev ”I väntan på Godot”, som ju var den solklara källan i sms:en, som jag hade illustrerat med, som jag och Min djefla man pysslade ihop med våra mobiler.

Kolla, Samuel Beckett ser ju ut som P.O. Enqvist!

Pjäsen är till största delen en dialog mellan Vladimir och Estragon (Gogo och Didi på svenska) – två män i plommonstop (!) som väntar på något. En av dem får inte av sig sin sko, de pratar om att hänga sig men saknar rep, en av dem tappar brallorna men märker det inte … och på Grev Turegatan finns Brasserie Godot.  Men – och förlåt – det här var ju faktiskt jättesvårt om man inte har sett eller läst pjäsen. Fast jag tänkte att ni skulle hjälpa varandra och att någon ju måste känna igen det. Och det blev precis som jag ville! Hurra!

Uppdatering: Jag glömde ju att lägga in den här filmsnutten!

”Waiting for Godot” med Barry McGovern och Johnny Murphy.

Vi ska inte gå in närmare på pjäsens handling, men den är mysko. Och rolig. Vem är då Godot? sa alla till Beckett. Och hur uttalar man namnet? Är Godot Herren Gud? (För när man inte förstår, måste det vara något storslaget.)

– If by Godot I had meant God I would have said God, and not Godot, svarade Beckett lugnt och skrev vidare och drömde om att lära sig flyga.

– I do not feel like spending the rest of my life writing books that no one will read. It is not as though I wanted to write them, sa han suckande.

Stackars alla författare som skriver så motvilligt. Här sitter jag (som inte är författare) och skriver serpentinlånga facit som aldrig tar  slut. Och Godot  ska minsann uttalas [gådd-eu] med betoningen på första stavelsen.

Beckett läste språk och utbildade sig till lärare, men hoppade helt sonika av yrket när han inte trivdes och inte fick undervisa som hans själv ville. Så här beskrev han det:

Spend the years of learning squandering
Courage for the years of wandering
Through a world politely turning
From the loutishness of learning.

Sedan reste han runt i Europa (de tenderar göra det, de stora författarna), skrev och blev refuserad, skrev och blev publicerad i tidningar, recenserade och skrev lite mer. Han skrev till ryske filmregissören Eisenstein och bad om att få jobba med honom, men brevet försvann eftersom Eisenstein var isolerad pga. en smittkoppsepidemi. Beckett flyttade till Frankrike, blev ovän med sin mamma, blev knivstucken och nästan dödad, men omhändertagen av James Joyce. Förstås.

Ett på det hela taget lugnt och fridfullt samt normalt liv om man ser på det så här på håll.

Plommonstopsdags! Extrapriset går idag till Niklas, som i kommentatorsbåset på ett mycket tydligt sätt klargjorde varför det ibland blir fel på höger och vänster. Dock har han redan vunnit en tröja i Lucka 3, så jag ger bort en bok som jag inte behöver längre, blir det bra?  Nu ska jag dra fram en vinnare ur världens mest spruckna plommonstop, och det blir … ack, där fick jag upp en gammal Griskindspatrik, men han är ju försvunnen, så då tar vi en annan … TBFKAEM/HeMo!

Vi avslutar förstås denna dag med en hakke:

En man på Grev Turegatan
satt fast med sin fot som satan.
Hans brallor var nere,
och hans livslust. Vem e're?
Helt hjälplös jag väntar vid datan.

Lucka 14 kommer imorrn när ni har lämnat ungarna på dagis och tagit er till jobbet alternativt blott och enbart vaknat.

22 kommentarer

De som inte har läst kommentarerna idag vet inte att Agneta har spakat flygplan, att Översättarhelena repar på söndagar och vilket cigarrettmärke Plastfarfar gillar eller att Dina har ätit banangratäng. Man lär sig så himla mycket varje dag.

När jag efter att ha spelat stormatch (och vunnit mot tvåmetersdamer!)  i Söderköping, kastade jag mig in i kommentatorsbåset eftersom ni hade slängt iväg en gissning eller en ledtråd eller en dagsrapport ungefär var femte minut. Vatten-Sanna hade när jag kom in nyss konstaterat att det var ovanligt roligt i kommentatorsbåset: ”Två distinkt urskiljbara falanger som ger finurliga och ordvitsiga antydningar och båda är övertygade om att de löst hemlisbloggarmysteriet.” Och hakke höll nästan med: ”Jag tyckte mig nog kunna urskilja mer än två falanger. Eller var det två falanger som anföll på två flanker vardera? Deckare, hästar, fotbollsunder och så den ledande flanken full av messerschmittar. Efter att ha ägnat lördagen åt att handla hemliga presenter, fylla frysen med ekologiskt lammkött och kolla Henrik Schyffert försvarstal på digitalboxen har jag läst kommentarerna och läst om texten och kan bara kapitulera. Scotland Yard nästa för de kommentatorer som envist träffar mitt i prick!”

Gårdagens lucka fick skötas utan mig. Men redan när TBFKAEM konstaterade att det var en ungdomsbok från flydda tider, visste jag att allt skulle ordna sig. Däremot är inte alla till synes konstiga meningar ledtrådar. ”En match i tre perioder som varar femton minuter. Vad månne det vara? Det är nog en ledtråd.”

Nope, det tog bara en kvart tills matchen var slutspelad. Det var inte mer än så. Alla siffror är inte viktiga, sa Einstein. Eller nej, det gjorde han ju inte alls.

En initierad kommentar kom Cruella med, när hon påpekade att det var en undermålig översättning. För det får man ju hålla med om att språket med våra moderna ögon sett är stolpigt, ansträngt och väldigt forcerat. Fast å andra sidan har jag faktiskt en morbror som talar i skriftspråk, och det låter alldeles förtjusande. Hemlisbloggarens repliker ser ut så här:

– Jag vidtog mina förberedelser nyss.

– Det är klokare att passera det här landets gränser i mörker.

– Du milde, visst inte!

– Har ni hört det helt nyligen?

Nykomling visste besked: ”Även idag kan man tänka på gröna böcker, tror jag i alla fall, så här i flygande sväng.” Men vad menar Niklas? ”Det första som kommer upp är en gammal klassiker från ungdomen som inte handlar om PK men nästan.” Aha, Åshöjdens BK! Men näe. Men PK: ”En Algy som figurerade i PKs ungdomslitteratur hade en ingefärsvän och en som inte var stor längre.”

Jag kan fortfarande inte bestämma om det är Biggles eller författaren Captain W.E. Johns 1893–1968.
Men vi tar väl den senare eftersom han finns på riktigt? Japp. Johns är
britt, son till en skräddare och dotterson till en slaktare. Det har i
och för sig ingen betydelse, men något måste jag ju skriva. När jag får
nobelpris kan alla få skriva att jag är brorsonsdotter till en
veterinär som dog av ett kobett. (Fast som egentligen dog av syfilis,
men det var hemligt.)

Se, W.E. Johns såg ju ut som R:et Eklöw! (Om ni vill frossa i bokomslag på engelska ska ni titta hääär.)

För att fortsätta på den inslagna vägen där jag jämför mig själv med Bigglesförfattaren, så deltog han i katastrofen i Gallipoli i första världskriget (se filmen!), överlevde malaria, var krigsfånge, flög kors och tvärs och kraschade i havet, i öknen och i ett hus medan jag fotograferar mögel i duschar och stukar fingrarna.

Johns (som inte var ”captain” utan bara tog det som författarnamn, ett namn som inte står på de senare svenska upplagorna) debuterade som 29-åring, men gav inte ut sin första Bigglesbok förrän tio år senare. Och sedan skrev han och skrev tills nästan 100 böcker var skrivna. För då dog han. Vad jag inte visste var att han även skrev tio tjej-Biggles-böcker – om Captain Lorrington "Gimlet" King, på uppdrag av Storbritanniens flygministerium (kopplat till RAF). Johns var förresten den som nekade Lawrence of Arabia tjänstgöring. (Han fick dock bannor och släppte in honom senare.)

Stefan ”Boktipset” Mählqvist har skrev förresten 1983 ”Biggles i Sverige: en litteratursociologisk studie av W E Johns Bigglesböcker”. Så nu förstår ni hur viktig Biggles är? Själv läste jag alla Bigglesböcker som jag kom över i 10–14-årsåldern. De var gröna (ännu fler gröna böcker, ja!) B. Wahlströmsböcker, liksom Dante & Tvärsan och Tvillingdeckarna – som jag också läste. Däremot har jag inte läst andra röda böcker än Kitty. Inte en enda hästbok! (Men jag är ju så himla allergisk.) Nä, Biggles, det var mer min typ. Som (vilket både Jorun och Plastfarfar påpekade) inte går att låna på biblioteken eftersom han anses vara mindre bra litteratur. Pfffft. (Eller har han släppts in på senare tid?)

Ännu en av gissningarna måste nämnas, nämligen Görels: ”Det här är ju en helt ordinarie stickbeskrivning, med en extra finurlig montering.” Och så ska ni titta på Annas länk till oumbärliga böcker. Åh, en till, Godiva tror att det handlar om sex: ”Att med flit försätta sig i underläge, att komma ut ur duschen med en cigarett i handen, att notera med tillfredsställelse att resten av killarna är på väg mot omklädningsrummet och ’med böjda ben satte han full fart och befann sig snart på gränsen till sin egen förmåga …’ ". (Cigarretter röker de hela tiden i Biggles, de slår dem mot handen och knackar på dem och askar här och där och dödar dem till sist.)

En vinnare! En vinnare! Plommonstopet är välfyllt, men alla har inte gissat. Sorgligt. Jag tar bort och känner mig som Meryl Streep i Sophies val. Men här har vi en lapp som det står … blott två små versaler på: AB. Och vem än Fröken Näbbgädda är, så delas härmed ett extrapris ut (årets första!) till dig eftersom jag skrattade högt av kommentaren strax efter midnatt!

Nu ska jag få ordning på länkarna också så att ni slipper krångla för att hitta hit och dit. Lucka 13 öppnas vid åttasnåret imorrn! (Och detta facit fick fel siffra först så länken hit är knäpp.)

21 kommentarer

Jag trodde i min enfald att Lucka 11 var klar som vodka. Jag ångrade mig och tänkte ta bort vartannat ord och redigera ledtrådarna redan fem minuter efter publicerandet. Men ack. Så var det ju inte. Döm om min förvåning när två tredjedelar av kommentatorsbåset började yra om gröna böcker och sådant som jag inte ens kunde förstå hur jag än letade, sökte och googlade.

PK försökte reta mig genom att gödsla sina gissningar med mellanslag, vilket gjorde att jag missade denna när den kom: ”Mag gropen säger satiriker, hemma görande i en national drycks stad. Dråpliga vardags situationer, höga kullar och linne dukar.”  Översättarhelena skrev sedan ”Min ganska stora näsa känner nu vittringen av något helt annat än musik”. Ah, tänkte jag och var nöjd … men bara  några få hakade på. Malinka gjorde mig glad igen:  ”Men jag undrar ändå varför inte fler hakat på, det kändes så tydligt när jag läste.” För så är det ju: är det helt omöjligt för er att lista ut svaret, har jag gjort ett dåligt jobb. Lagom är bäst! 

Agneta deppade ihop helt och länkade till sina känslor. Så dök det upp jämtar och språkvetare om vartannat och dem tänker jag faktiskt inte rabbla här, för de var utomordentliga förslag till framtida luckor.

Dagens hemlisbloggare var den finurlige stornäsetecknaren Jan Berglin (f. 1960). Han började publiceras i SvD 1995 (95°) efter att ha gjort succé i studenttidningen Ergo (!) i Uppsala – men han jobbar fortfarande som lärare. Som inte vill undervisa efter läroboken och hatar att sätta betyg på eleverna.

– Men pah, kan han inte försörja sig på att teckna? sa jag till mig själv.

– Men gah, hur skulle han få inspiration om han bara skulle sitta hemma och rita hela dagarna? svarade jag mig.

– Men hah, skrattade jag sedan mot mig själv, tror du verkligen att man får en massa pengar för att publiceras i tidningarna – hur mycket fick du själv på den gamla goda tiden som kåsör? sa jag fnysande till mig.

Men då svarade jag inte.

(Nu skulle jag förstås kunna fortsätta bahaa och jahaa som Pomperipossas hovmarskalk, men jag blev plötsligt så trött på mig själv.)

Luckans text tillverkades i Berglins anda i fyra steg med repliker och fakta om vartannat. Min assistent här hemma – Min Djefla Man – har gjort sin version av luckan, se rutorna här nedan. (Kan ju inte lägga ut Berglins egna, upphovsrätt å så.) Klicka så blir de större om ni är på det humöret.

 

Något som jag helt hade förträngt när jag gjorde texten, var att Jans fru Maria är med och hittar på såpass mycket av seriestripparna att hon är med i signaturen: Berglins istället för Berglin. Förlåt mig, Maria.

 

I sitt Sommarprogram från 2005 säger Jan att ”oförmågan att fatta och lösa praktiska uppgifter har färgat styrt mig och mitt liv”. Och sedan berättar han att han har en ”taskig känsla för att läsa av situationer och göra det rätta” och hur han råkade delta i en friidrottstävling där han 

• vägrade inför stavhoppet som en häst framför ett hinder
  
• fick springa 1 500 meter ensam och i efterskott eftersom han tog fel på startplats
  
• sprang 400 meter synnerligen kobent eftersom han hade fått på sig ett par shorts utan inerbyxa och hela paketet ramlade ut.

Jag tycker det hela låter alldeles normalt, jag.

 

Det som har inspirerat Berglin i livet är Bröderna Marx, dadaismen, Monty Python och tidningen Mad. Dessutom är han en ”konservativ radikalkommunist” som blev lärare när han gjorde vapenfri tjänst, som ogillar orättvisor men tycker om konjak. Och så samlar han på roliga namn som t.ex. ”Hiilevi Levin”.

 

Vill ni lyssna på något helt menlöst? Efter Jan Berglins Sommarprogram som fortfarande ligger uppe på SR, finns en länk till ”bonusmaterial”. Men det är bara Johan Rheborg som värmer upp inför sitt program, och det är heeeelt menlöst. Slösa bort er tid här.

En ledtråd till måste jag nämna: Berg-lin är ett annat namn på asbest. (Jag hade ingen aning!)

Vi avslutar med dagens feligaste gissning, som Misswar kom med: 

”Rubriken är hursa.

Det betyder va.

Baklänges blir det av. 

Av blir af. 

Därför skulle det kunna vara Caroline af Ugglas. 

Men jag gissar på släktingen Magnus. Som i sitt artist namn inte heter af.”

Nämenvafa… nu tar vi oss till plommonstopet och drar en liten lapp. Hupp, den låg fel. En annan … jahapp: Citronen! (Som gissade på en ”filosof av rang”. Jomen.)

Här finns jättemånga Berglins-alster för alla som inte är bekanta med honom. (De kommer fram i pop-up-fönster, så har ni dem avstängda kan det klicka lite.)

17 kommentarer

Hm, Plastfarfar säger att jag är litterääär. Well he ain’t seen nuthing yet. Jag ska nästa år ha en julkalender med bara författare från antiken! Och kanske lite ur Njals saga. Och e.e. cummings bafatt.

Men apropå saga, så var det ju en sådan idag. Och visste man, så visste man. (”Vet man så vet man” är ett lika dumt påstående som att hjälpa någon som letar efter något borttappat med orden  ”ja nånstans är den”.)

Kerstin (bravo!) inledde dagen med att minnas den sanna historien om när jag kallade någon för just cirkustält.  Självklart – alla stora författare tar saker ur verkligheten. TBFKAEM exploderade i glädjefnatt vid halvtiosnåret:  ”Jag vet, jag vet jag vet. Och den här gången VET jag verkligen.” Babbsan var lika glad hon: ”Jag får direktassociationer till en saga av en författarkonstnär”. Görel var däremot lite bekymrad: ”[—] det stämmer inte riktigt med resten av historien. Boven är med i min historia, men inte loppisen. Och var är brandkåren?” Jamen självklart, Görel, man tar inte bara saker ur verkligheten när man är en stor författare utan skippar även fantasibrandkårer och sätter dit fantasiloppisar.

Maria H hittade däremot politiker överallt och Hans Persson drog till med att Håkan och Calle måste vara förklädnader för Calvin & Hobbes (Kalle & Hobbe). Nejnej, Håkan är Håkan Alexandersson och Calle är ju Carl-Johan de Geer (inte Bergenstråhle) – grabbarna som var med om att skapa Tårtan, där ju Janos spelas av …

Jan Lööf (f. 1940), tusenkonstnär: tecknare, författare och musiker samt Janos. Ack, den som ändå var med 1972. Alltså där och då, när ”Tårtan” gjordes med mjölpruttarna och gamla luggslitna apkostymen och lösnäsan och jag vet inte allt. Vad kommer man om 30 år att tänka tillbaka på med samma nostalgisuckar? Bloggar?

(Sanning är dock att jag inte alls var ett Tårtan-fan då. Jag tyckte att de var för kladdiga helt enkelt. Nu har vi visat den för alla fem barnen och funnit att de två tjejerna tycker en sak, de tre killarna tvärtom.)

Men Jan Lööf är ju inte skådis egentligen, han är ju främst tecknare. En produktiv sådan.

Kolla, jättemånga böcker (fastän alla inte är med på bilden). Det där skräpet i vänsterkanten är fler böcker, som dock har klippts bort av en ivrig klippare.

Bild ur äppletboken – och en bild som några av mina barn tycker är jättehemsk. Boven, arga fröken och den läskiga muskelplanschen skrämmer tydligen känsliga tittare.

Jag använde mig av ”Sagan om det röda äpplet”, som ju handlar om en man i randig kostym som köper ett grönt plastäpple (mannen, inte kostymen), som sedan förväxlas med ett riktigt, rött äpple. TBFKAEM ska ha beröm eftersom hon tänkte på precis samma sak som jag: måste man ange båda färgerna när man säger att en klänning är randig eller kan en utebliven färg antas vara vit? Och inget svar kom jag på att ge mig själv på denna högintressanta fråga.

Och titta – här är muskelplanschen annorlunda! Jätteläskigt! (Klicka på bilden så syns hela.)

Ni kommentatorer var förresten väldigt kreativa i era ledtrådar och försök att skriva om löv (Lööf) utan att vara tydliga. Dieva skrev ”… singlat ned i en hög med andra böcker som barnen krattat ihop i ett hörn” medan Gittos mamma skrev ”bladet föll från lövet” och Katt rimmade så fint.

Några ledtrådar: ”Felix”, som är en annan av Lööfs figurer har ett namn som betyder ”lycklig” på latin, skrothög kan associeras till ”Skrot-Nisse” och ”Ville” är ju ett bra ord som jag stoppade in på ett ställe där det inte riktigt passade in.

Jan Lööf bor numera anonymt i det varma Grekland och har en övernattningslägenhet i Stockholm. På brevlå… nej, jag menar (måste vara korrekt ju) postlådan står det tydligen inte Jan Lööf utan något helt annat. Jag undrar vad. Och så undrar jag varför detta är nästan det enda jag kan hitta om herr Lööf. Om jag finge träffa honom, skulle jag berömma honom för Ringaren i Notre Dame som syns när mannen i den randiga kostymen går ut för att ta sig en promenad. Detaljer, detaljer.

Men vi drar väl en vinnare? Är inte riktigt van vid att det är ljust ute när lapparna ska dras. Ha, jag ser ju jättebra! Och då drar jag eeeeeeeeen som det står Dieeeeeva på! (Som ju gissade rätt!)

Och så kommer Lucka 11 strax!

Stopp och belägg! Glömde ju! Sandra säger att det finns ett stavfel i boken – men jag kan inte hitta’t! Den som vet: hojta till!

Uppdatering! Nu har vi läst boken fram- och baklänges, högt, lågt och med konstig röst, men inte hittat felet. Inte så underligt, eftersom det inte finns i min upplaga från 1988. Sandra mejlade en bild på hur boken ser ut i upplagan från 2009:

Den som väntar på någon som har gått?

Tack, Sandra! (Men veeeeem har stoppat in ett fel?)

21 kommentarer

Jag ångrar mig såååå. Varför skulle jag välja en så komplicerad Hemlisbloggare? Hur ska jag någonsin kunna sätta punkt för detta facit? (Det känner jag alltså nu – när jag bara har skrivit dessa 35 ord.)

Men nu börjar vi med era gissningar – som verkligen inte spretade. Snabbt som en ödla i en flottpanna rasslade det rätta svaret in – diskret och vackert. Översättarhelena: ”Ena syskonet har ett namn som inte avslöjar könet?” (Japp: Kaj, som även heter Åsa.) Niklas, Gittos mamma, Ullah och Anna hängde på medan några andra inte visste alls. Stackars Embryo kämpar på med sin science fiction-förslag såpass att jag snart får dåligt samvete för en i Julkalendern styvmoderligt behandlad genre. (Ber om ursäkt, Ellen och alla andra som också gissade rätt och snabbt, för att jag inte rabblar alla era namn.) Vänta nu, Plastfarfar som har klagat på att det är så svårt, fick ju rätt idag, det måste ju påpekas! Och Malinka, som var med om något mystiskt: ”Just nu står det en chefsekonom för Svenskt näringsliv i min tv och uttalar sig, och visar sig vara recepträttens systerson!”

Men var det verkligen så enkelt som det (för några) såg ut vid en första anblick? Och – som Görel skrev – ”Men kära nån, vad ska vi nu göra hela dagen?” (Tack förresten, Godiva, som gissade på Kofi Annan!)

Jodå. Det var verkligen Jan Myrdal (f. 1927) som var bitterkakan. (Att receptet istället skulle ha resulterat i en pot au feu eller gubbröra var förstås bra förslag.) Jag tyckte om att ni inte accepterade nobelprisen (med litet n) rakt av utan påpekade att pappa Gunnar faktiskt bara fick ”Sveriges Riksbanks pris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne” 1974, medan Alva fick Nobels fredspris 1982. Men luckan var ju så lätt, så jag var tvungen att komplicera den lite.

Nu ska vi se om jag kan få lite ordning på den gode (?) Jan här. Vi tror i alla fall att han föddes in i en inte alldeles barnvänlig familj, där båda föräldrarna for runt jorden och jobbade nästan konstant och när de väl var hemma, var de … får jag säga opedagogiska? När Jan skrev en bok om detta (”Barndom” – fan att min barndom bara är fylld av blommor, blader och basket, vad ska jag skriva om?), blev Gunnar skogstokig och ville stämma sin son för förtal. Tror jag det. Citat:

– Ett steg till gubbjävel och jag slår in skallen på dig!
(17-årige Jan till sin pappa, som har jagat sonen pga. kondomstöld.)

I ”Vem är det”, där personerna i artiklarna får redigera om de vill, är Jans föräldrar inte nämnda. Han har gjort sig själv föräldralös – moderslös gjorde han sig förresten redan 1967, när han bröt all kontakt med sin mamma. För övrigt gav Alva och Gunnar ut ”Kris i befolkningsfrågan” 1934, som bl.a. förespråkar sterilisering av vissa grupper handikappade. Låter väl fredsprisigt och fint?

Nämen det ser väl trevligt ut? (På väg till New York 1938, Jan längst bak.)

Men tillbaka till den unge Jan, som hoppade av skolan och var ilsken och bitter redan som 17-åring, när han skrev och skrev och skrev och bara blev refuserad hela tiden. Försörjde sig gjorde han ändå eftersom han var anställd på Värmlands folkblad och på eget förlag kunde debutera med en pjäs 1953, vilket väl inte många gör idag.

Och så blev han ju politisk. Jättejättevänsterpolitisk. Och det är det som jag borde skriva minst fem spaltmeter om. För när alla andra håller med varandra och NE om att Pol Pot var en kambodjansk gerillaledare som är skyldig till att ha beordrat massmorden i slutet av 1970-talet, säger Jan Myrdal att Pol Pot är missförstådd och alls inte en despot. Och han ger sig inte. Vidare är han emot samkönade äktenskap och gayparader (men inte emot homosexuella om jag har förstått rätt) och tycker att den kinesiska regeringen gjorde rätt som ingrep mot demonstranterna på Himmelska Fridens torg – ”för att bevara Kinas och Östasiens politiska stabilitet”.

Säga vad man vill, men Jan Myrdal, Anna Anka, Jan Guillou och  och t.ex. Björn Ranelid ska ha respekt för att de inte är blyga, fega, PK eller kappvändare. Själv vågar jag ju knappt säga att handbollsspelare har fulare shorts än basketspelare.

Förutom att han fyllde tidningarnas spaltmeter när han fyllde 80 och strax efter sin sedan 51 år frus död gifte om sig, har han nämnts i samband med utdelningen av Leninpriset. Ständige sekreteraren Peter Englund (som då inte hade blivit ständig ännu, vilket Malinka korrekt påpekar) blev då fly förbannad och bloggade så här om detta:

”Nådd av nyheten att religionsvetaren Mattias Gardell fått Jan Myrdals nyinstiftade Leninpris vill inte jag vara sämre. Det pris som jag nu instiftat heter Pol Pot-priset. Juryn består av undertecknad samt mina två katter. Även Pol Pot-priset tilldelas Mattias Gardell! Priset består av en miljard mark (i 1923 års penningvärde) samt Anne Applebaums ’Gulag – De sovjetiska lägrens historia’ – en bok han garanterat inte har läst.

Även nästa år kommer Pol Pot-priset att tillfalla Mattias Gardell, förutsatt att det inte dyker upp någon akademiker som är än mer naiv och historielös, men det förefaller osannolikt.”

Det finns så mycket mer att berätta, men vi tar bara en sak till. Översättarhelena meddelar att Jan Myrdal tycker att toapapper är västerländskt strunt. Han spolar sig tydligen ren i en bidé och tycker att det borde vi göra allihop. Tänk nu på det nästa gång ni går på toa, alla.

Åh, jag bara måste nämna en sak till. På Youtube finns en snutt med Cornelis, som sjunger ”Till Jan Myrdal”. Där tolkas dessa rader som en beskrivning av Myrdal: ”Från en förtrollad talarstol skjuter en man med knallpulverpistol, hör hur hans skrämskott ekar, och intellektet tvekar, för denna harmlöst beväpnade narr av sanningen fattar inte ett barr." Men jag har hittat facit – Jan Guillou intervjuar Cornelis:

Guillou: Vad f-n har det här med Myrdal att göra? ”På en förtrollad teaterscen/ dansar en dam av elfenben./Damen är lätt på foten./ Damen är tom i roten. / Drillad av en demonisk person./Tala med honom så blir du som hon.
”

Cornelis: Jamen det där är såklart en Bergman-skådis.


Guillou: Och demonen är Ingmar Bergman?


Cornelis: Javisst. Det är ett vykort till Jan Myrdal, inte om honom. Jag har avfärdat alla andra som kom med den där i invändningen med att begriper dom inte poesi kan dom dra åt skogen. Det är ju inga märkvärdigheter. Om du i samma dikt går två strofer längre ner: ”Från en förtrollad talarstol/skjuter en man med knallpulverpistol.” Det hörs väl lång väg att det är Palme? Jag känner inte Myrdal och även om jag läst allt han skrivit och även om jag retat mej till vansinne p
å en del hos honom så är han ju en jävel på Kina till exempel.

Coolt va?

Visste ni förresten att myrdaling är ett annat namn för växtarterna livsblad? Och att jag valde bort den ledtråden med flit? Är det inte fantastiskt? Och att hans stora bok om Meccano nästan höll på att brinna upp hemma hos oss men numera är magasinerad med alla andra böcker (inklusive ”Kris i befolkningsfrågan”) som jag hade tänkt använda under december …?

Nä, nu slut!

Äntligen har jag sorterat om alla lapparna i plommonstopet. Några gamlingar är tillbaka, i med dem. Näh, inte den, och inte den. Men den. Såja. Nu skakar jag lite och drar uuuuupp … Dammråttan! Tjoho!

Lucka 10 kommer imorrn förmiddag!

19 kommentarer

Idag var dagen när även jag satt och kliade mig i huvudet. Vad menade Pysseliten med ”Jag undrar vilken pippi du fick ta till hjälp” (pippilottor?) och Niklas med ”Om jag har rätt är det författare som inte är och som skrivit en augmenterad dekalog”? Och Kronfrun med ”en namne till Lotten finns i flera böcker… och jag tänker även på en sjörövare från mina hemtrakter”. Och hade den bombsäkra Wickmanskan verkligen rätt när hon påstod att Hemlisbloggaren hade levt ett beigefärgat liv? Och hur kan egentligen ZKOP komma undan med att ställa så många frågor till mig?

Mikael var på hugget idag: ”Den uppmärksamme läsaren ser i gårdagens facit att Lotten hette Charlotte Stenson som ung. Det namn som delas borde alltså vara Charlotte eller Stenson. Nu drämmer jag till med en tredje radiopratare/kommentator: Göran Zachrisson. Stenson är då Henrik Stenson.” (Ni förstår att eftersom jag är släkt med alla Stenson med ett s, kommer jag att ärva alla Golf-Henriks pengar så småningom.)

Några nämnde Stig Dagerman (Gittos mamma och Goblin), vilket är intressant eftersom Hemligsbloggaren faktiskt disputerade 2002 vid Göteborgs universitet – med en avhandling om just Stig Dagerman. Gittos mamma (nämen, Hans Villius [inte Vilnius] är våger till Tore Zetterholm) som halkade in här och först knappt vågade skriva utan sin dotter, är nu flitigare i båset än just denna dotter och Leopardias mamma får luckorna upplästa i telefon. Någon som kan engagera sin pappa också?

Nu ska vi se. Jag trooor att Godiva kan ha varit först med rätt svar. (Rätta mig gärna.) Kolla hur hon övertygar:
Ardy: ”Men om jorden inte är vit, himlen inte röd och solen inte svart så är väl svaret inte akademiskt?”
Godiva: ”Jodå Ardy, men först om ett par veckor väl?”

Aku kom på initialerna LL och Mikael var sedan först med att drälla titlar omkring sig: ”Ja, det är ju några saker man undrar över: Vem är det som berättar och varifrån kommer rösten? Hur snabbt flyger duvorna in i fönstret? Vad är det för färg på jorden och på himlen? Är himlen sekvojafärgad kanske?”. Sedan kom Anna med ”Jag tror att solen är svart visst, och att himlen är röd och jorden vit, och att allting är obegripligt.”

För idag var det den högaktuella Lotta Lotass (f. 1964) som var Hemlisbloggare. Om ni inte har hört talas om henne, är det ok. Om ni heller inte har läst henne än, är det inte konstigt. Bruden är ju bara barnet men ändå invald i Svenska Akademien (inträdet sker nästa vecka) och faktiskt inte helt lätt att läsa. Trilogin heter ”Den svarta solen”, ”Den vita jorden” och ”Den röda himlen”, vilket jag antydde i sistameningen.

 
Lotta Lotass i ganska mörka glasögon.
 
På bilden som jag illustrerade texten med, står verkligen jag och min gravida mamma 1966. Detta för att Lotass håller på med ett projekt där hon skriver nätbaserade texter till gamla bilder: Redwood. Min förlaga var del 30:85 – läs gärna och jämför. (Vi är faktiskt lika gamla: det skiljer i ålder blott 26 dagar mellan mig och henne. Annars är vi rätt olika.)

Hon debuterade som 36-åring och har sedan dess överösts med litteraturpriser av allehanda slag eftersom hon … eftersom hon … eftersom hon … Äsch, jag citerar några recensenter!

Nils Schwartz, Expressen:
”Det är som om Lotass hade kommit över en bunt blyertsteckningar av en manisk mentalpatient, vilka hon sedan försöker översätta i ord, teckning för teckning. Jag vill inte med detta antyda att Lotass inte skulle vara vid sina fulla fem, hon vet som sagt vad hon gör.”

Jenny Maria Nilsson, HD:
”Detta kan tyckas vara mytologi från en annan värld men Lotass litteratur har ett svenskt temperament, något för oss som lockas av det repetitiva i väderleksprognosen, eller när vi som barn hamnade framför en mardrömslik tv-teater där tolkningen flydde men ändå sögs in.”

Ingrid Elam, DN:
”Det händer något i de där rummen, små förskjutningar i ett mönster eller ett tonfall, och det uppstår en svävning som drar mig med in i en värld där allt upprepas och ingen lär av historiens katastrofer. Tills, i allra sista stycket, jaget återkommer tillsammans med ett du som snuddar jagets ärrade kinder med sina mjuka läppar. Då är upplevelsen av plötslig värme överväldigande.”

Elise Karlsson, SvD:
”Det är som att Lotass medvetet velat skapa en totalt otillgänglig text, för att enbart i inledningen och slutet ge läsaren den där lilla belöningen, att få känna sig delaktig och välkomnad i texten. Bli ett ’du’ i möte med ett ‘jag’.”

Jaha!

  Klicka på bilden. Så här ser det ut i hela ”Den röda himlen”. (Klockan 11:40 skrev jag en kommentar i denna stil.)

Det finns många författare som experimenterar och försöker få till ett drömflöde via text. Men jag tycker att det är fusk, det här; om man ersätter semikolonen med punkter och använder versaler här och där blir det bara en ganska vanlig text. (Ser ni flottfläcken? På ordet ”avskrädeshögar” tappade jag en bit ost. Oh, the irony.)
 
Ni förstår nu hur Lotta Lotass skriver? Och så skriver hon förstås egna kulturkrönikor mellan allt annat som hon hinner med i bokstavsväg. Men spela basket kan hon nog inte i alla fall.

Nu ska vi dra den åttonde vinn… och oj, inga t-shirtar har jag skickat ut än eftersom de trycks för fullt. Men å andra sidan har jag inte fått ett enda mejl med storlek och adress av vinnarna. Å tredje sidan vet vi ju inte hur stora de är förrän jag kan prova och tala om det för er. Nä nu drar vi! Oj, måste först ta bort några. Min djefla man med sina semikolon har visst slöat idag, t.ex.. Såja åååååhej och grattis till … Åsna! (Som har en Decibel-mamma som tydligen bor granne med författarlottor.)

Morgondagens väldigt simpla, lätta, enkla och nästan banalt tillverkade lucka 9 kommer i morgon bitti!

11 kommentarer

När jag ska välja ut vilka kommentatorer som ska nämnas här i inledningen, markerar jag kommentarerna i mejlen så att jag lätt och tydligt kan klippa och klistra och bygga facitpysslet. Problemet är bara att jag just nu sitter och tittar på 31 markerade kommentarer som är antingen rim, extra smarta eller bara fantastiskt roliga.


När Smultronblomman 09:43 tackade sin syster för det rätta svaret, missade jag faktiskt att hon skrev ”Jag kan komma som gäst i verkligheten för att sedan säga hej då.” Därefter kom syster Wickmanskan med ”Sucka, allt är mitt, och allt skall tagas från mig” medan Miss Gillette var diskretare än diskret: ”Kvistigt det här, man får väl vila på sina lagrar, as per usual.”

Pär Lagerkvist (1891–1974) föddes faktiskt som Per Lagerqvist, men jag har inte lyckats hitta orsaken till han bytte till mer logisk stavning 1908. Kanske var det bara just logiken han ville åt – i sina tidiga verk stavade han alla ä-ljud med ä och alla j-ljud med j. Tillägg: Den blyga påpekar helt korrekt att detta ju var i stavningsreformens dagar (1906). (Jag föddes för övrigt som Charlotte Stenson men heter nu Lotten Bergman och det har banne mig inte hjälpt mig i min karriär ett endaste dugg.)

Familjen Lagerqvist 1895. Från vänster: Elin 13 år, Hilma 11 år, Gunnar 9 år, pappa Anders 42 år, Annie 18 år, Per 4 år, Klara (Clara) 7 år, Stina (Ida) 15 år och mamma Hanna 41 år. (Ur Nordisk filateli, 2006.)

Lille Pär (då Per) hade sju äldre syskon, vilket man måste påpeka samtidigt som man oooar och ahar över det faktum att hela familjen fick plats i två rum och kök ovanpå en järnvägsstationsrestaurang. Eftersom han hade läshuvud, fick han ta studenten, och som 25-åring debuterade han med lyriksamlingen ”Ångest”, vilket ju måste vara den bästa titeln någonsin. Hur han sedan fick Nobelpriset som en av Akademiens ledamöter 1951 vet jag inte, det är ju alldeles särdeles skickligt.

Här ser vi Pär Lagerkvist någonstans i Sydeuropa på 1920-talet. Tänk ändå att få höra Pärs son Bengt filosofera över bilden. (Ur Nordisk filateli, 2006)

Pär Lagerkvist reste och reste i hela Europa redan från unga år, men ändå var det Småland han beskrev när han skulle skriva om naturen och ändå var det mest familj och nära vänner hemma i  Gamla domprostgården i Växjö som han använde som förlagor till figurerna i böckerna. Och som han gjorde det.

Jag är mycket förtjust i Pär Lagerkvist, och allra mest i dikten som jag lät en modebloggar-typ förvanska. Eftersom jag precis som Cecilia N:s dotter inte läser sådana texter till vardags, har jag fått gå på studiebesök här och där och känner allt mer att någon måste skriva en avhandling om modebloggarspråket. Det är omväxlande barnsligt, gammaldags, högtravande och konstigt. Några exempel:

Sedan blev det en svängom på stan.
Simma lugnt.
Där bakom finner vi ett …
Idag så köpte jag tunikan jag gått och trånat efter länge
Det kommer bli alla tiders!

Så här trodde jag att det skulle se ut överallt:

”Hade lite svårt att få på mig mina jeans, haha. Jag tvättade dom på 60 grader, sen torktumlade jag dom. De är en storlek 25..ni kan ju tänka er hur det gick att få på sig dom efter det..”

Nåväl. Här kommer hela dikten till allas glädje:

Det är vackrast när det skymmer.
All den kärlek himlen rymmer
ligger samlad i ett dunkelt ljus
över jorden,
över markens hus.

Allt är ömhet, allt är smekt av händer.
Herren själv utplånar fjärran stränder
Allt är nära, allt är långt ifrån.
Allt är givet
människan som lån.

Allt är mitt, och allt skall tagas från mig,
inom kort skall allting tagas från mig.
Träden, molnen, marken där jag går.
Jag skall vandra –
ensam, utan spår.

Uppdatering: Jag har hittat en enminutare där Pär läser dikten själv. 

”Tjärleken” säger han.

Vredens barn skrev: ”Det finaste med julkalendern nuförtiden är ju alla rättgissare som anstränger sig nästan lika mycket som Lotten för att lägga ut ledtrådar och hinta svaret utan att skriva ut det. Fantastiskt! På den gamla goda tiden (läs: 2005) studsade vi minsann in och brölade ut rätt svar med tillhörande triumfvrål när polletten trillade ner.”

Jag håller med!

Nu ska vi dra en vinnare. Jag rör om, drar upp en liten skrynklig en som det står … ZKOP på! Då ska vi se, vad skrev ZKOP idag? Blädder, blädder. Aha: ”Jag är den som alltid hoppat över att läsa Lotten i december.”

Nu ska jag försöka lägga ut Lucka 8 inom en timme!

18 kommentarer