Månad: december 2006

Trots att det var få förvirrande luringsgissare idag, var det spridda konfunderingar i kommentarerna. Helena T var den första som trillade in på ”rätt” århundrade – även om det var kul att en gissning på Per Hagman dök upp strax innan. Lotta hade samma idé, och Eva L, Anna, unge herr Egil och Aequinoxia hängde snabbt på. Kristina hade förslag på en mycket roligare hemlisbloggare än den jag hade kommit på: Jolly Jumper! (Nästa år, hörni.)

När jag förra året hemlisbloggade Tintin, rusade Kristina in som Tintinexpert, och jag väntade på samma reaktion idag. Istället var det Översättarhelena som inspirerad av de ovan nämnda rusade in (börjar hon inte bli lite väl skicklig på min teknik?), hon skrev: ”Blair, d’Estaing, Adenauer och Gorbatjov är ju förstås i så fall olika indianhövdingar” — hon mindes till och med hur Lucky Luke blev insmetad i honung av den misstänksamme indianhövdingen. (Vänta nu, Anna rusade i kvällningen faktiskt in med  en knuten näve och lovade mig nästan spö om det skulle visa sig att det inte var Lucky Luke. Bra, mycket bra.)

För visst var det Lucky Luke himself som hemlisbloggade. Att jag blandade politiska ledare tidsmässigt beror på att det är så i Lucky Lukes värld: de avsiktliga anakronismerna står som spön i backen! (Anakronism = sådant som placeras i fel tidsepok.)

Det var dessa tre serierutor som var min källa.

Den kommer från ”Apache-klyftan” som utkom 1971, och som Morris (1923-2001) och Asterixförfattaren René Goscinny (1926-1977) gjorde tillsammans. Dessförinnan skrev och ritade Morris tio album på egen hand – och sedan Morris och Gascinny dog är det en massa olika kreatörer som gör albumen.

Som Lucky Luke-amatör har jag faktiskt inte hittills lagt märke till skillnaderna mellan de olika tecknarna och författarna. Däremot gör de fel när det gäller ellipsligaturen (de tre punkterna som signalerar ”nu kommer det mer” eller ”nu ska du förstå vad jag menar”) eftersom man efter ett avslutat ord har ett mellanslag före första punkten och endast vid avbrutna ord har de tre punkterna alldeles tätt intill ordet och ojojoj vad ni inte bryr er om eillipsligaturer, jag ska nog fortsätta berätta mer om Lucky Luke nu. (Fast som ni ser i hemlisbloggartexten var jag konsekvent och kopierade detta graverande fel.)

Lucky Luke skjuter snabbare än sin skugga, äger världens smartaste häst (Jolly Jumper) och lyckas ständigt få sällskap av världens dummaste hund, Ratata. De fyra bröderna Dalton rymmer ständigt från fängelser och måste ständigt infångas och det hela sker under strapatser som orsakar ständiga pratbubblor med endast frågetecken i. (Jag raljerar inte – Lucky Luke är bra litteratur!)

Förr hade den ensamme cowboyen alltid en cigarett i mungipan. Den ersattes dock 1983  av hälso- och miljömässiga skäl av ett halmstrå eftersom det tydligen kan vara skadligt och moraliskt nedbrytande för barn att se tecknade låtsasfigurer med cigaretter.

Albumen finns översatta till en massa olika språk — men underligt nog har endast ett tiotal översatts till engelska. Någon som vet varför? På svenska finns det ju drygt 70 … (Ellipsligatur efter ett avslutat ord eller – som här en siffra – med mellanslag, ja.)

Nu ska vi ha en vinnare! Jag sitter här med t-shirtarna runt omkring mig (ber om ursäkt att bilden här intill inte funkar som den ska) och alla lappar, se, där får jag lägga i en Magnus också, men Orangeluvan måste jag ta bort, sååååja, och nu drar jag en … en … En Malin till! Grattis! Hederspris går till Aequinoxia, som idag var synnerligen envis! Bravo!

Nästa lucka!

5 kommentarer

Hjälp, vilken förvirring jag skapade!

Inte förrän efter stickspår och förtvivlade utrop om Oliver C. Johansson, Katarina Mazetti, Charlotte Armstrong, Ranelid (alltid denne Ranelid) och Arto Paasilinna kom ni in på sportspåret med Bengt Bedrup, Bengt Grive, Peter Jihde, den fiktive Mats Hård (som torde ha blivit förolämpad om han känt till det), Göran Zachrisson, Björn Hellberg, Patrik Ekwalls dansblogg och Svennis … Men så kom vi närmare med Lisas gissning på Åke Stolt … och så slog Översättarhelena till klockan 16:53. (Utan att någon hängde på!) Inte förrän Jonna och En Malin till höll med efter två timmar.

Den i ämnet mest initierade kommentaren kom från Statistikern redan klockan tjugo i ett i natt, när han via hemlisbloggarens text helt korrekt hade associerat till en stornäst legendar inom sportjournalistik:

”R:et Eklöw. Vem i hela fridens dar kan ha koll på kollegorna till denne sport-journalistlegendar?”

Att R:et är intressant visste hans namne R Skriverier också, men ingen hängde på idén. Men jag ska berätta mer om honom en annan gång. (Förresten, Stina: Precis som Den Blyga skriver, var det i OS 1936 som Japan slog Sverige med 3-2 i fotboll. Sven Jerring sa i referatet ”Japaner, japaner, japaner” för att de i massor sprang omkring på planen och störde de svenska spelarna som ju borde ha vunnit.)

Jan Majlard är alltså svaret. Han blev Svenskans nye sportkönikör efter Sune Sylvén i mars 2005. Sport. Ja, ni läste rätt, jag skrev sport. S-p-o-r-t. (Ber om ursäkt Salt och alla andra sporthatare, ni är många bland de litterärt bevandrade. Men nu kan ni vidga era vyer! Våga språnget! Spräng sedan målsnöret och drick segrarens skål!)

Så här är det ju:
Sportreportage är en sak. Christian Olsson har ont i foten igen men hans flickvän är snäll och Kajsa Begqvist har visserligen haft en tung tid bakom sig, men med den nya pytt-i-panna-träningen kommer hon säkert tillbaka.

Sportreferat är en annan sak. Mittfältet kom i kläm och 7-3-1-systemet borde testas på ett bättre motstånd och statistiken visar att just denna match är symptomatisk för de tidigare resultaten i höst. Jenny var bäst på plan men Olof har inget i laget att göra, en sådan sopa som han är.

Sportskribentkändisar går det tretton på dussinet. Men de är endast kända för den inre kretsen: kufarna som läser sportsidorna. Men vem är då Jan Majlard? Sorry — jag har ingen aning. Men sooooooom han skriver. (Jag himlar nu med ögonen för att markera hur man ska betona ord med många o:n.) Jag vill inte göra någon ledsen, så förlåt mig nu för det jag ska göra. Jag ska här och nu låta er läsa ett stycke som Majlard har skrivit. Säkert är det emot någon PUL-lag, men jag är bara en allmänbildningens fanbärare.

Som en snöripa for hon in i skogen. Till skillnad från den jagade fjällfågeln, som jag i går passerade flera exemplar av på min väg norr om polcirkeln, hade Kalla inte precis tid att stanna upp och äta grus för att understödja matsmältningen.

Hennes energiska åkstil och tryck i synkroniseringen mellan stavar och pjäxor värmde i den kalla och gråmulna dagen. Kalla utstrålade en kraft som hämtad från närbelägna Porjus. Vid närmare eftertanke liknade hennes framfart mer harens språng än ett flygfäs flaxande.

Ska vi ta en till?

Svensk skidsport, som sett så många snorstänkta långkörare dyka upp i segerhuva bakom granstammar och röda lador, såg en ny form av hjälte födas. Explosiva muskler i överkroppen övertrumfade den här gången skidkarlens signum uthålligheten. Lind hann inte ens med en bonnsnytning på sin väg fram till målet. Men han svävade på moln.

Metaforer, bildliga uttryck, liknelser, metonymier, how shall I put it, eh … man … ska … inte … gödsla … med … dem. (Hör ni hur pedagogiskt artikulerande jag är?)

En annan sak som man ska ta det lite lugnt med är epitet — uttryck som ”den mångförslagne Odysseus” brukar tas upp som exempel på just epitet. Här har vi några, sprungna ut Majlards penna:

den seniorstänkta hetluften
den Cap Verde-ättade anfallaren
den lurige skotten
den från Amerikaäventyret ”jet-laggade” klanen Pärson

Dessutom bjuder han på underliga avslutningsmeningar som denna denna (när Henrik Larsson fick ett nytt proffskontrakt i förra veckan):

Han [Henke] kunde gott bjuda sig själv på en ny tatuering inför sitt avslutande (?) proffsäventyr: ”No regrets”.

Nåväl. Att testa sportkrönikörer på er gick ju inte så bra. Jag tänkte att ni skulle kasta er fram och ringa sportredaktionerna i landet eller be sportbloggarna om tips … Jag fick till och med mejl med bönanden: ”snälla, tala om bara för mig vem det är, snälla rara ..”. Nope.

Men vinnare ska vi ha! Jag gräver i plommonstopet som ligger bland alla böcker som hela familjen snubblar över. Inne på toa ligger det också högar. På köksbordet ligger det högar. Jag borde kanske stä… Nåväl: dagens vinnare ääääär … nejdå, man vinner inte två gånger så där lätt och tätt, då har man för stor tur, så nu tar vi en annan — aha, Skrivkramp! Grattis! Jag måste faktiskt även dela ut ett hederspris till Översättarhelena idag, som måste ha googlat sig fördärvad samt ett specialpris till den envisa Crrly med en miljard gissningar. Grattis!

Öppna nästa lucka!

3 kommentarer

Glos- och skumögd lade jag strax efter midnatt ut en rolig hemlisbloggare och fann till min fasa, förskräckelse och förtjusning att ni 1) tog honom redan på uppstuds 2) är vakna så sent.

När hemlisbloggaren avslöjas på ett så tidigt stadium (David kl 00.19) och nästan alla håller med, dyker det upp kommentarer som handlar om vilket förhållande man har till verket eller författaren i fråga. Eller sällskapstankning – och rim! Andra dagar blir det slagsmål (jag är faktiskt lite lik Ranelid i frisyren, Lisa), ibland blir det goda läsråd och ibland blir det recept på kålpudding. Hur som helst är ni för mig en illuster skara – trots att några av er envisas med att hela tiden påtala hur obildade och illitterata, nästan analfabetiskt dumma ni är. Fel, fel, fel. Självförtroende, people! (Det där lät som … som … ah, kanske ska jag hemlisblogga Linda Skugge?)

Nåväl, att det blev Liftarens guide till galaxen beror faktiskt på att den blev önskad. Ja, det är tillåtet att mejlönska. Jag läste den lite sådär ogint som jag gör när jag läser roliga författare (”äh, det där kunde jag också ha hittat på!”) och är på mitt allra mest obildade, illitterata, analfabetiskt dumma humör. Men ok, den är rolig.

I texten fanns det ett par ledtrådar (men det gör det inte i alla julkalenderluckor). Mystiska fenomen som stjärnor, globar, farkoster och bubblor dyker upp överallt i originalet. Folka Ordnung är förstås Ford Prefect, han säger verkligen ”Tjänare” och bokens översättare skriver verkligen säjer istället för det idag (underligt nog) vanligare säger. (Modernare upplagor kanske har ändrat till säger?) Paul McCartney föddes 1942 och spelade i Beatles, som kanske kunde få er att tänka på filmen Beetlejuice och huvudpersonen Betelgeuse, som har samma namn som ett solsystem i boken (och en stjärna i verkligheten). Puh. Siffran ”42” är svaret på frågan om ”Livet, universum och allting”: titeln på Adams tredje bok i trilogin i fem delar. Enligt Wikipedia använder programmerare, tekniker och annat löst folk gärna ”42” som test- eller demonstrationsvärde … som egentligen ska vara slumpmässigt. Men … jaja, ok.

Nu till författaren – Douglas Adams (1952-2001) dog av en plötsli… nej, ovänt… (ja, det är de väl alltid) hjärtattack när han styrketränade. Men oj, vad han hann med innan dess – läs t.ex. Wikipedias artikel. Idén till Liftarens guide till galaxen fick han liggandes på ett fält – full förstås – och den sändes först som en radioserie när han bara var 26 år. (Tusan, ännu en ung debutant.) På engelska har han sålt mer än 15 miljoner böcker, på svenska bombis lika många. Miiinst. För att inte tala om alla handdukar!

Han var en ”föregångare när det gäller ny teknik”, vilket jag brukar kalla väldigt många i min närmaste omgivning. Han hade astma, månade om miljön och tyckte om snabba bilar … minsann. Dessutom jobbade han på 1970-talet med manusskrivande för tv – här syns Douglas Adams i ett avsnitt av Monty Python’s Flying Circus.

Nu ska vi ha en vinnare! Humdidum, kaaaan det bli Översättarhelena som vet hur författare spelar gitarr, eller kanske någon av de få som lade ut irrbloss och omvägar, eller Petra som pratar tyska, hakke som rimmar eller, nej Statistikern och Goblin vågar jag inte dela ut något till, de bara bråkar och flyttar … nu ska vi se, alla lappar är sorterade (ni inser vilket jättejobb detta är med lapparna, va?) och dääääär har vi en nying: Olstorpe! Grattis!

Nu avslutar vi denna dag med ett för mig kärt Douglas Adams-citat. Jag känner förstås inte igen mig egentligen, men jag kanske får användning av det endera dagen:

”I love deadlines. I like the whooshing sound they make as they fly by.”

Ny lucka!

3 kommentarer

– Jag åker nu! Fixar du facit och en ny lucka till Språpolisbloggen? ropade Olle och så hörde jag bara hur dörren slog igen en kilometer bort, där nere på bottenvåningen.
– Men .. ? sa jag lamt, men började rota bland gamla bloggar och lösenord. Det gick åt pepparn. Inget passade ihop med något, precis som hushållets hundratals osorterade strumpor. Därför skriver jag denna text som om jag vore Olle, vilket jag alls inte är.

Facit till lucka 4!
Visst var det Harry Martinson som var kung över tje-ljudet Han var även prins över äng-ljudet. (Själv är jag drottning över gäspljudet i dessa dagar.) Även om Crrlys svar var väldigt roligt, delar den enväldige prisutdelaren ut något (jag tror att det är en bok) till Marika! (Mejla din adress till oss.)

Facit till lucka 5!
Oooh, jag är kung över rättstavade namn. Som ogift hette jag Stenson med ett s i mitten, men när folk frågade hur det skulle stavas, sade jag alltid kryptiskt:

– Sammanlagt två.

Sedan hade jag mage att fnysa och stånka om alla inte förstod vad jag menade!

Nåväl: de rättstavade namnen är
Ingmar Bergman (inte Ingemar)
Anja Pärson (inte Pärsson)
Harry Martinson (inte Martinsson)
Jan Guillou (inte Giullou)
Dag Hammarskjöld (inte Hammarsköld)
Alf Henrikson (inte Henriksson)
Fredrik Reinfeldt (inte Reinfelt)
Eyvind Johnson (rätt!)
Malin Baryard (inte Bayard)

Priset går till Mattias, som föräras en bok – som Olle måste komma ihåg att skicka! Hur ska det gå, hur ska det gå?

Och nu till dagens lucka!

Lucka 6!

Om klockan är kvart i tre, ska man skriva

1) 14:45
2) 13.45
3) 14.45
4) Jädrar vad jag är sen!

/Lotten

Lämna en kommentar

Idag var det splittat nästan ända in i mål! Lattjo! (Mycket användbart ord. Jag hade en klasskompis som kallades Lattjo eftersom hans riktiga namn – Lars – inte passade in på hans personlighet. Nåväl.)

(Ursäkta. Bokstäverna sprutar ur fingrarna. Nu blir det långt här.)

Den som på ett tidigt stadium knäckte gåtan var Anna P, men alla andra associerade så vansinnigt kul och brett att det bara var Helena T, Emi och Lina som höll med om Tomas Tranströmer. Översättarhelena konstaterade att det nog i alla fall var Tranströmer, men trodde ändå lite på Majakovskij. (Majakovskij skrev ”Ett moln i byxor”, och så fort jag hör Annelie Rydé sjunga Gesslelåten ”Segla på ett moln”, tänker jag på Majakovskij.)

Eftersom ni fortfarande inte hade enats när jag var på väg till basketträningen, lade jag in en ledtråd som Mr Denver omedelbart lade märke till – och som Statistikerns överdängare hängde på. Bara för att en liten stund senare se Ami vrida förvirringen ett extra varv genom att dra in Bukowskis öl. (Jag markerade de två t:na i ordet ”rätt” med fetstil, vilket skulle betyda att initialerna TT var rätt gissning.)

Jag undrar vad Tranströmer skulle säga om jämförelserna med allt från Sonnevi och Ekelöf till Ross i Vänner.

Tomas Tranströmer föddes 1931 (bilden är från 50-talet) och utbildade sig till psykolog, men debuterade när han bara var 23 år (ännu en ung debutant, fan). Var man än läser om hans dikter, får han blott och enbart kilovis med beröm – och naturligtvis håller jag med: Trots att han ju sätter ut skiljetecken lite som han vill medan jag biter mig i knogarna och försöker att inte sträcka mig efter korrekturpennan. NE skriver till exempel att hans stil är:

”en intensivt visionär dikt, full av precist utmejslade formuleringar, visuellt självlysande metaforer, arkaiska mytmotiv och upplevelser av starkt förtätad livskänsla som kan få en religiös dimension”.

Ok, det där begriper jag inte riktigt. (Förtätad livskänsla … är det trånga tröjor det?)

Nu ska jag förklara hur hemlisbloggartexten är skriven – vilket jag ju inte brukar göra. Skelettet är dikten Galleriet från samlingen Sanningsbarriären (1978). Originalet beskriver hur diktarjaget ligger över i ett motellrum, där det finns en doft som han har känt förut: bland de asiatiska samlingarna på ett museum.

Det som är uppstoppade djur i hemlisbloggartexten är alltså i originalet tibetanska och japanska masker. Instoppat som vitlökar i fårsteken finns dessutom några ledtrådar som skulle få er att tänka på två av Tranströmers mest kända dikter: C-dur (”Allting på vandring mot ton C”) och Från mars -79 (”De oskrivna sidorna breder ut sig åt alla håll!”).

Nu får Olle berätta om när han träffade (jag var med, jag var med!) den store poeten:

”Tomas Tranströmer var i Lund på Studentafton och spelade fyrhändigt med pianoprofessorn Hans Pålsson 1988. Som jag minns det var det min idé. Arbetet med studentaftnarna var ett i allra högsta grad kollektivt arbete, och trots att jag inte längre var förman för Studentaftonutskottet så var jag rejält insyltad. Förmodligen hade jag gjort förarbetet, medan själva genomförandet sköttes av min efterträdare M.T.

I aulan på Universitet höll alltså Tomas Tranströmer och Hans Pålsson gemensam studentafton där de varvade uppläsning och musik. Höjdpunkten var när de satte sig ner bredvid varandra och spelade Schuberts Fantasi i f-moll för fyrhändigt piano – det stycke som nämns i sista delen av Schubertiana från Sanningsbarriären (1978):

”Vi tränger ihop oss framför pianot och spelar med fyra händer i f-moll,
två kuskar på samma ekipage, det ser en aning löjligt ut.”

Det såg inte alls löjligt ut. Jag tycker det var storartat!

En vän som var med Tranströmer och Pålsson före aftonen berättar att de var på Stadsbiblioteket i Lund. När de passerade Hce.03-hyllan så stannade Tranströmer till, drog ut några av sina böcker och sa:
– Det är många korrekturfel i mina diktsamlingar.

Och så rättade han här och var – med kulspetspenna.

Skulle någon som bor i Lund kolla om några av dessa rättade exemplar fortfarande finns kvar? Ta med digitalkameran!”

Nu ska vi ju ha en vinnare också! Oj, jag har ju glömt att nämna att Tomas Tranströmer drabbades av en stroke när han var 59 år, och att han sedan dess inte kan prata. Hans fru tolkar och skriver åt honom – för språket sitter kvar någonstans på insidan. När det spekuleras Nobelpris kommer han fortfarande upp på alla listor … ja, nu skulle jag ju dra en liten lapp också. Det är många, många, ska ni veta. Får snart börja göra nya, de från förra året ser bedrövliga ut. (Nej, jag slänger aldrig något.) Aha! Här kom en upp! Och en kommentator som jag till och med har träffat! Studiomannen! Grattis!

Jag håller med Trulsa (och Jonna samt Lina) som berömmer er: ”Vilken talang, vilken fantasi och vilket engagemang!”

Ny lucka!

1 kommentar