Månad: januari 2010

En natt på sjukhus

Publicerat av Lotten Bergman den 29 januari 2010 12:09

Hon kom som ett yrväder en januariafton och fick plötsligt en annans haka i sin panna.

Femtonåriga dottern var igår kväll på basketträning – och när man som 15-åring har chansen att få spela i ungdoms-SM med 18-åringar, ger man järnet. Man hoppar högre, springer fortare, passar hårdare … Och när en annan spelare med samma inställning kommer springande, väjer man kanske i vanliga fall. Men inte igår.

Det var inte så här:

Pfjutt.

Utan mer så här:

Pang.

Tjejen med hakan började blöda ur ett djupt jack, medan Femtonåringen odlade ett enhörningshorn. Sedan genomgick hon många faser, bl.a.:

Star Trek, Stjärnornas krig, Avatar.

Jag kom ovetande till baskethallen för att själv träna precis efter att detta hade hänt. Raskt stoppades jag in i en bil med diverse inte oroade, men roade, luttrade föräldrar och den blödande hakan för att forslas till vad vi trodde var en natt i akutens väntrum. Men som de elitidrottare vi är (hrrm), åkte Femtonåringen gräddfil rakt in i undersökningsrum och röntgenapparater.

– Men … men, sa jag när allt verkligen var sanslöst effektivt, hur går det nu med alla som kommer in med lårbensbrott och spräckta skallben?
– Nä, det är lugnt, väntrummet är tomt, ruschen kommer nog senare inatt.

Vi lades in och fick sova en hackig natt på barn- och ungdomsavdelningen i samma sal som en stackare med krupp. För varje hostning och för varje andningstuuuhuuut, kände jag precis som när mina egna barn var små treåringar och vi satt med öppna fönster och försökte andas bort krupptutet: ledsen och totalt maktlös. Jag ville gå fram till det lilla kruppbarnet och trolla. Sedan vände jag mig om och brydde mig om min egen lilla alien istället.

Nästan som Långben.

I likadana träningskläder med klubbens märke på, låg vi där i varsin höj- och sänkbar säng med klistrigt plastmadrasskydd och kunde inte annat. Utan dator och med en död mobiltelefon görs inga stordåd eller uppdateringar på Facebook och Twitter. Jag hade ju kunnat vara hur intressant som helst:

”Ligger på sjukhus.”
”Följer med dottern till skallröntgen.”
”Utan internet i tre timmar, försmäktar jag i sjukhussäng.”

”Får jag ta en bild?” sa jag till skallröntgenapparatsskötaren.
”Vaddå, för att lägga ut på nätet som alla andra?” fräste han.
”Näe”, svarade jag.

Om man nu bortser från det trista att Femtonåringen hade ont, var vistelsen spännande och intressant – och en mycket positiv upplevelse vad gäller den ofta så krångliga sjukvården. Och så blev jag ju så nostalgisk. När jag var 18–23 år arbetade jag nämligen som vårdbiträde på bl.a. Danderyds sjukhus. Himla makter så många gånger jag torkade av bajs, kräk, mat, snor och blod från sådana här sängbord:

Fast just denna panel måste väl vara av 1987 års modell eftersom P4 finns med?

Nu är vi hemma igen. Femtonåringen frågade nyss om hon hinner bli bra till helgens basketmatcher, vilket är ett tecken på att hon inte är vid sina sinnens fulla bruk. Eller om det kanske är tvärtom.

30 kommentarer

På tåget med Lennart och Micke

Publicerat av Lotten Bergman den 27 januari 2010 21:20

Igår åkte jag tåg med Micke och Lennart. Eller, åkte och åkte … de förpestade tillvaron för mig, där jag i lugn och ro bara skulle åka lite tåg. Micke och Lennart var nämligen aspackade.

– Höwru Micke. Din jäla sopa. Va ful du är.
– Käften. KÄFTEN!
– Jag tr…
– KÄFTEN!

Ja. Jag tog en bild på dem. So sue me. Jag var arg.

Efter att ha försökt få tyst på Lennart, lade Micke av den första av ungefär femton långtradar-rapar. Eftersom de satt snett bakom mig, kände jag vinddraget och doften tydligare än min egen andedräkt. Pffffft, så öppnade de varsin burk starköl och rapade lite mer.

– Varu stinker! Vaffan, haru pissat på dej?
– Käften, det gjorde jag redan i Strängnäs.

Sedan diskuterades det på 100-decibelsnivå kvinnors

utseende (”negresser ser ut som chokelaaa”)
intimhygien (grabbarnas egen hygien borde ha varit ämnet för dagen)
ställningar i vågrätt läge
bristande intelligens.

Tåget var proppfullt. Publiken var knäpptyst. Tiden gick långsamt. Tänk er nu denna dialog med rosslingar, rapar och lungdjupa hostningar inskjutna efter vart tredje ord:

– Flämpan!
– Vanurå? Vare hon du fick ungen med?
– Nä, vi är ju i Flämpan!
– Jag sa ju det, äre hon du fick din unge med?
– Nej, Flemingsberg! Kolla, i dom där höghusen bilade jag bort alla badrum som hade brunnit upp.
– Å fan.
– Fast jag blev kickad efter två dar. Fick inte vara hög på jobbet.
– Äre inte där det brann?
– Jag sa ju det! ÄRU DÖV?
– Det var där det brann. Kolla där uppe. Jag har jobbat där.
– DET ÄR JU JAG SOM HAR JOBBAT DÄR!
– Med mig? Nä för jag blev kicka…
– DET VAR JU JAG SOM BLEV KICKAD!
– Ok. Fast jag blev kickad när jag var full. Armarna skakade såhärva, av allt dedära bilandet men jag trodde att jag hade druckit för lite öl bara.

Här skrattade de så att de spillde öl i skäggen på varandra och blev tvungna att spotta lite flimmerhår på golvet. Jag var så irriterad och arg att jag fantiserade om tågolyckor och fälleben samt folk som tappar resväskor i huvudet på fullegubbar. Så kom slutklämmen som fick mig att känna mer sorg än ilska:

– Öh, din unge, va heter han.
– Pontus.
– Kommer han att bli som du?
– Total jävla … Ja. Total jävla loser.
– Men asså. Kommer han att bli som du?
– Nä, som du! (Jättestort skratt från bägge.)
– Alltså, går han i skolan?
– Näe, han går på Plattan. Hante vatt i skolan sen han var 13 bast. Va fan.

Jag ville plötsligt öppna min famn, donera mitt liv och hjälpa dem på fötter.

– Nu är vi framme! Mot Bromma! Hasch!
– Men vaffan, sket du? DET STINKER! FAN VILKEN JÄVLA RÖKARE!

Tänk, så blev jag snabbt arg och irriterad igen – och lite förvånad. Jag trodde inte att man sa ”hasch” längre, men det gör man tydligen.

26 kommentarer

Dagen E – som i efternamn

Publicerat av Lotten Bergman den 26 januari 2010 10:04

Det som händer i gårdagens kommentatorsbås är sanslöst roligt. Vi raljerar inte, vi är inte elaka. Vi bara berättar om alla namn som får oss att skratta. Och det tar aldrig slut! Jag glömde förresten helt bort att berätta om min klasskompis Elisabet, som under första uppropet i klass 1 B på Svenshögskolan i Lund fick veta att eftersom det redan fanns en Elisabet (som kallades Lisa), så fick hon faktiskt kallas något annat.

– Vad heter du i andranamn? sa fröken.
– Tündi, sa Elisabet som hade ungerska föräldrar.
– Gott så. Då heter du Tündi från och med nu, sa fröken.

Tündi längst fram i mitten.

Jag glömde även att berätta om min klasskompis i gymnasiet, som var döpt efter kängurun i Nalle Puh: Ru. Eftersom hon hette Puide i efternamn, fick hon stava, upprepa, artikulera och förklara varje gång vi hade vikarie. Vilket vi hade ofta. (Hej PUL – jag kan radera detta om det bryter mot några lagar.)

Men sedan kommer jag inte på fler efternamn som är minnesvärda. Ex-kollegan Jonte Hansson heter Hansson eftersom hans anfader bytte från Persson, som var ett alldeles för vanligt namn, medan min släkt på pappas sida hette Harnesk och bytte till Olsson för att inte stå ut bland mängden. På mammas sida heter vi Klockhoff, Wattrangius, Sternelius, Trankil, von Essen, Terserus, Hernodius, Futhie, Plantin, Gyllenspets, Hornaeus, Rålamb, Bryngelsson, Klefberg, Krapp, Renhorn, Steuch [stök], Blanch och Eurenius – men det har jag ju skrivit om tidigare.

Hej dagbok! Nu ska jag åka till Stockholm för att äta lunch med en journalist som vill ha mig som bollplank när hon nu ska starta eget företag. Stackars journalist, jag kommer bara att prata om mögel, basket och roliga namn – och det med mat i munnen. Sedan ska jag lyssna när Patrik Hadenius i Bild- & Ordakademins regi pratar om intressanta ting. (Ni vet den där mest irriterande eleven som sitter längst fram och ideligen räcker upp handen och knäpper med fingrarna? Hon är jag. Stackars Patrik Hadenius.)

63 kommentarer

Konst… nej … ovanliga namn (uppdat.)

Publicerat av Lotten Bergman den 25 januari 2010 10:17

Nu måste jag lyfta upp det som under helgen skrevs i kommentatorsbåset. Bafatt det är kul och det verkar som om sordin lägger sig som en hantel i nacken över bloggvärlden på måndagar, när det mest skrivs om snor, oförrätter, ångest, vintertröttma och ilska.

(Varning nu, alla fonetikpurister: jag kommer att gödsla med inte alltid korrekta, men läsvänliga ljudbeskrivningar nedan.)

Det började med att Cecilia N frågade om inte Chatarina borde uttalas som Charlotte. (I alla fall första stavelsen.) Och vad Claës signalerar egentligen – det känns lite som om man borde säga [kla-es]. Så fortsatte det med att Jack berättade att hans ulmerdogg också hette Jack. (Hundar som heter som människor skapar roliga situationer när det barskt ska ges order om att sitta och gå fot.) Naturligtvis måste man i sådana sammanhang nämna Cewin [kevin], Qlaez [klas] och Miqkael [mikael] – hundar eller inte hundar.

Pärlbesatt kom då på att det fanns en man som hade döpts till Clark efter Clark Gable. Men att det skulle uttalas [slark]. Snabbt kontrade då Howdy Sailor med:

– Mamma kände för övrigt Slark innan han blev överkörd av en spårvagn.

(Visst vill man få veta lite mer om detta?)

Clark Gable. Alltså [slark ga:ble]?

Howdy hade fler exempel från sitt geografiska område: Glenn-Gunnar, Doriana, Wales [vale:s] och Kent [schent]. Så … Chatarina ska uttalas med k-ljud, men Kent med ch-ljud? Det är ju snårigare än franska, detta!

Agneta mindes att det fanns någon som hette Vivien-Leigh Pettersson, där Leigh skulle uttalas ungefär som det stavades. Jag undrar om hon var släkt med det nyfödda barnet Amadeus Pettersson som jag träffade 1992.

Vivien Leigh.

Luna och Helena kom på varsin brödraskara som hette Markus, Matteus, Lukas och Anders respektive Matteus, Markus, Lukas och Lennart. Helena visste också att berätta att det i Värmland visst fanns två bröder som hette Steve och James – uttalat på värmländska: [steve å james].

I en artikel som Helena (jag vet inte om alla Helena:or är samma eller olika, se där nyttan av att heta Gunlög eller Bartolomeus)) tipsade om, står några av de underli… f’låt … ovanligaste namnen jag har sett. Tydligen är det vanligt att man just i Västerbottens inland är ofantligt nyskapande vad gäller namn.

– Klosetta! Har du varit på toa?
– Pimpa-Stina, men lilla stumpan, ska du ha alla de där smyckena?
– Ja, Frank-Otto, kan du svara på vad pappan till den judiska flickan Anne som skrev dagbok hette?
– Trogott är alltid så optimistisk och glad.
– Jisses, Guttaperka hoppar verkligen omkring som en studsboll!

Jag måste säga att det här är innovativt och roligt. Ofta hör man ju att det är olämpligt med ovanliga namn med tanke på mobbningsrisken. Men hur kommer det sig då att även en och annan Henrik, en Erik, en Maria och en Malin blir mobbade?

Nej, låtom oss glädjas åt dessa roliga namn. Själv har jag lyckats med konststycket att tro att jag hittade på relativt normala men inte så vanliga namn till våra barn. Och så ligger de år efter år bland de tio första på namntopplistorna.

Jag – som heter Charlotte Lilly Elisabeth – kunde ju ha döpt mina barn till …

Cary! Eller Grant! Eller …

… Gary! Eller Cooper!

Eller bara helt enkelt Hildedrott Tenola Vildegard.

Uppdat.
Det är inte bara jag som skriver om namn idag.

Uppmaningsuppdatering
Ni som inte brukar läsa kommentarer och inte heller skriva några: klicka här och gå in i kommentatorsbåset bara idag. Det är helt fantastiska namnhistorier som berättas!

105 kommentarer

Idag ägnar vi oss åt frågor och svar

Publicerat av Lotten Bergman den 22 januari 2010 10:40

Vart sjunde år drabbas jag av migrän. Hur kroppen kan känna att det har gått sju år sedan senast är ett underverk, men så är det. När jag vaknade i morse, tänkte jag:

– Men hjälp. Var jag på studentskiva igår?

Huvudvärken var som för små skor på bal. Som de små plastbitarna som tandläkarna stoppar in i munnen, fast bakom ögonen. Och den gjorde sig påmind som en lårkaka så fort jag blinkade. Eftersom jag inte alls var på baluns igår utan snarare helt i balans, spelandes basket (fick jag en hjärnskakning?), släpade jag mig ur sängen och meddelade omgivningen att jag inte bara lider av pine mouth och snorklegg samt heshet utan även huvudvärk som kräver tystnad och mörker.

Meeeen så intressant var det ju inte alls. Nu, två timmar senare, mår jag som en prinskorv och tänker städa ur källaren. Och svara på frågor här i bloggen. (Jobbar människan aldrig? Jodå, men januari är ingen vidare föreläsningsmånad.)

Det är ju alltid tillåtet att ställa (språk)frågor i kommentatorsbåset, men idag är det extra tillåtet. Jag har nämligen frågor till er också. Det är jättekul – när Suvi häromdagen bad om pluralformer på diverse hundar, svarade Luna helt sjävklart:

En terrier, flera terrarier.
En dalmatiner, flera dalmatinéer.
En papillon, flera papilotter.
En pomeranian, flera pomeranelider.
En chow chow, flera chow chow chow … (beroende på hur många de är).

Howdy Sailor (som har glömt hur man bloggar) går i bryderier när det gäller vissa termer som det inte finns svenska för. Ett kommunalt och ett idrottsbegrepp ska härmed med er hjälp få svenska namn:

Cultural planning är ”en metod om hur man använder kulturella resurser för en samordnad utveckling av städer, regioner och länder”. (Det är inte mina ord i definitionen.) Man kan av förklarliga skäl inte kalla det CP och kulturplanering stämmer inte ”eftersom cultural ju är ett adverb adjektiv”. (Alla som nu drabbades av grammatikaversion och termfobi kan ta det lugnt. Det blir inte fler svåra ord idag.)

Uppdatering! Översättarhelena vrålar i kommentatorsbåset:

”Vad i hela fridens namn har det med saken att göra? Det är ju ytterst vanligt att en tvåordig fras på engelska översätts med ett sammansatt ord på svenska. ”

Heja, heja! Och så föreslår hon ”kulturbaserad stads- och regionutveckling”. Som jag tycker funkar jättebra! (Slut på uppdateringen.)

Kanske kulturell planering eller samhällskulturplanering funkar bättre – men innan begreppet är etablerat fattar man ju ändå inte vad det innebär. Och förlåt, vad är egentligen en kulturell resurs? Handlar det inte bara om att städer, regioner och länder ska utvecklas, oavsett om det sker samordnat eller kulturellt? Alltså va, kommunpolitiker och deras påhitt.

Synchronized skating, som på ”svenska” kallas teamåkning och är konståkningens lagsport. (Teamåkning låter som en kick off-aktivitet eller bara samåkning till jobbet.) Skridskoförbundet har spolat (höhö) förslag som lagåkning (jättebra namn, väl?) och synkroniserad åkning – och lagkonståkning låter ju nästan som en juridisk undanmanöver.

Uppdatering: Olsson berättar att det heter ”synkronhoppning” när man teamhoppar på studsmatta.

Kom med förslag och frågor!

The Hockettes 1956 – världens första formationskonståkningslag.

86 kommentarer

Banala grubblerier (uppdat.)

Publicerat av Lotten Bergman den 19 januari 2010 13:33

När man skulle kunna göra nyttigare saker än att fundera över banaliteter, kan jag inte låta bli att göra just det: fundera i banala banor. Men, säger jag till mig själv, vi behöver alla läsa lite om banaliteter för att orka läsa om de lidande i världen.

Som jag har berättat förut, är jag en ekorre som samlar på bra-att-ha-saker, som jag fyller källaren med. Det är telefoner (Dialog), det är min farmors malätna päls, det är pumps som verkar ha krympt och det är tyger från mitt syende 80-tal. Därför är jag full av förståelse när jag ser andra som har många av något. Någon samlar på bilar, andra köper handväskor på löpande band och åter andra lägger tomma toalettrullar på hög för att göra smällkarameller till nästa jul.

Men … här är en mystisk telefonkioskssamling som jag inte förstår alls. Bra att ha?

Inte en … men två!

När de flesta nu har egna mobiltelefoner och telefonkioskerna nästan är ett minne blott och man blir upprörd över bortforslade telefonkiosker fastän de ju väldigt sällan används, dyker det plötsligt upp två bredvid varandra här i stan. Handlar det om konkurrerande bolag som i Stockholm förr i tiden?

Förr i tiden: konkurrens. (Skrev jag om här.)

Nej. Även om de moderna på färgbilden ovan ser lite olika ut, är de av samma märke. Jomen, tänker jag, vilka evinnerliga köer det var när det bara stod en på platsen. Ringlade sig bort runt hörnet där borta gjorde de hela dagarna. Upplopp blev det ofta i kampen om den enda luren. Eh.

Uppdatering
I kommentatorsbåset halkar vi idag in på hundar och ekivoka kakor, men jag känner att det här med telefonerna måste utredas. Är det månne så att Telia – som Malinka föreslog – inte kan skapa en kombinerad mynt- och korttelefon utan måste ha två separata bås för två olika telefoner?

Som Abby i NCIS har jag gjort förstoringar från bilden högst upp. Till vänster den som kallas ”TELEFON”. Till höger den som kallas ”Mynttelefon”.

Tydligen har man inte kunnat ringa med mynt på ett tag i Sverige, men i de allra nyaste automaterna kan man pluppa i både kronor och euro. Men inte i dessa, väl?

Nä, nu måste jag mejla Telia. (Eller har någon av er telefonkontakter som kan veta?)

34 kommentarer

Tre gratisråd om vad som helst

Publicerat av Lotten Bergman den 18 januari 2010 11:49

Att göra reklam utan att få något för det bygger på frivillighet och uppriktig önskan om sina människors välgång, eller hur? (Förlåt. Tappade koncentrationen lite. Måste få veta, varifrån kommer uttrycket ”välgång och ve”, ni som inte har magasinerade uppslagsverk? Det låter som en oxymoron med ironisk touch. Nu tillbaka till ämnet.)

Som bloggare får man tusen och åter tusen förfrågningar om reklamtjänster. Nej, inte tjänster där jag tjänar något, utan bara ”snälla du, gör reklam åt mig”.

Pfah! säger jag bara. Ni ska bara veta hur motvalls jag blir då. (Detta kanske är en av anledningarna till min oförmåga att tjäna tillräckligt mycket pengar. Jag ser inte ett bra tillfälle om det så är en helstekt, kryddad sparv som flyger rakt in i munnen på mig. Jag bara spottar ut den, hur välsmakande den än är. ”Mig lurar ni inte” säger jag sedan … och lurar ingen annan än mig själv.)

Strax före jul skrev en tjej på Spotlight PR till mig och bad mig att på bloggen nämna ”raggarrutan” som hör till de gula snabbtågen som går till Arlanda. Eftersom jag ju har gjort det förut. Det tyckte jag var kul eftersom jag gillade att bli uppraggad, men så höll jag ju på med Julkalendern och det brunna huset dagarna i ända, så tre dagar senare hörde den här tjejen av sig igen för att fråga om det blev någe tips eller? Nähedu! tänkte jag och beslutade mig för att inte alls lyda. (Raggarrutan togs bort den 10 januari.) Men ack. Jag är bra dum. Kanske hade de öst pengar, gratisresor och intressanta uppdrag över mig om jag hade gjort det?

(Nej. Det hade de inte.)

Fast nu ska jag göra helt frivillig reklam som jag inte har ett enda dugg att tjäna på!

1.
Gå och se Sherlock Holmes på bio.

Stackars Robert har en fotoshoppad alien-hand.

Man kan möjligtvis se filmen på datorn med hörlurar om skärmen är riktigt stor, men bioformatet är nog bäst. Fast inte på en fredag, för då är alla påsprasslare och målbrottsskrattare där. Robert Downey Jr. och Jude Law är magnifika och 1800-tals-London alldeles underbart.

”Beneath this pillow lies the key to my release.”

Eftersom det är Robert Downey Jr. som spelar Holmes, är det skönt att drogproblemen är nedtonade till nästan ett minimum. Handen på hjärtat – visst är det väl trevligare att se en halvnaken Sherlock i fin form än en sluddrande, blekfisig och rödögd en som bara deppar mellan klurigheterna? Regissören Guy Ritchies kreativitet är på topp nu när han slipper Madonnalivet, eller hur?

2.
Ät havreknäcke. Det har inget med havregrynsgröt att göra – det är mer åt havreflarnshållet, detta.

Dyrt? Ja. Gott? Jaaaaa. Nyttigt? Vet inte, vill inte veta, bara äta.

3.
Gå inte med i Facebookgrupper om Haiti – gör något konkret istället. (Och läs Lisas utbrott.) Betala kanske in en fast summa till Röda Korset varje månad och inte bara när det krisar i världen. Av naturen vill vi människor tala om när vi gör något fint och behjärtansvärt (därför funkar rosa bandet och gula rosetter och majblommor). Men gör det då; skryt om vad du gör, men gör något vettigt.

Själv vill jag åka till Haiti och hjälpa till och gärna utbilda mig till läkare när jag ändå håller på, men gissa om jag hade varit i vägen och gissa hur svårt det är att hinna blogga om mögel och basket när man måste rädda folks liv hela dagarna. (Ja. Jag raljerar.)

________________
Kan det här kanske vara något för alla som har bloggtorka? ”Tre gratisråd om vad som helst” kan era inlägg heta, ni som hänger på.

39 kommentarer

Dessutom är fjärrkontrollen borta

Publicerat av Lotten Bergman den 16 januari 2010 20:47

Men maken till sur tillvaro har jag då inte varit med om på länge. Precis allt är fel.

För det första är jag förkyldast och sjukast i precis hela världen. Sedan i tisdags. Det är inte så att jag har gjort som vanligt och jobbat arslet av mig och föreläst med vikande stämma samt hållit elva deadlinear – nej, jag har verkligen lagt mig platt och sovit bort både dagar och nätter. ”Ta hand om dig” och ”tänk på dig själv för en gångs skull” är råd som jag har lytt fastän jag bara vill kräkas på dem trots att jag inte kan kräkas. Jag har vilat upphöjt till tio.

Och vad får jag för det? Ingenting: jag är fortfarande lika förbannat förkyld.

För det andra lider jag ju av ”pine mouth”. Jag är sedan den 7 januari förgiftad av kinesiska pinjenötter som gör att allt utom mandelmassa smakar metall. Fredagsöl? Lördagsvin? Söndagsgodis? Varjedagste? Eller jättesmofsig banana split med kokos, chokladsås, maränger och strössel? Nej, allt smakar metall. (Mandelmassan smakar dock endast mandelmassa. Jag går alltså på mandelmassediet, vilket inte är särskilt flygvärdinneigt eller GI-mässigt om ni tänkte det.)

För det tredje saknar jag umgänge. Jag läser om hur folk träffas på stan och gråter en skvätt. Jag ser på Sporten hur människor spelar basket och skrattar, så då slänger jag hårda saker mot tv:n förstås. (Men missar.) Jag hör på radio hur folk pratar om vad de såg på stan häromdagen och då vrålar jag haddockska svordomar så högt jag någonsin kan.

Så nu har jag tappat inte bara livsgnistan utan även rösten. Krax.

(Eller så beror röstförlusten på att jag släpade mig ur sängen och coachade basketflickor födda 2000 till förlust nu i eftermiddags.)

Familjen? Jodå, de finns här, men jag är så lagom kul att umgås med. Jag inleder alla meningar med ”glöm inte” och ”tänk på att” samt ”ni måste”. Hej, vad rolig jag är.

Nu är det ju så att jag med mitt förnuft kan räkna ut att människor med kroniska sjukdomar och alla i jordbävningsdrabbade Haiti faktiskt har det värre än jag. Jag jobbar inte i en gruva i Storbritannien för 100 år sedan och jag är inte Per Elofsson som åker mot en dopad Mühlegg (två olika sorters helvete). Jag är bara en bortskämd i-landsmänniska som lider. Kanske utsätts jag bara för prövningar på lagom nivå för att jag ska inse hur bra jag har det?

Men den som utsätter mig för detta hade väl inte behövt sno fjärrkontrollen till tv:n också?

Fel fjärrkontroller. (Ingen av dem tar bort fel kanal och knappen på tv:n kraschade redan för sju år sedan.)

Och varför vill jag byta kanal? Jo, för i mitt kritiska tristesstillstånd är allt dåligt och dumt. Luuk inleder På spåret såhär ”fyndigt”:

– Det har ju varit en sån där komma-tillbaka-till-plugget-och-jobbet-vecka den här veckan så att vi tycker såhär att ni är extra mycket värda På spåret här på fredagskvällen så ni kan softa.

Ok. Jag är bara ogin. Men. Jag vill inte ligga här och hosta! Jag vill vara programledare på tv, basketspelare, sybarit och jätterolig! Mot mandelmassan!

43 kommentarer

Det är ju så vackert ute

Publicerat av Lotten Bergman den 14 januari 2010 01:14

Just nu, mitt i natten, utomhus.

Det sägs att det ska bli varmare och att snön kanske ska smälta bort så att februari blir så mörk och trist som det någonsin är möjligt. Och eftersom jag har varit så sjuk, så sjuk, har jag sovit bort två dagar och ligger nu mitt i natten klarvaken och frustrerad. Visserligen visar tv inte bara mord i ficklampsljus (CSI) utan även Ebbe Carlsson och Åsa-Nisse, men det är ju sova man ska så här dags.

Så jag gick ut och gick en vända. Och det var helt sagolikt vackert överallt. Nu är jag ju inte den typen som formulerar målande beskrivningar om hur träden har klätt sig till bröllop och hur snöhögarna slumrar i skymningen. Nej, jag kom att tänka på när jag och mina fyra kompisar sov över hos någon av oss och vi alla gick upp mitt i mörka vinternatten för att i –30 °C kasta snöbollar på klasskompisen Mats Pekkaris hus.

Men hur kunde vi komma på något så dumt? Jag har ju varken förr eller senare busat eller sökt spänning via hemfridsbrott. Detta var vad som hände:

Vi tjejer drog på oss täckbyxor och näbbstövlar, sprang några gator bort och lade oss bakom en snödriva med ett gäng nygjorda snöbollar. Dem kastade vi på Mats’ fönster i en halv evighet utan att något hände. Vad vi inte visste, var att han vaknade, blev livrädd, sprang in till sina föräldrar och väckte dem. Hans pappa Börje var en driftig karl, som öppnade fönstret och skrek till oss att han visste vilka vi var och att han skulle ringa till polisen meddetsamma. Vi var däremot bara fem livrädda, frusna tjejer som började pipskrika och i gatlyktornas sken sprang hem till sängarna och madrasserna. Jag skrev ner allt i min dagbok och både tejpade och sydde ihop sidorna.

Nu har jag bara tre problem, nämligen att

jag inte kan hitta just den där dagboken just nu i natt
det faktiskt är jättesvårt att göra snöbollar i 30-gradig kyla
jag brinner av längtan efter att få göra en faktakontroll.

Och när begick ni senast ett brott?

51 kommentarer

JAAAG (och alla andra som är lika ouppfostrade) (uppdat.)

Publicerat av Lotten Bergman den 13 januari 2010 14:49

Fru Decibel undrade vad jag tyckte om detta, som hon skrev häromdagen. Jag citerar henne:

”Jag har nämligen lagt märke till, att de flesta nuförtiden säger och skriver Jag och Lotta, Jag och mamma etc., etc. Alltså, man sätter sig själv på första platsen. När jag gick i skolan var detta en dödssynd. Man skulle alltid sätta sig själv på andra plats. Detta sitter i märgen. Jag tycker alltså att det är ytterligt barnsligt att börja med jag. När en 5-åring berättar om vad den och kompisarna har gjort är det naturligt, men när modern gör samma sak, blir det pinsamt. Det är inte bara oartigt att sätta sig själv i första rummet utan också obildat, tycker jag.”

I kommentarerna får Fru Decibel sedan både mothugg och medhåll. Är det en generationsfråga? Är det en bildningsfråga? Är det en egofråga eftersom den yngsta för tillfället levande generationen alltid är ohyfsad/långhårig/felklädd/jagcentrerad?

Bara ett exempel på långhåriga slynglar.

Själv kliar jag mig i huvudet och känner mig som på en segelbåt. (Ni vet, alla på båten vet vilka snören – förlåt, tampar – man ska dra i och skriker order som skulle kunna vara på grekiska eftersom de inte på några villkor går att förstå eftersom när man inte har gått i båttermsskola.)

Jag har nämligen aldrig någonsin stött på denna regel. Om det nu är en regel. Är det en Språkrådetregel eller en Magdalena Ribbing-regel – eller är det bara allmänt känt? (Alla våra regelböcker är fortfarande magasinerade, så jag har inget att slå upp i.)

Visserligen gick jag i flumskolans flummigaste skola (i Luleå på 1970-talet, utan schema men med myshörna) där ”årtal” och ”regel” var kapitalistiska påfund i klass med Mors dag. Men jag hade kanske kunnat lära mig det av mina hippieföräldrar, de som läste högt ur SAOL vid middagsbordet?

Däremot kan jag känna att det blir fel med språkrytmen. ”Johnny å ja” ramlar på bättre ur munnen än ”ja å Johnny”. (Johnny Depp handlar det om då, förstås.) Jag, som gärna sätter mig på första plats och i ständigt centrum, måste faktiskt ha varit både ohyfsad, obildad och barnslig jättemånga gånger utan att veta om det!

Nu kan man ju välja hur man vill reagera:

Skitnere, jag pratar och skriver som jag vill.
Nämen så intressant, det ska jag tänka på i fortsättningen.

Jag väljer alltid det senare. Tack för kunskapen! (Nu ska jag mejla till Språkrådet.)

Uppdatering
Jag har fått svar:

Det handlar bara om den gamla inställningen om att man inte ska framhäva sig själv. Men framhäver sig själv gör man som bekant snarare på andra sätt (t.ex. genom att hela tiden prata om sig själv), så detta gamla råd får anses vara rejält missriktat. Det är självfallet ingen ”regel”, mer en tokig etikettskonvention från förr.

Vänlig hälsning
Ola Karlsson, språkvårdare

Det var ju det jag tänkte.

58 kommentarer