Hoppa till innehåll

Månad: december 2009

Slutet är nära

And now
the end is near
and so I face
the final curtain …

Och här står vi på nyårsaftonen och kan inte annat.

Först kom möblerna till det rök- och vattenskadade vardagsrummet medan vi slog ut med armarna och sa:

– Soffor?
– Etthundratio flyttlådor med böcker?
– Men herrejisses, vad ska vi med dem till?

Sedan försökte vi med handkraft att flytta fyra soffor på fel eller rätt ställe trots att de inte hade möbeltassar. Någon kom på den lysande idén (mellan potatisgratängens skapande) att lägga något mjukt och litet (ergo grytlappar) under möblernas ben (trots att en soffa saknade ben på ena sidan). Så gissa vem som lite senare var tvungen att ta en simpel SJ-diskhandduk som skydd mellan potatisgratängsformen och sig själv.

– Aaahaaaaaaaaaaaj! vrålade jag med rykande fingertoppar.

Sedan åt vi middag. Nostalgimenyn gick till 2/3 hem hos den yngre befolkningen (bestående av hela nio omyndiga):

1) avocado med havsdjursklägg, lime och bautaräkor som enligt min djurvän till svåger är förbjudna i släktens hus
2) fläskfilé i grädd-, sherry- och rosépepparsås som jag fick hitta på helt själv eftersom inga recept passade med de oglömda ingredienserna (svårt för en icke-matnörd)
3) glass, Örjans maränger, bananer, chokladsås och ohemula mängder grädde

Vad de yngre inte gillade? Gissa.

Sedan hölls det tal. De vuxna – Bästisgrannen, Bästisgrannens skotte och Min djefla man – tackade för livet, dåtiden och framtiden.

Skotten, alltså Bästisgrannens make och husbonde tittar på Den djefla mannen efter välförrättat diskvärv.

Sjuåringen, som är familjens främste talare, höll två tal: ett om vårt återställda vardagsrum och ett tal till sin sjuttonårige brors ära. Alla grät. Sjuttonåringen återgäldade  med detta tal:

”Jo, 1965 ökade befolkningen i Italien, och då kan vi dra kopplingen till att vi har ökat i antalet personer i denna familj. Det var slutet på del ett. Sen har jag fått ett logiskt problem av vår granne John. Det handlar om ett handgranat i ett par byxor. Och här har vi pudelns kärna. Den är ca 3 meter bort. Då ska jag försöka lista ut vad som är speciellt med det. Det var slutet på del två. Till sist vill jag sjunga en textrad som jag tycker är väldigt rörande. Varje gång jag ser dig är det som  om allting stannar till… humxm, och jag humm humm… Tack för mig.”

(Inom parentes måste det sägas att alla tal får stående ovationer, hur obegripliga de än är.)

Nu har vi precis insett att ”Grevinnan och betjänten” sändes redan före åttasnåret och att vi måste se på den via SVT Play och att många sladdar saknas.

Livet är verkligen jobbigt.

Femtonåringen, jag, Nioåringen och tre tyllkjolar i det avskalade vardagsrummet.
Share
23 kommentarer

En resa i tiden: 1973

Under juldagarna snubblade jag över ett gäng gamla tidningar och höll inte på att ta mig upp igen. För hur kan man låta bli att frossa i antika kaffepriser, tidstecken, mode och synnerligen upprörda texter om politik?

Men som vanligt fastnar jag för oviktigare saker än politik. Som t.ex. tv-programmen. Visserligen är det uttjatat nu, allt dravel om hur det

  • aldrig fanns något intressant på tv
  • bara fanns två (2) kanaler
  • var ovanligt med program i färg
  • inte någonsin gick tv-program på natten, morgonen eller eftermiddagen
  • bara sändes tråkprogram
  • bara sändes politiska program
  • bara sändes program med Allan Edwall.

Titta så fint! Det är den 19 september 1973, min mammas 36-årsdag och det är verkligen … dötrist. (Men kaffet, nötlevern och osten kostade alla 11 kr/kg.)

Man borde kunna klicka på bilden så att den flärpas upp i kolossalformat. Men tekniken krånglar.

Så vad handlade denna dags tv-program om? Är det som vi minns i ett rosa, politiskt skimmer bara Allan Edwall överallt?

1. Ugandaflyktingar i färg. (Och ett språkfel – det är ju det jag säger: de/dem-okunskapen är inte ny!)
2. Fröken Ensam Hemma! Ett av världens bästa barnprogram. Tänk vilket intryck detta gjorde på oss som såg den. Gunnel Linde: tack!

 

3. Ett finskt program om de politiskt förföljda. Med dikt och musik!

Vad var nu Moses Makone? Jo, en sång med musik av Carl-Axel Dominique (som bodde på samma studentkorridor som mina föräldrar) och text av – tadaaa – Lars Forssell! Jag har hittat refrängen. Koncentrera er nu.

Moses Makone var med i ett parti
som ville ge [sic] Moses Makone fri.
För sånt blir man häktad, för sånt blir man piskad,
för sånt blir man hängd i ett rep, min vän!
För friheten blir man våldtagen! För friheten blir man tagen!
Den som vill bli fri som skogarnas djur: han blir satt i bur.
Så är lagen. Hos oss. Så är lagen.

Jaha. Tänk ändå vad han kunde, Lars Forssell.

4. Ännu mer dikt! Aha, ännu en kärv höst för den svenska lyriken.
5. En pjäs om ett lärarrum – ett lärarrum som kallas ”en avskärmad värld”.
 6. Japp, Allan Edwall.

Förutom detta kunde man se på

  • en kvarts fransk följetong om  krig och kärlek
  • 90 revolutionära minuter om proletariatets kamp i 1960-talets Argentina
  • Sten Feldreich som för ”nyfikna” berättar om vatten
  • Gary Engman i Kvällsöppet – ännu mer om skola, elever och lärare.

Men ändå satt vi ju där och glodde! Jädrar vad vi tittade på tv! Till skillnad från hur det är idag, när utbudet är megalogargantuastiskt och vi i vårt hus inte har en susning om vilka bondefruarna och de ensamma mammorna som söker är. Jag måste ha fått en överdos Rapport och Aktuellt någon gång, för inte ens nyhetsprogrammen lockar mig längre. Eller, vänta. Sportspegeln! Det är ett roligt program.

Ännu mer nostalgi: sport, sport, sport!

Är vi representativa här? Eller lockar tv:n fortfarande hemma hos er?

Share
47 kommentarer

Linsdansen

Ni vet när allt avstannade och vuxna människor kröp omkring på golvet och letade efter tappade linser? Det är förstås i och med den moderna linsutvecklingen inte så vanligt längre, men den två linsbärarna i vår familj har ständiga problem med dem. De försvinner när de sitter i ögonen och de försvinner när de ligger i linsdosan och sover sött. Och de spricker och är för dyra och blir sladdriga och jag vet inte allt. Igår lät det så här i köket:

– Aha! Vet ni vad som händer när man glömmer linserna i bilen på vintern och det är minusgrader ute? tjoade Den djefla mannen från köket.

Ingen svarade. Vi tänker på honom som P1, nämligen. Det kommer mer prat oavsett om vi vill eller inte.

– Dom försvinner! Det är ingenting kvar! They are dissolving in front of my eyes as I speak! Titta!

Jag gick mot honom och såg hur han vispade runt med pekfingrarna i de två små byttorna. Jag tänkte lite på Charlie Chaplins bröddans som Johnny Depp härmade. Min djefla man är en linsdansare utan linser.

– Men du som är kemist och … hur skulle de upplösas … till vatten och syre ..? sa jag.
– Jag vet inte! Men kolla! Haha! Det är helt tomt!

Då kom Femtonåringen in i köket och tittade på sin fingervispande pappa.

– Men pappa. Det där är min linsdosa. Mina linser är inte där, de är i mina ögon. Här är din, den låg i hallen. Med linser i.

Chaplin, Depp & Downey Jr. Men gjorde inte Buster Keaton en version också?

______
Psst. Julkalendern är slut, men Lucka 24 har ett facit och Den röda tråden har trasslats ut.

Share
13 kommentarer

Bonusblogginlägg: Är detta … Svalbard?

Lucka 22 är fortfarande öppen här nere.

Jag, min djefla man och de fem barnen är i Gryt, som ligger i Östergötland. Det har vi aldrig varit förut – faktum är att vi sedan Sjuttonåringen föddes aldrig någonsin har varit någon annanstans än hemma på julen. Men sedan brann ju huset och nu bor vi i blott tre rum – och även om det var jättemysigt för ett sekel sedan, så har vi andra pretentioner nuförtiden. Vi vill gärna ha stora ytor, myshörn att dra sig undan till och ett gigantiskt kök samt tillgång till internet. (Bio, kvarterspub och Dramaten hade också varit trevligt, men något får man ju försaka.)

När jag för en månad sedan var i Schweiz och föreläste för mina alldeles egna Annaankor (jag får säga så, de fnissar bara åt mig) sa jag något i stil med ”Uhuuu, våra barn har ingenstans att vara på juhuuulen, vad ska vi göööhöööra, uhuuuu, uhuuu” tills de alla kastade julerbjudanden på mig. Jag valde förstås den Anna som hade flest basketspelande barn (bl.a. en Hugo som är tvåochenhalv meter lång!) och hennes hus. En gammal kantorsgård! Tusen tack, Anna!

Så dit åkte vi i två bilar igår. Inne i Norrköping fastnade vi tre gånger bakom moderna bilar som fick motorstopp, och jag tänkte ”måtte våra gamla bilar hålla hela vägen”. (Bad karma?)

Väl framme lämnade Sjuåringen lite mitbringsel/offergåva så att huset ska tycka om oss.

Alltså springer vi nu omkring i ett helt fantastiskt gammalt hus. Men redan efter en kvart blev alla hungriga … fast vi hittade inte maten. Inte i bilarna, inte i kylskåpet, inte i skafferiet och inte heller i farstun. 

För den stod kvar hemma i kylväskan i vår hall i det brända huset.

Men spik i foten, trallala. Vi åt mackor utan pålägg och flingor utan fil och godis utan dåligt samvete. Och i morse satte jag mig i bilen för att köra till Valdemarsvik och köpa andra omgången julmat. Plötsligt blev allt väldigt besvärligt, otrevligt och bökigt. För bilen såg så konstig ut – den bilen som vi igår förärade nya dubbdäck och som vi verkligen har skämt bort som ett sladdbarn på senare tid.

Är du framtung, lille vän?

Båda framdäcken hade punka. Sådant ser man ju nästan bara i kriminalfilmer, så vi började fundera på terrorattentat och sabotage medan vi försiktigt flyttade bilen ett par meter till grannhuset för att få ut den opunkade bilen. Då kom en dam i grannhuset och bad oss att genast flytta bilen. Hm, tänkte vi.

Den närmaste halvtimmen lärde vi oss att man inte alls ska flytta sin punkabil ens en decimeter. Och att nya dubbdäck kan läcka om det blir kallt (say what?). Och att däckförsäljaren nog hade slarvat. Och att ventilerna var dåliga. Och att man inte ska förstöra däck med en sådan där spraylagarflaska om man inte måste. Och att om man har kört på punkadäck så kan de sprängas när man fyller dem igen. Samt att man för 400 kronor per år kan få ett serviceavtal som gör att sådana här händelser inte kostar en enda krona. Hm, tänkte vi.

I Valdemarsvik vidtog en stund senare den vilda jakten på däckpump att låna. Eller bara några tips på vad jag skulle kunna göra. Eller en idé om vem jag skulle kunna prata med för att få upp humöret lite.

Statoil hade en sådan här butiksentré, men bara en trasig pump som de ändå inte brukade låna ut förresten. Hm, tänkte jag.

Efter att ha frågat efter vägen och efter råd samt efter ett försvunnet köpcenter hur många gånger som helst och dessutom börjat frysa och misströsta efter att ha blivit åthutad som varande i vägen inne i mataffären, sa Sjuttonåringen bredvid mig:

– Jag tror att det är så här i Svalbard.

 Svalbard eller Valdemarsvik, det är frågan.

Men plötsligt föll allt på plats. Vi hittade världens bäste östgöte med världens bästa bärgarbil och världens absolut finaste dialekt.

– Wejäl otu, detta. Wäkne mä att dä bli weklamaschon på dette.

Nu inväntar vi snöovädret så att jag äntligen ska få gå ut och skotta. Den djefla mannen är i Valdemarsvik och pratar bilbekymmer med händiga karlar och jag ska iklädd förkläde laga julig spaghetti och köttfärssås.

Tacka mig! Jag har dansat en snödans. Hm, tänker ni.

Jul, jul, ljuvliga jul!

Lucka 22 är fortfarande öppen här nere.

Share
21 kommentarer

Stackars Telia

Jag fick just ett mejl och känner mig lite bekymrad. Läs bara:

Bдste kund,
E-postnotifiering
Vi ber om ursдkt fцr att informera er om att vi inte kan verifiera ditt konto identitet.
Fцr att skydda ditt konto.
Vi har avslutat din webbmailkonto session.
Fцr att lцsa denna situation.
Vi bцnfaller dig att klicka pĺ SДKER lдnken nedan fцr att bekrдfta eventuella fynd.
http://webmail.telia.se

Tack fцr att du valt Telias e-posttjдnst.
Telia Webmail Service.

Men var ska jag lämna mitt kontonummer? Varför finns det ingen säker länk som jag ska klicka på? Och vill de inte ha min fyrsiffriga kod? Jag brinner av iver att få lämna ifrån mig allt jag har ju.

Lucka 21 är fortfarande öppen här nere.

Share
26 kommentarer

Vanligt inlägg: tågjävlar, blögg, Eddie Izzard och en liten lucka

(Lucka 20 i Julkalendern finns som vanligt här nedanför.)

Jag och min djefla man skulle igår ha åkt hemifrån klockan två, kommit till ett centralt hotell klockan tre, drällt omkring och kollat mögel i duschen till klockan fyra, åkt på blögg hemma hos Cruella, gått med henne till Eddie Izzard klockan åtta och sedan gått på en cooooool isbar och svingat en bägare samt dansat hela natten.

Redan klockan två pajade planeringen, när vårt tåg var en timme försenat pga. motorfel. Det underliga var att när det trasiga tåget väl anlände, fick vi order att gå på och åka med det.

– Varför ska vi kliva på ett tåg som är trasigt?
– Lokföraren har fattat beslut. Vi ska prova om det går.
– Så tåget som har tagit dubbel så lång tid på sig att komma hit ska laga sig självt, hokus pokus?
– Eh. Ja.

Vi klev på, åkte 3 km, och fastnade sedan i två timmar ute i skogen. Nu var det dessutom ett gammeltåg utan el, så datorerna slocknade en efter en och folk blev ilsknare och ilsknare. Någon missade en konsert, några missade en kryssning till Finland, någon missade ett tåg till Skåne och några höll på att missa Cruellas blögg. Till slut kom tåget igång och tuffade tillbaka. Hemåt. Så tre timmar efter att vi kom till stationen, var vi tillbaka på samma plats.

Ett fungerande tåg trollades fram och alla passagerarna satt gladeligen i varandras knän. När vi slutligen kom fram till blöggen, hann jag äta och dricka och prata jättefort i en halvtimme.

 Min egen julburgare. Mandelmassa och pepparkakor.

Kommentatorerna Ingrid, Niklas, Dieva, AB och Anna var där – och Dieva gav mig en gran som jag ska ta med mig till Anna Ankas julhus i Gryt! (Mer om det senare.) 

Högtidligt överlämnande av gran. (Förlåt, Dieva till vänster blev väldigt avklippt.)

Denna lilla gran och min kamera skulle en liten stund senare tvinga oss till ett intressant besök i en lucka i Globen. För när vi skulle tränga oss in i Hovet tillsammans med alla andra av snöoväder rosiga människor, kastade sig en hårdocksmutantstriffidsgrobian fram emot mig och pekade på systemkameran som jag ju inte alls hade gömt eller tänkt gå in med utan faktiskt lämna in i garderoben.

– DEN DÄR! DEN DÄR KAMERAN KOMMER DU INTE IN MED! HÖRRU! DIN KAMERA ÄR FÖRBJUDEN HÄR! STOPP!
– Hihi. Jag vet. Var ka…
– DU MÅSTE GÅ TILL EFFEKTINLÄMNINGEN RUNT HÖRNET 200 METER BORT INNE I GLOBEN!
– Hihi. Ok.

Så nu kommer dagens fiffigaste tips: se till att ni blir ivägskickade till effektförvaringen i Globen (ingång 2), för där är det helt tomt och inga köer och den stackare till liten flicka som satt där hela kvällen helt ensam och bara kunde ana hur hela Hovet gungade av skratt, behövde våra väskor, kameror och grankvistar som sällskap. Och när vi skulle hem, var vi de enda som hade lämnat in effekter i luckan!

Hejdå, luckan.

Eddie Izzard var fantastisk. Hans entré påminde om Robbie Williams och hur han nu bär sig åt vet jag inte riktigt, men han får mig att tycka att en musikalisk höna med bacon på näbben är rolig när hon tutar åt en velociraptor. Och vet ni att giraffer hostar som diskreta britter? Samt att det engelska språket har slagit i hela världen för att de latinska ändelserna är så förbaskat krångliga? Och att det faktiskt inte finns en gud, för i så fall hade han hälsat på Armstrong när han klev ner på månen? Och inte heller visste ni att Dickens och Darwin bodde bara ett par bokstäver från varandra på Alfabetsgatan.

Vem behöver väl en finkamera? Jag kunde ju ta jättejättebra bilder med mobilkameran. (Har ringat in vårt fokus där nere.)

Men vet ni att Hovet kommer att falla ihop som ett korthus inom kort? Bänkraderna och trapporna gungeligungar av ingen vikt alls! När jag med min späda basketkropp gick på de 30 cm höga trappstegen som får alla att fokusera som när man trär en tråd i en nål, gungade allt. Sanna mina ord, det kommer att ske.

Titta! Jag äger Hovet! (Eller så vill jag bara ha en bild på trappan som gungade.)

Efter Eddie Izzard-konsertenföreställningen åkte vi med granen i en fullpackad tunnelbana där granen gav oss men inga andra lite svängrum.

 Stick!

Sedan loggade vi in (jag har svårt att skilja mellan logga in och checka in i dessa dagar) på ett hotell som ligger nästan på på perrongen på Centralen. Eftersom vi ska hålla i pengarna nu när huset brann och alla bilar går sönder, valde den djefla mannen det billigaste rummet i stan: ett utan fönster och med våningssäng. Och eftersom jag inte är nämnvärt romantisk, tyckte jag att det skulle bli jättespännande!

I get to be on top! skrek jag och sprang in i … ett helt normalt hotellrum.

Ack. Tyvärr hade vi blivit uppgraderade.

När vi sedan skulle gå ner till hotellets isbar och slå klackarna i taket och jag i plommonstopet skulle slå världen med häpnad, visade det sig att inträdet för hotellgästerna var 150 kr. Per person.

Därför tillbringades kvällen på detta sätt istället.

_____
Nu går ni väl tillbaka till Lucka 20?

Share
28 kommentarer

Ett helt banligt blogginlägg: På ett fullt tåg

(Banligt = vanligt/banalt.)

Klockan är för mycket och tåget är för fullt och alla människor runt omkring mig är för jättefulla.

(Bakgrund: Jag har varit på herrmiddag i Stockholm och tar nu sista tåget hemåt.)

Precis innan jag skulle gå från herrmiddagen såg jag ut så här.

Detta med fylletåg måste vara en julmiddagsåkomma. I vanliga fall åker jag ju hem med sistatåget tillsammans med slitna servitriser med småpengar i fickorna, med trötta ungdomar med mörka ringar under ögonen efter en hel dags vandrande på museer, med Dramatenbesökare och med datorförsedda människor som liknar mig.

Men nu sitter jag här med

  • sovande, kortklippta kavajkvinnor
  • sovande kostymherrar
  • slipsgubbar som inte kan schluta schluddra om goooolf
  • en kvinna med jättebyst, jätteslits och jätteklackar
  • en man med jätteölmage, jättepornäsa och jätterapar
  • två fnittriga damer i 30–60-årsåldern (helt omöjligt att avgöra)
  • en synnerligen seriös och jättenykter servitris som mutade en kompis så att jag fick skjuts till Centralen när alla taxibilar hade kört i diket alldeles nyss.

Och vet ni vad. (Nu kommer uppviglande information.) Om man tar en taxi från Centralen i Stockholm, måste man sedan ett halvår betala 16 kronor extra för att man tar taxin från just Centralen. Denna summa läggs på notan i efterskott och kallas ”valfrihet”, ”trygghet och säkerhet” samt ”prisvärde” av markägaren Jernhusen. Men de som får skäll och måste ta konflikten med alla som de facto åker i taxin, är taxichaufförerna. Taxichaufförernas rekommendation (som jag nyss lovade att föra vidare) är att man går ut till den stora gatan (som heter Vasa-) och haffar ett av följande bolag:

  • Taxi Stockholm, (inte Taxi Stockholm med ”city” i finstil)
  • 020 (hade jag ingen aning att det fanns; jag är en bonnläpp)
  • Taxi Kurir.

De andra är tydligen inte att lita på. (Om jag nu är lurad och inte vet vad jag talar om och kan slänga mig i väggen, så ska ni bara veta att jag är enormt tacksam för den gratisskjuts som jag fick och att jag för alltid är mutbar.)

Ni som är bekymrade över facit till lucka 16: den kommer imorrn bitti tillsammans med Lucka 17. Sov gott (när ni har berättat om era taxierfarenheter i kommentarerna)!

Share
18 kommentarer

Vanligt inlägg: Snöstorm ute, snöstorm i sinne!

Jag har ju ingen dagbok längre – det känns som om jag registrerar det mesta på annat sätt via t.ex. mejl och blogg. Därför måste jag använda denna plats till att tala om att jag idag

  • har konstaterat att någon hade lagt ett fyra sommardäck ovanpå skidorna och snöskyfflarna som jag ville åt för att skotta 100 meter trottoar
  • har åkt runt i snöstorm med en bil som hade sommardäck utan att jag visste om det och inte för mitt liv kunde tro att det var på det viset
  • har en helt annan bil som har fått körförbud eftersom den inte har besiktigats när den skulle
  • har skött allt annat som jag bör och ska.

Hurra!

(Nu skulle man ju kunna tro att detta är skrivet av en bitter männscha som känner sig misslyckad och slarvig. Men så är icke fallet. Det är verkligen väldigt mycket som funkar mitt bland … eh … sådant som inte gör det.)

Jodå, Julkalendern fortsätter som den ska här nedanför.

Share
17 kommentarer

Vanligt blogginlägg: Siffror och nuffror

Lucka 14 finns här nedan.

Jag fick för flera veckor sedan ett nytt betalkort i brevpostlådan, men det separata brevet med den fyrsiffriga koden som alltid är så ologisk som möjligt, dök aldrig upp.

En av mina koder är 7259 (hej alla tjuvar) och jag måste tänka ”nästan när Orangeluvan föddes, nästan när det var fotbolls-VM i Sverige” för att minnas. En annan är 7934 (hej igen alla tjuvar), och då tänker jag ”när jag var 15 och när jag flyttade senast”. Fast vem är väl jag att klaga – jag kommer ju i alla fall ihåg koderna. (Ett av mina kort fick förresten av en automatgenererare Min djefla mans fyra sista siffror. Helt ok.)

När den nya koden till det nya betalkortet inte kom (eller kanske brann upp, vad vet jag), blev jag tvungen att kontakta betalkortsutskickarna. Tre gånger ringde jag, tre gånger satt jag i telefonkö i minst 20 minuter, tre gånger blev jag bortkopplad och frustrerad. Plötsligt såg jag i finstilt: ”du kan även skriva till xxx@zz.se”.

Mejl! Hurra! (Ni som inte gillar stavningen ”mejl” bör sluta läsa nu för att inte riskera hälsan.)

Jag skrev och fick ett automatsvar och bara tre dagar senare kom ett mejl med en uppmaning att ringa upp företaget eftersom de inte fick ge koden per mejl. Och att det inte gick att besvara mejlet. Men si det gjorde jag ändå. Och jag skrev att jag inte ville sitta i telefonkö mer. Jag skrev:

”Ok, när är köerna som kortast? Men … ni kan ju ringa mig! Ja, vilken bra idé: 070-888 55 42 har jag!”

Och det var precis vad som hände – en trevlig tjej ringde och fjupp, kommer det att komma en kod i brevlådan i morgon. Om jag inte tycker om den, kan jag ringa och be om en ny …

Sensmoral: mejla alltid, även när det inte går.

En annan gång ska jag berätta om de här två karlarna, varav den till höger är SM-vinnare i grenen ”minne”. Fyrsiffriga koder är liksom inte några problem för honom.
Share
16 kommentarer

Vi har flyttat hem igen

Lucka 12 finns här nedanför.

Ska bara berätta att vi bor hemma igen eftersom jag inte kommunicerar med släktingar på vanligt sätt utan bara fnyser ”men läser du inte bloggen” när de bekymrat ringer och frågar hur vi haaaaar det.

I morgon är det fyra veckor sedan huset brann. Alla böcker och möbler i rummen som är vatten- och rökskadade är magasinerade och hantverkarna river och sliter och sågar och bankar varenda dag och inte har vi lyckats  komma på vilket golv vi ska köpa. (Har ännu inte hittat 60 m2 parkett på Blocket.)

Vi bor i halva huset och sover i tre rum, vilket går jättebra eftersom alla rum har 714 sovplatser eftersom jag vill att folk och kompisar ska sova över så fort de kommer åt eftersom det är så himla mysigt när man är många eftersom … ja. (Ni förstår väl att jag kommer att börja samla på katter eller tidningshögar när barnen flyttar hemifrån?)

I källaren har jag röjt och fixat fram en pysselplats och en läxläsningsplats. Den djefla mannen jobbar i gästrummet vid en släktklenodssekretär och jag sitter i dubbelsängen och jobbar.

En inte arrangerad bild.  (OBS! Tangentbordet lyyyyyser!)

Dubbelsängen står även vid den enda tv:n, varför det igår kväll såg ut så här i min arbetsplats:

En lite mer arrangerad bild – Sjuttonåringen balanserade kameran på en bokhög och programmerade självutlösaren och kastade sig fram i vänster bildkant. Strax ovanför syns mitt huvud (vad säger jag och till vem?), Nioåringen som håller en fjärrkontroll framför Sjuåringen, Den djefla mannen som verkar se ett spöke i kameran, Tolvåringen bakom ett papper (?) och så längst fram Femtonåringen bakom en dator.

Nu ska jag ladda inför en lång bilresa till Söderköping, spela en basketmatch med för få spelare och för många stukade fingrar och sedan njuta av en lång resa hem igen. Facit och nästa lucka kommer när de kommer! (Fast det struntar väl ni i – ni som läser detta – kom jag på nu.)

Share
12 kommentarer