Jag trodde inte att så många skulle klara dagens lucka. Fel hade jag! Görel var först med att pricka en ledtråd: ”L är en nyckelbokstav. L = landet, London, Lycksele. Ena eller andra Linköping?” (Men Lycksele är ju bortitok.) Sedan kom Ökenråttan och hade korrekt svar: ”Han som skrev om Val, valen, du minns. Han nås bara via pappersbrev. Och skriver mycket om sin mormor.”
(Lång historia, detta om valen. Del 1, del 2.)
Stackars Örjan trodde däremot på femöringens värde och utgångsdatum och googlade sig alldeles vilse trots att de kamouflerade tipsen öste in. (Ni är väldigt väluppfostrade allihop!) Men nu går vi mot lösningen – och nu rynkar jag pannan.
Ibland tar jag mig i Julkalendern friheten att fara ut mot en författare eller skribent. Jag vågar mig på att kritisera och vara ogin och ha åsikter om deras alster. Några exempel (det finns fler) är:
Detta kan jag göra för att mitt yrke faktiskt är redaktör. Problemet är bara att jag ju då i min kritik samtidigt klankar på de tusen triljarder läsare som faktiskt gillar sådana där (erbarmliga) texter. Så, alla ni: förlåt. Dagens hemlisbloggare är tyvärr ingenting för mig. Men nu har vi ju en sorglig sak gemensam, han och jag.
Stefan Andhé (f. 1944) är nämligen kåsör. Men där slutar det gemensamma. Dels är ju han fortfarande kåsör medan jag inte är det, dels är han enligt min enkla mening inte rolig. (Ok, kåserier måste inte vara roliga, ok då. Så underligt att jag plötsligt känner att jag vill kursivera massa ord.) Om vi tar kåseriet om den försvunna rovan (eller ”guldklockan” som jag skrev i texten), så handlar det om hur han letar och letar och inte hittar den. Och han hittar den verkligen inte. Det är inte så att det finns en enkel poäng som att han kommer på att han ju har den i fickan, att den har blivit pantsatt, att han faktiskt aldrig har haft den eller att rovan egentligen är en rotfrukt. Nej, kåseriet slutar så här:
”Men inte ett skrymsle återstår som jag inte redan har finkammat.
Jag är så ledsen, tänk om farfars rova är borta för alltid. Och så skäms jag. En virrpanna och en klantskalle är jag. Hur dum får man bli?”
Jahaja.
Vem är han då, Andhé? (Liten brasklapp: all information har jag hittat i tidningsartiklar utan möjlighet till faktakontroll.) Jo, en Linköpingsbo som bor i en etta i London sedan länge, länge. Han skriver på skrivmaskin och gillar inte datorer och inte internet och är vansinnigt nostalgiskt lagd när det gäller den gamla femöringen – den som var stor som en modern femkrona. (Så tolkar jag det i alla fall när jag läser mer än ett kåseri där femöringen har en huvudroll.) Han har gett ut en bok nästan varje år sedan mitten av 1980-talet – debuten var ”Mormor och jag” 1986.
Här har jag hittat ett helt normalt foto från Damernas Värld.
Ja, Lena Olin matar Stefan Andhé. Det är mars 1974 och man kan inte se sig mätt.
Jag har förresten hittat en chatt med honom från Bokmässan 2001 (jag har tagit bort namnen på de olika personerna som ställer frågorna), där han svarar så här (mager stil):
Vem är Ethel Brown?
läs min bok får du veta
Jag har läst att du har fått stora journalistpriset. Hur kändes det och varför fick du det?
jag var överlycklig, jag vet inte varför jag fick det – det undrar jag ofta över dom kanske tyckte att jag är bra
Men du föredrar det journalistiska förhållningssättet till dina texter?
tänk jag tycker inte att jag har ett journalistiskt förhållningssätt
Hur visste du att du ville ägna ditt liv åt att skriva?
jag kan inget annat och jag är tacksam så länge orden är snälla och kommer
tack för idag det här var kul – jag har aldrig tagit i en dator förut
Måtte jag slippa bli berömd och tvingas chatta. Jag har fel fingersättning och skulle drabbas av ruelse och ånger om mina meningar utan versaler och skiljetecken lätt skulle gå att hitta åtta år efter att jag i alla hast knattrade ner dem. Men nu tar jag fram Stefens bok ”Det oändliga blå” igen och slår upp ett annat kåserislut:
”Pojkstreck, är benämningen. Det är minsann inte bara pojkar som är busfrön. Varför finns inte ordet flickstreck? Nu finns det.”
Nej, yuk, me no like. Vredens barn känner som jag: ”Idag kan jag endast gissa med insikten om att om jag skulle ge mig på att läsa hemlisbloggaren på riktigt skulle jag förmodligen få spader.”
Men alla ni i kommentatorsbåset – me like! Igår träffade jag en av er – Saom – och jag föll henne om halsen och grät av tacksamhet för hennes fantastiska, nostalgiska blogginlägg.
– Men hur hittar du dina klipp? sa jag.
– Du vet, internet är rätt stort, sa Saom och måttade en enmeterslax mellan händerna.
Ja. Och där i utkanterna finns även de gamla chattarna.
Men nu drar vi oss en liten vinnare! Jag har fortfarande det ställföreträdande plommonstopet och kommer inte att dra extraprisvinnare förrän jag kan börja skicka tröjorna. Som inte har kommit från tryckeriet än. Vi taaaaaaaaaaaaaaaaaaar, nähedu, där blev det fel, min djefla man har inte gissat idag och skulle ha tagits bort … tadaaaa: Gitto Den Skaldande. Då publicerar jag gladeligen hennes senaste alster:
Nä, det ringer inga (guld)klockor alls,
trots att jag är så genomlitterär.
Efter läsning vill jag bara ge hals,
skrika: "Lotten, vad fasen är det här?
Är lösningen en hägring – en chimär?
Är det ett ämligt fantasifoster?"
Författaren verkar familjekär
med mamma, pappa, fan och hans moster.
Tycks världfrånvänd, kanske gått i kloster?
Fattar i alla fall inte "data"
och läser säkert inte bloggposter.
Sånt här är nåt jag älskar att hata:
tror jag är smart men stöter på patrull
– Lotten, o du din fyndiga djävul!
(Tack även till alla andra som rimmar.)
Lucka 6 kommer i morgon förmiddag! (Alltså någon gång före 12.)
11 kommentarer