Idag klev ännu en DRT-funderare in på scenen: Niklas, som hade tänkt i yrkesbanor. (Måste läsas, skrolla ner till kl. 12:46 i Lucka 17.) Annars är det ganska hemligt. (OBS: när vi har skrivit över 200 kommentarer, måste man vara i skriv-mode för att kunna klicka fram 200+.)
Jag har under alla de fem Julkalenderåren behandlat sf-genren styvmoderligt. (Man förkortar till ”sf”, men inte för att vara insatt och cool utan för att bokstävlarna som ska trycka ner s-c-i-e-n-c-e och f-i-c-t-i-o-n sitter med så bökiga och svårhittade avstånd på tangentbordet.) Styvmoderligt är ju också ett skumt ord i dessa dagar. Alltså har jag fjäskat men undvikit – eller hur agerar styvmödrar generellt idag? (Idag raljerar jag och ställer retoriska frågor förstås; alla styvmödrar kan ta det lugnt.) Men hur gissar då Embryo idag, han som envist har hållit fast vid sitt spår? Jo:
äh
paljetter stavras som det låtrer
paljetter trillar ner från himlen som snöskärvor
meloner paljetter
Inte ett sf så långt ögat når. Uppdatering: Johodå. Jag bara g(l)ömde Embryos sf-gissning bakom dimridåerna:
"vi
vandrar över science fictionfältet till dom första jaktmarkerna där
förfäderna skrev med tvingande bläck: den här antikverande och styltiga
stilen kan bara tillskrivas hg wells”
Jag måste säga att jag gillar Fredrik I:s gissningsledtråd, eftersom han nämner hemlisbloggarens namne, den fantastiske skridskoåkaren som tog OS-guld för att han var sämst. (Kolla här. Kolla även om ni struntar i idrott, sport och OS. Kolla, säger jag!) För att inte tala om Dammråttan, som associerade helt rätt utan att ha en aning om det! Agneta, hon var så diskret, så diskret och Plastfarfar, Hans Persson (som kunde men var diskret!) och Anna var så glada, så glada för de känner genren väl, till skillnad från mig.
Det är inte det att jag ogillar science fiction, nej inte alls. Jag är bara dålig på’t. Jag vill läsa välskrivna böcker, sedan får de handla om vad som helst. (Kanske inte handboll och smäktande kärlek, när jag nu tänker efter.)
Dagens hemlisbloggare var enkel för de insatta, som blev så sprittande lyckliga: Ray Bradbury (f. 1920) – still going strong. Han är av svensk börd – mamman Ester Maria Moberg kom från Dalarna – och är en citat- och åsiktsmaskin. Men som så himla många andra till åldern komna giganter som får uttala sig utan protester, är han liten smula teknikfientlig. Han gillar inte ”videospel” (måste vara en inaktuell artikel) och sa så här redan 1995:
”I don't understand this whole thing about computers and the superhighway. Who wants to be in touch with all of those people?”
Jag! Hallå! Jag vill! Ray Bradbury behöver nog bara leka lite mer vid datorn för att förstå att alla de där bokstäverna, orden, böckerna och historierna som han älskar så, finns även där. Om inte annat så i ett kommentatorsbås i närheten.
Ett citat till! Detta har han sagt i minst 451 olika versioner de senaste 30 åren, vilket stämmer med min livsfilosofi:
”You've got to jump off cliffs and build your wings on the way down.”
(Jag tolkar det alltså som ”våga ta språnget, det kommer säkert att gå bra eftersom du hela tiden får nya erfarenheter”. Eller kanske ”blogga så vågar du göra en massa saker som du inte skulle göra som obloggare”.)
Jag har förvisso plöjt både genombrottet ”Invasion på Mars” (1950) och ”Fahrenheit 451” (1953, där huvudpersonen heter Montag och det skrivna ordet är förbjudet, huga), men minns nästan ingenting av läsupplevelsen. Min inspirationskälla i lucka 17 var ”Solens gyllene äpplen” från 1953 – noveller som inte andas särskilt mycket science fiction.
Så vad har Bradbury för stil, då? Av skumläsningen i jakten på stilen (titta här, där finns enormt många exempel att läsa), kom jag på att jag tycker om rytmen – meningarna kommer som i musikaliska fraser. Ibland känns det Hemingwayskt, vilket ZKOP kaaaanske menade med ”han med havet”. (Uppdatering: Inte alls, det var ju Jules Verne som avsågs. Gissarna gissar i gåtor!) Men Bradbury har fler metaforer. (Nejdå, nu ska vi inte analysera mer.)
Den djefla mannen, som har läst mer Bradbury än jag, hojtar nu från toa: ”att tycka om Ray Bradbury är som att säga att man gillar Al Stewart eller Wings – lite mesigt och semibanalt”. Bra, det passar mig utmärkt – jag som gillar Vivaldi och PH-lampor.
Handen på höger kind.
Det påstås här och där (på nätet, hemska ställe) att man i Sverige ser ner på sf-böcker på ett sätt som inte är fallet i t.ex. anglosaxiska länder. I sammanhanget ska det då påpekas att Ray Bradbury inte alls är enbart sf-författare utan att han även skriver fantasy, vanliga noveller om ditten datten och drömska historier om sjöodjur som anfaller fyrar. För att göra den här genren ännu mer komplicerad, delar man tydligen in verken i mjuk-sf och hård-sf. Och så måste man (vilket är svårt när det gäller Bradbury) definiera om det är en roman eller en novellsamling med eller utan ramberättelse. Men pffffft! Jag struntar i stämplarna – tipsa mig bara om vilken sf-bok jag bör läsa i januari!
Bradbury föreläser fortfarande ofta för collegestudenter (det finns många klipp på nätet, undrar jag vad han tycker om det), och han är ofta ilsken och mycket bestämd när han säger åt dem att sluta tänka:
”If you’re unhappy when you’re writing, then get the hell out of writing. [—] I have no time for you if you’re gonna ruin your life thinking. Live and love and feel!”
Hur viktig är åldern när man lär sig att läsa? Mina barn har (liksom jag) kommit igång i 6–7-årsåldern, vilket jag inte har funderat särskilt mycket över. Men Bradbury började läsa som treåring – vilket ofta är fallet med erkända författare och nobelpristagre. Tidig lästräning låter väl väldigt trevligt … eller?
Nu ska vi avsluta denna dag med lite från allmänbildningsakuten. Säg dystopi högt fem gånger, alla som inte har hört ordet förut. Det är nämligen väldigt användbart i frågesport- och släktträffssammanhang. (Åh! Skriv ”släktträffssammanhang”! Det är jättesvårt!) Och dystopi är tvärtemot utopi: en negativ framtidsbild som i ”Gullivers resor” och ”1984” till exempel. Och förstås ”Fahrenheit 451”.
Jag tar nu fram plommonstopet och stoppar i några helt nya namnlappar, en paranoid kanin, en nyfiken och några gamla som har kommit tillbaka, men var är Gitto – flydde hon när hon vann i förra veckan? Och så drar jag … ah. Två lappar som sitter ihop! Nåväl – det har hänt förr och är helt ok. Jag läser … Bengt och Miss Gillette! Tjo!
Handen på vänster kind.
Ett Bradburyskt slutcitat!
”We are cups, constantly and quietly being filled. The trick is, knowing how to tip ourselves over and let the beautiful stuff out.”
Nyss nämnda Miss Gillette (som stavas lite som de ständigt trillande polletterna) skrev om en sorglig berättelse som jag också minns: ”Det regnar och regnar i åratal på Venus, och en dag, några timmar ska det bli sol. Då blir en gosse instängd av sina elaka skolkamrater.” Vad heter den historien?
Nu ska jag nog lägga mig att sova en stund. En mycket liten stund, för imorrn ska här bytas ut vindrutor och besiktigas bilar och fixas med lite annat. Lucka 18 kommer i ottan!
Psssst. Anna tipsar om en novell.
25 kommentarer