Vet ni att ”tro” på finska heter uskossa? Det vet jag efter att ha försökt översätta en tysk text till svenska och av misstag klickat så att allt blev finska. Med tanke på att ”frågan” heter kysymys måste det jättekul om man pratar om trosfrågor. Och låta lite som när Beppe Wolgers är Pippis pappa och slår på trumma till ”kussamkura, kussamkara”.
Men det hör inte alls hit – förutom det där om tyska förstås.
Det roligaste av allt skedde idag egentligen inte i kommentatorsbåset, utan på blöggen hemma hos kommentorskan Cruella. För det första sa folk när de skulle gå ”hejrå, ses i båset”, och för det andra sa Anna:
– Lessen att jag outade Rudolf.
– Helt ok, svarade jag automatiskt. Outade Rudolf? sa jag sedan eftersom man bara inte kan hålla på att låtsas att man förstår allt som folk säger för att man inte vill verka lite dum.
– Ja! Det var inte meningen, jag trodde att jag hade hittat en skitlöjlig ledtråd och så skrev jag den som en gissning och sedan … ja … förlåt.
– Men vem är Rudolf? sa jag.
Till saken hör att jag redan tidigare under denna blöggkväll (som jag kom väldigt försenad till) hade sagt ”va?” och ”pfffft” samt ”säger jante” till dem som undrade vad rätt svar var. Det kan ha varit så här:
Anna trodde att hon skrev tokigt, men började tro att hon gissade rätt och drabbades av ruelse och ånger och när hon sedan när jag bara sa va? och vem? och vabaha? trodde att jag drev med henne när jag de facto verkligen inte hade läst något i kommentatorsbåset om någon Rudolf. (Jag satt nästan hela dagen på ett stillastående tåg ute i skogen utan ström och utan internet som Pippi Långstrump på den där öde ön som inte hade snus.) Eller så har Anna fattat allt och jag får ställa mig i ett hörn med dumstruten på huvudet. Men nu till de andra gissarna! Den som var först med rätt svar var Béatrice, som ångrade sig sekunden senare: ”En författarinna som förklarat frisörernas roll men det är inte några frisörer i hemlistexten vilket är lite oroande. Så nä det är nog inte den personen så min gissning nu på morgonkvisten är istället en mycket intressant person som myntades 1999.”
AB var hur het som helst i kommentatorsbåset idag (15 kommentarer, hurra!). (Uppdatering: I kommentarerna här nere protesterar AB förstås mot denna min tolkning, men det är jag övertygad är en efterkonstruktion.) Men om jag inte har feltolkat alldeles, visste hon inte alls vad hon talade om. PK valde tyvärr att hålla en låg profil, så PK-spåret var iskallt. Hakke valde att tolka DE och RO som Demi Moore, vilket ju var jättefel. (Uppdatering: I kommentarerna här nere protesterar hakke våldsamt mot denna min tolkning, men det är jag övertygad är en efterkonstruktion.) För att inte tala om Huskorsets eminenta, men felaktiga, funderingar: ”Första strofen är handling, den andra är tanke och den tredje är orden. [—] Det här tycker jag låter som en mycket koncis och mycket filsofisk person. Om det ens är en person.”
Pysseliten lyckades, efter att jag hade viskat lite om en krönika i dagens tidning, lägga ihop två och två, och skrev därför: ”Jag ’råkade’ hitta precis just den där nät-artikeln och när jag skulle kolla om fler gissar på samma läser jag Lottens hint. Om det är sant är näsduken ett kärleksbevis.” Men det tog inte slut där, för kl. 17.29 lyckades hon lösa min rebus. Sedan förstod många fler: Örjan skrev ”En namne var, så vitt jag minns, fruktad bombare på tyska plan.” (Gerd Müller.) Daphne skrev ”Schubert har skrivit en sångcykel som nästan heter som hemlisbloggaren. Texten till sångcykeln är skriven av en person som heter som hemlisbloggaren.” Medvetet eller omedvetet har följande personer skrivit HM i någon form: Malinka, Fru Decibel, Godiva, Kerstin, Cecilia N., Chall och Agneta samt Vovvamomo (H§M ..?). Kanske de visste vad de gjorde, kanske visste de det inte. De tusen som har skrivit en massa om HB förvirrade mig ett bra tag tills jag erinrade mig att det ju betyder HemlisBloggaren.
Herta Müller (f. 1953) är en rumänsk-tysk (landskoderna RO & DE förstås) författare som var ett mycket populärt val till nobelpriset i litteratur nu i höstas. Jag skrev upp vad kritikerna och bokläsarna sa i tv-studion när de försökte övertrumfa varandra med utropstecken:
– Det är viktigare vad hon skriver, inte vad hon säger!
– Hon borrar i det allmängiltiga!
– Inte i den självklara ångesten!
– Hon pratar på och röker hela tiden!
– Men har hjärnan med sig hela tiden!
Hon är alltså (främst tyskpråkig) rumänska från början, men blev tvungen att fly till Tyskland 1987 eftersom hon hade kritiserat regimen i hemlandet. Hon måste ha trivts bra i Berlin eftersom hon inte flyttade tillbaka när Ceauşescu avrättades och Rumänien blev en demokrati. Fast å andra sidan fick hon nobelpriset delvis för att hon är så bra på att beskriva ”hemlöshetens landskap”, så hon kanske inte känner sig hemma någonstans. Som jag, som inte vet om jag är en skåning eller norrbottning i exil.
En Herta Müller i början av 90-talet.
Jag delade en gång på en skrivkurs ut en av Müllers argaste texter om diktatur och bad den samlade församlingen att känna passionen och känslorna. Tyvärr somnade alla efter blott fem minuters läsning.
SvD hade en intressant genomgång av vad författare, förläggare och förtjusande ledamöter tyckte om nobelpristagarinnan. Många sa ”vet inte”, andra sa ”är för dåligt påläst” och åter många var strålande lyckliga över valet. Ett exempel:
”Å andra sidan”, va, vaddå ”å andra sidan”? Berätta mer!
Herta är alltid på bra humör.
För en gångs skull ska jag nogsamt redogöra för hur Hemlisbloggaren skapades. Jag tog Müllers nobelföreläsning från början av november (som till stor del handlar om hur hennes mamma uttrycker sin kärlek genom att fråga om lilla Herta har någon näsduk) och letade upp ett lämpligt stycke:
Varje ord i ansiktet
vet något om den onda cirkeln
men säger det inte.
Det gjorde jag om till:
Varje torkning av näsan
känner sin envisa förkylning
men
säger inget till näsduken.
Faktum är att jag anser att min text nästan är begriplig. Sedan tog jag Hertas ursprungliga stycke om ordens klang och svekets ärliga uppsåt:
Ordens klang vet att den måste bedra, eftersom föremålen bedrar den egna materien, känslorna med sina gester. I skärningspunkten, där materians och gesternas bedrägeri möts, nästlar sig ordens klang in med sin påhittade sanning. När man skriver kan det aldrig bli tal om förtroende, snarare om svekets ärliga uppsåt.
Det gjorde jag om till ett stycke som istället handlar om tankens hopp och bedrägeri i god tro:
Tankens hopp vet att den förvirrar, eftersom resonemangen bedrar den egna hjärnan, känslorna med sina ombyten. I den exakta mitten, där hjärnan och ombytenas bedrägeri möts, tar sig tankens hopp in med sin fiktiva sanning. När du skriver handlar det inte om förtroende, utan om bedrägeri i god tro.
Faktum är (igen) att jag förstår mig, men inte Herta. Kanske inte så konstigt då att det är hon som är författare och inte jag. För att ni nu skulle ha någon som helst chans att dechiffrera orden, hittade jag sedan på följande programförklaring :
Torkningen är ett ord och näsan ett ansikte
att känna är att veta om den envisa är ond
som är en cirkel – är en förkylning
men säger det gör man inte till någon.
Och förtROenDEt är lösningen till allt.
Ni ser – det är en glasklar läsmanual!
När jag skummade morgontidningarna i morse, visade det sig att jag är hur aktuell som helst eftersom de som får betalt för att skriva om Herta, också gör det – Karin Thunberg t.ex. Julkalendern är med i svängen!
Och så tar jag fram plommonstopet som vanligt! Rafs, rafs, ner med alla som har röstat på HB och alla som har gissat och ogissat och den nye Jack och den gamle herr Fundberg och lilla Ica, och oj, ni är ju många idag … och så drar jag en … fru! Fru Decibel, grattis! Dessutom måste jag faktiskt dela ut ett extrapris till Pysseliten, även om hon inte var först, bara för att hon löste rebusen så fint.
(Och beröm till alla som liksom Leopardia fortsätter att gissa så här: ”Jag har fortfarande ingen aning och kan inte ens komma på någon vettig gissning”. För det är kul ändå!)
Lucka 20 kommer när jag har ätit hotellfrukost imorrn!
1 kommentar
