Vi börjar med en fanfar för PK, Béatrice, Pysseliten och Dieva som kommenterade under Kalle Anka. TUUUT! (Nej, inte för att jag vill dra folk från traditioner eller tv-program utan bara för att jag tycker om synen jag får i mitt huvud: kommentatörer som inte kan släppa datorn.)
Den här luckan var synnerligen svår att skapa eftersom jag inte hade
40-års-kris-glasögonen med mig till kantorsbostaden där vi firar jul
och ljuset var mer än skumt samtidigt som bokstäverna var mindre än
små. Men då tog jag äldsta dottern – Femtonåringen – till hjälp
eftersom hon just nu läser halva HB24/2009. (Ja, från och med nu har
jag ett julkalendersklassifikationssystem.) Så här noggrant läser hon
böcker:
Tur att det inte är en lånebok – lapparna kommer att få sitta där till döddagar.
Nu måste jag citera några av er igen, t.ex. hakke, som tänker högt: ”Ett par män, ett par pennor, ett par fötter, skinkan och och pappret kluvna i ett par hälfter.” Eller Matematik-sanna: ”Edmund blir Christoffer Eccleston och R blir Russel T Davies. Och när? Jo, det är relativt. Precis som tiden.” Söstra mi – Orangeluvan – hade inte ordning på någonting: ”Jag tänkte knivskarpt: aha, två män i en båt! Googlade och såg att det visst var tre män i en båt jag menade. Eller så menade jag något helt annat.”
Aequinoxia gjorde som många andra och rabblar allt som det inte kan vara – men gör mig samtidigt alltid osäker eftersom det är särskilt i rabbelkommentarerna som de hemliga ledtrådarna dyker upp: ”Jag antar att det inte är Vladimir och Estragon, inte Tre män i en båt, inte Eliza Doolittle, inte Povel, inte Buddha, inte Proust och inte en hel massa annat. Fullt av röda sillar. Så antingen är det en litteraturhistoria, eller så är det JK Rowling. Eller så är det Horace och Peter som försöker bräcka varandra med referenser.”
Men vilken bra idé till nästa år! Och idéerna kommer i en strid ström:
Cruella: ”Två män i en båt kan bara vara Ruskprick och Knorrhane.”
Kerstin: ”Kanske E och R är en och samma person?”
Hans Persson: ”Jag snabbgissar på Statler och Waldorf från Mupparna.”
Cecilia N: ”Trazan och Banarne när de sitter på gärsgården.”
Goblin, Béatrice och de två systrarna Smultronblomman och Wickmanskan (som är systrar med varandra, inte med Béatrice och Goblin) har mellan gissningar och ogissningar en hel dagbok i kommentatorsbåset. Återskapa resan mot julen med hjälp av det ni har skrivit, så flödar en halv roman ut mellan tangenterna.
Några andra av rättgissarna var idag Annnanna, Béatrice, Katt, Smultronblomman och ZKOP samt Agneta, som var bombsäker: ”E = särskild sorts pristagare. Ett av hans namn bars även till viss del av rätt känd reformator. R = som ibland gick under ett förnamn som började på F.”
Men dagens bedrift måste Lisa FW stå för när hon gissar så här: ”Martinson och att den röda tråden är Aniara. Detta utan att ha sett dagens text vilket säger en del om min desperation.” Att gissa rätt utan att läsa är antingen rejäl bonnröta eller bara god kännedom om Julkalenderskaperskans influenser.
Fast julaftonens Hemlisbloggare var alltså inte en utan två – giganter på olika sätt.
Harry Martinson (1904–1978) och Alf Henrikson (1905–95) var faktiskt kompisar och kunde säga ”Hörru Harry” och ”Aaah A.H.” eller tvärtom till varandra. Jag hittade på att de 1947 sitter i en båt och ger varandra uppslag till de två verk som skulle utkomma 1948:
”Vägen till Klockrike.”
”Lax, lax lerbak”.
Tillbaka nu till Femtonåringen, som läste ur ”Nässlorna blomma” för mig. Den utkom 1935 och var alltså gammal 1947, varför Alf i texten påtalar att Harry upprepar sig. Följande anteckningar gav hon mig sedan:
Hatet mot träskor – s. 177
Rymmer mot Kalifornien – s. 59
Martin träffar en student och pratar – s. 217
RÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖV <3 – s. 180
Martin dödar en kalv – s. 132
Martin får stryk – s. 129
Lite fin dialog – s. 115
Visserullan, rullan hallifalli ho – s. 175
Drängen Julius – s. 173
Så långt Femtonåringen. Jag tog sedan idéer lite här och där och fastnade särskilt för hur Martinson beskriver känslan när man sparkar sin egen träsko mot fotknölen (s. 177) och när någon far ut mot någon annan och säger att röven som du sitter på är orsaken till att du inte blir något (s. 180). Ögonen och sjön kom från dessa rader (Kväll i inlandet, 1945):
Tyst boskap stirrar med gröna ögon
Den vandrar kvällslugn till vattnet ned.
Och insjön håller till alla munnar sin jättesked.
Jag börjar med Harry, som var ende sonen i en familj med sju barn. När pappan 1910 dog i tuberkulos, slängde mamma Betty förnuftet överbord och åkte till Amerikat för att aldrig mer återvända. Barnen blev fosterhemsplacerade hos olika bönder i trakten, där de mot arbete fick mat och husrum (de var bortauktionerade s.k. sockenbarn). Det kan ju hända att det fanns någon bättre anledning till Bettys flykt än bara total galenskap, men jag har inte kunnat hitta någon.
Harry med fem av sina sex syskon och den där himla mamman.
Harry rymde från skolor och olika hem tills han som 16-åring gick till sjöss, där han stannade i sju år. Sedan kom han hem med tuberkulos och klarade livhanken genom ströjobb och tiggeri medan han skrev lite på måfå och blev publicerad i en och annan tidning. Sedan träffade han sin blivande fru Moa, som liksom han skrev lite här och där men försörjde sig genom att ströjobba på gårdar. En dag gick Harry upp till ett förlag i Stockholm och öppnade en sliten portfölj med handskrivna dokument. Förläggaren häpnade och valde genast ut dem som publicerades i ”Spökskepp” (1929). (Jag kan inte svära på att det var så här det gick till; jag har bara fått historien berättad för mig.)
Harry Martinson på 1950-talet.
Sedan följde en tid när Martinson rosades för nästan allt han gjorde. Det sägs att det var en av anledningarna till han, när han fick dålig kritik tog den alldeles förfärligt illa. Pah, det tror jag att man kan göra även om man aldrig någonsin har fått bra kritik. Så kom då 1974, när han tillsammans med Eyvind Johnson (alla dessa namn med endast ett s i mitten, ser ni?) fick nobelpriset och dessutom dåligt samvete för det. Må så vara att de två inte är kända i hela världen, men vilka nobelpristagare är det? Må så vara att de båda var ledamöter i Akademien (hur i hela friden gick diskussionerna på mötena?) – men värre saker har väl hänt? De var ju bevisligen kompetenta grabbar! (Här kan ni höra en intervju med både Johnson och Martinson. Harry säger att journalisterna ska acceptera att även Sverige har goda författare och att de ”inte alldeles behöver tappa byxorna för det” och att de 270 000 kronorna kommer att gå till att betala skatteskulder medan Eyvind nämner mitt namn.) Vad som sedan följer är flera år som är fulla av kritik mot utnämningen, främst från Sven Delblanc och Olof Lagercrantz.
Fyra år senare begår Harry Martinson med djupa sår i själen självmord på ett till 1990 hemlighållet sätt: harakiri med en sax.
(Smidig övergång till den glade Alf nu? Hm. Öh.)
Alf Henrikson 1934.
Annat var det med Alf Henrikson, som blev nästan 90 år. Han och Harry Martinson umgicks och var vänner, särskilt på 30- och 40-talen. I min text framstår Alf som den lättviktiga och lite banalare – som han ju framstod för många. Men begåvningen var varken banal eller lättviktig. Och syntes tidigt. Hans syster Gerd berättar:
”Enligt vad min mamma berättat kunde Alf rabbla en massa för honom helt obegriplig poesi och latinska växtnamn innan han kunde tala rent. Detta har naturligtvis satt sina spår: poesin, latinet och hans intresse för växter. Alf lärde sig läsa före skolan och han blev tidigt en bokmal, som hellre satt inomhus och läste än var ute och lekte med jämnåriga.”
När Alf i unga år inte riktigt visste vad han skulle bli, hörde han en gång en historia om hur historikern Eli F. Heckscher och hans 20 doktorander hade tagit fel när de analyserade en gammal text. De trodde att ”grönsaltat fläsk” var fläsk som hade blivit grönt av åldrat salt, när det tvärtom handlade om ”nysaltat” fläsk. Då förstod Alf att han nog skulle kunna tänka sig att skriva om historia om det inte var värre än så att göra fel. (Källa: en intervju som gjordes tre veckor innan Alf Henrikson dog.) Så då gjorde han det – med bravur! Och for omkring som alla de andra som jag har berättat om och fick skriva i tidningar och åka på reportageresor och ge ut böcker – som folk köpte!
Alf Henrikson jobbade förresten extra som korrläsare och redigerare på Bra Böcker på 1970- och 80-talen. (Och nu kommer en historia som jag har berättat förut.) När han hade korrläst den färdiga artikeln om kanslistil, skrev en liten lustiger kommentar i marginalen. Som alla med korrekturteckensutbildning vet, ringar man in allt som är frågor och undringar och som inte ska redigeras in i texten. Men det glömde Alf. Så när inskrivaren hittade den extra lilla kommentaren, lade hon till den efter ett kommatecken allra sist i artikeln.
”… men ämbetsverken skriver inte bättre svenska för det.”
Alf Henrikson var en lysande allmänbildare. Rolig och finurlig, klok och dessutom bra på att rimma. Ungefär som kommentatorerna i Julkalenderns bås, alltså. Avslutningsvis några av hans välfunna ord, exakt vad gäller både rim och meter:
Vad besviket och misslyckat livet kan bli
och vad plåga det kommer åstad!
Jag hade tänkt dikta en stor tragedi
men jag kände mig alltför glad.
Exakt.
Oj, se här, en dedikation i ”Fem unga. Unglitterär antologi.” (1929)
”Till A Henrikson med hälsning från Harry Martinson.” Coolt.
Nu ska vi dra några vinnare ur plommonstopet innan jag kastar mig över DRT! Jag har ju fått plocka ut några, lite rörigt är det. Och så taaaaaaaar jag … Chall! Och en till … Katt! (Jag ska hem och räkna tröjorna och kolla om jag kanske måste lotta ut några till.)
Jag ber att få tacka er alla med PK:s ord från den 11 december:
Ge ut ”Best of Julkalenderkommentarer” eller ”The Kommentatorbås Story”!
Kanske ”Båsliv, en bok om förvirring”!
